Moderaternas säkerhetspolitiska visioner 2018

Sist ut i undersökningen om partiernas säkerhetspolitiska visioner inför riksdagsvalet 2018 är Moderaterna, förutsatt inga fler partier svarar. Svaren är signerade av ”Jonathan” å partiets vägnar. Svaren inkom 4/9 2018 kl. 15:21. De är presenterade nedan i sin originalform utan ändringar.

 

SÄKERHET

Hur ser ert parti på säkerhetsbegreppet? För vem/vad är säkerheten (dvs statlig kontra mänsklig säkerhet)?

Grunden i Moderaternas politik är att vi alla ska kunna leva våra liv som vi själva vill och att ingen utomstående ska tvinga oss att ändra på vårt sätt att leva. Fred och säkerhet, det vill säga avsaknaden av krig, är ett av de viktigaste värdena för vår civilisation.

 

Vilka är i era ögon de stora säkerhetsutmaningarna för Sverige såväl i närtid som mer långsiktigt?

Vi ser i dag populistiska auktoritära tendenser runt om i vår omvärld. Freden är långtifrån given, inte ens i Europa. Regimen i Kreml annekterar och ockuperar grannländer. Resultatet är över 10 000 döda och 20 000 skadade i striderna i Ukraina.

 

När vi blickar österut ser vi Kinas växande globala roll på den geopolitiska arenan. En stat där kommunistpartiets överlevnad är den centrala utgångspunkten för landets politiska handlande står i kontrast till vår syn på relationen mellan stater, grundad i folkrätten.

 

Det finns en ideologisk konflikt då vi genom historien sett hur länder som styrs genom centralplanering tenderar att föra en aggressiv politik gentemot grannländer och omvärld.

 

UTRIKESPOLITIK

Vilken roll anser ni att Sverige ska spela i världen under de kommande åren?

Sverige är ett litet land. För att kunna göra skillnad och vara trovärdiga måste vi välja våra utrikespolitiska arenor och prioriteringar med stor omsorg. EU är Sveriges främsta utrikespolitiska plattform. Vår utrikespolitik ska främja svenska intressen, svensk säkerhet och handel, men också bidra till fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Det uppnås genom diplomati i form av förhandlingar, koalitionsbyggande, konfliktlösning, konfliktförebyggande och främjandeinsatser.

 

Hur vill ni utveckla Sveriges utrikes relationer under de kommande åren? Vilka länder ser ni som viktigast för Sverige att bibehålla/utveckla goda relationer med, och varför?

Sverige måste prioritera Östersjöregionen, inklusive Tyskland och det nordisk-baltiska samarbetet, genom ökad och breddad diplomatisk närvaro. Detta är länder som ligger oss nära, inte bara geografiskt utan även värderingsmässigt, vilket är en viktig utgångspunkt för koalitionsbyggande kring våra utrikespolitiska prioriteringar.

 

Vi behöver därtill utveckla en långsiktig strategi för fred och demokrati i vårt närområde, som också inkluderar en utökad diplomatisk närvaro i länderna i det Östliga partnerskapet, på Balkan, i Turkiet, Mellanöstern samt Nordafrika.

 

Moderaterna värnar den transatlantiska länken med ett fördjupat och breddat politiskt kontaktnät med USA. En stark multilateral allians mellan demokratierna i Europas och Nordamerika är en förutsättning för en stark liberal världsordning och måste värnas.

 

Hur ser ni på svenskt samarbete med NATO? Bör detta utvecklas eller avvecklas? Bör Sverige söka medlemskap i NATO? Varför/varför inte?

Ett svenskt medlemskap i Nato är det bästa sättet att säkra fred och frihet i Östersjöregionen. Som en del av Natos kollektiva försvar med solidariska försvarsgarantier med 29 andra länder och en gemensam försvarsplanering stärks den krigsavhållande förmågan i vårt närområde. Under kommande mandatperiod vill vi låta en ny utredning ta upp frågan om hur en Nato-anslutning skulle gå till rent praktiskt. För Moderaterna är det viktigt att stå upp för principen att vi i Sverige själva beslutar om våra säkerhetspolitiska vägval. Ett Nato-medlemskap är också en fråga om internationell solidaritet; att Sverige står upp för folkrätten och våra grannländers suveränitet. Vi är tydliga med att Baltikums sak är vår.

 

Hur ser ni på säkerhetssamarbetet inom EU? Hur ska Sverige förhålla sig till ett utökat militärt samarbete inom EU? Varför/varför inte?

Moderaterna vill att Sverige ska arbeta för att det europeiska försvarssamarbetet stärks och fungerar som ett komplement till Nato. Sveriges säkerhet är förbunden med hela regionens säkerhet. Vi ska ta ansvar för säkerheten i Europa genom att stödja andra medlemsstater och de nordiska länderna om de utsätts för katastrofer eller angrepp. Det är det mest grundläggande uttrycket för europeisk solidaritet. Vi ska också ha förmåga att ta emot militär hjälp av andra länder om Sverige hotas.

 

EU:s medlemsstater lägger tillsammans näst mest pengar i världen på försvaret. Moderaterna är positiva till ett fördjupat mellanstatligt försvars- och säkerhetssamarbete inom EU om det gör nytta för Europa. Det permanenta och strukturerade samarbetet, Pesco, är ett positivt exempel, som kan lösa praktiska problem utan en stor byråkrati. Vi vill prioritera att stärka den gemensamma kapaciteten inom transporter och infrastruktur. Vi ska ta initiativ till ett Schengen för försvarsmateriel, så att militära trupper och försvarsmateriel kan röra sig över gränserna utan alla de hinder som finns i dag.

 

Moderaterna ställer sig även positiva till den europeiska försvarsfonden, vilken ska användas för att samarbeta kring utveckling och upphandling av försvarsmateriel. Gemensamma inköp och harmonisering av militära behov kan leda till minskade kostnader och starkare försvar.

 

EU behöver också utöka arbetet mot desinformationskampanjer och cyberattacker, som har intensifierats mot Europa. EU har potentialen att effektivt kunna hantera kriser och det är viktigt att denna potential inte står outnyttjad.

 

Vad är ert partis ståndpunkt gentemot FN? Hur ska Sveriges roll inom FN utvecklas under de kommande åren?

Vi vill se ett reformerat FN som kan agera effektivt, inte minst i de många och svåra humanitära kriserna världen över. Sverige och världen behöver en skärpt politik för en förnyelse och modernisering av FN.

 

Vad är er uppfattning om svenskt internationellt bistånd? Vad ska målet och syftet med det vara?

Moderaterna vill säkerställa ett effektivt och resultatinriktat bistånd. Dagens biståndspolitik tillkom i en tid då världen såg dramatiskt annorlunda ut mot i dag, och måste därför moderniseras med tydligt resultatfokus. Vi vill vikta om mer av vårt bistånd från utvecklingsbistånd till humanitär katastrofhjälp. Att rädda liv och lindra nöd måste prioriteras när politiska låsningar omöjliggör verkliga lösningar. Biståndet ska vara effektivt och transparent, och vägledas av målen för svensk utrikespolitik. Moderaterna vill även se ett tätare samarbete mellan utvecklingsbistånd och militära insatser.

 

FÖRSVAR

Anser ni att Sverige bör ha ett militärt försvar? Varför/inte?

Försvaret är en av statens kärnuppgifter. Sverige behöver ett starkt försvar för att säkra freden. Fred är inte detsamma som pacifism och historien har visat oss hur förmåga till avskräckning är en förutsättning för avspänning. I en tid av ökade hot, asymmetriska vapensystem, påverkansoperationer, cyberattacker, artificiell intelligens och geopolitiska förändringar behöver Sverige en starkare försvarsförmåga, både militärt och civilt.

 

Hur ser ni att det svenska försvaret (civilt och militärt) ska användas och vad bör dess syfte vara?

Moderaterna strävar efter att skapa ett försvar som både säkrar Sveriges gränser, men som även är med och bidrar till säkerhet och stabilitet i Sveriges närområde och globalt och som därmed bidrar till att säkra landets intressen.

 

Hur vill ni utveckla det svenska försvaret och krisberedskapen under de kommande åren?

Sveriges försvarsförmåga ska höjas genom att mer resurser tillförs försvaret kontinuerligt under den kommande tioårsperioden. Utgångspunkten måste vara att ökade resurser också kan omsättas i ökad försvarsförmåga och står i proportion till hotbilden. Det tydliga målet i dagsläget är att ambitionen i 2015 års försvarsbeslut ska uppnås. Parallellt med detta vill vi inleda planeringen för en långsiktig förmågeökning. En grundförutsättning för en stärkt försvarsförmåga är även att Försvarsmakten kan rekrytera och behålla kompetent personal.

 

Vilka delar av det svenska totalförsvaret vill ni prioritera under de kommande fyra åren och vilka delar vill ni nedprioritera? Varför?

Vi vill förstärka samtliga försvarsgrenar. Inom de kommande fyra åren är bl.a. följande åtgärder prioriterade: fokus organisation och ledning, inrättande av ett nationellt säkerhetsråd, cybersäkerhet, utökade incitament för att rekrytera och behålla personal med extra fokus på officersförsörjningen. Vi behöver tillföra resurser för att komplettera materielbehov, ge resurser till forskning för att kunna göra relevant underlag för framtida anskaffningar, behålla ett antal Jas Gripen C/D längre än planerat utifrån den uppdaterade analysen, påbörja anskaffningen av nästa generations ytstridsfartyg samt förbereda ett Natomedlemskap.

 

Ska Sverige kunna försvaras på egen hand eller ska detta ske tillsammans med andra? Vilka? Varför?

Moderaterna anser att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato för att stärka Sveriges säkerhet och för att genom medlemskapet kunna bidra till övriga medlemsländers, och särskilt våra grannländers, säkerhet. Genom ett medlemskap i Nato så blir vi en del av det kollektiva försvaret, med dess solidariska försvarsgarantier som delas med 29 andra medlemsländer. Säkerhetsgarantin från USA, genom Nato, kan inte underskattas. Likaså möjliggörs nära samarbete, samordning och arbetsfördelning bland alla de nordiska länderna.

 

Vi skulle som medlem också kunna ha en gemensam försvarsplanering för snabbt och samfällt agerande vid en eventuell kris samt få sitta med vid bordet och ha inflytande när viktiga beslut som påverkar Sveriges säkerhet tas.

 

 

 

Kommentar: Moderaternas säkerhetspolitik präglas, likt Kristdemokraternas, av en klassisk syn på säkerhet med fokus på militära hot och statens skydd. Moderaterna är dock det enda parti som lyfter upp Kinas växande maktpolitiska ambitioner som ett kommande säkerhetspolitiskt problem för Sverige. Östersjöregionen och särskilt Baltikum förefaller dock vara huvudsakligt fokus för Moderaternas säkerhetspolitik.

 

Man vill närma sig NATO och är i längden för ett medlemskap i organisationen, men intressant är att medlemskap inte är ett mål för Moderaterna under kommande mandatperiod. Man vill istället utreda hur ett medlemskap kan gå till rent praktiskt. Man vill dock utveckla det militära samarbetet inom EU mot att bli ett komplement till NATO, och intressantast här är att man driva på för ett militärt Schengenavtal som möjliggör för förflyttning av förband och materiel utan byråkrati.

 

Att samordna det svenska biståndet med militära insatser i utlandet uppfattar jag positivt och nödvändigt då det annars är lätt hänt att Sverige inte utvecklar någon gemensam strategi för fredsstödjande insatser.

 

Den som vill läsa mer om Moderaternas säkerhetspolitik kan besöka deras hemsida:

https://moderaterna.se/utrikespolitik

https://moderaterna.se/nato

https://moderaterna.se/forsvar

 

Allt gott!

//Victor

Vänsterpartiets säkerhetspolitiska visioner 2018

Näst ut i undersökningen om partiernas säkerhetspolitiska visioner inför riksdagsvalet 2018 är Vänsterpartiet. Svaren inkom 4/9 208 kl. 09:16, och är helt oredigerade. De är signerade av Olle Svahn, politisk sekreterare vid partiet, å partiets vägnar.

• Säkerhet

1. Hur ser ert parti på säkerhetsbegreppet? För vem/vad är säkerheten (dvs statlig kontra mänsklig säkerhet)?

Vänsterpartiet menar att svensk säkerhetspolitik främst ska bygga på fredliga lösningar och på att förebygga kriser snarare än att förespråka militära alternativ. Vårt lands säkerhet förutsätter också en aktiv, självständig utrikespolitik med ett brett engagemang för demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt, för kvinnors frigörelse och global social rättvisa. Mänsklig säkerhet är bra begrepp för att beskriva den riktning från fokus på militära lösningar och hot till att förstå att klimatmötet och naturkatastrofer utgör större utmaningar idag. Vänsterpartiet förändra säkerhetsbegreppet till att även inkludera kvinnors säkerhet

2. Vilka är i era ögon de stora säkerhetsutmaningarna för Sverige såväl i närtid som mer långsiktigt?

Rysslands destabiliseringsförsök, kriget i Syrien och turkiska kränkningar av mänskliga rättigheter genererar en politisk osäkerhet samtidigt som terrordåd och ökande fascistiska strömningar skapar osäkerhet och otrygghet i Europa. Också klimatförändringar, pandemier och naturkatastrofer måste inkluderas i det säkerhetspolitiska perspektivet

• Utrikespolitik

1. Vilken roll anser ni att Sverige ska spela i världen under de kommande åren?

Vänsterpartiets utrikespolitik strävar mot att skapa en rättvisare och jämlikare värld. Vi vill jämna ut klyftorna mellan fattiga och rika människor och länder, mellan kvinnor och män genom en mer rättvis global världsordning. För detta krävs en kraftfull och samstämmig utvecklingspolitik, en mer demokratisk värld och en starkare respekt för internationell rätt och mänskliga rättigheter. Demokrati och mänskliga rättigheter fungerar som skydd för de människor som är mest utsatta, skapar en mer jämlik maktfördelning och möjlighet för människor att påverka sina levnadsvillkor.

2. Hur vill ni utveckla Sveriges utrikes relationer under de kommande åren? Vilka länder ser ni som viktigast för Sverige att bibehålla/utveckla goda relationer med, och varför?

Vänsterpartiet vill att Sverige ska vara en tydlig röst för demokrati, mänskliga rättigheter och stå upp för folkrätten. Det innebär att vi har relationer både med de stater som respekterar dessa principer och med de som inte gör det. Det avgörande är att vi är konsekventa i vårt agerande. Att vi inte belönar förtryckarregimer med lönsamma handelsavtal, eller säljer vapen till diktaturer. Mänskliga rättigheter, folkrätten och demokrati måste väga tyngre än svenska ekonomiska intressen när utrikespolitiken formuleras.

3. Hur ser ni på svenskt samarbete med NATO? Bör detta utvecklas eller avvecklas? Bör Sverige söka medlemskap i NATO? Varför/varför inte?

Vänsterpartiet säger nej till ett svenskt Natomedlemskap. Militär alliansfrihet är den bästa grunden för en självständig utrikespolitik för fred och nedrustning. Sverige har en lång tradition av militär alliansfrihet. Ett medlemskap i Nato skulle göra det svårare att med trovärdighet föra en självständig utrikespolitik. Istället skulle vi riskera att tvingas in i krig och konflikter som vi inte vill delta i. Vi tycker heller inte att Sverige ska ingå i en kärnvapenallians, vilket Nato till sin konstruktion är.

De senaste åren har Sverige närmat sig Nato, bland annat genom att låta Natostyrkor öva i Norrbotten. Sverige har också skrivit under det s.k. värdlandsavtalet som syftar till att underlätta samarbete och militära övningar. Vänsterpartiet är starka motståndare till värdlandsavtalet eftersom vi menar att det urholkar vår alliansfrihet och är ett steg mot ett fullvärdigt medlemskap. Av samma anledning tycker vi att Sverige ska lämna Natosamarbetet Partnership for Peace. Det finns tillfällen då Sverige bör hjälpa till militärt i omvärlden, men istället för att sända svenska soldater till EU:s och Natos stridsgrupper vill vi bidra till att öka FN:s möjlighet att agera fredsfrämjande.

4. Hur ser ni på säkerhetssamarbetet inom EU? Hur ska Sverige förhålla sig till ett utökat militärt samarbete inom EU? Varför/varför inte?

Vänsterpartiet är emot ett ökat militärt samarbete inom EU, av samma anledningar som vi är motståndare till medlemskap i, och ökat samarbete med, NATO.

5. Vad är ert partis ståndpunkt gentemot FN? Hur ska Sveriges roll inom FN utvecklas under de kommande åren?

Vänsterpartiet menar att Sverige som långvarig FN-vän, stor givare till FN-systemet och med säkerhetsrådsplatsen 2017–2018 har en viktig roll att spela i att utveckla och stärka organisationen. Förtroendet för FN bland Sveriges befolkning är relativt stort och flera svenskar har haft framträdande roller inom FN-systemet, från Dag Hammarskjöld till Inga-Britt Ahlenius, Margot Wallström och Jan Eliasson. Vårt starka stöd och vår höga tilltro till FN får dock aldrig vara villkorslös. Brister ska påtalas och kritik framföras. I kraft av vår goda relation till FN-systemet har vi både ett särskilt ansvar för organisationens utveckling och goda möjligheter att påverka den. Det finns utrymme för Sverige att ta en mer framträdande roll inom FN-systemet. Sverige bör ta fram en strategi för vårt arbete inom FN. Den bör bland annat fokusera på ökad transparens inom FN, reformering av FN, bl.a. säkerhetsrådet, ökat deltagande från civilsamhället, ytterligare satsningar på jämställdhet och resolution 1325, samt ett förstärkt arbete med konfliktförebyggande.

6. Vad är er uppfattning om svenskt internationellt bistånd? Vad ska målet och syftet med det vara?

Vänsterpartiet vill se en rättvis och jämlik värld där alla människor har samma möjligheter att leva de liv de vill. Utvecklings- och biståndspolitiken är viktiga medel för att nå dit. Vi står bakom den svenska utvecklingspolitikens mål att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Dagens värld är präglad av djupa orättvisor. Klyftorna är stora mellan fattiga och rika länder, mellan fattiga och rika människor, mellan kvinnor och män. Världens åtta rikaste människor äger lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning. Över 650 miljoner människor saknar i dag tillgång till rent vatten.

Världen skulle kunna se annorlunda ut. Det finns tillräckligt med resurser för att utrota fattigdomen, men istället hamnar merparten av resurserna i den rika delen av världen. Vänsterpartiet menar att utveckling och fattigdomsbekämpning kräver en rad åtgärder: skuldavskrivningar, en klimatpolitik där rika länder och multinationella företag tar ansvar, ett stärkt regelverk för vapenhandel och rättvisa handelsregler.

Biståndspolitiken är en viktig del i att nå utvecklingsmålen. För varje biståndskrona som går från den rika världen till den fattiga går över nio kronor i motsatt riktning i form av skatte- och kapitalflykt. Därför måste biståndet värnas. Det får inte gå till sådant som bör finansieras på andra sätt eller som står i direkt konflikt med utvecklingspolitikens mål.

• Försvarspolitik

1. Anser ni att Sverige bör ha ett militärt försvar? Varför/inte?

Ja. För att kunna försvara våra gränser och för att kunna hantera andra typer av kriser och katastrofer. Vänsterpartiet vill se ett modernt försvar grundat på folklig förankring och militär alliansfrihet. Vi är för en allmän och könsneutral värnplikt. För oss är det en demokratifråga att försvaret utgörs av människor med olika bakgrunder.

2. Hur ser ni att det svenska försvaret (civilt och militärt) ska användas och vad bör dess syfte vara?

Se ovan.

3. Hur vill ni utveckla det svenska försvaret och krisberedskapen under de kommande åren?

Vänsterpartiet vill inte att försvaret ska lägga ner fler förband. Tvärtom ser vi att det kan bli aktuellt med satsningar på förbandsverksamheten för att försvaret ska ha kapacitet att möta relevanta hot, men också för att vår militära alliansfrihet ska vara trovärdig. Vi anser också att beredskapen för att hantera kriser och katastrofer bör förbättras.

4. Vilka delar av det svenska totalförsvaret vill ni prioritera under de kommande fyra åren och vilka delar vill ni nedprioritera? Varför?

Se ovan.

5. Ska Sverige kunna försvaras på egen hand eller ska detta ske tillsammans med andra? Vilka? Varför?

Vänsterpartiet vill betona vikten av ett folkligt förankrat försvar och en trovärdig svensk militär alliansfrihet. Militär alliansfrihet är en förutsättning för att kunna föra en självständig och progressiv utrikespolitik. Vänsterpartiet ser internationella samarbeten som en nödvändig och självklar del av ett globalt säkerhetspolitiskt arbete. Vi värnar samtidigt den militära alliansfriheten av samma anledning

 

Ett mantra i svensk försvarsdebatt är orden ”säkerhet bygger vi tillsammans” vilket låter ganska likt det äldre begreppet ”gemensam säkerhet”. Men i dag tolkas ordet ”tillsammans” som ”tillsammans med Nato”. Gemensam säkerhet betydde något helt annat. Gemensam säkerhet är ömsesidig. Det uppstod en insikt om att höjd spänningsnivå, mer intensiv övningsverksamhet och en ständig rustningsspiral visserligen är ägnad att skapa säkerhet, men ger motsatt effekt. Endast ett mödosamt arbete för fred, avspänning och nedrustning ger resultat i form av ökad, ömsesidig säkerhet. Svensk försvarspolitik ska syfta till att bygga långsiktig säkerhet i vårt närområde och i vår omvärld. Då krävs att säkerhetsbegreppet vidgas till att inkludera fler områden än de militära, att vi utgör en aktiv part för nedrustning och fredliga lösningar i både EU och FN, att vi värnar vår militära alliansfrihet och att vi bygger säkerhet i gemenskap med vår omvärld.

 

 

Kommentar: Den vänsterpartistiska säkerhetspolitiken är – likt Miljöpartiets – bred och eftersträvar att inkludera fler säkerhetshot än blott militära och statliga, men har även starka drag av feminism. Men den är även vad jag skulle klassa som ”nationalistisk” – i aspekten att den eftersträvar att Sverige ska stå utanför såväl NATO som EU och vara ”självständigt” i sin politik. FN får dock stor betydelse och tycks vara det främsta mellanstatliga samarbetsorganet för Vänsterpartiets Sverige. Det är intressant att V vill ta fram en konkret FN-strategi för att stärka Sveriges roll inom FN och reformera organisationen. Hittills har samtliga partier som besvarat undersökningen ställt sig bakom att FN bör reformeras, men Vänsterpartiet är det enda parti som presenterat en konkret önskan om att ta fram en plan för detta.

 

Vänsterpartiets utrikespolitik är även tydligt förankrad i socialistisk ideologi, då den fokuserar på internationell fattigdomsbekämpning, resursfördelning, och social rättvisa. Man vill även försvara den rådande liberala världsordningens värden så som demokrati, internationell rätt, mänskliga rättigheter, och gemensam säkerhet. Dessa är värden som man ser som centrala för bl.a. fattigdomsbekämpning. En liknelse skulle kunna dras mellan hur det svenska välfärdssamhället växte fram med ett inledande samarbete mellan liberaler och socialdemokrater för att bygga demokrati och politisk samt juridisk jämställdhet, och som sedan blev den plattform som socialdemokraterna byggde upp den sociala jämställdheten kring. Den vänsterpartistiska utrikespolitiken kan dock inte klassas som marxistisk då den saknar en uttalad internationell klasskamp, även om det finns drag även av detta.

 

Den största skiljepunkten mellan Vänsterpartiet och övriga riksdagspartier är det starka motståndet mot såväl NATO som EU och man vill även gå så långt som att riva helt riva upp Sveriges nuvarande samarbeten med NATO, inkl. Partnerskap för fred (PFF, PfP) och värdlandsavtalet. Vänsterpartiet har även som långsiktigt mål att Sverige bör lämna EU[1]. Det ska dock framhållas att Vänsterpartiet är konsekventa i sin politik, och säger sig förespråka en militär upprustning då man inser att detta är det enda alternativet till samarbeten med EU och NATO. Att Vänsterpartiet öppnar för militär upprustning är ett trendbrott från partiets tidigare motstånd mot militär upprustning.

 

Sammanfattningsvis kan nog Vänsterpartiets säkerhetspolitik i mångt och mycket liknas med den politik som Socialdemokraterna förde efter 1945 – 1990-talet; militär alliansfrihet, självständig politik, aktivt samarbete inom FN, och en biståndspolitik som eftersträvar att verka för internationell fattigdomsbekämpning och social rättvisa. Eftersom Socialdemokraterna (ännu) inte besvarat undersökningen kan ingen större jämförelse mellan de båda partierna göras.

 

Den som vill veta mer om Vänsterpartiets säkerhetspolitik kan besöka deras hemsida:

https://www.vansterpartiet.se/politik/utrikespolitik/

https://www.vansterpartiet.se/politik/nato/

https://www.vansterpartiet.se/politik/bistand-utvecklingspolitik/
https://www.vansterpartiet.se/politik/forsvaret/

 

Allt gott!
//Victor

 

---

[1] https://www.vansterpartiet.se/politik/eu/

Liberalernas säkerhetspolitiska visioner 2018

Nu är det dags för Liberalernas svar i min undersökning om partiernas säkerhetspolitiska visioner inför Riksdagsvalet 2018. Svaret är signerat av Viktor Tunon, som representerar partiet. Svaren inkom 3/9 2018 kl. 15:30, och är helt opåverkade.

Säkerhet

1. Hur ser ert parti på säkerhetsbegreppet? För vem/vad är säkerheten (dvs statlig kontra mänsklig säkerhet)?

Vi anser att det finns många viktiga och inflytelserika aktörer på den internationella scenen, till exempel stater, företag, individer och organisationer. Vi menar att man inte kan isolera staten som avgörande aktörer då dessa stater utgörs av individer som lever i ett samhälle och driver företag eller organisationer. Dessa individer och företag driver, precis som stater, en enskild, internationell agenda som kan påverka den politiska utvecklingen. Därmed finns det flera intressen som styr den internationella politiken och det finns betydligt fler möjligheter för transnationella samarbeten än om man enbart hade fokuserat på stater som aktörer.

Liberalismens grundidé är att individer vill samarbeta ifall de bara får möjlighet att inse att det skulle kunna ge dem någon positiv avkastning. Och eftersom alla stater består av individer så borde alla stater förr eller senare sträva efter att samarbeta. Detta är en av anledningarna till varför demokrati anses vara så viktigt för världsfreden; för om alla får vara med och bestämma om hur sitt land ska styras så brukar det leda till att landet öppnar upp sig för omvärlden. Detta gör att internationella institutioner kan formas och verka för att stabilisera världen och främja ytterligare internationella samarbeten.

 

2. Vilka är i era ögon de stora säkerhetsutmaningarna för Sverige såväl i närtid som mer långsiktigt?

Vi lever i en säkerhetspolitiskt orolig tid. Den ryska militära aktiviteten i Östersjön ökar och det ryska tonläget mot Sverige och våra grannländer blir allt högre. Under ett årtionde har Ryssland satsat stort på att rusta upp sin krigsmakt. I kombination med undermineringen av demokratiska strukturer, de drastiskt försämrade möjligheterna för medier att verka fritt, och repressionen mot det civila samhället innebär detta en klar riskfaktor. Vårt land, liksom våra nordiska grannländer, har utsatts för upprepade ryska kränkningar i luften och till sjöss. Av Säpo beskrivs Ryssland som det största underrättelsehotet mot Sverige och spionaget har ökat i samband med Ukrainakrisen. Denna utveckling kräver att Sverige rustar upp ett försvar som nedmonterats under allt för lång tid. Liberalerna driver på för ett nytt försvarsbeslut med ökad ekonomisk nivå, som möjliggör återupprättande av ett fungerande civil- och totalförsvar. På några års sikt ska försvarsanslaget uppgå till minst två procent av BNP. För Liberalerna är det givet att försvarsförmågan måste öka för att möta en ny och mer bister verklighet. Försvaret av Sverige måste vara Försvarsmaktens huvuduppgift och den militära närvaron på Gotland måste därför öka. Vi tycker också att Sverige snarast ska ansöka om medlemskap i Nato.

Vi ser med oro på den utveckling som sker i världen där allt fler extremistpartier når framgång i allmänna val. Vi ser att det behövs mer samarbete för att hantera klimathotet och vi ser att det behövs mer samarbete i försvarsfrågor mellan västerländska demokratier. Världen går i fel riktning och det behövs en liberal röst för att återigen försvara den liberala demokratin.

• Utrikespolitik

1. Vilken roll anser ni att Sverige ska spela i världen under de kommande åren?

Vår utrikespolitik handlar om hur vi kan agera föra att göra världen bättre. Vi vill stärka världens demokratier och öka engagemanget för de mänskliga rättigheterna. Globalisering, frihandel och internationellt samarbete skapar fantastiska möjligheter för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi accepterar aldrig att människor lever i ofrihet, förtryck, diskriminering och lidande. Därför tycker vi att demokratisering och mänskliga rättigheter ska vara det övergripande målet i svensk utrikespolitik och i det svenska biståndet.

Sverige ska vara en särskilt stark röst i frågor som är politiskt känsliga i andra biståndsgivarländer, till exempel jämställdhet, kvinnors rätt till sin egen kropp, sin sexualitet, och rätten till fri, säker och laglig abort, samt HBTQ- personers rättigheter.

Sverige ska inte exportera vapen till diktaturer. Vi vill ha ett demokratikrav i svensk vapenexport. Ett sådant krav skulle innebära att export vägs mot tydliga krav på demokratisk utveckling.

2. Hur vill ni utveckla Sveriges utrikesrelationer under de kommande åren? Vilka länder ser ni som viktigast för Sverige att bibehålla/utveckla goda relationer med, och varför?

Vi vill ha ett utvecklat samarbete med Natoländerna, EU-länderna och övriga demokratier i världen som står upp för mänskliga rättigheter.

3. Hur ser ni på svenskt samarbete med NATO? Bör detta utvecklas eller avvecklas? Bör Sverige söka medlemskap i NATO? Varför/varför inte?

I händelse av konflikt skulle vi behöva välja sida. Det har vi redan gjort genom täta samarbeten med Nato och EU-medlemskap. Ryssland vet redan vilken sida vi står på. Nu står vi i ett säkerhetspolitiskt ingenmansland utan garantier men med våra avsikter avslöjande. Men Sverige ska heller inte vara neutralt ur ett etiskt perspektiv. I en konflikt mellan baltisk demokrati och rysk diktatur får Sverige aldrig någonsin tvivla.

Det är så klart att Ryssland inte vill att Sverige ska gå med i Nato. Med Sverige som medlemsland skulle det bli mycket lättare för Nato att försvara baltstaterna vid ett angrepp. De skäl som Putin angav för Ukraina kan han även ange för de baltiska länderna. Ukraina är inte med i Nato, hade de varit de hade Ryssland förmodligen inte vågat angripa.

Skulle Sverige gå med i Nato och Nato valde att angripa andra stater skulle det vara frivilligt för Sverige att delta i en sådan insats. Skulle Ryssland emellertid angripa ett annat Natoland, låt säga Litauen, skulle vi behöva stödja Litauen. Det har vi emellertid redan gått med på i och med Lissabonfördraget. Det är en solidaritet vi bör visa för andra liberala demokratier.

 

4. Hur ser ni på säkerhetssamarbetet inom EU? Hur ska Sverige förhålla sig till ett utökat militärt samarbete inom EU? Varför/varför inte?

Nato är basen för det europeiska försvarssamarbetet, och Sverige ska söka medlemskap i försvarsalliansen. Det finns ingen konflikt mellan att Nato är och ska förbli grundplattan för denna samverkan och att EU också behöver fördjupa sitt eget försvarssamarbete som svar på ett mer aggressivt Ryssland, upprepade påverkansoperation och oklara signaler om USA:s säkerhetspolitiska riktning. Genom ökat samarbete och integrering av försvarsförmågor i EU finns stora vinster att göra i både försvarskapacitet och finansiering. Att Sverige deltar i delar av det europeiska försvarssamarbetet PESCO är bra, men det är inte tillräckligt. Vi kan inte vara en passiv medlem som deltar i så lite av försvarssamarbetet som möjligt. Sverige bör istället vara en aktiv röst i både EU och PESCO för ökat samarbete. Som ett första centralt steg måste Sverige, i likhet med Finland, snarast ansluta sig till PESCO:s cyberförsvarsprogram. Säkerhet i Europa skapar vi inte själva utan tillsammans med andra.

European Intervention Initiative är en franskledd allians inkluderande ytterligare åtta andra medlemsstater skapad för uppgiften att snabbt kunna sätta in trupp eller på annat sätt möta kriser som hotar den europeiska säkerheten.

Sverige är i dagsläget utanför den denna allians av länder som är beredda att försvara de värderingar om öppenhet, demokrati och rättsstatens principer som EU är satt att försvara. Sverige borde inte stå utanför utan omedelbart erbjuda sig att delta i EII om plats bereds.

5. Vad är er uppfattning om svenskt internationellt bistånd? Vad ska målet och syftet med det vara?

Vi vill ha ett generöst bistånd på 1 procent av bruttonationalinkomsten, BNI. Demokrati och frihet är viktigast för att bekämpa fattigdom och skapa utveckling. Biståndet ska inte gå till auktoritära stater, utan i stället bidra till demokratisering och respekt för mänskliga rättigheter.

6. Vad är ert partis ståndpunkt gentemot FN? Hur ska Sveriges roll inom FN utvecklas under de kommande åren?

Sverige ska vara en aktiv medlem i FN. Men världen behöver ett mer handlingskraftigt och trovärdigt FN. Vi vill att Sverige ska jobba för ett demokratikrav för att stater ska få medlemskap i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det är inte rimligt att länder med uppgift att granska hur andra uppfyller mänskliga rättigheter själva bryter mot dem.

Försvarspolitik

1. Anser ni att Sverige bör ha ett militärt försvar? Varför/inte?

Ja, Försvarsmakten finns till som en yttersta garant för att vi ska kunna leva som vi själva vill och den friheten är värd att försvara.

2. Hur ser ni att det svenska försvaret (civilt och militärt) ska användas och vad bör dess syfte vara?

Den nationella dimensionen ska prioriteras och försvaret av Sverige måste vara Försvarsmaktens huvuduppgift. Vi ser dock gärna att Sverige fortsatt kan delta i fredsbevarande insatser där det kan ge grund för demokratiutveckling.

3. Hur vill ni utveckla det svenska försvaret och krisberedskapen under de kommande åren?

Liberalerna är det parti som föreslår högst anslag till försvaret. Försvarsmakten behöver 18 miljarder för att svenskt försvar inte ska tappa försvarsförmåga. Vi vill stärka försvaret, inte endast hejda en nedtrappning. Därför anslår vi 24 miljarder över en treårsperiod. Inom tio år ska anslagen åter uppgå till två procent av BNP.

4. Vilka delar av det svenska totalförsvaret vill ni prioritera under de kommande fyra åren och vilka delar vill ni nedprioritera? Varför?

I slutändan är det försvarsmakten som måste ange vad de anser är mest prioriterat men några av våra förslag är bland annat:

– Öka antalet brigader från dagens två planerade brigader (bara en som fungerar), till fem.
– Ett nytt kustförsvar måste sättas upp, med såväl kustrobot som sjömålsartilleri.
– Vi behöver sätta upp betydligt fler luftvärnsförband med medellång räckvidd, samtidigt som antalet korträckviddiga förband ökas.
– Öka antalet JAS-plan från 100 till 160 och antalet basbataljoner bör ökas från dagens två till sex för att kunna sprida planen till fler flygbaser för att kunna skyddas mot bekämpning.
– Vi behöver dessutom kraftigt öka vårt civilförsvar. Liberalerna föreslår därför att civil värnplikt införs och att MSB storsatsar på cyberförsvar.

5. Ska Sverige kunna försvaras på egen hand eller ska detta ske tillsammans med andra? Vilka? Varför?

Sverige ska kunna ha förmåga att försvara sig men Sverige försvaras bäst tillsammans med andra och i synnerhet med våra framtida Nato-allierade.

 

Kommentar: Liberalernas utrikes- och säkerhetspolitik är tydligt förankrad i liberala idéer, och för den som läst internationella relationer eller statsvetenskap så framstår L:s visioner nästan som ett skolboksexempel om den liberala IR-teorin. Detta manifesteras genom att liberala värden så som mänskliga rättigheter, demokrati, och frihandel ska försvaras, samt genom att man anser det finns flera relevanta aktörer än enbart stater i det internationella systemet, och det starka fokuset på internationellt samarbete.

Att Liberalerna är vänner av både NATO och EU är knappast något nytt, och det är nog ingen större chock att de vill att Sverige ska gå med i NATO. Det är dock intressant att de utöver detta vill att Sverige ska ta en större roll inom EU:s militära samarbete samt gå med i det franskledda samarbetet EII. Detta är i sig ett logiskt steg i den svenska säkerhetspolitiken för förespråkare av både EU och NATO, då det utgör ett gränsland mellan EU och NATO samt att såväl Danmark som Finland är medlemmar.

Utöver en stark militär upprustning är det tydligt att L prioriterar cyberförsvaret, och vill utöka Sveriges samarbete med EU i frågan samt utöka MSB:s nationella cyberförsvarsförmåga.

För den som anser att internationellt samarbete, NATO-medlemskap, och en tydlig liberalt grundad utrikespolitik är viktiga frågor så är förefaller L vara det bästa alternativet. Men som väljare bör man givetvis även ha ett helhetsperspektiv på det parti, och se till fler politikområden innan man röstar.

Den som vill läsa mer om Liberalernas säkerhetspolitik hänvisas till deras hemsida:

https://www.liberalerna.se/politik/utrikespolitik/
https://www.liberalerna.se/politik/forsvar/

Allt gott!
//Victor

Kristdemokraternas säkerhetspolitiska visioner 2018

Nu är det dags Kristdemokraternas svar i den säkerhetspolitiska undersökningen inför Riksdagsvalet 2018. Deras svar är signerade av partiet och alltså inte från någon enskild företrädare. Svaren inkom till mig med e-post 3/9 2018 kl. 10:59. Svaren nedan är oredigerade, med undantag för ett fåtal stavfel.

 

Säkerhet

Hur ser ert parti på säkerhetsbegreppet? För vem/vad är säkerheten (dvs statlig kontra mänsklig säkerhet)?

Kristdemokratisk politik syftar till en trygg och värdig tillvaro för alla människor. Förmågan att möta såväl inre som yttre hot utgör där två grundläggande förutsättningar.

 

Vilka är i era ögon de stora säkerhetsutmaningarna för Sverige såväl i närtid som mer långsiktigt?

USA är för närvarande den dominerande internationella aktören. Hur senare tids politiska utveckling i USA kommer ändra detta förhållande återstår att se. Kinas växande roll innebär att USA ägnar allt mer intresse åt Stillahavsregionen, något som kan påverka europeisk säkerhet. Rysslands stormaktsambitioner och kraftiga upprustning, kopplat till USA:s globala omprioriteringar tillsammans med den nedrustning som skett i Europa, leder till att den militära styrkebalansen i Europa förskjuts till rysk fördel. Den begränsade upprustning som påbörjats i vissa europeiska länder, främst i Östeuropa, ändrar inte detta förhållande.

Säkerheten i vårt närområde påverkas främst av Rysslands förhållande till Baltikum och utvecklingen i Arktis. Natos av geografin begränsade möjligheter att vid en eventuell kris eller konflikt kunna stödja Baltikum med militära medel kommer med mycket stor sannolikhet innebära att Sverige dras med i en konflikt i vårt närområde; Nato behöver utnyttja svenskt territorium för att kunna skydda sina medlemmar i Östersjöområdet. För rysk del skulle innehavet av begränsade delar av Sveriges territorium, t ex Gotland och vissa kustområden, innebära goda möjligheter att försvåra alla typer av Nato-operationer i vårt närområde. Ett fördjupat nordiskt säkerhetssamarbete är positivt men att skapa ett nordiskt militärt säkerhetskoncept som ersätter andra samarbeten är orealistiskt. Grundstenen i Norges och Danmarks säkerhetspolitik är medlemskapet i Nato och kommer så att förbli.

 

 Utrikespolitik

Vilken roll anser ni att Sverige ska spela i världen under de kommande åren?

Utrikespolitiken skall vara värdegrundad och därmed fast förankrad i det okränkbara och universella människovärdet. Kristdemokraterna verkar för att ge arbetet för mänskliga fri- och rättigheter ökad tyngd inom Sveriges utrikes- och utvecklingspolitiska arbete. Sverige bör inom EU verka för att unionen tar ansvar rättvisa globala spelregler som kan ge alla länder möjlighet till en hållbar utveckling. Genom en sammanhållen politik inom utvecklingsbistånd, handelspolitik och utrikespolitik kan EU bidra till detta.

Hur vill ni utveckla Sveriges utrikes relationer under de kommande åren? Vilka länder ser ni som viktigast för Sverige att bibehålla/utveckla goda relationer med, och varför?

EU och vårt närområde bör vara det centrala forumet för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Regeringen har i stället lagt all sitt fokus på FN och kampanjen till säkerhetsrådet. Detta samtidigt som vi ser hur mänskliga fri- och rättigheter kränks i land efter land i vårt närområde. En orolig och föränderlig värld behöver ett starkt Europa.

Hur ser ni på svenskt samarbete med NATO? Bör detta utvecklas eller avvecklas? Bör Sverige söka medlemskap i NATO? Varför/varför inte?

Ryssland har på flera sätt gått mot en oroväckande utveckling, som annekteringen av Krimhalvön är ett exempel på.  Halvön tillhör enligt internationell rätt Ukraina och inget annat land. Sverige har vidare under blocköverskridande enighet steg för steg närmat sig NATO, parallellt med att säkerhetsläget i vår omvärld och i vår del av Europa försämrats.

Utan ett svenskt medlemskap finns ett säkerhetspolitiskt vakuum i Östersjöområdet. Dessutom är Ryssland alltmer mer oberäkneligt och antalet aggressiva ryska flygövningar, inklusive luftrumskränkningar, fortsätter att öka. Deras militära utgifter och förmågor ökar explosionsartat samtidigt som många av Europas Natomedlemmar gått åt motsatt håll. Utvecklingen går åt fel håll. Att Sverige ska ligga lågt och inte agera på något sätt som kan provocera Rysslands identitet och maktpolitiska ambitioner är fel väg att gå. När våra värden som frihet, öppenhet och demokrati ifrågasätts i vårt närområde kan vi inte blunda.

Sverige bör gå med i Nato.

Hur ser ni på säkerhetssamarbetet inom EU? Hur ska Sverige förhålla sig till ett utökat militärt samarbete inom EU? Varför/varför inte?

I grunden är det positivt att EU stärker sitt engagemang på försvarspolitikens område. Mer kan också göras för att effektivisera lednings- och samordningssystem för EU-gemensamma träningsinsatser, till exempel sådana som pågår i flera afrikanska länder. Men vi säger nej till en EU-armé.  Sedan lång tid finns det en effektiv och väl fungerande försvarsstruktur för västvärldens demokratier och den stavas Nato.

Vad är ert partis ståndpunkt gentemot FN? Hur ska Sveriges roll inom FN utvecklas under de kommande åren?

FN är en central aktör i arbetet för en fredligare, säkrare och en mer rättvis och hållbar värld. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Agenda 2030 utgör utgångspunkten i arbetet för att förbättra ofria och fattiga människors livssituation. FN har även en viktig roll i att säkerställa att internationell humanitär rätt liksom principen om skyldighet att skydda efterlevs, så att krigsbrott, etnisk rensning, folkmord och brott mot mänskligheten kan undvikas. För att mer effektivt kunna svara på globala utmaningar bör Sverige verka för att vetorätten i säkerhetsrådet begränsas och särskilda kriterier för MR-rådet bör inrättas.

Vad är er uppfattning om svenskt internationellt bistånd? Vad ska målet och syftet med det vara?

Kristdemokraterna driver och står bakom att minst 1 % av BNI varje år ska avsättas för bistånd i statens budget. Svensk utvecklingspolitik bör, med främjandet av demokrati och de mänskliga fri- och rättigheterna som både utgångspunkt och målsättning, formas för att förbättra ofria och fattiga kvinnors, barns och religiösa minoriteters livssituation. Utvecklingsstödet bör främst kanaliseras genom det civila samhället, den privata sektorn och partiknutna organisationer, så kallade PAO. De allra fattigaste länderna, främst i Afrika söder om Sahara, är prioriterade i Kristdemokraternas utvecklingspolitik.

 

Försvarspolitik

Anser ni att Sverige bör ha ett militärt försvar? Varför/inte?

Ja, se svaren ovan.

Hur ser ni att det svenska försvaret (civilt och militärt) ska användas och vad bör dess syfte vara?

Den Kristdemokratiska grundsynen är att väpnat våld är den sista utvägen när alla andra medel uttömts för att skydda människors liv och möjligheter att bestämma över sin egen tillvaro. Då vi inte tror att världen eller människan är fullkomlig kan det uppstå situationer där militära insatser är nödvändiga. Vi har där inte bara rätten att försvara oss själva utan är också moraliskt förpliktigade att, efter vår förmåga, hjälpa andra. Såväl möjligheterna att försvara Sverige som att visa solidaritet med grannländerna är avhängiga vår förmåga till ett intimt samarbete med våra grannar.

Vi ser ingen anledning till att ändra nuvarande övergripande säkerhets- och försvarspolitiska linje.

Hur vill ni utveckla det svenska försvaret och krisberedskapen under de kommande åren?

Först och främst handlar det ju om att täppa till hålet som år av utebliven finansiering har inneburit. Men när det är gjort, och färden går mot fördubblade försvarsanslag, vill vi att det ska ske genom att Sverige får fem brigader. Vi har pekat ut Revinge, Skövde, Strängnäs, Dalarna och Boden som tänkbara platser. Dessutom bör Stockholm och Gotland få specialenheter för sitt försvar. Flygvapnet ska ligga kvar på samma numerär som idag, även med de nya planen. Vi vill se samma anskaffning som planerat, men att man behåller äldre plan. Marinen måste kunna operera på ost- och västkust samtidigt. Dessutom vill vi se till att Sverige bygger upp ett cyberförsvar värt namnet, utökar Hemvärnet och bygger upp ett civilförsvar och en bättre krishanteringsförmåga.

Vilka delar av det svenska totalförsvaret vill ni prioritera under de kommande fyra åren och vilka delar vill ni nedprioritera? Varför?

Vi vill inte nedprioritera någon del. För prioriteringar se svaret ovan.

Ska Sverige kunna försvaras på egen hand eller ska detta ske tillsammans med andra? Vilka? Varför?

 Vi ser ingen anledning till att ändra nuvarande övergripande säkerhets- och försvarspolitiska linje. Dock vill vi, som sagt, gå med i Nato.

 

Kommentar: Skyddet av mänskliga rättigheter och alla människors lika värde är tydligt förankrat i den kristdemokratiska säkerhetspolitiken. Detta realiseras i att man är starka förespråkare av den kontroversiella ”skyldigheten att skydda” (Responsibility to protect, R2P), som åberopats av bl.a. NATO för att ingripa militärt i konfliktområden där folkmord genomförts och grova övergrepp mot mänskliga rättigheter pågått samtidigt som FN varit handlingsförlamat, som bl.a. Serbien 1999 och Libyen 2011. Ryssland hänvisade även till R2P i samband med invasionen av Krim 2014. Förespråkare av R2P har hänvisat till FN:s grundmål att skydda mänskliga rättigheter, medan kritiker istället pekar på statsuveränitetsprincipen och det internationella våldsförbudet.

En annan viktig del i KD:s utrikespolitik är fokuset på Europa kontra resten av världen. Man lyfter förvisso fram sub-sahara som ett fokusområde för biståndspolitiken, men i övrigt är det Europa och det svenska närområdet som står i fokus för KD:s utrikespolitik. Trots detta motsätter man sig ett gemensamt EU-försvar, även om man inte motsätter sig ett utökat samarbete.

Det som är anmärkningsvärt med KD:s säkerhetspolitik är den väldigt smala synen på att säkerhet för dem ytterst handlar om militära hot, då andra frågor – så som klimatet – inte alls lyfts fram i deras svar. Detta står i stark motpol till Miljöpartiets väldigt breda syn på säkerhet, men sticker även ut från Centerpartiets säkerhetssyn.

Deras vision om hur de vill utveckla svenskt försvar är förvisso ambitiöst, men svaret gällande hur de vill prioritera inom totalförsvaret klingar i mina öron populistiskt. Budgeteringar handlar alltid om att göra prioriteringar och politik handlar om att välja.

Jag skulle klassa Kristdemokraternas säkerhetspolitik som ”klassisk” – det vill säga att den fokuserar på stater och militära hot – kontra den bredare synen på säkerhet som kom fram med den s.k. Köpenhamnsskolan under 1980-talet – samt ”hård”, med fokus på militär makt och väpnade interventioner. De påpekar förvisso att väpnat våld skall vara den sista lösningen, men de lyfter också fram att de anser att Sverige har en moralisk förpliktelse att bistå andra länder, särskilt i närområdet, vid väpnade angrepp.

 

Den som vill läsa mer om KD:s säkerhetspolitik kan besöka deras hemsida:
https://kristdemokraterna.se/utrikespolitik-och-bistand/
https://kristdemokraterna.se/forsvar/

 

Allt gott!
//Victor

Miljöpartiets säkerhetspolitiska visioner 2018

Näst på tur i den säkerhetspolitiska undersökningen inför riksdagsvalet 2018 är Miljöpartiet de gröna som svarade på mitt utskick den 3/9 2018 kl. 10:50. Mejlet är signerat av partiet och jag har inte gjort några ändringar i texten nedan.

1. Hur ser ert parti på säkerhetsbegreppet? För vem/vad är säkerheten (dvs statlig kontra mänsklig säkerhet)?

För oss går alltid människors säkerhet först. Men för att människor ska vara säkra måste förstås krisberedskapen vara välfungerande så att samhället fortfarande fungerar i kris.

2. Vilka är i era ögon de stora säkerhetsutmaningarna för Sverige såväl i närtid som mer långsiktigt?

Målet för vår säkerhet är att skydda befolkningens liv och hälsa, samhällets funktionalitet och vår förmåga att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter. Sverige står inför andra hot än rent militära. Det handlar om pandemier, miljöförstöring, direkta konsekvenser av den globala uppvärmningen, teknologiska katastrofer som härdsmältor, terrorism, organiserad brottslighet och cyberattacker. Alla dessa hot som hotar vårt samhälle är inte främst av militär natur. En relevant säkerhetspolitik fokuserar på den bredd som dessa hot utgör, och inser att ännu fler vapen inte är lösningen.

Utrikespolitik

1. Vilken roll anser ni att Sverige ska spela i världen under de kommande åren?

Sverige ska vara ett föregångsland när det kommer till klimatarbete, utveckling och mänskliga rättigheter. Även om det ibland, tyvärr, krävs att Sverige bidrar till internationella insatser så har MP:s utrikes- och säkerhetspolitik fokus på konfliktförebyggande insatser. Vi vill bland annat inrätta en europeisk civil fredskår – en beredskapsstyrka av diplomater, freds- och utvecklingsarbetare som skickas till områden där konflikt riskerar att övergå i krig. Svenskt bistånd och diplomati är viktiga verktyg för att arbeta med konfliktförebyggande insatser, framförallt i svaga stater.

2. Hur vill ni utveckla Sveriges utrikes relationer under de kommande åren? Vilka länder ser ni som viktigast för Sverige att bibehålla/utveckla goda relationer med, och varför?

Sverige ska ha goda internationella relationer, framförallt EU-samarbetet är viktigt. När allt fler länder går mot protektionism och sluter sig mot omvärlden måste Sverige stå upp för diplomati. Ett exempel på detta är när Trump meddelade att USA skulle dra sig ur klimatavtalet och Isabella Lövin tecknade ett klimatavtal direkt med Kalifornien istället.

3. Hur ser ni på svenskt samarbete med NATO? Bör detta utvecklas eller avvecklas? Bör Sverige söka medlemskap i NATO? Varför/varför inte?

Miljöpartiet vill inte gå med i Nato. Vi anser att den svenska neutralitetspolitiken och alliansfriheten har tjänat Sverige väl i snart 200 år. Vår säkerhetspolitik finner inte bara stöd i en ideologisk övertygelse om att fred inte bara är målet, utan även vägen dit. Miljöpartiet arbetar för nedrustning och är övertygade om att fler vapen inte leder till fred. Nato-medlemmar måste arbeta för militär upprustning – tvärtemot vad vi tror på.

4. Hur ser ni på säkerhetssamarbetet inom EU? Hur ska Sverige förhålla sig till ett utökat militärt samarbete inom EU? Varför/varför inte?

Det är viktigt att vi samarbetar i EU för att möta framtidens säkerhetsutmaningar, det gäller inte minst framtida extremväder som kräver militära insatser. Exempel på detta är den extremt varma sommaren, där flera EU-länder bistod Sverige med hjälp att släcka bränderna. Miljöpartiets hållning är att kapaciteten för att hantera extremväder ska finnas stationerad i Norden. Antingen genom att EU placerar brandflygplan här, eller genom gemensamt inköp i Norden. Att dela på kapaciteten mellan länder är effektivare än att alla ska köpa in på egen hand. Samtidigt är det tydligt att mer resurser kommer behövas framöver, eftersom klimatförändringarna gör extremväder vanligare.

5. Vad är ert partis ståndpunkt gentemot FN? Hur ska Sveriges roll inom FN utvecklas under de kommande åren?

FN är en central aktör för fredsbyggande, utveckling, miljöskydd och andra brännande globala frågor. Regeringen är en varm anhängare av FN-samarbetet och en stor givare till organisationen. Sedan 2017 är Sverige medlem i FN:s säkerhetsråd, en viktig plattform där vi bidrar i arbetet med att ta itu med de kriser som världssamfundet möter. Vi har i säkerhetsrådet lagt särskild vikt vid att stärka arbetet för att främja fred och förebygga konflikter. Vi har konsekvent lyft vikten av det breda säkerhetsperspektivet och av att integrera jämställdhet och mänskliga rättigheter i säkerhetsrådets arbete.

6. Vad är er uppfattning om svenskt internationellt bistånd? Vad ska målet och syftet med det vara?

Det svenska biståndet uppgår som regel till 1% av landets totala BNP, det tycker Miljöpartiet är bra. Miljöpartiet vill på olika sätt bidra till att utvecklingsländer utvecklas hållbart. Här kan du läsa mer om vår hållning: https://www.omvarlden.se/Branschnytt/nyheter-2018/fem-stridsfragor-for-bistandet-i-valet/

Försvarspolitik

1. Anser ni att Sverige bör ha ett militärt försvar? Varför/inte?

Miljöpartiet menar att vi ska ha ett militärt försvar men att vi även måste rusta oss mot de andra hoten som hotar vårt samhälles funktion.

2.Hur ser ni att det svenska försvaret (civilt och militärt) ska användas och vad bör dess syfte vara?
Se svar på fråga 2.

3. Hur vill ni utveckla det svenska försvaret och krisberedskapen under de kommande åren?

Miljöpartiet vill:

1. minska försvarets kostnader för nya dyra vapensystem, och i stället föra över pengar till det civila samhället, exempelvis bistånd och klimatfinansiering i utvecklingsländer
2. satsa på krisberedskap och klimatanpassning i Sverige
3. utveckla det civila försvaret så att det får en reell betydelse och funktion, med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som huvudansvarig
4. utreda hur vi kan säkra försvarets framtida personalförsörjning.

4. Vilka delar av det svenska totalförsvaret vill ni prioritera under de kommande fyra åren och vilka delar vill ni nedprioritera? Varför?

   Se svar på frågan ovan.

   5. Ska Sverige kunna försvaras på egen hand eller ska detta ske tillsammans med andra? Vilka? Varför?

Miljöpartiet vill fortsätta moderniseringen av försvaret för att hantera framtida hotbilder. Vi står bakom den kursändring av försvaret som inleddes efter det kalla kriget, från ett invasionsförsvar till ett modernt användbart insatsförsvar och från militär kapprustning till generell nedrustning. Vi ser gärna utökat europeiskt samarbete kring krisberedskap.

 

Kommentar: Miljöpartiets säkerhetspolitiska visioner går i mångt och mycket i stäv med vad som förefaller rådande konsensus i Riksdagen i dagsläget.

Utrikespolitiken har ett tydligt fokus på konfliktförebyggande och klimatarbete. Man vill öka det internationella samarbetet kring miljö- och klimatfrågor, vilket är i längden det enda sättet att egentligen motverka klimatkrisen då dessa frågor är gränsöverskridande och kräver internationell samverkan. Miljöpartiet anser även att Sverige kan ingå avtal direkt med understatliga enheter, som exempelvis delstater. Det är ett intressant perspektiv i den westfaliska världsordningen, där stater ansågs vara suveräna. Skulle en miljöpartiledd regering acceptera att svenska kommuner och landsting förde en mer självständig utrikespolitik? Nu har förvisso de amerikanska delstaterna större autonomi än svenska landsting så allt för stora växlar ska inte dras av detta, men tanken är dock intressant gällande hur den miljöpartistiska synen på utrikespolitik kan påverka världsordningen.

Även om Miljöpartiet inte utesluter väpnade konflikter och militära hot för Sverige nedvärderar de dessa i förmån för andra hot; främst klimat- och miljörelaterade. Miljöpartiet sätter även krisberedskapen före det militära försvaret, och man är villig att – så som jag tolkar svaret på fråga 3 gällande försvarspolitiken – rusta ner, eller i alla fall flytta pengar, från det militära försvaret till det civila för att stärka krisberedskapen samt till klimatbistånd till utvecklingsländerna. Samtidigt anser man att Sverige ska ha ett militärt försvar, med fokus på internationella insatser. Inget svar har getts angående om Sveriges militära försvar ska samarbeta med andra; vilket dock kommer bli den naturliga effekten om Sverige ska kunna möta ett väpnat hot och samtidigt rusta ner. Miljöpartiet uttryckte inför en undersökning jag gjorde inför riksdagsvalet 2014 att de är i grunden positiva till ett frivilligt försvar, men var emot införandet av ett yrkesförsvar 2010 då de ansåg det vara underfinansierat[1]. Att Miljöpartiet idag vill utreda en hållbar personalförsörjning tolkar jag som att de kan tänka sig en återgång till yrkesförsvaret och ser värnplikten som en tillfällig lösning.

Att man utöka EU:s samarbete inom krisberedskapen ser jag som positivt, och att man vill stationera EU:s kapacitet för att möta extremväder i Norden är intressant. De utesluter inte heller gemensamma nordiska krisberedskapsresurser, så som brandflyg.

Miljöpartiet har en tydlig säkerhetspolitisk vision grundad i en bred säkerhetssyn med fokus på klimatfrågor, nedrustning, och fredsarbete. Det som kanske skiljer Miljöpartiet mest från övriga partier i Riksdagen i dessa frågor är deras breda syn på säkerhetsfrågor.

Den som vill läsa mer om Miljöpartiets säkerhetspolitik kan besöka deras hemsida:

https://www.mp.se/politik/utrikespolitik-och-global-rattvisa
https://www.mp.se/politik/fred-och-forsvar
https://www.mp.se/politik/vapenexport

Allt gott!
//Victor

 

---

[1]https://www.dropbox.com/home/%C3%96ppna%20texter/S%C3%A4kerhet%20och%20f%C3%B6rsvar/Svensk%20s%C3%A4kerhetspolitik?preview=V%C3%A4rnpliktens+%C3%A5terinf%C3%B6rande+utkast.pdf

Centerpartiets säkerhetspolitiska visioner 2018

Centerpartiet var först ut med att besvara frågorna. Svaret inkom 31/8 2018 kl. 14:39. Det är signerat av ”Centerpartiets riksorganisation”. Jag har inte gjort några ändringar i texten utöver att jag klistrat in frågorna ovanpå svaren, i syfte att underlätta för läsaren.

 

Säkerhet:

1. Hur ser ert parti på säkerhetsbegreppet? För vem/vad är säkerheten (dvs statlig kontra mänsklig säkerhet)?SVAR: Statlig säkerhet är i stort en förutsättning för mänsklig säkerhet, eftersom mänskliga och medborgerliga rättigheter förverkligas genom stater. Staten är alltså verktyget (utöver internationella konventioner och dylikt).

2. Vilka är i era ögon de stora säkerhetsutmaningarna för Sverige såväl i närtid som mer långsiktigt?SVAR: I närtid: Det försämrade säkerhetsläget i Östersjöregionen, men hänvisning till framförallt Rysslands upprustning och beteende. Frågan om längre sikt är svår att svara på. Vi gör som politiskt parti inga egna säkerhetsbedömningar utan vilar mot de myndigheterna tar fram, och det är notoriskt svårt att göra analyser på lång sikt. Med det sagt, klimatförändringarna och de effekter de i värsta fall kan få några decennier framåt har uppenbara säkerhetspolitiska dimensioner.

Utrikespolitik:

5. Vilken roll anser ni att Sverige ska spela i världen under de kommande åren?SVAR:

   En så pass stor roll som vi kan och har möjlighet till för att främja internationellt samarbete, frihandel, rättsstat, främjande av demokratiska krafter i diktaturer. Vi är motståndare mot de auktoritära tendenser som går att se i flera länder, även i Europa och vill att Sverige utgör en motvikt mot detta.

6. Hur vill ni utveckla Sveriges utrikes relationer under de kommande åren? Vilka länder ser ni som viktigast för Sverige att bibehålla/utveckla goda relationer med, och varför?
   
   SVAR: Alla länder Sverige har diplomatiska relationer med är viktiga. Men sett ur ett mer ekonomiskt och säkerhetspolitiskt perspektiv är övriga EU, Storbritannien samt USA särskilt viktiga som partners.
7. Hur ser ni på svenskt samarbete med NATO? Bör detta utvecklas eller avvecklas? Bör Sverige söka medlemskap i NATO? Varför/varför inte?
   
   SVAR: Sverige bör bli medlem. Det skulle innebära en mycket högre tröskel mot alla former av angrepp och påverkansförsök mot Sverige.
8. Hur ser ni på säkerhetssamarbetet inom EU? Hur ska Sverige förhålla sig till ett utökat militärt samarbete inom EU? Varför/varför inte?
   
   SVAR: Vi är positiva till utökat militärt samarbete inom EU.
9. Vad är ert partis ståndpunkt gentemot FN? Hur ska Sveriges roll inom FN utvecklas under de kommande åren?
   
   SVAR: Vi gillar FN, men beslutsfattandet i FN:s säkerhetsråd måste förändras och förbättras. Användningen av vetorätten bör minska och besluten bör bättre spegla hela världen.
10. Vad är er uppfattning om svenskt internationellt bistånd? Vad ska målet och syftet med det vara?
    
    SVAR: Målet ska vara att minska fattigdom, inte minst genom fokus på utbildning och jämställdhet. Bistånd har också en viktig roll som miljöåtgärd då effekterna kan bli väldigt stora i länder som har kommit mycket kortare på vägen än västvärlden, plus att det då har uppenbara positiva effekter för människorna där.

Försvar:

1. Anser ni att Sverige bör ha ett militärt försvar? Varför/inte?
   
   SVAR: Ja, givetvis. En stats suveränitet vilar i sista ledet alltid på militär makt och förmåga att hävda sina gränser.
2. Hur ser ni att det svenska försvaret (civilt och militärt) ska användas och vad bör dess syfte vara?
   
   SVAR: Försvaret är just ett försvar, det är att likna vid en försäkring. Något vi aldrig hoppas behöva använda skarpt, men något som vi ändå måste ha. Syftet med försvaret är att Sverige ska vara en suverän stat där var och en får leva som vi själva vill, där vi beslutar om våra angelägenheter utan att behöva utsättas för påtryckningar, hot eller våld från andra stater. Försvarsmakten själva uttrycker sitt uppdrag på ett elegant sätt.
3. Hur vill ni utveckla det svenska försvaret och krisberedskapen under de kommande åren?
   
   SVAR: Försvaret behöver mer pengar både nu och på längre sikt. På längre sikt vill vi att Sverige ska satsa 2 procent av BNP på försvaret. Det handlar både om materialanskaffning inom alla försvarsgrenar, och fullföljandet av det befintliga försvarsbeslutet. Vad gäller krisberedskap handlar det mycket om att återskapa viss lagerhållning, att civila har en egen krisberedskap, och energisäkerhet där småskalig energiförsörjning är mer robust än större system. Vi vill också att Sverige har eget brandflyg.
4. Vilka delar av det svenska totalförsvaret vill ni prioritera under de kommande fyra åren och vilka delar vill ni nedprioritera? Varför?
   
   SVAR: Detta är i mycket en fråga för FM själv. Politikens roll är främst att säga ”detta vill vi att ni ska kunna lösa”, sen får försvarsmakten planera, äska pengar, och politiken svarar med att förhoppningsvis finansiera det. Försvarsmakten som helhet behöver i praktiken förstärkas, vi har därför inga förslag om specifika neddragningar. Vad gäller anskaffning av materiel och förmågor är medeldistansluftvärn, anskaffning av nya ubåtar, JAS-E, och nytt artilleri några av sakerna som sker just nu, som svarar mot luckor och brister som finns i dagsläget.
5. Ska Sverige kunna försvaras på egen hand eller ska detta ske tillsammans med andra? Vilka? Varför?
   
   SVAR: Det beror på vem motståndaren är. Om man leker med tanken på en enskild konflikt mot en stormakt (något vi inte ser som ett realistiskt scenario) så är det uppenbart så att Sverige kommer att behöva få hjälp i något skede. De naturliga samarbetena i ett sådant scenario är de vi har etablerat, inom EU där det finns vissa försvarsförpliktelser, och också via det NATO-medlemskap vi anser Sverige ska ha.

 

Kommentar: Det finns inget spektakulärt som sticker ut i Centerpartiets säkerhetspolitiska visioner och svaren är mer försiktiga. Deras utrikespolitik präglas av mer liberala värderingar där målet är att stå upp för och sprida den liberala världsordningen. Inget i svaren tyder på att det särskilda säkerhetspolitiska samarbetet med Finland ska utökas mer än med andra EU-länder och Centerpartiets säkerhetspolitik förefaller ha en mer västorienterad riktning med fokus på samarbete med USA, Storbritannien, och EU i helhet. Hur utvecklingen av det militära samarbetet ska uppfattas i relation med NATO framgår inte av deras svar. Det förefaller som att de prioriterar det militära försvaret över det civila fört

Vill du läsa mer om Centerpartiets säkerhetspolitik kan du besöka deras hemsida:

https://www.centerpartiet.se/var-politik/politik-a-o

Allt gott!

//Victor

Säkerhetspolitiska visioner inför Riksdagsvalet 2018

Jag har inför Riksdagsvalet 2018 gjort en undersökning av partiernas syn på svensk säkerhetspolitik. Undersökningen har varit av en mer ideologisk och visionär karaktär, tillskillnad från många andra säkerhetspolitiska utfrågningar där frågor inriktade på materiel, personalförsörjning, och ekonomi varit mer i fokus. Dessa frågor är givetvis väldigt viktiga, men de är i sin tur beroende av partiernas ideologi och visioner. Ett pacifistiskt parti kommer givetvis satsa mindre på militärt försvar än ett mer militaristiskt, och så vidare. Personligen tycker jag även att ideologi och visioner har varit frånvarande i den politiska debatten överlag, och gör här ett försök att påverka debatten i den riktningen.

Frågorna har varit indelade i tre ämnen; inledningsvis mer övergripande om synen på säkerhet för att därefter delas upp på den klassiska säkerhetspolitikens två ben; utrikespolitik och försvarspolitik. I det sistnämnda har jag även inkluderat krisberedskap och civilförsvar.

Jag har via e-post kontaktat samtliga 8 riksdagspartier (Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet, Vänsterpartiet, samt Miljöpartiet). Jag har även inkluderat de två största partierna utanför riksdagen (sett till 2014:s valresultat) – Feministiskt initiativ (FI) samt Piratpartiet (PP). Det finns givetvis många partier utan riksdagsmandat som hade varit intressanta att tillfråga, men jag var tvungen att dra gränsen någonstans. Riksdagspartiernas deltagande motiveras utifrån det faktum att de idag sitter i Riksdagen och aktivt påverkar Sveriges politik. FI och PP är de två största partierna utanför Riksdagen – sett till 2014 års valresultat – och har således störst chanser att få riksdagsmandat. FI har även mandat i Europaparlamentet samt i flera kommuner och landsting.[1]

Jag kommer aktivt att publicera svaren oredigerade här på bloggen, med en kort avslutande analys/kommentar. I skrivande stund har samtliga partier förutom Sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ, och Piratpartiet svarat på frågor.

FI skickade en länk till sitt partiprogram samt en länk med information om mänsklig säkerhet.

SD skickade ett standardsvar med deras åsikter i de frågor de uppfattar som de viktigaste, där försvaret var märkbart frånvarande.

Socialdemokraterna skickade ett standardsvar om deras syn på NATO. Deras frånvaro av svar kan bara beklagas då S är Sveriges största parti och ett av de två partier som med största sannolikhet kommer bli regeringsbärande under nästa år. Deras generella betydelse för svensk politik kan inte heller underskattas.

Piratpartiet har i skrivande stund ej svarat på undersökningen överhuvudtaget.

Om partierna svarar innan valet kommer deras svar givetvis att presenteras under samma premisser som övriga partier.

Svaren publiceras utifrån principen om ”först till kvarn”. Nedan postas länkar till respektive partis svar på undersökningen:

 

• Centerpartiet (C)
• Miljöpartiet (Mp)
• Kristdemokraterna (KD)
• Liberalerna (L)
• Vänsterpartiet (V)
• Nya Moderaterna (M)
• Socialdemokraterna (S) – Ej svarat (8/9 2018)
• Sverigedemokraterna (S) – Ej svarat (8/9 2018)
• Feministiskt initiativ (FI) – Ej svarat (8/9 2018)
• Piratpartiet (PP) – Ej svarat (8/9 2018)

 

Jag skickade ut frågorna till partiernas centrala epost (dvs den som stod på respektive partis hemsidor), således har partierna själva valt ut vem som ska representera dem utåt och svara på frågorna. Ytterst är det givetvis den svarande själv som ansvarar för svaren, och bloggen tar inget ansvar för felaktigheter i svaren. Bloggen tar inte heller ansvar för de åsikter som yttrats i svaren.

 

Frågorna som skickades lyder som följer:

• Säkerhet

1. Hur ser ert parti på säkerhetsbegreppet? För vem/vad är säkerheten (dvs statlig kontra mänsklig säkerhet)?
2. Vilka är i era ögon de stora säkerhetsutmaningarna för Sverige såväl i närtid som mer långsiktigt?

 

• Utrikespolitik

1. Vilken roll anser ni att Sverige ska spela i världen under de kommande åren?
2. Hur vill ni utveckla Sveriges utrikes relationer under de kommande åren? Vilka länder ser ni som viktigast för Sverige att bibehålla/utveckla goda relationer med, och varför?
3. Hur ser ni på svenskt samarbete med NATO? Bör detta utvecklas eller avvecklas? Bör Sverige söka medlemskap i NATO? Varför/varför inte?
4. Hur ser ni på säkerhetssamarbetet inom EU? Hur ska Sverige förhålla sig till ett utökat militärt samarbete inom EU? Varför/varför inte?
5. Vad är ert partis ståndpunkt gentemot FN? Hur ska Sveriges roll inom FN utvecklas under de kommande åren?
6. Vad är er uppfattning om svenskt internationellt bistånd? Vad ska målet och syftet med det vara?

 

• Försvarspolitik

1. Anser ni att Sverige bör ha ett militärt försvar? Varför/inte?
2. Hur ser ni att det svenska försvaret (civilt och militärt) ska användas och vad bör dess syfte vara?
3. Hur vill ni utveckla det svenska försvaret och krisberedskapen under de kommande åren?
4. Vilka delar av det svenska totalförsvaret vill ni prioritera under de kommande fyra åren och vilka delar vill ni nedprioritera? Varför?
5. Ska Sverige kunna försvaras på egen hand eller ska detta ske tillsammans med andra? Vilka? Varför?

 

Slutligen: Finns det något övrigt ni vill betona i er säkerhetspolitik som ni vill framföra?
Tack för er tid!

 

---

[1] https://data.val.se/val/val2014/slutresultat/R/rike/index.html

Behov av att etablera en nordisk stridsgrupp?

Det ryska intresset för Arktis har ökat markant åren efter kalla kriget. Detta grundar sig i flera skäl. Bl.a. är man intresserad av att kontrollera de energi- och mineralkällor som finns i den ryska ekonomiska zonen och som tillgängliggörs av klimatförändringarna. Den ryska staten intresserar sig även av att kontrollera de nya farlederna som öppnas upp när isarna smälter. Dessa farleder är attraktiva alternativ för många handels- och transportfartyg bort från de nu stora farlederna genom indiska oceanen mellan Europa och Asien. Det framstår allt troligare att Ryssland eftersträvar en s.k. A2AD-strategi i Barentsregion.[1][2]

Det finns även militära skäl för det ryska intresset av Arktis. Den kortaste vägen för robotar mellan Ryssland och Nordamerika går över Arktis. Den ryska Nordflottan är även förlagd på Kolahalvön.[3][4] Denna flotta är en av Rysslands viktigaste maktpolitiska instrument i Väst, då det är den enda flottan som inte är instängd. Övriga ryska flottor i väst är förlagda i Östersjön respektive Svarta havet. Båda dessa hav är instängda bakom NATO-länder. I Svarta havet har Ryssland förvisso lyckats säkra flottbaser i Medelhavet – genom Syrien – då de inte innehar några egna baser i regionen så är deras förmåga till operationer i Medelhavsregionen trots allt begränsade i ett inledningsskede. För att kunna nå framgång i en konflikt i Europa krävs det att Ryssland kan störa eller i alla fall hota nordamerikanska överskeppningsmöjligheter. Då Nordflottan som nämnt är den enda av Rysslands flottor i väst som inte är instängd är det den enda som kan nå öppet hav tillräckligt fort. Dess geografiska närhet till det strategiskt viktiga GIUK-gapet ökar även Nordflottans betydelse för Ryssland.[5]

Nordflottan innehåller även strategiska ubåtar, med kapacitet att leverera strategiska kärnvapenbestyckade robotar.[6] Detta gör Nordflottan till en viktig del i Rysslands s.k. Kärnvapentriad och andraslagsförmåga.

Rysslands militära upprustning i Arktis. Bilden lånad från Foreignpolicy.com

Även andra stater försöker etablera en närvaro i Arktis och det nordiska närområdet. Kina har börjat skaffa sig isbrytare i syfte att kunna nyttja de nya sjöfarlederna genom Arktis. Kina har även försökt etablera en flottbas på Grönland, men än så länge inte till stånd något avtal. Grönland jobbar för självständighet från Danmark[7], och ett grönländskt självstyre är inte helt otänkbart i en nära framtid. Det är inte orimligt att en självständig grönländsk regering accepterar kinesisk närvaro, och vi kan då se en kinesisk mer eller mindre permanent militär närvaro i det nordiska närområdet.[8] 

USA:s militära och säkerhetspolitiska intresse för Arktis har i skuggan av den alltmer aggressiva naturen av rysk politik och upprustningen ökat, men det utgör fortfarande en nedprioriterad fråga för USA, som fokuserar resurser på andra områden.[9] Den amerikanska resurssplittringen, ökat fokus på Asien, samt president Donald Trumps isolationistiska ”America First”-politik gör att Europa i allt större utsträckning måste prioritera sitt eget försvar.  Samtidigt har NATO – trots norska pådrivningar – inte prioriterat området. Under större delen av 1990- och 2000-talet uppfattades Norge som alarmistiskt när de belyste rysk militarisering av Arktisregionen. Precis som USA har NATO börjat fokusera mer på Arktisregionen efter den ryska invasionen av Ukraina 2014, men det är fortfarande underordnat andra regioner.[10]

För svensk del har Arktisregionen och norra Skandinavien varit nedprioriterat i säkerhetspolitiken, då det primära hotet har uppfattats komma österifrån och inte norrifrån. Detta har inneburit att svenskt försvar i huvudsak fokuserat på Östersjöregionen. För Sverige har Arktis och norra Skandinavien varit en sekundär krigsskådeplats. Detta kan jämföras med Norges historiskt sett svala intresse för Östersjöregionen. Norge har istället förlagt huvuddelen av sitt försvar i Nordnorge. Norge har dock, som en följd av NATO:s strategiska fokus på Östersjöregionen och Östeuropa, börjat fokusera allt mer på Östersjön och har idag ca 200 soldater stationerade i Litauen som en del av den tyska stridsgruppen som upprättats där inom ramen för NATO:s Enhanced Forward Presence (EFP), som uppstått efter den ryska invasionen av Ukraina.[11]

Foto: Försvarsmakten.

Ett ökat svenskt militärt och säkerhetspolitiskt är nödvändigt, såväl av politiska skäl som militära. Med hänsyn till den ryska aggressionspolitiken mot sina grannländer och offensiva upprustning i Arktisregionen måste risken för en väpnad konflikt i området anses ha ökat. Om Sveriges solidaritetsförklaring ska vara trovärdig måste vi inte bara kunna bidraga till vår östersjögrannars säkerhet, utan även våra nordiska grannar. En ökad svensk militär närvaro i norra Skandinavien (övre Norrland i svensk geografi) vore därför önskvärd för att öka vår trovärdighet som säkerhetspolitisk partner för våra nordiska länder. Det kommer även sända politiska signaler och höja tröskeln för en väpnad konflikt i regionen. Militärt är det också önskvärt att Sverige ökar sin närvaro i området då ett fritt GIUK-gap är nödvändigt för att Sverige ska kunna mottaga såväl militärt som humanitärt stöd vid en större kris[12]. Även om Sverige mot förmodan lyckas stå utanför en väpnad konflikt i regionen så kommer kontroll av regionen av en icke-vänligt sinnad makt att sätta Sverige i beroendeställning och öka vår sårbarhet för exempelvis avspärrningar västerut.

Sverige ledde den nordiska stridsgruppen (Nordic Battlegroup, NBG) 2008, 2011, samt 2015. Det var en enhet som ingick i Europeiska Unionens stridsgruppskoncept (European Battlegroups; EUBG), där medlemsstater ställde militära förband till unionens förfogande för att snabbt kunna sättas in i oroshärdar och konfliktzoner inom en radie av 600 mil från Bryssel (se karta).[13]

[14]

Sverige deltog utöver NBG 08, 11, och 15 även i den brittiskledda stridsgruppen Battlegroup 42 med stabsofficerare samt luftvärnsradarenheter, artillerilokaliseringsenheter, och CBRN-enhet.[15] Ingående i de svenskledda stridsgrupperna var även enheter EU-medlemmarna Finland, Irland, Kroatien, Estland, Lettland, och Litauen samt från Norge – som bekant inte är medlem av EU. Danmark är ett av få EU-länder som inte deltar i stridsgruppskonceptet.

En stridsgrupp definieras som en ”ett tillfälligt sammansatt förband för lösande av en specifik självständig uppgift”[16]. Det kan sträcka sig från ett kompanis storlek upp till brigader, eller större enheter.

För att öka säkerheten i Norra Skandinavien och Arktisregionen skulle Sverige kunna ta ledningen och tillsammans med de övriga nordiska länderna bygga en nordisk stridsgrupp, med fokus på att kunna genomföra insatser i arktiskt och subarktiskt klimat. Mallen för detta skulle kunna hämtas från NBG, men med särskild anpassning för stridsgruppens planerade operationsmiljö. Stridsgruppen skulle även kunna kompletteras med luft- och sjöstridskrafter.

De nordiska länderna har dock valt olika säkerhetslösningar. Norge, Danmark, och Island valde 1949 att gå med i NATO, medan Sverige och Finland valde att stå utanför NATO, även om båda länderna har ett nära samarbete med organisationen. Sverige och Finland valde även, likt Danmark, att gå med i EU. Danmark har dock valt att stå utanför EU:s militära samarbeten, medan Norge har ett nära militärt samarbete med EU och har bl.a. deltagit i NBG. Island har valt att ha ett begränsat försvar, beståendes av luftbevakning, specialförband, samt en bestyckad kustbevakning[17]. De olika lösningarna försvårar säkerhetspolitiska samarbeten, då detta leder till olika prioriteringar bland länderna. För att ta hänsyn till de olika säkerhetslösningarna inom respektive land skulle NORDEFCO – den nordiska samarbetsorganisationen för försvarsfrågor – utgöra en bra ram för stridsgruppen, och den skulle kunna organiseras inom ramen för NORDEFCO. Stridsgruppen skulle således bli fristående från såväl NATO som EU – men samtidigt organiseras på ett sådant sätt att den snabbt kan underställas organisationerna vid behov.

Svenska jägarsoldater övar strid i subarktiskt klimat. Bild: Försvarsmakten.

 

Man kan tänka sig att framförallt Sverige, Norge, och Finland är huvudsakliga bidragsgivare till stridsgruppen, men även Danmark och Island skulle kunna bidraga, då även de har intressen av ökad säkerhet i Arktisregionen. Island skulle kunna bidraga med civil personal, men framförallt stödja stridsgruppen med finansiella tillgångar och infrastruktur för övningar och insatser i regionen. Befälhavaren för gruppen skulle kunna rotera mellan de deltagande länderna.

Genom stridsgruppens etablerande skulle de nordiska länderna skapa en välbehövlig och snabbt gripbar militär förmåga i Arktisregionen för att möta eventuell rysk aggression. Den skulle även – likt EFP – skapa en snubbeltrådseffekt där en angripare vet att ett angrepp på ett nordiskt land är ett angrepp på samtliga nordiska länder. Detta skulle dels sända politiska signaler om inter-nordisk solidaritet, men också skapa en tröskeleffekt och försvåra för en angripare. Sverige skulle även signalera att vi tar vår solidaritetsförklaring på allvar och att vi är villiga att ställa upp för våra grannar i kris.

Men precis som allt annat kostar en sådan stridsgrupp resurser, och därför måste etablerandet av en nordisk stridsgrupp ske tillsammans med att Försvarsmakten tillförs mer resurser, såväl ekonomiska som materiella och personella. I19 skulle dock kunna utgöra den bas som den svenska delen av stridsgruppen byggs upp runt. Detta av de enkla skälen att I19 redan är specialister på strid i arktiskt klimat samt att infrastrukturen redan finns på plats.[17]

Allt gott!
//Victor

 

---

[1] FOI, ”Arktis under förändring – standardbilden utmanas”, 2016, sid. 23.

[2] Lars Wedin, Ett marint framtidsområde, i Vårt försvar #4 2017, sid. 12-13.

[3] Magnus Petersson, Nordområdet – Ett historiskt perspektiv, i Vårt försvar #4, 2017, sid. 9.

[4] FOI, ”Arktis under förändring – standardbilden utmanas”, 2016, sid. 23.

[5] Magnus Petersson, Nordområdet – Ett historiskt perspektiv, i Vårt försvar #4, 2017, sid. 9–10.

[6] FOI, ”Arktis under förändring – standardbilden utmanas”, 2016, sid. 23.

[7] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6569825

[8] Lars Wedin, Ett marint framtidsområde, i Vårt försvar #4 2017, sid. 13.

[9] FOI, ”Arktis under förändring – standardbilden utmanas”, 2016, sid. 28.

[10] Magnus Petersson, Nordområdet – Ett historiskt perspektiv, i Vårt försvar #4, 2017, sid. 10.

[11] Magnus Petersson, Nordområdet – Ett historiskt perspektiv, i Vårt försvar #4, 2017, sid. 10.

[12] Magnus Petersson, Nordområdet – Ett historiskt perspektiv, i Vårt försvar #4, 2017, sid. 10.

[13] http://www.regeringen.se/49bb66/contentassets/f99bc56a7dbb45f4a4085c99d2e232d5/faktablad-nordic-battlegroup

[14] Radie ritad med https://www.mapdevelopers.com/draw-circle-tool.php

[15] https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2013/07/beredda-under-brittisk-ledning/

[16] Försvarsmakten, ”Handbok Armé – Begrepp och förkortningar”, 2016, sid. 25.

[17] https://en.wikipedia.org/wiki/Military_of_Iceland

[18] https://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/norrbottens-regemente-i-19/forsvarsmaktens-vinterenhet/

Värnpliktiga i Hemvärnet?

Till sommaren rycker de första värnpliktiga in till grundutbildning i Försvarsmakten. De kommer att genomgå en 4 – 11 månader lång grundutbildning som genomförs vid i princip samtliga regementen, flottiljer, och skolor. I praktiken är värnplikten till största delen en mönstringsplikt, där ungdomar kallas till antagningsprövning/mönstring för att därefter erbjudas en militär grundutbildning inom Försvarsmakten. I första hand är det frivillighet som gäller, men alla som inte aktivt tackar nej och bedöms besitta rätt egenskaper för att klara av utbildningen samt efterföljande tjänstgöring inom Försvarsmakten kommer att kallas in i mån av utbildningsplatser. Parallellt med detta kommer man även kunna söka sig frivilligt till att genomföra grundutbildning, så organisationen kommer att bestå av såväl värnpliktiga som frivilliga. Tanken med detta system är att de värnpliktiga ska komplettera och fylla upp de delar av krigsorganisationen som de frivilliga leden inte lyckas fylla upp.

Efter fullgjord utbildning kommer såväl värnpliktiga som frivilliga ges möjligheten att söka en anställning (som GSS/K eller/T[1]) i Försvarsmakten och de konkurrerar på samma villkor. Plikten innebär nu att samtliga som fullgör utbildningen kommer att krigsplaceras antingen vid ett krigsförband eller i reserven och finnas tillgängliga för repetitionsutbildningar och vid mobilisering (s.k. GSS/P[2]). Den innebär även att rekryter som påbörjat utbildningen nu inte kan lämna annat än av riktigt goda skäl (tidigare kunde rekryter avbryta pågående utbildning närhelst de kände för det). Slutligen ger även plikten lagstöd för Försvarsmakten att få in sin krigsplacerade personal till övningar. Detta har utnyttjats vid ett antal tillfällen där värnpliktiga inte dykt upp till repetitionsutbildningar (sydostran.se[3], 19/4 2017), varav minst en dömts till fängelse (Corren[4]).

Sedan Försvarsmakten gick över till ett yrkesförsvar och frivillighet har det funnits särskilda grundutbildningar mot Hemvärnet, där rekryten efter fullgjord utbildning krigsplaceras i ett Hemvärnsförband och erbjuds avtal som HAGS[5]. I dagens system är grundutbildningen mot Hemvärnet den kortaste i Försvarsmakten, och är mellan 4-7 månader (för att bli K- eller T-anställd krävs minst 9 månader). Det som sticker ut är att även värnpliktiga kommer att placeras i en 4 månaders utbildning (det vill säga motsvarande HAGS), som bevakningssoldater. Frågan blir dock vad som händer med dessa efteråt, då deltagande i Hemvärnet är enligt lag frivilligt. §3 Hemvärnsförordningen (1997:146) säger klart och tydligt i att ”Deltagande i Hemvärnet är frivilligt.” (Lagen.nu[6]). Detta får då konsekvensen att det under plikt kommer att grundutbildas soldater och gruppchefer, men utan garantier för att dessa kommer kunna nyttjas i Hemvärnet. Samtidigt har dessa individer en för kort utbildningstid för att få söka anställning som GSS/K eller T.

Detta leder då till en diskussion om vad tanken bakom detta kan vara. Här kommer jag att presentera några rimliga anledningar till vad syftet med detta kan vara. Observera att detta alltså inte är mina personliga åsikter eller uppfattningar kring hur det bör vara, utan bara reflektioner kring varför värnpliktiga kan komma att utbildas motsvarande HAGS.

Upprättande av lokalförsvarsförband
Försvarsmakten pliktar in dessa mot att göra sin grundutbildning mot Hemvärnet i syfte att bygga upp en personalreserv för framtida expandering av Försvarsmakten. Det är exempelvis inte otänkbart att det planeras att sätta upp särskilda lokalförsvarsförband, som vid mobilisering fyller samma funktion som Hemvärnets bevakningskompanier; troligtvis med mindre utbildningstid per år samt vissa materiella skillnader. Då Hemvärnets insatskompanier ska kunna verka autonomt och verka över hela landet (Handbok Hemvärn, 2016:21[7]) kan det även finnas behov av att kunna förstärka upp vissa platser med lokalförsvarsförband i syfte att överta insatskompaniernas bevakningsobjekt alternativt komplettera de kvarvarande bevakningskompanierna och öka deras uthållighet samt möjliggöra avlösning. Användandet av specialförband i rysk doktrin gör att behovet av lätta förband för bevakning av skyddsobjekt och vital infrastruktur ökar, så lokalförsvarsförband skulle absolut fylla en funktion i den krigsorganisation som nu byggs upp. Förespråkaren måste dock ha i åtanke att uppbyggandet av sådana förband skulle kräva resurser i form av utbildnings- och övningstid (vilket i sig kräver personal i form av instruktörer och övningsledning, övningsområden, infrastruktur, pengar, och logistik, med mera), materiel, förråd, personal, etc. Detta innebär att dessa resurser då inte kommer kunna nyttjas av övriga delar av den redan nu ansträngda Försvarsmakten, vilket försvårar produktionen av andra förband, förutsatt att inte särskilda medel för detta avdelas. En annan lösning är att dessa lokalförsvarsförband endast existerar på papperet och tilldelas materiel allteftersom överskott uppstår i organisationen. Att under en period av 4 – 7 månader utbilda personal och sedan krigsplacera dem i dessa förband – utan att kontinuerligt underhålla dem genom övning och utbildning – kommer inte skapa krigsdugliga förband.

Att bygga lokalförsvarskompanier och -bataljoner kommer dock – särskilt i ett kortsiktigt skede – bli svårt då de befattningar som kommer utbildas inom perioden 4-7 månader är bevaknings-/skyttesoldater, gruppchefer, stridssjukvårdare, fordonsförare samt kockar. Utöver kockarna så är detta tillräckligt för att sätta upp enheter av max plutons storlek. Om nu tanken är att krigsplacera de som ej frivilligt söker sig till Hemvärnet efter fullgjord grundutbildning i någon form av lokalförsvarsförband får man hoppas att fler befattningar tillkommer. Hur dessa plutoner ska ledas blir också en intressant frågeställning, då Försvarsmakten knappast kommer spendera resurser på att utbilda befäl för att sedan krigsplacera dessa i lokalförsvarsförband som knappt övas, och det är nog få individer som skulle tänka sig att genomgå en befälsutbildning för att sedan placeras i förband som knappt nyttjas. Även om dessa befäl utbildas genom Hemvärnets existerande utbildningsorganisation – med kurser på Hemvärnets stridsskola – så handlar det fortfarande om resurser från myndigheten och tid för individen som ska investeras. En möjlig lösning är att sätta upp lokalförsvarsplutoner och sedan låta dessa ingå i redan existerande hemvärnskompanier och –bataljoner vid mobilisering.

Värnpliktiga hemvärnssoldater
Det kan även vara så att man från Försvarsmaktens håll verkar förberedande för ett eventuellt politiskt beslut om att möjliggöra att placera folk i Hemvärnets krigsorganisation under plikt. På så sätt kan man fylla upp vakanser i Hemvärnets krigsförband och säkerställa att förbanden har den personella kvantitet som de ska ha vid mobiliseringen. Hur och hur ofta dessa värnpliktiga hemvärnssoldater kommer att repetitionsutbildas blir en fråga att lösa, då värnpliktiga hemvärnssoldater knappast kan förväntas genomföra Hemvärnets minimikrav på 4-dygns övningstid per år. Då kommer det troligare att handla om större övningar med några års mellanrum i tid. Förvisso en bra metod för att stärka upp hemvärnsförbandens numerär vid mobilisering, men kommer inte bidraga till att öka hemvärnsförbandens förmåga nämnvärt, då förstärkningarna kommer sakna den sammanhållning, förbandsanda, och samövning som ett hemvärnsförband i vanliga fall har. Här bör det även anmärkas att Hemvärnets huvudsakliga personalbrister idag gäller specialister, exempelvis stabspersonal och fältkockar, och inte skyttesoldater.

Hemvärnsreserv
Det kan även handla om att man avser bygga upp en hemvärnsreserv för att kunna placera under de s.k. depåförbandens försorg vid mobilisering, i syfte att efter en viss tid av kompletterings- och repetitionsutbildning kunna täcka upp förluster och vakanser vid hemvärnsförbanden. Dessa reserver skulle även kunna nyttjas för att täcka upp förluster vid de ”reguljära” krigsförbanden, även om en längre period av repetitions- och kompletteringsutbildning skulle krävas för att göra dem användbara. Det skulle dock gå snabbare än att utbilda reserver helt från grunden.

Politiska skäl
Det kan även vara så enkelt att Försvarsmakten avser leva upp till de politiska kraven under 2018 och 2019 utbilda minst 4000 per år, och öka denna siffra till 5000 från 2020 (Regeringen, 2/11 2017[8]). Detta skulle vara ett enkelt sätt att öka krigsorganisationens personalvolym på papperet, och fungera som politisk signal att man bygger upp det militära försvaret. Utländsk underrättelsetjänst kommer troligtvis inte låta sig luras, men det ser bra ut i papperen.

Inget av de här ovan ska se som definitiva svar, utan istället som fria spekulationer. Det kan vara så att samtliga alternativen stämmer, men det kan också vara så att inget av dem stämmer. Försvarsmakten kan ha helt andra skäl till en fyra månaders grundutbildning än vad jag här har spekulerat i.

Allt gott!
//Victor

---

[1] GSS står för Gruppchefer, soldater, och sjömän. K innebär kontinuerligt tjänstgörande; det vill säga heltidsanställda. T innebär tidvis tjänstgörande; det vill säga deltidsanställda.

[2] P innebär pliktpersonal.

[3]http://www.sydostran.se/ronneby/kallades-till-repmote-dok-aldrig-upp/

[4]https://login.ntm.eu/pren/default.aspx?sn=OC&meter=false&action=completerequest&redirect=http%3A%2F%2Fmobil.corren.se%2Fnyheter%2Flinkoping%2Fstruntade-i-repmote-far-fangelse-om4832833.aspx&callback=http%3A%2F%2Fmobil.corren.se%2Finc%2Feprencallback.aspx

[5] Hemvärnsavtal för gruppchefer och soldater.

[6]https://lagen.nu/1997:146

[7]https://hemvarnet.se/UserFiles/Centrala/Rikshv/Handbok_Hemv%C3%A4rn_2016.pdf

[8]http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/11/regeringen-ger-forsvarsmakten-i-uppdrag-att-lamna-forslag-om-utokning-av-utbildningen-av-antalet-totalforsvarspliktiga/

Berlinmurens fall – kritiska misstag som ledde till en stats upplösning

Det här inlägget är en redigerad version av en pilotstudie skriver för Försvarshögskolans kurs i politisk krishantering. Det avser avhandla händelserna som utspelade sig i Berlin den nionde november 1989, det vill säga för tjugosex år sedan. Inlägget avser dels beskriva händelseförloppet som ledde fram till Berlinmurens fall och DDR:s upplösning som stat, dels ge några exempel på kritiska misstag som såväl ledningen gjorde under dygnet den nionde november 1989.

Historisk kontext
Berlinmurens fall är sammankopplat till händelserna i hela Östeuropa som utspelade sig under slutet av 1980-talet. Detta är i sig komplexa skeenden, och för att kunna redogöra för dem skulle det krävas minst en uppsats enbart i ämnet, då rör sig om strukturella, sociala, politiska, ideologiska, ekonomiska, och långtgående historiska faktorer. Men kortfattat börjar det med Mikhail Gorbatjovs maktövertagande i Sovjetunionen i mars 1985, och hans efterföljande politiska och ekonomiska reformer (de så kallade perestrojkan och glasnosten) av det kommunistiska systemet. DDR-regimen motsatte sig dessa reformer, och menade att systemet hittills fungerat bra i DDR, som hade en relativt högre ekonomisk standard och bättre sociala förhållanden än de flesta andra stater i Östeuropa. Motsättningarna mellan Berlin och Moskva ökade; delar av Gorbatjovs tal censurerades, och reformkritiska kommentarer från det kommunistiska Kina fick ökad spridning av DDR:s regering.

Erich Hoenecker

Problemen för den konservativt kommunistiska regimen i DDR, under Erich Honecker (1912 – 1994) byggdes på av att Polen och Ungern började slå in på en mer reformistisk väg. En del i DDR-regimens reformmotstånd låg i att man inte ansåg att två kapitalistiska tyska statsbildningar kunde existera, och att den östra statsbildningen skulle tappa all form av existensberättigande om man reformerade. Demokratiseringen av Polen och Ungern, samt Moskvas uttalade vilja att inte använda militär makt för att slå ner demonstrationer i sina östeuropeiska satellitstater ledde till demonstrationer i DDR, framförallt i den sachsiska delstatshuvudstaden Leipzig. I oktober 1989 uppgick dessa demonstrationer först till 5000 demonstranter och senare till 20.000. Säkerhetsstyrkor tog till våld och var brutala i sina försök att återställa den tidigare ordningen. Den nionde oktober 1989 hade stora delar av DDR:s armé, Nationale Volksarmee (NVA, Nationella folkarmén), satts i beredskap för att slå ner demonstrationer, med Tiananmentorget som förebild för regimen i Berlin. Skarp ammunition hade delats ut, och sjukhusens beredskap hade höjts. Men ordern att öppna eld kom aldrig, och soldaterna drogs tillbaka. Troligtvis till del på grund av att de sovjetiska förbanden i staden fått order att stanna i sina baracker, och inte bistå NVA. Händelserna i Leipzig den nionde oktober underminerade allvarligt Berlinregimens, särskilt de mer hårdföra politikernas, legitimitet, som till stor del byggde på sovjetiska arméns stöd, och den 17 oktober röstades Honecker bort av politbyrån.

Ett annat problem som drabbade DDR-regimen i samma veva var en ökad emigration av DDR-medborgare västerut. När Ungern och Tjeckoslovakien öppnade sina gränsövergångar gentemot Österrike och Västtyskland tog sig tusentals DDR-medborgare därifrån vidare till väst.

Conrad Schumann (1942 – 1998) var en östtysk soldat som hoppade över gränsen och defekterade till väst 1961 under murens konstruerande.

Händelserna den nionde november
Tidigt på morgonen den nionde november 1989 samlades denösttyska regimen för att söka en lösning på den ökade emigrationen till väst, inte minst efter påtryckningar från Tjeckoslovakien, som hotade ta till egna lösningar om inte flyktingströmmarna från DDR begränsades. En lösning man tidigare diskuterat var det så kallade ”lilla hålet”, där man avsåg öppna en liten del av gränsövergångarna, och endast för emigranter som inte hade för avsikt att någonsin återvända till DDR.

Arbetsgruppen som fått order att utforma texten som skulle presenteras för resten av världen samlades klockan 09:00, och efter att ha klargjort att samtliga i gruppen fått samma tydliga direktiv började de skissa på förslaget. Polisofficeren Gerhard Lauter, som ledde arbetsgruppen och tillika representerade pass- och registreringsavdelningen hos Inrikesministeriet, påpekade att beslutet att enbart släppa igenom de som inte avsåg återvända endast skulle förvärra DDR:s migrationsproblem, och snarare leda till det man avsåg underlätta det man avsåg motverka, nämligen DDR:s avbefolkande. Lauter lyckades övertyga de övriga tre individerna i gruppen om att gå utanför sina tydliga instruktioner, och utforma ett annat direktiv. Runt middagstid hade man utformat ett direktiv som tillät såväl emigration som tillfällig förflyttning över till såväl Västtyskland som Västberlin. Då arbetsgruppens syfte var att utforma en text som i första hand skulle bevara statens kontroll över medborgarna så lade man till, och betonande, att varje medborgare som avsåg passera gränsen västerut först skulle skaffa sig ”åtminstone någon form av stämpel” från myndigheterna. På det sätt skulle staten fortfarande kunna kontrollera flödet över gränsen, och förhindra ett eventuellt avbefolkande. Gruppen skrev ihop ett pressmeddelande, avsett att presenteras först den tionde november klockan 04:00. Då man inte fick någon respons från de högre beslutsfattande organen kände man sig säker på att man löst sin grundläggande uppgift; bevarandet av kontroll över gränsen och förhindrandet av en fortsatt massemigration. Lauter, som hade satt att pressmeddelandet först skulle släppas dagen efter, gick på teater med sin fru, och förblev onåbar för resten av kvällen.

Texten lästes upp officiellt inför Politbyrån av generalsekreteraren Egon Krenz (född 1935), och det beslutades att en talesperson från regeringen skulle presentera texten för DDR:s befolkning vid klockan fyra på morgonen, som arbetsgruppen föreslagit. Man valde här att kringgå regeringens officiella talesperson, Günther Schabowski, partiets presstalesman, som hade hållit löpande, direktsända, presskonferenser för att rapportera om resultaten av de tre dygn som Politbyrån sammanträtt. På grund av missinformation trodde Politbyråns medlemmar att texten godkänts av Moskva, som var rutin vad gällde större politiska beslut i Östblocket. Texten godkändes av Politbyrån klockan 15:55.

Günther Schabowski

Wolfgang Meyer, regeringens presstalesmän, fick i uppgift att förbereda för en presskonferens där de nya resereglerna skulle presenteras, klockan fyra på morgonen den tionde november, som tidigare beslutats. När således partiets presstalesman, Schabowski, tittade förbi Politbyrån vid femtiden på eftermiddagen den nionde för att få direktiv av vad han skulle presentera för den samlade världspressen under den sedan tidigare planerade presskonferensen vid klockan 18:00, fick han de nya resedirektiven i sin hand, av Krenz själv. Schabowski läste papperet i sin hand, innan han skyndade iväg till presskonferensen. Senare ska Schabowski förklarat att han inte läste texten med att ”jag kan tala tyska, och jag kan läsa en text högt utan misstag”. För Schabowski, och hela DDR, var denna typ av direktsända presskonferenser något nytt. Tidigare hade man endast presenterat pressen med en färdigskriven text efter att det aktuella händelseförloppet var över. Nu skulle man alltså löpande ge besked om pågående händelseförlopp, direkt, inför världspressen.

Schabowski själv höll på att glömma av texten om de nya resedirektiven under presskonferensen, då han istället läst upp en talarlista från dagens Politbyråmöten. Tillslut frågade en italiensk journalist, Riccardo Ehrman (född 1929) om resmöjligheter för DDR-medborgarna. Schabowski, som hittills inte besvarat några frågor, började då fumlade med lappen i hand, och började hacka fram orden :

”Vi känner till tendensen hos befolkningen, om behovet hos befolkningen, att resa eller lämna… Och… eh… Vi har för avsikt… Att implantera en komplext samhällsförnyelse… Eh… På den vägen uppnå, genom många av dessa element… Eh… Att folk inte ska se sig själva nödgade att bemästra sina personliga problem på det här sättet.”

Tillslut mumlade Schabowski fram något om att nya direktiv för medborgare att emigrera, varpå han sedan började fumla med sin hög med papper efter papperet han fått från Krenz. Reportrarna i rummet började ställa frågor om vad som gällde för pass och när de nya reglerna skulle börja gälla. Kaoset gjorde Schabowski märkbart irriterad, och när han tillslut hittade papperet med direktiv, läste han dem snabbt och nästintill ohörbart. I den nya informationen till journalisterna nämndes att även privata resor och kortare turer till väst skulle omfattas. En journalist frågade igen när reglerna skulle börja gälla, varpå Schabowski snabbt skummade igenom texten och letade efter svar. Tillslut svarade han bara ”så vitt jag vet: med en gång”. Fler frågor följe, bland annat om det även gällde Västberlin. Schabowski, förvånad över svaret papperet i hans hand gav vid, svarade att de även gällde Berlin. När Schabowski fick frågan vad som skulle hända med muren hänvisade han till Östblockets pågående militära nedrustning, önskade att NATO skulle göra detsamma, och avslutade presskonferensen, exakt klockan 19:00:54, och lämnade frågan om murens framtid obesvarad.

Allteftersom nyheten spred sig genom Östberlin började människor dyka upp vid gränsposteringarna och krävde att få komma över. Vid den största gränsposteringen, vid Bornholmerstrasse, rapporterade gränsvakterna, som uppgick till ett halvt dussin beväpnade vakter, att ett tjugotal individer dykt upp och begärt att få passera. Tillskillnad från de vanliga bråkmakarna, som brukade dyka upp vid gränsposteringarna, hänvisade dessa till regeringsdirektiv. För gränsposteringarna uppstod nu ett dilemma; antingen bryta mot sina stående order att inte släppa över någon utan giltigt visum till väst, eller säga att regeringen sagt fel. Båda var för de lojala gränsvakterna otänkbara lösningar. Överstelöjtnant Harald Jäger, som var befälhavare över gränsövergången vid Bornholmerstrasse, fick order att skicka hem folkmassan, vilket han inte resurser till. En polisbil dök upp och hänvisade folk till närmaste polisstation, som låg ca tio minuter bort, för att hämta ut visum. Den östberlinska polisen hade varken fått direktiv eller resurser att dela ut så många visum som krävdes, varpå många berlinare upprört återvände till Jägers gränsövergång. Tillslut fick Jäger order att släppa över de mest högljudda och våldsamma individerna, men att dessa sedan inte skulle släppas tillbaka över gränsen. När dock alltfler berlinare insåg att aggressivitet och högljuddhet var nyckeln till att släppas över började fler och fler bete sig på ett sådant sätt att vakterna skulle släppa över dem.

Harald Jäger 2014

Jäger begärde förstärkningar, och fick omkring ett 60-tal extra beväpnade vakter till sin gränsövergång. Men nu började ett nytt problem uppstå. De första som släppts genom muren ville nu tillbaka. De var föräldrar som hade barn som låg hemma och sov, och föräldrarna krävde nu att få återvända. Deras avsikter hade endast varit en kort promenad över till väst, och sedan återvända. Jäger tog tillslut beslutet på egen hand att släppa tillbaka dem.

Runt 23:15 hade uppemot tiotusen berlinare samlats vid Bornholmerstrasse, och blockerade nu framkomligheten vid de kringliggande gatorna. Än så länge var folkmassan fredlig, men Jäger visste inte hur länge detta skulle vara. Jäger hade ännu inte fått några tydliga direktiv uppifrån vad som gällde, och ordern från april samma år, att endast använda vapenmakt vid omedelbara fara för liv, kvarstod. I värsta fall kunde folkmassan bli våldsam och angripa Jäger och hans män, och till och med ta deras vapen. Även utan våldsinsats bedömde Jäger att folk riskerade att skadas i den allt mer ökade trängseln. När Jäger tidigare ringt in och frågat vad som gällde hade ledningen kallat honom för fegis och ifrågasatt den 46-årige Stasi-officerens kompetens, något som tärt hårt på Jägers moral. Jäger hade trots allt spenderat hela sitt vuxna liv vaktandes muren. Klockan 23:30 ringde Jäger sin högre chef och informerade att han avsåg öppna muren helt. Vid midnatt var gränsövergången vid Bornholmerstrasse helt öppnad.

Berlinmuren öppnad

Nionde november som en kris
Innan vi kan diskutera om Berlinmurens fall var en kris eller inte, måste vi definiera en kris. Dan Hansén och Ahn-Za Hagström definierar en kris som ”en situation i vilken en beslutsfattare upplever att 1) betydande värden står på spel, 2) begränsad tid står till förfogande, och att 3) omständigheterna präglas av betydande osäkerhet”.

Baserat på hur händelseförloppet är beskrivet ovan ska nu denna krisdefinition appliceras för att utröna om det var en kris som utspelade sig i Berlin den nionde november 1989, och i så fall för vem.

1.) Betydande värden står på spel.
På makronivå var det en kamp mellan den ”gamla” kommunismen som dominerat i DDR sedan 1949, och Gorbatjovs reformistiska socialism. Ytterst var det även en kamp mellan marxism och kapitalism. Men denna kamp hade pågått sedan Gorbatjov påbörjade sina reformer 1985, och i det händelseförloppet är nionde november endast en del i en större kris.

För Harald Jäger och hans gränsvakter på mikronivån var det dock en fråga om människoliv, men även om upprätthållande av lag och ordning. Allteftersom människor samlas vid Bornholmerstrasse riskerar det att övergå till våldsamheter, vilket i värsta fall kunde lett till att en eller flera människor skadades, eller i värsta fall, dödades. Lag och ordning blir således ett värde som ställs på spel vid Bornholmerstrasse. För Jäger själv kan även hans personliga heder och yrkesstolthet vara värden som står på spel. Som någon spenderat de senaste tjugo åren med att vakta gränsövergången mot Västberlin är det tänkbart att dessa värden upplevs som hotade, och när frånvaron av order uppifrån blir alltmer tydlig, kombinerat med ett ifrågasättande av hans lämplighet och mod, överger Jäger dessa värden i förmån för att skydda sina gränsvakters liv.

2.) Begränsad tid står till förfogande.
Både ja och nej. Det fanns ingen faktisk tidsram eller deadline att upprätthålla, vare sig på mikro- eller makronivå. Däremot fanns en risk att ju längre man väntar med att fatta ett beslut för gränsvakterna vid Bornholmerstrasse, och andra gränsövergångar, att folksamlingen övergår till faktiska våldsamheter. Detta gör att något beslut måste fattas på någon nivå, och det blir tillslut beslutet fattat av Jäger att öppna muren som fäller avgörandet.

För Berlinregimen fanns det även ett föreställt tidsfönster att fatta ett beslut inom vad gäller emigrationen till väst via Tjeckoslovakien. Väntar man för länge kommer tjeckerna att efterleva hotet att vidtaga åtgärder, och så riskeras DDR avbefolkas. På detta sätt blir nionde november en del i en större kris, utlöst av händelserna i Sovjetunionen 1985.

3.) Omständigheterna präglas av betydande osäkerhet.
Är det något som definierar den nionde november är det just denna punkt. Från dess att utkastet till nya reseföreskrifter läses upp och godkänns av Politbyrån via Schabowskis presskonferens till händelseförloppet vid Bornholmerstrasse råder konstant osäkerhet, såväl på mikro- som på makronivå. Schabowskis osäkerhet kring vad som gäller för när de nya föreskrifterna ska träda i kraft är det första tydliga exemplet på osäkerheten på mikronivån. Frånvaron av order till Jäger är ett annat. På makronivå är det tydligt att osäkerheten omfattade hela det östberlinska samhället, då inga myndigheter eller beslutsfattande instanser visste vad som egentligen gällde. De enda som tycks veta vad som faktiskt gällde var de fyra männen som utformat föreskrifterna på förmiddagen.

Var då nionde november en kris? Det enkla svaret här är ”ja”. Som ovan visats finns samtliga tre delar av den valda krisdefinitionen med. Det är dock ingen av dem, undantaget punkt tre, som oproblematiskt passar in. Det som kan sägas om nionde november är att det är snarare en så kallad ”long-shadow crisis”, det vill säga en kris med mer långtgående effekter än de omedelbara. För Berlinregimen var händelserna den nionde november 1989 en del i ett längre händelseförlopp som påbörjats med Gorbatjovs reformer i Sovjetunionen 1985, och där många andra problem existerade. Händelserna den nionde november blev istället ett oväntat resultat av försök att lösa de andra kriserna man upplevde.

Gränsövergången vid Bornholmerstrasse nio dagar efter murens öppnande.

Sammanfattande diskussion
Vi har ovan kunnat fastställa att händelserna i Östberlin den nionde november 1989 var en kris för det socialistiska DDR-samhället. Men samma händelseförlopp bör även, i min mening, ses som ett klimax i det händelseförlopp som inleddes redan 1985, och ledde till bland annat ökad inrikespolitisk oro och ökad emigration från DDR.

Vad kan vi då lära oss av den nionde november 1989?
Den första lärdomen är betydelsen av ”decision making”, eller beslutsfattande. Frånvaron av tydliga direktiv och order till gränsposteringarna ledde till att överstelöjtnant Harald Jäger slutligen tvingades fatta beslutet att öppna muren, vilket ledde till att DDR kom att upplösas som stat knappt ett år senare. Att dessutom inte Günther Schabowski tog reda på (han fick trots allt en lapp med direktiv i handen av generalsekreteraren) vad som faktiskt gällde innan han läste upp lappen på presskonferensen hade troligtvis förhindrat den plötsliga anstormning som gränsvakterna utsattes för. Planen var att reglerna skulle träda i kraft först klockan 04:00, morgonen därpå, varpå gränsposteringarna haft åtminstone ca tio timmar på att förbereda sig. Då varken personal eller resurser fanns på plats att hantera den stora mängd människor som dök upp så var det till stor del tur, kombinerat med Jägers beslutsfattande på plats, som ledde till att våldsanvändning kunde undvikas.

Även ”sensemaking”, eller situationsförståelse, spelade en roll den nionde november. Frånvaron av tydliga direktiv eller information om vad som gällde ledde till att många beslut, inte minst beslutet att öppna muren, fick improviseras på plats. Även Schabowski var inte helt införstådd i vad som faktiskt hände medan han läste upp direktiven under presskonferensen. Hade han istället haft förståelse för den situation han befann sig i just då, och vad han faktiskt läste på lappen, hade troligtvis händelseförloppet sett annorlunda ut.

Analytiskt kan vi lära oss att en händelse som kan få ett stort genomslag i såväl samtida som i historieskrivningen, och kanske framstå som en kris, egentligen kan vara en del i ett större krisförlopp. Kan vi tolka om exempelvis Kubakrisen som en del i ett större krisförlopp gällandes USA och Sovjetunionens utrikespolitiska relationer? Kan elfte september-attackerna ses som en del i en kris vad gäller amerikansk Mellanösternpolitik?

Vi kan även lära oss att en kris kan leda till något positivt för en stor del människor, exempelvis en förtryckarregims fall. Trots att krisbegreppet i sig ofta förknippas med något negativt, kan det även vara något positivt för en stor andel människor.

Allt gott!
//Victor

Litteratur- och källförteckning
• Boin Arjen, ‘t Hart Paul, Stern Eric, och Sundelius Bengt, ”The Politics of Crisis Management – Public Leadership under Pressure”, New York: Cambridge University Press, trettonde utgåvan, 2013.
• Dennis Mike, ”The Rise and Fall of the German Democratic Republic 1945 – 1990”, Harlow: Pearson Education Limited, 2000.
• Hansén Dan, och Hagström Ahn-Za, ”I krisen prövas ordningsmakten”, Stockholm: Jure Förlag, 2004.
• Sarotte, Mary Elise, ”The Collapse: The Accidental Opening of the Berlin Wall”, New York: Basic Books, 2014.
• Schnibben Cordt, ”The Guard Who Opened the Berlin Wall – ‘I Gave my People the Order — raise the Barrier'”, i Spiegel Online, 11/9 2009.