Försvarspolitik, Militärhistoria, Säkerhetspolitik

Europas eviga freder

Tre gånger har den europeiska kontinenten hamnat i lägen där krig var otänkbart. I åtminstone två av dessa fall har denna eviga fred förbytts i två av historiens blodigaste krig.

”Den första eviga freden” inträffade 1871. Det vill säga efter fransk-tyska kriget (1870 – 1871). Kriget var det slutgiltiga steget i enandet av de tyska staterna, och användes av den preussiske politikern och statsmannen Otto von Bismarck (1815 – 1898) för att få samtliga tyska stater att förena sig under gemensam flagg med de övriga tyska staterna som redan tidigare ingått i det preussiskledda Nordtyska förbundet. Förbundet var en union mellan de nordtyska staterna lett av Preussen som närmast kan liknas vid dagens EU. Medlemsstaterna hade avskaffat tullarna mellan sig, delade postväsende, pass, och så vidare, samt även försvars- och utrikespolitik. Varje stat hade förvisso sin egna försvarsstyrkor (en tradition som kom att kvarstå efter enandet av det Tyska riket 1871 och kvarstå fram tills Wehrmachts bildande 1935) men de lydde strategiskt under den preussiska generalstaben. Bildandet av det nordtyska förbundet föranledde ett angrepp från Frankrike, som fruktade styrkan av ett enat Tyskland. Med det franska angreppet, och framförallt de nordtyska krigsframgångWernerproklaarna, tvingades de tidigare motvilliga sydtyska staterna att inse att deras säkerhet endast kunde garanteras av samarbete med sina nordtyska grannar (fyra år tidigare, 1866, hade den preussiska armén effektivt besegrat den andra stormakten i närområdet; Österrike, på bara sju veckor). På så sätt hade Preussen lyckats bli vad som inom statsvetenskapen kallas för en regional hegemon. Detta var således en kortfattad historik över Tysklands enande 1871. Det var givetvis en massa andra faktorer som spelade roll, och detta skulle kräva ett eget inlägg för att redogöra för fullt ut.

Hur som helst. 1871 inträffade ”den första eviga freden”. Med slutet på det fransk-tyska kriget hade en känsla av fred etablerat sig. Länge hade Centraleuropa varit politiskt och ekonomiskt fragmenterat, och varit ett slagfält, såväl militärt som politiskt, för Europas stormakter. Med dess enande hade den gamla dualismen mellan inledningsvis Österrike och Frankrike, och senare även Preussen, lösts. Den andra industriella revolutionen tog fart, och ekonomin blomstrade på den europeiska kontinenten. Teknologin ledde till att samhällen elektrifierades allt mer, och med löpandebandtekniken kunde varor massproduceras i ordets moderna mening. Utvecklandet av bilar, utbyggnad av järnvägar och telegrafnäten band ihop folk och stater på ett sätt man aldrig tidigare skådat i människans historia. Ökade kommunikationer och ökad frihandel ledde till en ökad interdependens mellan stater. Den parlamentariska demokratin, om än inte vår moderna tolkning, spred sig i Europa, och samhällen omfamnade dess liberala principer. Allmän rösträtt etablerade sig, och socialdemokratiska partier växte sig starka. Sociala och politiska orättvisor bekämpades i allt större omfattning än tidigare med att välfärdsstatens principer fick fäste i Europas samhällen. Krig kändes allt mer avlägset, och snart framstod de som en omöjlighet. Europas militärer riktade in sig på att bekämpa uppror i sina kolonier och upprätthålla internationell ordning. Mellanstatliga krig på kontinenten framstod som allt mer verklighetsfrånvänt, och de största hoten ansåg man komma från nationalistiska, socialistiska, och anarkistiska revolutionära rörelser samt från terrorister och organiserad brottslighet.

Men, i augusti 1914 bröt det stora krig som senare skulle bli känt som det första världskriget ut mellan Europas stater. Krigets exakta orsaker debatteras än idag, men dess direkta orsak var att Österrike-Ungerns tronarvinge Franz-Ferdinand mördades i ett attentat utfört av serbiska nationalister under ett besök i Sarajevo. Österrike invaderade således Serbien, med stöd av Tyskland. Serbien var i sin tur allierat med Ryssland, som ingick i en antitysk allians med Frankrike och Storbritannien. Tyskland mobiliserRoyal_Irish_Rifles_ration_party_Somme_July_1916ade snabbt och marscherade in i Frankrike och Ryssland. Det första världskriget var ett faktum. Det tyska agerandet tros bero på att man från tyskt håll fruktade den fransk-ryska alliansen, vars syfte var att begränsa eventuell tysk aggression och skapats efter kriget 1870. Tyskland fruktade den ömsesidiga rysk-franska militära upprustningen, som man ansåg var av offensiv natur, och att man skulle hamna på efterkälken i en upprustning. Tyskland styrdes vid den här tiden av socialdemokraterna, som bland annat förespråkade global nedrustning. Den tyska ledningen ansåg att kriget skulle utkämpas, och vinnas, snabbt. På så sätt kunde man tvinga Ryssland och Frankrike till nedrustning, och även själv rusta ner. Med krigsutbrottet 1914 var ”den första eviga freden” över, och 43 år av europeisk fred upphörde.

Men denna period av fred är i mångt och mycket en myt. Det var förvisso lugnt mellan Europas stormakter, och inga konflikter bröt ut i öppna våldsamheter mellan staterna. Men på Balkan utkämpades ett antal krig mellan Ottomanska riket, Serbien, Grekland, och Bulgarien, 1876 – 1878, 1885, 1897, samt 1911 – 1913. Men dessa var förvisso inget som påverkade de central- och västeuropeiska makthavarna, eller dess medborgare, i deras syn på den eviga freden.

Första världskriget ledde till stora förluster såväl militärt som politiskt, ekonomiskt, och socialt. I mångas ögon var första världskriget ”kriget som skulle avsluta alla krig”. Efter kriget bildades mellanstatliga organisationer, framförallt Nationernas Förbund (NF), syftandes till att bevara internationell ordning, upprätthålla liberal demokrati och internationell rätt, samt underlätta dialog mellan stater. Man skulle förhindra att nya krig bröt ut. I Europa infördes rustningsbegränsningar, och dess stater vände återigen sina blickar utåt, mot Afrika, Asien, och Mellanöstern, för att där verka för att bevara fred och stabilitet.

Med den massiva förstörelse och stora antalet dödade och skadade som kriget fört med sig trodde ingen europeisk stormakt att ett nytt krig skulle bryta ut. Detta förstärktes av de införda rustningsbegränsningarna och att Europas mer totalitära stater (Tyskland, Italien, och Sovjetunionen) alla ansågs befinna sig på en låg nivå. Vidare fortsatte de europeiska samhällena att närma sig varandra genom utbyggda kommunikationer, ökad handel, och förbättrad teknologi. I Sverige fördes en nedrustningslinje av framförallt det socialdemokratiska och de liberala partierna. Resonemanget grundade sig dels i de ovan nämnda punkterna, dels i att ärkefienden Ryssland (sedan 1922 Sovjetunionen) ansågs militärt svagt, saknade tillräckligt starka sjöstridskrafter i Östersjön (den svenska Flottan var under Mellankrigstiden troligtvis starkaste vapengrenen, och vida överlägsen dess sovjetiska motsvarighet) och saknade hamnar i Östersjön (enda Östersjöhamnen fanns i Leningrad, nuvarande St. Petersburg). Med Finlands, Polens, och Baltstaternas självständighet ansåg man att en sovjetisk invasion av Sverige endast kunde komma över havet, och skulle effektivt kunna stoppas där. Skulle en sovjetisk invasionsstyrka ändå lyckas komma i land räknade man med stöd från det internationella samfundet, i linje med principen om kollektiv säkerhet som förespråkades av de liberala västmakterna.

Åren efter första världskriget skulle bli ”den andra eviga freden” i Europas historia. Denna ”eviga fred” var dock inte oproblematisk. Likt 1871 – 1914 utkämpades ett antal krig och väpnade konflikter i Europa. 1918 – 1919 samt 1919 – 1921 råkade Ryssland/Sovjetunionen i konflikt med det nyligen självständiga Polen. Polen och Litauen utkämpade ett kortare krig mot varandra 1920. Turkiet och Grekland utkämpade ett krig 1919 – 1922, och så även Italien och Albanien 1920. Detta var bara ett axplock av väpnade konflikter i Europa 1919 – 1939, och jag har endast tagit med mellanstatliga konflikter, och utelämnat självständighetskrig, inbördeskrig, uppror, och så vidare. För en mer eller mindre komplett lista, se Wikipedia.

Med Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet (NSDAP) och Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland i januari 1933 förändrades dock säkerhetsläget, och Tyskland inledde en öppen, massiv militär upprustning 1935 (Tyskland hade rustat i det dolda i samarbete med bland annat Sovjetunionen, men även med Sverige och andra stater, redan innan maktövertagandet 1933). Därefter inleddes en allt mer aggressiv politik mot såväl den inhemska befolkningen (oppositionella – främst socialdemokrater, liberaler, och kommunister, samt ”främmande/svaga raselement” – judar, romer, homosexuella, handikappade, osv.) som mot grannländerna. Den sjunde mars 1936 marscherade tyska trupper in i det demilitariserade, och för Tyskland ekonomiskt viktiga, Rhenlandet (gränsområdet mot Belgien/Frankrike). Ett år senare annekterades Österrike, och därpå Sudetlandet i Tjeckoslovakien. 1939 annekterades Tjeckien och Slovakien blev en mer eller mindre självständig satellitstat åt Tyskland. Första september 1939 invaderade Tyskland Polen, och den tredje september samma år var det nya storkriget ett faktum när Storbritannien och Frankrike, med allierade, förklarade Tyskland krig. För svensk del kom kriget in på bakgården den trettionde november 1939 då Sovjetunionen, efter att ha annekterat Baltstaterna, angrep Finland, samt igen den nionde april 1940 då Tyskland besatte Danmark och Norge, och återigen under slutstriderna i Finland och Nordnorge 1944 – 1945. För svensk del hade man i försvarsplaneringen i första hand fruktat en blockadsituation likt den som rått 1914 – 1918, då Sverige haft allvarliga folkförsörjningsproblem. Det var i första hand detta man rustat mot under hela Mellankrigstiden, och det som statsminister Per-Albin Hansson syftade med att Sveriges ”beredskap är god”.

standard

Den naivitet som funnits under ”den första eviga freden” fanns dock inte med i bilden på samma sätt i slutet av 1930-talet, som den funnits där under 1910-talet. Bland annat hade Socialdemokraternas förespråkat den så kallade ”Elasticitetsprincipen” i de försvarspolitiska debatter som ägde rum under Mellankrigstiden. Krigsmakten kunde, utifrån rådande säkerhetspolitiska och nationalekonomiska läge, rustas ner, dock med kravet att kunna återta en tillräcklig förmåga vid ett förändrat omvärldsläge. Detta utmynnade bland annat i Försvarsbeslutet 1936 som var en kvalitativ och kvantitativ upprustning av Krigsmakten. Problematiskt var dock att detta beslutet togs, med facit i hand, för sent, och den svenska Krigsmakten fick snabbutbildas efter krigsutbrottet till höga kostnader. Inte fören 1943/44 hade Krigsmakten uppnått en avskräckande effekt och innehade en kvalitativt och kvantitativt god nivå, även ur internationell synpunkt. Detta var, med facit i hand, alldeles för sent. Tanken var att en nedrustning skulle ske igen efter att kriget avslutats i Europa, i enlighet med elasticitetsprincipen. Men på grund av de ökade spänningarna som rådde mellan öst och väst kunde en sådan nedrustning inte motiveras, med tjugo- och trettiotalens försvarspolitiska debatter i färskt minne.Through flak and over the destruction created by preceding waves of bombers, these 15th Air Force B-24s leave Ploesti, Rumania, after one of the long series of attacks against the No. 1 oil target in Europe. (U.S. Air Force photo)

Under hela kalla kriget kom såväl Öst- som Västeuropa att mer eller mindre präglas av en medvetenhet att ett nytt krig skulle kunna bryta ut, och samtliga sidor rustade upp. Även Sverige. Ingen ville återskapa misstagen som gjorts under de eviga frederna 1871 – 1914 och 1919 – 1939. Förvisso genomfördes stabiliserande fredsinsatser, ofta men inte alltid under FN-flagg, i Afrika, Mellanöstern, och Asien. Dock inte i samma utsträckning som tidigare, och de gamla kolonialmakterna tappade sina forna kolonier, även om många av dessa mer eller mindre kom att ingå i reformerade imperiekonstruktioner i form av samvälden, etc.

”Den tredje eviga freden” skulle bryta ut den tjugofemte december 1991 med Sovjetunionens officiella upplösning. Berlinmuren hade fallit tre år tidigare, och Tyskland var under återförening. Den Europeiska Unionen växte sig starkare, och de forna öststaterna integrerades allt mer i det internationella samfundet. De anammande liberal, parlamentarisk demokrati, frihandel, slöt upp bakom internationell rätt, ansökte om medlemskap och antogs i mellanstatliga organisationer som EU och NATO. Liberalismen tycktes ha segrat. Statsvetaren Francis Fukuyama gick så långt att han 1989 deklarerade ”historiens slut”. Liberalismen hade segrat, och med den även den liberala fredsteorin. Om bara alla stater blev demokratiska, förhöll sig till internationell rätt, och samarbetade skulle de slutligen bli så samberoende av varandra och integrerade att de aldrig skulle ha skäl att gå i krig med varandra. Detta samarbete, menar förespråkare av liberal IR-teori, ligger i alla staters naturliga och grundläggande intresse för att säkerställa sin egna överlevnad.FallWall

”Den tredje eviga freden” ledde till en massiv nedrustning hos i princip samtliga europeiska stater, såväl i öst som i väst. Med principer som kollektiv säkerhet, som det internationella samfundet försökt bevisa fungerade i och med Kuwaitkrigets utbrott i augusti 1990, och internationell rätt skulle man kunna räkna med stöd om något gick snett. Men vad skulle kunna gå snett? Den eviga freden hade ju återigen inträffat, och Europa var ”säkrare än på länge” .

Denna myt av europeisk säkerhet kan dock ifrågasättas då, precis som 1871 – 1914 och 1919 – 1939, ett antal väpnade konflikter utkämpades på kontinenten. Återigen på Balkan, med Jugoslaviska inbördeskriget och de konflikter som följde därpå under perioden 1991 – 1999.

Efter terrorattackerna mot USA den elfte september 2001 kom mer eller mindre hela Europa att rikta om sina militära styrkor från så kallade invasions- till insatsförsvar. Tanken var att man nu skulle bedriva freds- och stabilitetsinsatser i Afrika, Mellanöstern, och Asien. Detta var något som kändes nytt och fräscht. Man kunde nu rusta ner kalla krigets massarméer i förmån för kollektivt försvar och spridandet av internationell rätt och demokrati till andra världsdelar. Med den ryska invasionen av Georgien 2008 började vissa undra över om detta var rätt steg att gå, och med annekteringen av Krim i mars 2014, och efterföljande fortsatt militär aggression mot främst Ukraina (men även mot andra stater, om än i annan form) har den tredje eviga freden öppet börjat ifrågasättas. Den är förvisso inte officiellt över än, och vi får hoppas den håller i sig. Som vi sett har konflikter och krig i Europas periferier ännu inte stört den eviga freden. Men har vi också lärt oss rätt läxor av historien är det att de eviga frederna aldrig varar för evigt, och vaksamhet är trygghetens pris.

Allt gott!
//Victor

A man with a Russian flag greets armed men in military fatigues blocking access to a Ukrainian border guards base not far from the village of Perevalne near Simferopol on March 3, 2014. About 1,000 armed men surrounded the base of the 36th detached brigade of the Ukrainian Navy's coastal guards since yesterday in a tense standoff in the flashpoint Crimea peninsula. Russian troops and military planes were flowing into Crimea today in violation of accords between the two countries, Ukrainian border guards said. AFP PHOTO / ALEXANDER NEMENOV (Photo credit should read ALEXANDER NEMENOV/AFP/Getty Images)

Tillägg: Se gärna SVT:s dokumentär ”Vad hände med försvaret?” från i år (2015).

Referenser och källor:
Denna text bygger till stor del på information ur följande:
Böhme, Klaus-Richard – Huvuddragen i svensk försvarspolitik 1925 – 1945, i ”Neutralitet och försvar – Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809 – 1985” av Hugemark, Bo, (red.), 1986, Vekerum: Militärhistoriska Förlaget
Christopher Clark – ”Iron Kingdom – The Rise and Fall of Prussia, 1600 – 1947”, 2006, Cambridge: Harvard University Press
Christopher Clark – ”The Sleepwalkers – How Europe Went to War in 1914”, 2012, New York: Penguin Books
Hew Strachan – ”The First World War”, 2013, New York: Penguin Books
Lars Ericson Wolke – ”Svensk militärmakt – Strategi och operationer i svensk militärhistoria under 1500 år”, 2009, Stockholm: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag
Magnus Christiansson – ”Säkerhetspolitisk teori”, 2009, Stockholm: Militärhögskolan Karlberg.
Niall Ferguson – ”The Pity of War”, 1998, Harmondsworth: The Penguin Press
SVT – ”Dokument inifrån: Vad hände med försvaret?”, 2015.

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik

Några tankar om värnpliktsutredningen

För tre dagar sedan gjorde försvarsminister Peter Hultqvist (S) ett politiskt utspel när han gick ut och talade om att en utredning kommer tillsättas i höst för att utreda hur den allmänna värnplikten i Sverige kan återtagas (DN, 6/8), som man även uttalade en vilja om i såväl valkampanjen som i Försvarsöverenskommelsen (Försvarsöverenskommelsen, sidpeterhultqvist. 10 – 11).

I DN säger försvarsministern att utredningen ska titta på i huvudsak ett system efter norsk och dansk modell där man har ett kombinerat yrkes- och pliktförsvar. Man ska även göra plikten könsneutral. Tanken är att en majoritet av ungdomar ska mönstras, medan en mindre del ska tas ut till att genomföra värnpliktsutbildningen. Direktiven för utredningen är inte helt färdiga, men kommer förhoppningsvis vara det när utredningen tillsätts i höst. Hultqvist säger även att utredningen ”måste ske i någorlunda snabb takt för det här är en angelägen sak” (DN, 6/8).

Personligen ser jag det som en extremt positiv utveckling av försvarspolitiken om värnplikten återtas. Att den dessutom görs könsneutral är enbart positivt, och ett viktigt slag för jämställdheten i samhället.

Den allmänna värnplikten må vara förlegad ur såväl säkerhetspolitiskt som militärt perspektiv. Den nya formen av krigföring handlar inte längre om 1800- och 1900-talets massarméer, och säkerhetspolitiskt är det, i mina ögon, endast Israel och möjligtvis Taiwan samt Sydkorea står under så pass stort militärt hot att de behöver en allmän värnplikt. Men värnplikten fyller även många andra nyttiga funktioner. Bland annat hjälper den ungdomar att komma in i vuxenlivet. Värnplikten ger även nyttig arbetslivserfarenhet för ungdomar som kommer direkt från gymnasiet; de lär sig arbeta i grupp med främlingar, arbetsdisciplin, problemlösningar, etc. Dessutom ger det många ungdomar utbildningar och erfarenheter som behövs i det civila arbetslivet, så som exempelvis körkort, lastbilskort, etc. Det ger även en insikt i att man klarar mer än man faktiskt tror sig klara av, vilket stärker självförtroendet.

Värnplikten ger även fördelar ur samhällsskyddsperspektiv. Ungdomar lär sig klara sig själva och överleva svåra situationer, så som väderhändelser, strömavbrott, eller en så ”enkel” sak som att gå vilse i skogen. Utbildningar och drillning i kunskaper som hjärt- och lungräddning, första hjälpen, brandsläckning, samt hur man ska agera vid exempelvis en trafikolycka är kunskaper som inte ska nedvärderas, och kan vara avgörande för samhällets säkerhet på en lägre nivå. Har dessutom staten säkerställt medborgarnas grundläggande överlevnadsförmåga vid olyckor och krissituationer genom övning, utbildning, och kunskaper minskar samhällets sårbarhet.image005

Slutligen ger den allmänna värnplikten sociala fördelar i form av att det minskar klassklyftor, ökad integrationen mellan grupper i samhället, ökar jämställdheten (särskilt när den är könsneutral), samt bidrar till att öka känslan av att vi är ett gemensamt samhälle. Detta genom att den behandlar alla lika, och alla är där av samma anledning: för att försvara Sveriges territoriella integritet, dess medborgare, och dess grundläggande värderingar. Det tvingar olika samhällsgrupper att umgås och samverka; grupper och individer som kanske annars aldrig skulle träffas. Rika och fattiga, stad och landsbygd, nördar och sportfånar, invandrare och inrikesfödda, homo-, bi- och heterosexuella, män och kvinnor. Känslan av vi är ett samhälle stärks. Detta stärker uppfattningen om demokrati, mänskliga rättigheter, och gemenskap, samt respekten för de demokratiska och samhälleliga institutioner vi har. Detta leder också till att samhället stärks, integreras, och förståelsen för de olika samhällsproblemen ökar. Det blir således även en integrationspolitisk fråga. Det minskar klyftor och slitningar samhällsgrupper emellan. Kanske är värnpliktens avskaffande sommaren 2010 en delorsak i det hårdnade samhällsklimat vi upplevt de senaste åren?

Vdsc07710_5447ba37e087c3410bf48d6ai ska inte heller underskatta de försvarspolitiska fördelarna för den allmänna värnpliktens införande i Sverige. De senaste årens försök till yrkesförsvar har visat på att stora personalbrister uppstått inom det svenska försvaret, och många hoppar av antingen direkt efter grundutbildningen eller efter en kortare anställningsperiod (Se: Sveriges radio 27/12 2013, SvD 28/1 2012, samt SvD 10/2 2014). Det har även skapat problem med utbildnings- och övningstid för förbanden, då arbetstidsregleringar, lönetillägg, och liknande, har visat sig vara försvårande omständigheter för upprätthållandet av den grundläggande militära försvarsförmågan (SvD 12/1 2014, Wiseman’s Wisedoms 8/2 1014, KKrVa 6/4 2014, samt Skipper 11/5 2014). Missförstå mig inte; är man anställd ska man ha skälig lön och goda villkor, oavsett om man är yrkessoldat, officer, snickare, doktor, eller VD. Kombinationen av yrkesförsvar och en icke-anpassad budget har dock skapat viss problematik. Mina personliga erfarenheter har visat på att unga i dagens samhälle, som skulle kallats till mönstring med en allmän värnplikt, är intresserade av att göra lumpen men får inte ”tummen ur” att själva ansöka, och har, tyvärr, en bristande initiativförmåga. Kallas dessa istället till mönstring kommer fler att göra grundutbildningen, även om endast mönstringen är pliktad. Med värnplikten säkras även rekryteringen till Försvarsmaktens många olika specialistbefattningar, och man kan öka möjligheterna att få rätt individ på rätt plats. Ungdomar med duktiga kunskaper i exempelvis datoranvändning kan placeras i Försvarsmaktens IT-förband (och vid mobilisering stärka den offensiva IT-förmåga Hultqvist har sagt sig vilja bygga upp), fordonsintresserade placeras i mekaniker- eller förarbefattningar, etc. Detta är områden där staten, i det här fallet representerad av Försvarsmakten, har svårt att rekrytera (och behålla) civil kompetens, till stor del på grund av svårigheter i att konkurrera med en global civil marknad. Se bland annat mitt tidigare inlägg från förra året om repövningarnas återupptagande.

Inför valet 2014 gjorde jag en rundfrågning av partierna kring deras syn på (bland annat) värnplikten för att söka dra slutsatser kring värnpliktens eventuella återinförande. Hela undersökningen – ”Ett personalförsörjningssystem är aldrig bättre än dess utfall…– En undersökning om värnpliktens eventuella återinförande efter valet 2014 -” kan läsas i .pdf-format här. En av de slutsatserna jag drog av undersökningen var att en S-ledd regering var troligast för en återinförd värnplikt, och att detta skulle kunna ske med stöd från V, Mp, och Fp. Idag skulle denna konstellation räcka för att få igenom beslutet i Riksdagen (vilket ett återinförande inte skulle kräva utifrån hur lagen är utformad). Ytterligare en slutsats var att om Riksdagsvalet utmynnade i en S-ledd regering skulle reformen för återinförd värnplikt troligast påbörjas inom ett år, beroende på det säkerhetspolitiska lägets utveckling. Denna undersökning blev färdig den 13/9 2014, och dess slutsatser tycks ha slagit ut väl.

Hur den återinförda värnplikten blir i realiteten återstår att se, men i mina ögon kommer troligast följande utfall ske:

En allmän och könsneutral värnplikt kommer införas där i princip samtliga ungdomar kallas till mönstring det år de fyller 18. Troligast kommer det system som man haft länge, och fortfarande har för ansökningar till den grundläggande militära utbildningen (GMU), att bibehållas. Det vill säga en internetbaserad ”mönstring” där de mönstrande inledningsvis får besvara några frågor om värderingar, hälsa, fysisk och psykisk hälsa, utbildningsnivå, samt egna önskemål. Här kommer således de allra minst lämpade (folk med värderingar som direkt strider mot Försvarsmaktens värdegrund, dålig hälsa, och/eller uppvisar en stor ovilja) att sållas bort. Troligast kommer de som dock säger sig vara ovilliga men visar sig lämpliga i andra aspekter att kallas till den ”riktiga” mönstringen för att där försöka övertalas. Samtliga som visar sig lämpliga kommer att kallas till mönstring där deras lämplighet testas, och de som inte säger direkt nej (efter samtal med mönstringsförrättare) kommer att placeras för utbildning (i mån av lämplighet och plats). Med andra ord kommer vilja att ses som meriterande, och de som vill (och inte anses direkt olämpliga) kommer ges en plats, och de som inte uttryckligen säger nej kommer att användas för att fylla upp vakanser/kvoter. Efter avslutade gymnasiestudier (det vill säga det år den blivande rekryten fyller 19) kommer de att kallas till utbildning. De som ej placeras kommer troligast placeras i någon form av utbildningsreserv, för att kunna kallas in vid behov eller förhöjd hotbild mot Sverige.

Vad gäller utbildningen kommer den förmodligen inledningsvis att grundas på det nya systemet för grundutbildningen (GMNY), för att därefter anpassas efter säkerhetspolitiska och krigsorganisatoriska utbildningsbehov. Efter avslutad grundutbildning kommer den värnpliktige att placeras i en befattning och ett krigsförband, för att därefter kallas till repetitionsövning med jämna mellanrum. Då GMNY även ska omfatta rekrytering och utbildning mot Hemvärnet är det inte otänkbart att värnpliktiga direktrekryteras till HV redan under mönstringen för att därefter krigsplaceras på ett hemvärnsförband. Detta kan i framtiden föranleda en reform av nuvarande hemvärnssystem.

Efter avslutad grundutbildning kommer den värnpliktige ges möjlighet att söka anställning som GSS (Gruppchef, Soldat, Sjöman – ”anställd soldat” på civilianska) med antingen ett heltids- (GSS/K) eller tidvis (GSS/T) baserat kontrakt. I första hand kommer de som vid mönstringen sagt sig vara intresserade att erbjudas anställning, och därefter ”övriga” värnpliktiga. Troligast kommer tyngdpunkten hos Armén att läggas på GSS/T-förband för internationella insatser, medan en mindre kärna av K-förband behålls. Detta av huvudsakligen ekonomiska skäl. Marinen och Flygvapnet kommer anställa färre GSS (då en stor del av befattningarna idag är officersbaserade), men då lägga fokus på K-soldater på grund av beredskapsskäl och utbildningsbehov. De som ej fortsätter som GSS, officerare, eller i Hemvärnet kommer krigsplaceras enligt ovan beskrivet system.images

Detta är min bedömning av vad som är troligast, och ska alltså inte spridas som en sanning. Hur jag själv ser på att systemet borde utformas skiljer sig inte helt från det ovan beskriva systemet, men kommer ändå att redogöras för nedan. Jag hoppas även, och tror, att någon form av civilförsvarsplikt/vapenfri värnplikt kommer införas med tiden, för att kunna bemanna vissa funktioner inom civilförsvaret, exempelvis inom räddningstjänst, sjukvård, jordbruk, viktigare industrier, och så vidare.

Min vision av hur en allmän värnplikt ska se ut är i stil med ovan, men skiljer sig på några punkter. Samtliga ungdomar i Sverige ska genomgå mönstringen, så som beskrivet ovan. Därefter ska alla som anses lämpliga tas ut till en preliminär krigsbefattning, baserad på krigsorganisationens behov, lämplighet, tidigare erfarenheter/utbildningar, samt egna önskemål. Bedömningen ska ske baserad i den prioritetsordningen. De som vill göra värnplikten ska i första hand tas ut, därefter de som känner varken eller, medan de som vapenvägrar ska placeras i civilförsvaret. Vägrar de även detta ska de i värsta fall kunna dömas till fängelse, samhällstjänst, eller böter, men i första hand ska de uteslutas från vissa yrken (väktare, polis, räddningstjänst, sjukvård, osv.). Vapenvägrare ska inte dömas för brott, men stängas ute från möjligheterna att söka arbeten som involverar aktivt våldsanvändande (väktare, ordningsvakt, polis, etc.) samt förbjudas från att gå med i skytteklubbar, jaktlag, eller inneha jakt-/vapenlicens. De ska givetvis ges möjligheten att söka om för att tilldelas en vapenbärande befattning i krigsorganisationen om de ångrar sig i framtiden.

Samtliga svenska medborgare ska omfattas av mönstringsplikt från det år de fyller 18 till och med det år de fyller 45. På så sätt integreras även invandrare i processen, efter erhållet medborgarskap, vilket underlättar integration och jämställdhet.

De som ej placeras i en vapenbärande befattning inom Försvarsmaktens krigsorganisation ska, förutsatt de uppnår de grundläggande kraven, placeras i en civilförsvarstjänst. Där ska de inledningsvis genomgå en kortare (ca tre månader) totalförsvarsutbildning där de lär sig i princip samma delar som de i vapenbärande tjänst, dock utan de militära inslagen, vad gäller överlevnad, sjukvård, totalförsvarsinformation, och så vidare. Syftet med detta är att få ut de icke-militära, positiva effekterna av en värnpliktstjänstgöring. För de som vill ska sedan en frivillig Grundläggande militär utbildning (Gu-F) genomgås på ca 14 dygn där de militära delarna klaras av. Detta för att möjliggöra en framtida befattning inom exempelvis Hemvärnet eller i en stödbefattning inom Försvarsmakten. Därefter skickas rekryterna ut på en fyra till tio månader lång platsutbildning där de utbildas i sin befattning inom civilförsvaret (totalt är utbildningen fyra till tretton månader, beroende på befattning). Detta kan vara i allt från stöd i viktiga industrier, jordbruk, eller liknande, till arbete inom transportindustrin eller som tekniker på elverk, brandman, inom sjukvården, och så vidare.

För de som genomgår värnplikt (vapenbärande befattning) ska en liknande utbildningsgång genomgås; inledningsvis tre och en halv månads grundläggande utbildning (motsvarade dagens GMU) vid preliminära krigsförband. Under perioden prövas Rekryteringsmyndighetens preliminära krigsbefattning mot hur väl rekryten presterar under utbildningen. Skulle rekryten ha önskemål om en annan befattning, och under utbildningen visa sig lämpad för den (och behov finns) kan en omprövning göras. Skulle rekryten dock visa sig olämplig för befattning kan den i värsta fall tvingas lämna utbildningen (om hot mot egen eller andras hälsa, eller mot rikets säkerhet, föreligger). I första hand ska rekryten dock omprövas för en befattning med lägre krav som den bedöms mer lämpad för. Total utbildningstid för en värnpliktig bör vara sju och en halv till femton månader, beroende på befattning, utbildningsbehov, och säkerhetspolitiskt läge.

Efter avslutad utbildning med godkända betyg krigsplaceras de värnpliktiga i krigsförband. De som vill kan söka en anställning som GSS/K på ett snabbinsatsförband med kontrakt som förnyas varje år tills dess att soldaten tjänstgjort i max 8 år. Efter ett års kontraktstid kan kontraktet förlängas, eller omvandlas till ett GSS/T-kontrakt (huvuddelen av förbanden ska dock vara K-förband). Precis som idag får en anställd soldat tjänstgöra max 16 år (8 som K- och 8 som T-soldat). Soldaten kan givetvis avsluta sin anställning efter ett år, söka ny befattning, bli hemvärnssoldat, söka officersutbildning, eller bli helt civil. I det sistnämnda krigsplaceras de åter i sitt värnpliktskrigsförband. Nu skulle jag kunna redogöra för min syn på hur Försvarsmakten ska organiseras, men det skulle bli allt för långt, och kräver ett eget inlägg. Sammanfattat bygger det på ett kombinationssystem.

Värnpliktiga som ej innehar aktivt anställnings-/hemvärnsavtal med Försvarsmakten placeras i ett värnpliktskrigsförband till och med max fyllda 50 år (beroende på fysisk och psykisk hälsa, lämplighet, och behov). Under den perioden kallas den värnpliktige in för repetitionsutbildningar med ca fem och ett halv års mellanrum (för att kunna öva i olika årstider) på ca en månads förbandsövning. I samband med dessa övningar genomförs även en mönstring för att tillse att den värnpliktige fortfarande lever upp till de ställda kraven för befattningen (befattningskraven bör givetvis anpassas till den värnpliktiges ålder). Är den värnpliktige fortfarande placerad vid sitt värnpliktskrigsförband vid 50 år fyllda erbjuds denne en placering i Hemvärnet alternativt placeras i ett lokalförsvarsförband, i en befattning så lik sin tidigare som möjligt. Där kommer individen vara placerad till och med max 70år fyllda (så länge den lever upp till de ställda kraven), och genomför repövningar med fem och ett halvårs mellanrum. Även hemvärnssoldater och -befäl som lämnar organisationen ska placeras i lokalförsvarsförbanden, för att säkerställa att deras kompetens bibehålls och bevaras i organisationen.

Värnpliktiga som fortsätter på högskola efter avslutad värnpliktsutbildning ska erbjudas en reservofficersutbildning på tre terminer (samt ett år med heltidstjänstgöring) efter uttagen högskoleexamen (minst 90 högskolepoäng) för placering i krigsförbanden (antingen i ett snabbinsatsförband i en T-befattning, eller i ett värnpliktskrigsförband). På detta sätt säkerställs en aktiv och levande reservofficerskår med breda och kvalitativa kunskaper.repmanad

Dessa sista sex stycken var alltså min vision av hur systemet borde utformas, för att få ut maximalt rekryteringsunderlag och kvalité till totalförsvaret och få ut frivilligförsvarets engagerade och motiverade soldater med värnpliktssystemet breda rekryteringsunderlag, samt värnpliktens sociala fördelar. Då detta var min vision ska det inte tolkas som en analys av hur det nya värnpliktssystemet kommer utfalla i realiteten.

Allt gott!
//Victor

Tillägg: Se gärna Cornucopias inlägg på ämnet.

Standard
Övrigt, Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Det är inte bara Ryssland…

… Som har troll i maskineriet. Det här inlägget kommer primärt att avhandla Saudiarabien och den så kallade ”Saudikonflikten”.

Ända sedan Saudiarabien förbjöd Margot Wallström (S), som var särskilt inbjuden gäst, från att tala inför Arabförbundet den nionde mars i år (SvD, 9/3 2015), har Sveriges relationer med Arabländerna och särskilt Mellanöstern försämrats drastiskt. Den tionde mars kallade Saudiarabien hem sin ambassadör från Sverige (SvD, 11/3 2015), och kort därpå (18 mars) följde Förenade Arabemiraten (FAE) deras exempel.(SvD, 18/3 2015, uppdaterad 19/3 2015) Det ryktas även om att fler arabländer kan göra detsamma.(Expressen, 19/3 2015) Konflikten mellan Sverige och Saudiarabien handlar i första hand om att Sverige har kritiserat den saudiska regimen för dess allvarliga brister när det kommer till mänskliga rättigheter och demokrati. Wallström ska bland annat ha kallat Saudiarabiens syn på mänskliga rättigheter för ”medeltida”. I skuggan av konflikten finns även det att Sveriges regeringen beslutat att inte förnya det militära samarbetsavtalet som pågått med Saudiarabien sedan 2005, och förnyades av den föregående alliansregeringen under Fredrik Reinfeldt (M) 2012.(Svt, 13/3 2015)

margot-wallströmSvensk media rapporterar målar dock mestadels upp en negativ bild av läget, undantaget några liberala och vänsterpolitiska debattörer, medan internationell media målar upp en mer positiv bild av läget och hyllar Sverige. (Washington Post, 12/3 2015, Ibid., 20/3 2015, Metro, 10/3 2015) Sverige är dock inte först med att riva upp sina avtal med saudierna, då Sveriges näst största handelspartner och EU:s ekonomiska stormakt, Tyskland, rev upp ett liknande avtal i januari i år. (Dagens Nyheter, 25/1 2015)

Det som setts de senaste tiden är en omfattande kritik, delvis från svenskt näringsliv (dels politiska företrädare och lobbyister, dels andra som säger sig föra näringslivets talan), delvis från Saudiarabien själva. Det här inlägget avser alltså fokusera på främst det sistnämnda.

Sedan konflikten inleddes för ca två veckor sedan har vi sett en massiv saudisk påverkanskampanj i dels arabisk dels svensk media, men framförallt har denna påverkanskampanj dykt upp i andra fält än de blott mediala. Saudiarabien, som är en stor regional, såväl ekonomiskt som militärt, i Mellanöstern, har lyckats utöva påtryckningar på sina kulturellt närliggande länder att fördöma Sverige. Genom att måla upp konflikten som grundad i islam, och måla upp Wallströms kritik som att den riktar sig gentemot islam kan man få med sig åtminstone de mest konservativa och hårdfört troende muslimer, och de islamister som förespråkar sharia. Saudiarabiens kung, Salman bin Abdul Aziz, kan dessutom måla upp sig som wahhabismens och sharias försvarare.

Men vi har även sett saudierna genomföra påverkansoperationer på sociala medier. Exempelvis har det dykt upp ett konto på mikrobloggen Twitter som går under visningsnamnet ”Jag är en Arab”, eller @ArabsinSweden . Detta konto gjorde sin första tweet den 15:e mars, det vill säga när konflikten började eskalerade (strax efter att Saudiarabien kallat hem sin ambassadör), och har därefter fyllts med marknadsförda tweets (det vill säga tweets som användaren betalar för ska synas för en viss publik, oavsett om de följer eller ej) som riktat kritik mot Margot Wallström. Kontonamnet i sig syftar troligtvis även det till att få läsare att tro att kontot på något sätt representerar Sveriges arabiska minoritetsbefolkning; möjligtvis för att på något plan påverka framförallt den svenska vänstern. Även framställningen att kritiken riktar sig mot islam kan spela in här. Att dock majoriteten av den svenska vänstern på något sätt skulle tillåta Saudiarabien, en av världens största förtryckarstater, agera islams, eller ens arabvärldens, främste förespråkare betvivlar jag starkt, rent personligen.

unnamed-19Saudiarabien kan, genom att dels verka på denna mikronivå som Twitter utgör, dels på makronivå genom att exempelvis påverka andra stater i regionen, eller företag/organisationer/individer med ekonomiska intressen i landet (genom att exempelvis strypa inresetillstånd eller ekonomiska visum) påverka det svenska samhället att gå i den riktningen de önskar. Exakt vad Saudiarabien vill uppnå överlåter jag till någon med bättre kunskaper om regionen att svara på, men om jag tillåts spekulera fritt kan det dels handla om att de önskar fortsätta det militära samarbetsavtalet med Sverige, dels förhindra att andra stater går samma väg som Sverige och Tyskland gjort genom att utöva sådana massiva påtryckningar gentemot Sverige som man gjort. Ytterligare en faktor kan vara att Saudiarabien vill göra en framförallt regional maktuppvisning och uppvisa för andra stater i området att man ej tillåter ett land i väst att kritisera landets interna angelägenheter. Bara genom att skapa en politisk kris i Sverige (eller något annat land för den delen) kan den saudiska regimen påvisa sin makt och sitt inflytande, och således uppnå den avskräckningseffekt man önskar (jämför med mitt tidigare inlägg om sabotage- och subversionsoperationer av främmande makt riktade mot Sverige).

Saudiarabien behöver dock inte verka särskilt subtilt eller dolt med denna verksamhet, då det endast tycks räcka med att ge vatten på den svenska regeringskritiska oppositionskvarnen, som mer än gärna ser att den sittande rödgröna regeringen utsätts för en politisk kris och kan utmålas som inkompetent. Till sin hjälp och som utförare av den subversiva påverkansverksamheten har de så kallade ”nyttiga idioter”, som tror sig tjäna sina egna syften, inom svensk media, inom svenskt näringsliv, och bland oppositionspolitiker.

Med andra ord kan saudierna, genom att utöva påtryckningar i närområdet och mot aktörer med ekonomiska intressen på den arabiska halvön för att skapa stöd för sin sak, påverka den svenska regeringen genom den svenska oppositionen; det vill säga alla, som av någon anledning (ekonomiska, maktpolitiska, eller andra skäl) vill fälla den sittande regeringen, antingen kortsiktigt eller under valet 2018. All kritik mot regering är för oppositionen bra kritik, oavsett vem som ligger bakom den.

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Strategi

Sverige och NATO: En militärstrategisk analys

Det har i dagarna talats mycket om ett svenskt medlemskap i NATO (North Atlantic Treaty Organization, eller Atlantpakten). Jag tänkte i detta inlägg min syn på ett svenskt medlemskap, grundat i det militärstrategiska läget.

Inledningsvis måste vi fastställa vad Sveriges storstrategiska mål är. Detta varierar givetvis, men sedan slutet av 1800-talet har det ytterst handlat om att bevara fred, säkerhet, och stabilitet för Sverige, och de som lever innanför rikets gränser. Det betyder att svensk säkerhetspolitik, framförallt utrikes- och försvarspolitiken, alltid har utgångspunkten i detta strategiska mål. Den preussiske officeren och militärteoretikern Carl von Clausewitz (1780 – 1830) menade på att militären alltid skulle underställas politikerna, och kriget vara ett medel för politiska mål, annars skulle kriget bli ett självtjänande mål och inte ett medel. Således ska Försvarsmaktens första och primära uppgift vara att garantera fred, säkerhet, och stabilitet för Sverige. Exempelvis menade ÖB Helge Jung 1945 att den svenska försvarsmaktens (då kallad Krigsmakten) primära uppgift skulle vara att verka som ett stöd för den svenska neutraliteten.

Vi måste sedan fastställa varför en annan stat, primärt en stormakt, skulle söka angripa Sverige, för att utreda hotbilden. För att göra detta kommer jag nyttja mallen för den multidimensionella krigföringen: PMESII (Political, Military, Economic, Social, Infrastructure, Information). Jag kommer alltså utgå från dessa sex punkter för att undersöka vilka intressen en annan stat kan ha av att med militär makt angripa Sverige. Jag räknar inte in mindre militära insatser, så som mindre sabotage, IT-angrepp, kränkningar, eller dylikt, utan fokuserar på vad som skulle föranleda en invasion av Sverige eller delar av det svenska territoriet. Vi kan dock givetvis inte veta vad som rör sig i andra staters huvuden, utan får nöja oss med rimliga analyser. Kanske besitter Norges statsminister Erna Solberg ambitioner att annektera Jämtland och Härjedalen, och rustar för angreppskrig. Detta känns dock föga troligt.

Vi börjar med att kika på det politiska spektret. Finns det några allvarliga, svårlösta konflikter i dagsläget mellan Sverige och andra stater som kan utmynna i en väpnad invasion? Sverige besitter i nuläget inga territoriella anspråk, och har heller inga anspråk riktade mot sig. Detta kan givetvis förändras, om exempelvis nationalistiska krafter i Sverige eller andra länder får starkt inflytande över utrikespolitiken, och vill återställa gamla oförrätter. Exempelvis om svenska politiker skulle kräva Åland, eller danskar skulle återkräva Skåne, Blekinge och Halland, så som en dansk ledamot i Folketinget, för Dansk Folkeparti, önskade 2007. Men detta är i nuläget, och inte heller inom överskådlig tid, något reellt hot. Sverige för inte heller någon alltför uppseendeväckande politik, vare sig internationellt eller inhemskt. Det finns alltså inga politiska skäl för en annan stat att söka angripa Sverige. Det finns dock stater som med militära medel genomför påverkansoperationer i syfte att påverka framförallt svensk utrikespolitik, men risken för att dessa påverkansoperationer skall övergå i direkta väpnade angrepp och besättande av territorium kan nog bedömas som låg.

Hur det ut i det militära spektret? Finns det någon stat som kan uppleva sig direkt hotad av Sveriges militära förmåga? Svaret här är också nej. Det svenska försvarets kapacitet är som bekant låg, och Sverige besitter inte styrka att på eget initiativ kunna allvarligt intervenera i en väpnad konflikt, vare sig i närområdet eller globalt. Sverige besitter inte heller förmågan till strategiska överfall mot en angripare, då det saknas såväl robotar som kärnvapen, och även mer konventionella vapensystem, för Sverige att kunna angripa en annan stat. En allt för snabb återmilitarisering av Gotland skulle dock kunna få konsekvenser, men mer om detta senare.

Även i det ekonomiska spektret är hotbilden för att Sverige skulle utsättas för en invasion låg. Sverige är visserligen en av EU:s största producenter av järnmalm, och har även tillgång till uran. De svenska naturtillgångarna är till största delen skog, järnmalm, och vattenkraft. Sveriges gruvindustri är även stora producenter av silver, guld, zink, bly och koppar. Inom svenskt territorium finns även tillgång till uran, även om denna inte bryts. (Landguiden) En stat skulle visserligen kunna ha intressen av att kontrollera dessa naturresurser, men de är långt ifrån unika för svenskt territorium, och i dagens fria marknad skulle den svenska ekonomin enklare och effektivare kunna kontrolleras med andra medel än militära. Vidare innehar de flesta av världens stormakter, särskilt de som besitter militära medel för att kunna genomföra en invasion av svenskt territorium, gott om dessa resurser på hemmaplan (Landguiden; 1, 2). Det finns alltså inte i nuläget några omfattande anledningar för en stat att invadera och besätta svenskt territorium av ekonomiska skäl.

Inte heller i det sociala spektret finns några omfattande anledningar för en stat att angripa Sverige. Svenska minoriteter lever hyfsat jämställt, och även om det finns såväl rasistiska tendenser i samhället som bristande jämställdhet bemöts och behandlas ändå alla kulturer, religioner, folkgrupper, och så vidare, lika av den svenska staten, och det finns inga lagar eller rättigheter som särskiljer grupper i någon större omfattning. Exempelvis har inte ryska minoriteter i Lettland samma politiska rättigheter som andra grupper, och saknar till exempel rösträtt (Utrikesdepartementet). Sannolikheten för en mellanstatlig, etnisk konflikt bör den bedömas som låg för Sverige.

Vad gäller informations– eller propagandaspektret kan man inte känna att risken för ett väpnat angrepp eller invasion mot Sverige är särskilt hög. Även om en angripare av östligt ursprung skulle kunna göra ett propagandanummer av att riva ner svenska kungastatyer i Kungsträdgården, så är detta knappast tillräckligt argument för att genomföra ett strategiskt angrepp och ockupera delar av svenskt territorium. Man kan här jämföra med vilken status exempelvis Jerusalem, Mecka, och i vissa fall även Rom, har för vissa religiösa stater och grupperingar, varpå intressen att kontrollera dessa kan föreligga som höga.

Det är i det infrastrukturella planet där andra staters intressen gentemot Sverige ligger i första hand. Tittar vi på Sveriges geografiska läge i norra Europa utmed Östersjön, på skyddat avstånd från såväl det europeiska fastlandet som Ryssland. Det finns i regel bara två vägar att invadera Sverige landvägen; norrifrån via Finland, eller västerifrån via Norge. En angripare kan även nyttja Öresundsbron för ett angrepp söderifrån, men bron är både kanaliserande och lätt att förstöra, vilket gör att en markinvasion den vägen knappast är optimal. Det är framförallt från kusten en invasion mot Sverige kan genomföras. I en strategisk studie utgiven 1944, och delvis reviderad 1945, skrev den dåvarande ÖB följande om Sveriges strategiska läge:

Västmakterna kunna från svenskt område med luftstridskrafter verka mot de västra delarna av den egentliga Sovjetunionen, […]. Norge och Sverige erbjuda för västmakterna ett basområde, vilket genom sitt militärgeografiska läge är för dem lättare att försvara än baser på den europeiska kontinenten, där Rysslands starka lantstridskrafter kunna komma att dominera. Att förhindra Sverige och Norges utnyttjande av västmakterna måste vid en världsmaktskonflikt vara ett starkt framträdande ryskt önskemål. Från baser framflyttade till svenskt och norskt territorium kunna ryska flygstridskrafter och raketvapen angripa Storbritannien och dess förbindelser. […] Den makt som behärskar Danmark och sydligaste Sverige, kontrollerar sjötrafiken till och från Östersjön. Denna strategiska position är vid en konflikt av efterfrågad art eftersträvansvärd för båda parterna.”1

Det ÖB säger i sin studie är följande:strategiskapunkter
• Såväl öst som väst kan verka med luftstridskrafter (flyg, robotar) mot sina respektive motståndares hemländer.
• Sverige och Norge skapar ett relativt skyddat område för västmakterna att basera stridskrafter.
• Kontrollen över Skåne och Danmark ger kontroll över inloppet till Östersjön.

Detta är i stora drag fortfarande sant, med vissa anpassningar till förändringar i teknologi och det geopolitiska läget. Den kanske största teknologiska förändringen för vapensystem sedan 1945 är den ökade räckvidden. Långräckvidiga luft- och sjömålsrobotar kan allvarligt begränsa en aktörs förmåga att verka med luft- respektive sjöstridskrafter i ett operationsområde, och luftstridskrafternas högre hastigheter, ökade topphöjd, samt längre räckvidd för sina vapensystem kan allvarligt påverka operationer med markstridskrafter i ett område.

Om vi studerar kartan över östersjöregionen idag kan vi dra liknande slutsatser som ÖB drog 1944, dock med vissa smärre förändringar. De stora säkerhetspolitiska förändringar som ägt rum sedan 1944 kring Östersjöområdet är främst Danmarks, Norges, baltstaternas och Polens medlemskap i NATO, samt Tysklands återförenande, som ett resultat av Warszawapaktens upplösning. Detta har gett NATO tillgång till hela Östersjökusten, från Jylland till Estland. Ryssland kontrollerar idag Kaliningradenklaven mellan Polen och Litauen, samt St. Petersburg, vid Finska viken, för operationer i Sveriges närområde. Ryssland och Vitryssland har även försvarspolitiska samarbeten, och samövar sin militär. Ryssland har även stridskrafter baserade på vitryskt territorium.

Studerar vi den nämnda Sverigekartan ser vi att för NATO innebär tillgång till svenskt territorium följande i händelse av en konflikt kring Östersjön:
• Kapacitet att basera stridskrafter, främst robotar, luftstridskrafter, samt sjöstridskrafter, i ett geografiskt skyddat läge, för operationer mot Baltikum eller Polen. Flygstridskrafter eller robotar kan exempelvis utgå från baser vid den svenska östkusten och på kort tid slå mot ryska stridskrafter i Östersjön eller mot baser på det ryska fastlandet i exempelvis Kaliningrad eller St. Petersburg. De kan även hota ryska stridskrafter som genomför insatser på fastlandet. Sjöstridskrafter kan slå mot ryska sjöstridskrafter och transporter i Östersjön. Markstridskrafter kan utgångsgrupperas för landsättningar mot den ryska Östersjökusten och/eller flankera försvaret i Kaliningrad, som redan är utsatt från tre håll. Den svenska Östersjökusten ger alltså NATO goda möjligheter att upprätta skyddade baser för att slå mot Ryssland, utan att oroa sig för någon större påverkan från ryska stridskrafter, så som fallet skulle vara med baser i Polen, eller Baltikum. Sverige kan alltså jämföras med ett hangarfartyg i Östersjön, dock utan risken att sänkas.

• Från Gotland kan luftstridskrafter, men framförallt luft- och sjömålsrobotar grupperas, och allvarligt påverka flyg- och sjöoperationer i Baltikum, norra Polen, samt i Östersjön. Mer om detta längre ner.

• För norsk del innebär även ett svenskt medlemskap i NATO förmågan att framgruppera stridskrafter och möjlighet att möta en eventuell rysk invasion på svenskt territorium, istället för på sitt egna, och minimera alla risker vad ett krig på hemmaplan innebär.

Det ligger således givetvis i ryska strategiska intressen att inte ge NATO tillgång till dessa fördelar i händelse av en konflikt i eller kring Östersjön, då exempelvis långräckvidigt NATO-luftvärn grupperat på Gotland allvarligt skulle försvåra operationer för ryska luftstridskrafter i området. För Ryssland skulle tillgång till svenskt territorium innebära följande:

• Från västkusten kunna slå med sjö- och luftstridskrafter mot Storbritannien och GIUK-gapet . Kontroll över den norska kusten skulle underlätta ryska operationer mot samma mål i ännu större omfattning.

• Genomfart mot Norge, via övre Norrland, och/eller Mellansverige, och således kunna kringgå det kanaliserande och bergiga Nordnorge, samt flankera de norska och övriga NATO-förbanden i landet. De kan även direkt slå mot Syd- och Mellannorge, för att snabbt ta kontroll över de flesta stora befolknings- och industricentra, samt hamnar och flygfält, varifrån de kan slå mot Storbritannien och GIUK.

• Kontroll över Skåne skulle underlätta för ryska Östersjöflottan att lämna Östersjön och gå ut mot Atlanten, och, främst, slå mot Danmark och Nordtyskland.

s-400_rc3a4ckvidd

Bilden lånad från oplatsen.wordpress.com. De röda cirklarna symboliserar räckvidden för ryska SA-400-system grupperade vid St. Petersburg samt Kaliningrad, den inre, gula cirkeln, symboliserar samma system grupperat på Visby.

• Ryska robotar och luftstridskrafter skulle, precis som NATO-robotar, kunna kontrollera sjö- och luftarenorna från relativt skyddade baser på Gotland. Se bilden till höger för en uppfattning av verkansradien för ryska S-400 Triumf (NATO-namn: SA-21 Growler) grupperat på Gotland (gul cirkel). Dessa system är idag, som samma bild visar, grupperade i St. Petersburg och Kaliningrad, varifrån de täcker upp det mesta av luftrummet över Baltikum, Finska viken, samt Östersjön (röda ringar). Som jämförelse kan pekas på USA:s MIM-104F Patriot, med en förmodad räckvidd på 240km, det vill säga ca hälften av det ryska systemets. En jämförelse kan även göras med det amerikanska systemet RIM-161 (SM-3), som dock främst nyttjas för bekämpning av kryssningsrobotar, med en räckvidd på ca 1500km.

Vad gäller sjömålsbekämpning utrustade Ryssland 2011 sina stridskrafter, inklusive Östersjömarinen, med kustrobotsystem SSC-6 STOOGE /3K60 BAL, med en räckvidd på 130km, det vill säga ca 1/4 av det på kartbilden förevisade luftvärnsrobotsystemet. Ryssland har även börjat införa K-300P Bastion-P (NATO-rapporteringsnamn: SSC-5), med en räckvidd på upp till 300km. Dessa system finns dock i nuläget troligtvis ej grupperade kring Östersjön, men finns sedan 2011 kring Svarta havet, och är på väg att sättas upp vid Kurilerna i Stilla havet. (Oplatsen.wordpress.com, Rusnavy.com) Se bilden nedan för en uppfattning om räckvidden för Bastion-P grupperat i Kaliningrad (röd cirkel). Från Gotland kan detta system täcka nästan hela centrala Östersjön och, i samverkan med batterier i Kaliningrad och St. Petersburg, även inloppet från Öresund respektive Finska viken. Som jämförelse med NATO kan nämnas det amerikanska Harpoon med en räckvidd på 124km, det vill säga fullt jämförbar med det ryska BAL-systemet. Även det svenska systemet, RBS-15, med en räckvidd på upp till 200km är värt att nämna, då den utöver svenska och finska stridskrafter, även nyttjas av NATO-länderna Tyskland, Polen, samt Kroatien.

bastion_kaliningrad1

Bilden lånad från oplatsen.wordpress.com. Den röda halvcirkeln symboliserar räckvidden för ryska K-300P Bastion-P-systemet grupperat i Kaliningrad.

Den slutsats vi kan dra av ovanstående analys är alltså att Sverige är av stor strategisk vikt för båda sidor i händelse av en konflikt kring Östersjön. Mer så för NATO än för Ryssland, då Ryssland i rådande läge täcker stora delar av Baltikum och Östersjön från sina baser i Kaliningrad och St. Petersburg. Luftvärn grupperat i Vitryssland skulle givetvis utöka den täckta zonen, och hela luftrummet över Baltikum, undantaget delar av Ösel, skulle kunna kontrolleras utan tillgång till Gotland. Vilka konfliktscenarion kan vi då se i närområdet?

Krigsfall I – Baltikum
Begränsad konflikt. Ryska stridskrafter inleder operationer mot en eller flera baltstater i syfte att annektera hela eller delar av staten, och/eller inkorporera den angripne i Eurasiska Ekonomiska Unionen. Möjligtvis inleds angreppet under svepskälet attKFBalt skydda ryska minoriteter i landet. Ryssland, som betvivlar svensk neutralitet och/eller vilja/förmåga att försvara sig, vill förvägra NATO tillgång till det strategiskt viktiga Gotland, besätter Gotland på samma dag eller strax innan som markoperationer mot Baltikum inleds, och upprättar luft- samt sjömålsrobotar på ön. Ryssland hävdar att det gäller deras nationella säkerhet, och att skydda ekonomiska intressen (exempelvis North Stream-ledningen eller sin ekonomiska zon) i Östersjön, och att NATO-stridskrafter på ön kan hota dessa. Begränsade ryska angrepp i syfte att besätta och försvara Gotland genomförs. Med robotsystem på plats blir ön allt för kostsam för att återta. NATO måste intervenera för att få bort eller hindra ryska system från att verka från ön, för att nå framgång i Baltikum.

Krigsfall II – Östeuropa
Storskaligt anfall. Spänningar mellan NATO och Ryssland föranleder ett storskaligt angrepp från ryskt håll mot Europa. Ryssland trängerKFStoranfall in i Östeuropa. Ryssland angriper Norge i syfte att besätta kusten och spärra GUIK-gapet för att förhindra amerikanska och kanadensiska förstärkningar. För att undvika att bindas upp i den nordnorska terrängen och smala operationsområdet som Nordnorge tillåter angrips även Sverige för att snabbt kringgå norska förband och besätta Norges mer centrala delar, samt förhindra framgruppering/frånta möjligheten av eventuella NATO-stridskrafter som kan slå mot ryska stridskrafter i Öst-/Centraleuropa eller mot St. Petersburg. Norska och övriga förband går in i Sverige i syfte att fördröja vidare rysk framträngning mot Norge, och möjliggöra amerikanska och kanadensiska förstärkningar. Gotland blir ryskt sekundärmål i syfte att underlätta vidare operationer mot Sverige och Östeuropa.

Krigsfall III – Sverige
Sverige undertecknar eller förbereder undertecknande av NATO-medlemskap eller aktivering av HNS-avtalet. Ryssland angriper Sverige i förebyggande syfte för att förhindra att NATO hinner fullborda framgruppering av stridskrafter till den svenska östkusten och/eller till Gotland. Det ryska angreppet fokuserar på Stockholm och Gotland. Kan ske separat eller i samband med något av de ovan nämnda krigsfallen.

Slutsats
Som förevisats i texten ovan är ett isolerat ryskt angrepp mot Sverige inte tänkbart under översiktlig tid, om inget oväntat händer (exempelvis en drastiskt ändrad politik), utan ett angrepp mot Sverige kommer troligast ske i samband med eller i anslutning till, en större konflikt i närområdet som riktar sig primärt mot NATO-stater, i syfte att hindra motståndaren tillgång till dessa strategiskt viktiga punkter, samt nyttja egna strategiska fördelar. Vad som är tydligast är Gotlands strategiska betydelse, som är viktig för båda sidorna runt oss. Enligt den bekanta devisen ”varje aktion skapar en reaktion” går det alltså inte att utesluta exempelvis ryska motåtgärder vid åtgärder vidtaga av NATO att förbättra sitt strategiska läge, så som historien uppvisat många exempel på, nu senast i Ukraina. Ett ryskt angrepp mot Sverige kommer således framtvinga åtgärder från NATO att hindra Ryssland från att begagna sig dessa viktiga punkter. Det handlar således främst om att svenska styrkor ska kunna hålla ut och fördröja en angripare tillräckligt länge för att motåtgärderna ska kunna få effekt.

Min åsikt
Min åsikt är att Sverige inte bör bli medlem i NATO. Detta grundar sig delvis i de slutsatser jag dragit ovan. Ett svenskt NATO-medlemskap skulle provocera Ryssland i alltför stor utsträckning och riskera att Sverige drogs in i en konflikt helt i onödan. Utifrån målbilden att i första hand bevara fred, säkerhet, och stabilitet för Sverige, så är NATO fel väg att gå. Att NATO ej skulle hjälpa Sverige efter förmåga vid ett angrepp från Ryssland är otänkbart. Sverige är alltför strategiskt viktigt för att NATO skulle ge upp det, medlem eller ej.

Jag fruktar även att NATO-debatten kan lyfta fokus från det som är viktigt på riktigt, nämligen Sveriges försvar. NATO behandlas i den svenska debatten som en Messias som ska lösa alla våra försvarsproblem. Svenskt medlemskap eller ej i NATO så måste Sverige fortfarande i första hand kunna tillhandahålla ett eget försvar, och kunna fördröja en angripare tillräckligt länge för att hjälpen ska kunna komma. Det beräknas att amerikanska och kanadensiska trupper kommer kunna nå Europa tidigast två-tre veckor från en konflikt bryter ut. Vid ett storskaligt angrepp mot Östeuropa kommer NATO-länderna i första hand prioritera sitt nationella försvar, och det kommer vara i första hand britter och fransmän som kan avdela resurser för en skandinavisk front, och dessa måste prioritera sin tyngdpunkt för att vara till nytta. Poängen är att Sverige måste i första hand upprätthålla ett nationellt försvar som kan fördröja en angripare i minst tre veckor för att amerikansk hjälp ska kunna nå fram. Ett svenskt NATO-medlemskap kommer inte lösa den problematik som Sverige har idag, utan snarare förvärra läget då Sverige löper risk att dras in i en konflikt som inte ligger i Sveriges intressen att utkämpa, och Ryssland kommer uppträda allt mer aggressivt gentemot Sverige. NATO är ingen garant för svensk säkerhet, utan Sverige är i första hand beroende av sig själv för sin egen säkerhet.

Vidare bör Sverige, för att kunna vara en lämplig parter i NATO, vara en exportör av säkerhet, och inte endast en importör. Sverige är och har länge varit en god aktör vad gäller att bistå såväl NATO som FN med både militära som civila resurser vid fredsbevarande-/framtvingande insatser, men vid en konflikt i närområdet måste Sverige kunna bistå såväl sina NATO-allierade, som hävda sitt egna territorium.

Min ståndpunkt är en gradvis svensk upprustning, och en nedtrappning av våra offentliga NATO-relationer. Viss gemensam övnings- och planeringsverksamhet är nödvändig för att underlätta vid insatser, men alltför närstående relationer kan, i samband med en snabb svensk upprustning och militarisering, främst på Gotland, väcka onödiga och paranoida varningsklockor i Kreml.

Jag välkomnar en utredning av ett eventuellt NATO-medlemskap, och en debatt i frågan, då nya perspektiv kan presenteras. Men den får aldrig överskuggas vad som är viktigast; nämligen det nationella försvaret, och hur vi kan försvara oss själva samt bidra till fred, säkerhet, och stabilitet i närområdet.

Allt gott!
//Victor

1Krigsarkivet (KrA), Försvarsstaben, Arméavdelningen, Övriga handlingar efter ämne, Grpnr. 38., Organisation: gemensam, 11/10 1945, ”1945-års försvarsutredning: direktiv, alternativ, strategisk studie”, strategisk studie, rapport I, ”Sveriges militärpolitiska läge”, sid. 5. Studien finns även att läsa i en reviderad och censurerad utgåva från 1957 under namnet ”Öst och Väst och Vi”, utgiven av Norstedts förlag.

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik

Några tankar kring regeringens beslut

Igår (torsdagen 11/12 2014) beslöt regeringen Löfven att ge Försvarsmakten möjligheten att kalla in före detta värnpliktiga samt de som genomfört Grundläggande militär utbildning (GMU) till repetitionsövningar (repövningar). Beslutet gäller endast för de som genomfört grundutbildning (värnplikt eller GMU) sedan 2004. En viktig aspekt på detta är att Försvarsmakten nu alltså igen kan plikta in soldater till tjänstgöring.

Personligen välkomnar jag beslutet, då jag ser det som en förflyttning i rätt riktning, och framförallt visar på en tydlig förändring av försvarspolitiken som förts sedan 2006. Jag är personligen en stark anhängare av den allmänna värnplikten, och anser den bör gälla såväl män som kvinnor, samt innehålla såväl civil-/vapenfri som militärtjänstgöring. Rent militärt vill jag påstå att värnplikten har spelat ut sin roll i den moderna krigföringen, och det är möjligtvis bara Israel, och kanske Sydkorea, som kan motivera upprätthållande av den militära värnplikten av säkerhetspolitiska skäl, men för mig handlar värnplikten om mer än endast militärpolitik och ett starkt försvar. För att inte komma på sidospår sätter jag punkt för redogörelsen av min syn på värnplikten här och nu, och går vidare. Kommer troligtvis återkomma till värnplikten fler gånger på bloggen.

Syftet med att Försvarsmakten ges möjligheten att genomföra dessa repövningar, säger såväl försvarsminister Peter Hultqvist (S) som representanter för Försvarsmakten, är att ge Försvarsmakten möjligheten att öva i större utsträckning, samt kunna använda all tillgänglig personal inom krigsorganisationen effektiv; och för att kunna användas effektivt i händelse av ofred måste det övas, övas och övas. Det är kanske den största bristen inom Försvarsmakten just nu, frånvaron av kvalificerade övningar, även om detta sedan tidigare börjat åtgärdas (med bland annat luftvärnsövning i Stockholm, mobiliseringsövning av stridsvagnskompaniet på Gotland, beredskapsövning för såväl yrkesförsvaret som Hemvärnet i såväl Stockholm som övriga Sverige, etc.). All materiel i världen räcker inte till, om ingen kan nyttja dem. Försvarsmaktens förmåga att verka, oavsett om det är i fred, krig eller skymmningsläge, på marken, i luften eller till sjöss, om det gäller som stöd till samhället eller i en stridssituation, är icke-existerande om den tillgängliga personalen inte övas.

En (av många) viktig lärdom från andra världskriget var vikten av tränad och utbildad personal. Åtminstone i teorin kan materiell skaffas fram snabbt, genom import, egenproduktion, eller andra uppfinningsrika metoder, i ett krigsscenario – även om detta givetvis inte är att föredra – vilket Sovjetunionen bevisade, med råge, under kriget 1941 – 1945, nu kan, och ska, givetvis inte Sovjetunionens industriella kapacitet jämföras med Sveriges (även om en stor del materiel kom via Storbritannien och USA, hur avgörande denna hjälpen var; därom tvista de lärda). Sovjetunionens största brist var deras brist på kunnig och övad personal, som var förberett för det (då) moderna kriget. Att Sovjetunionen vände kriget beror givetvis på flera orsaker, men rent förenklat kan man påstå att det var för att Sovjetunionen innehöll fler människor än Tyskland hade ammunition. De sovjetiska förlusterna under andra världskriget kom att uppgå mellan 20.000.000 till 25.000.000 (20 – 25 miljoner), inklusive civila (om dessa siffror även inkluderar döda som ett resultat av Förintelsen och nazisternas folkmordspolitik kan jag inte svara på), jämfört med tyska som (totalt) hamnade på mellan 4.000.000 – 8.000.000, inklusive civila samt fördelat krigets samtliga frontavsnitt (undantaget Asien och Stilla havet, kan ej svara på om dessa siffror även inkluderar antalet döda som ett resultat av Förintelsen och folkmordspolitiken). Detta ger alltså en differens på 16-17 miljoner fler döda för Sovjetunionen (sett utifrån detta så blir även sovjetiskt/ryskt militärt tänkande efter 1945 mer förståeligt). Tyskland hade, åtminstone fram till krigets sista år (det vill säga 1944/45) en god utbildning av såväl soldater som officerare, och hade en god blandning av värnpliktiga och yrkessoldater (även utanför Waffen-SS). I en strategisk studie som Sveriges överbefälhavare Helge Jung (1886 – 1978, ÖB mellan 1944 – 1951) ger ut på uppdrag av Per-Albin Hanssons samlingsregering i oktober 1945 (påbörjad i juni 1944) pekar ÖB till stor del på den amerikanska krigsmaktens prioritering av utbildning av soldater och officerare, som, enligt ÖB, har tagit minst tolv månader i anspråk för utbildning på den amerikanska kontinenten, och sedan trimmats i mer realistiska övningar närmare insatsområdet. Behovet av välutbildade soldater menar ÖB är en samstämmig erfarenhet bland samtliga av de krigförande länderna. Som relation till de ovan diskuterade länderna kan påpekas att USA:s förluster under andra världskriget hamnade mellan 400.000 – 500.000 (fyra- till femhundratusen).

I samma avsnitt skriver även ÖB:
En grundlig och väl ledd utbildning är nu som tillförne det enda medlet för att skapa grundförutsättningen för all krigföring, nämligen disciplinerade och yrkesskickliga krigsmän samt förband, som hålla inför krigets påfrestningar. God tillgång på aktiv personal och en enhetlig, samarbetad ledning äro andra viktiga förutsättningar, för att det invecklade maskineri, som en krigsmakt utgör skall kunna fungera friktionsfritt. En slagkraftig krigsmakt låter sig icke improviseras. Den måste byggas upp under många år av samvetsgrant arbete.

Detta citat är idag minst lika relevant som när det skrevs för nästan 70 år sedan. Vikten av att öva såväl personal som förband ingående i krigsorganisationen kan, och får, aldrig underskattas. Med regeringens beslut kan nu alltså Försvarsmakten plikta in personal, som redan befinner sig i krigsorganisationen. På detta sätt ges Försvarsmakten en god tillgång på personal, som dessutom aktivt kan övas. Försvarsmakten kan nu dels fylla upp många av de vakanser som uppstått i den tillgängliga organisationen med personal, samt återta många av de förmågor som förlorats eller mer eller mindre börjat avvecklats de senaste åren, då värnpliktiga utbildades i många olika förmågor.

En annan aspekt är varför regeringen tar detta beslutet nu, och hur de valt att göra det. Dels har vi den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet, som förändrats drastiskt (eller åtminstone blivit tydligare) sedan den ryska annekteringen av Krim i början av året 2014, dels har vi bristen på såväl förmågor som personal inom Försvarsmakten som åberopats av många i den försvarspolitiska debatten (såväl av tjänstemän och politiker som av enskilda försvarsbloggare och -debattörer). Detta är en ”quick fix” på problemet, och löser åtminstone bristerna ur perspektivet nationellt försvar. De internationella insatserna får fortsätta hanka sig fram på vad som finns ett tag till.

Men vi har även det faktum att Regeringen fattar beslutet, utan att köra det via Riksdagen först. Detta kan givetvis bero på flera orsaker, men jag, personligen, tror det handlar om att regeringen nu måste visa sig slagkraftig, efter den senaste tidens inrikespolitiska käbbel och motgångar i Riksdagen (främst förlusten av budgetvoteringen). Regeringen vill visa att man kan regera landet och är regeringsduglig, trots minoritet i Riksdagen. Man vill även kunna åstadkomma så mycket som möjligt innan extra valet i mars, och fatta de beslut man kan, om inte annat för man kan visa att man inte bara var en parentes i svensk politisk historia. På detta sätt hoppas man även kunna vinna väljarnas förtroende inför valet i mars. Detta bör även sättas i relation med erkännandet av Palestina, som blev en av regeringens första åtgärder efter valet i september. oavsett vad man tycker om erkännandet så var det en viktig handling som regeringen utförde.

Allt gott!
//Victor

Svt om regeringens beslut:

http://www.svt.se/nyheter/sverige/regeringen-infor-plikt-gora-repovning

En jämförelse mellan förluster under andra världskriget:

http://www.secondworldwarhistory.com/world-war-2-statistics.asp

http://warchronicle.com/numbers/WWII/deaths.htm

http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_II_casualties#Total_deaths

Standard