Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Moderaternas säkerhetspolitiska visioner 2018

Sist ut i undersökningen om partiernas säkerhetspolitiska visioner inför riksdagsvalet 2018 är Moderaterna, förutsatt inga fler partier svarar. Svaren är signerade av ”Jonathan” å partiets vägnar. Svaren inkom 4/9 2018 kl. 15:21. De är presenterade nedan i sin originalform utan ändringar.Bildresultat för moderaterna

 

SÄKERHET

Hur ser ert parti på säkerhetsbegreppet? För vem/vad är säkerheten (dvs statlig kontra mänsklig säkerhet)?

Grunden i Moderaternas politik är att vi alla ska kunna leva våra liv som vi själva vill och att ingen utomstående ska tvinga oss att ändra på vårt sätt att leva. Fred och säkerhet, det vill säga avsaknaden av krig, är ett av de viktigaste värdena för vår civilisation.

 

Vilka är i era ögon de stora säkerhetsutmaningarna för Sverige såväl i närtid som mer långsiktigt?

Vi ser i dag populistiska auktoritära tendenser runt om i vår omvärld. Freden är långtifrån given, inte ens i Europa. Regimen i Kreml annekterar och ockuperar grannländer. Resultatet är över 10 000 döda och 20 000 skadade i striderna i Ukraina.

 

När vi blickar österut ser vi Kinas växande globala roll på den geopolitiska arenan. En stat där kommunistpartiets överlevnad är den centrala utgångspunkten för landets politiska handlande står i kontrast till vår syn på relationen mellan stater, grundad i folkrätten.

 

Det finns en ideologisk konflikt då vi genom historien sett hur länder som styrs genom centralplanering tenderar att föra en aggressiv politik gentemot grannländer och omvärld.

 

UTRIKESPOLITIK

Vilken roll anser ni att Sverige ska spela i världen under de kommande åren?

Sverige är ett litet land. För att kunna göra skillnad och vara trovärdiga måste vi välja våra utrikespolitiska arenor och prioriteringar med stor omsorg. EU är Sveriges främsta utrikespolitiska plattform. Vår utrikespolitik ska främja svenska intressen, svensk säkerhet och handel, men också bidra till fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Det uppnås genom diplomati i form av förhandlingar, koalitionsbyggande, konfliktlösning, konfliktförebyggande och främjandeinsatser.

 

Hur vill ni utveckla Sveriges utrikes relationer under de kommande åren? Vilka länder ser ni som viktigast för Sverige att bibehålla/utveckla goda relationer med, och varför?

Sverige måste prioritera Östersjöregionen, inklusive Tyskland och det nordisk-baltiska samarbetet, genom ökad och breddad diplomatisk närvaro. Detta är länder som ligger oss nära, inte bara geografiskt utan även värderingsmässigt, vilket är en viktig utgångspunkt för koalitionsbyggande kring våra utrikespolitiska prioriteringar.

 

Vi behöver därtill utveckla en långsiktig strategi för fred och demokrati i vårt närområde, som också inkluderar en utökad diplomatisk närvaro i länderna i det Östliga partnerskapet, på Balkan, i Turkiet, Mellanöstern samt Nordafrika.

 

Moderaterna värnar den transatlantiska länken med ett fördjupat och breddat politiskt kontaktnät med USA. En stark multilateral allians mellan demokratierna i Europas och Nordamerika är en förutsättning för en stark liberal världsordning och måste värnas.

 

Hur ser ni på svenskt samarbete med NATO? Bör detta utvecklas eller avvecklas? Bör Sverige söka medlemskap i NATO? Varför/varför inte?

Ett svenskt medlemskap i Nato är det bästa sättet att säkra fred och frihet i Östersjöregionen. Som en del av Natos kollektiva försvar med solidariska försvarsgarantier med 29 andra länder och en gemensam försvarsplanering stärks den krigsavhållande förmågan i vårt närområde. Under kommande mandatperiod vill vi låta en ny utredning ta upp frågan om hur en Nato-anslutning skulle gå till rent praktiskt. För Moderaterna är det viktigt att stå upp för principen att vi i Sverige själva beslutar om våra säkerhetspolitiska vägval. Ett Nato-medlemskap är också en fråga om internationell solidaritet; att Sverige står upp för folkrätten och våra grannländers suveränitet. Vi är tydliga med att Baltikums sak är vår.

 

Hur ser ni på säkerhetssamarbetet inom EU? Hur ska Sverige förhålla sig till ett utökat militärt samarbete inom EU? Varför/varför inte?

Moderaterna vill att Sverige ska arbeta för att det europeiska försvarssamarbetet stärks och fungerar som ett komplement till Nato. Sveriges säkerhet är förbunden med hela regionens säkerhet. Vi ska ta ansvar för säkerheten i Europa genom att stödja andra medlemsstater och de nordiska länderna om de utsätts för katastrofer eller angrepp. Det är det mest grundläggande uttrycket för europeisk solidaritet. Vi ska också ha förmåga att ta emot militär hjälp av andra länder om Sverige hotas.

 

EU:s medlemsstater lägger tillsammans näst mest pengar i världen på försvaret. Moderaterna är positiva till ett fördjupat mellanstatligt försvars- och säkerhetssamarbete inom EU om det gör nytta för Europa. Det permanenta och strukturerade samarbetet, Pesco, är ett positivt exempel, som kan lösa praktiska problem utan en stor byråkrati. Vi vill prioritera att stärka den gemensamma kapaciteten inom transporter och infrastruktur. Vi ska ta initiativ till ett Schengen för försvarsmateriel, så att militära trupper och försvarsmateriel kan röra sig över gränserna utan alla de hinder som finns i dag.

 

Moderaterna ställer sig även positiva till den europeiska försvarsfonden, vilken ska användas för att samarbeta kring utveckling och upphandling av försvarsmateriel. Gemensamma inköp och harmonisering av militära behov kan leda till minskade kostnader och starkare försvar.

 

EU behöver också utöka arbetet mot desinformationskampanjer och cyberattacker, som har intensifierats mot Europa. EU har potentialen att effektivt kunna hantera kriser och det är viktigt att denna potential inte står outnyttjad.

 

Vad är ert partis ståndpunkt gentemot FN? Hur ska Sveriges roll inom FN utvecklas under de kommande åren?

Vi vill se ett reformerat FN som kan agera effektivt, inte minst i de många och svåra humanitära kriserna världen över. Sverige och världen behöver en skärpt politik för en förnyelse och modernisering av FN.

 

Vad är er uppfattning om svenskt internationellt bistånd? Vad ska målet och syftet med det vara?

Moderaterna vill säkerställa ett effektivt och resultatinriktat bistånd. Dagens biståndspolitik tillkom i en tid då världen såg dramatiskt annorlunda ut mot i dag, och måste därför moderniseras med tydligt resultatfokus. Vi vill vikta om mer av vårt bistånd från utvecklingsbistånd till humanitär katastrofhjälp. Att rädda liv och lindra nöd måste prioriteras när politiska låsningar omöjliggör verkliga lösningar. Biståndet ska vara effektivt och transparent, och vägledas av målen för svensk utrikespolitik. Moderaterna vill även se ett tätare samarbete mellan utvecklingsbistånd och militära insatser.

 

FÖRSVAR

Anser ni att Sverige bör ha ett militärt försvar? Varför/inte?

Försvaret är en av statens kärnuppgifter. Sverige behöver ett starkt försvar för att säkra freden. Fred är inte detsamma som pacifism och historien har visat oss hur förmåga till avskräckning är en förutsättning för avspänning. I en tid av ökade hot, asymmetriska vapensystem, påverkansoperationer, cyberattacker, artificiell intelligens och geopolitiska förändringar behöver Sverige en starkare försvarsförmåga, både militärt och civilt.

 

Hur ser ni att det svenska försvaret (civilt och militärt) ska användas och vad bör dess syfte vara?

Moderaterna strävar efter att skapa ett försvar som både säkrar Sveriges gränser, men som även är med och bidrar till säkerhet och stabilitet i Sveriges närområde och globalt och som därmed bidrar till att säkra landets intressen.

 

Hur vill ni utveckla det svenska försvaret och krisberedskapen under de kommande åren?

Sveriges försvarsförmåga ska höjas genom att mer resurser tillförs försvaret kontinuerligt under den kommande tioårsperioden. Utgångspunkten måste vara att ökade resurser också kan omsättas i ökad försvarsförmåga och står i proportion till hotbilden. Det tydliga målet i dagsläget är att ambitionen i 2015 års försvarsbeslut ska uppnås. Parallellt med detta vill vi inleda planeringen för en långsiktig förmågeökning. En grundförutsättning för en stärkt försvarsförmåga är även att Försvarsmakten kan rekrytera och behålla kompetent personal.

 

Vilka delar av det svenska totalförsvaret vill ni prioritera under de kommande fyra åren och vilka delar vill ni nedprioritera? Varför?

Vi vill förstärka samtliga försvarsgrenar. Inom de kommande fyra åren är bl.a. följande åtgärder prioriterade: fokus organisation och ledning, inrättande av ett nationellt säkerhetsråd, cybersäkerhet, utökade incitament för att rekrytera och behålla personal med extra fokus på officersförsörjningen. Vi behöver tillföra resurser för att komplettera materielbehov, ge resurser till forskning för att kunna göra relevant underlag för framtida anskaffningar, behålla ett antal Jas Gripen C/D längre än planerat utifrån den uppdaterade analysen, påbörja anskaffningen av nästa generations ytstridsfartyg samt förbereda ett Natomedlemskap.

 

Ska Sverige kunna försvaras på egen hand eller ska detta ske tillsammans med andra? Vilka? Varför?

Moderaterna anser att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato för att stärka Sveriges säkerhet och för att genom medlemskapet kunna bidra till övriga medlemsländers, och särskilt våra grannländers, säkerhet. Genom ett medlemskap i Nato så blir vi en del av det kollektiva försvaret, med dess solidariska försvarsgarantier som delas med 29 andra medlemsländer. Säkerhetsgarantin från USA, genom Nato, kan inte underskattas. Likaså möjliggörs nära samarbete, samordning och arbetsfördelning bland alla de nordiska länderna.

 

Vi skulle som medlem också kunna ha en gemensam försvarsplanering för snabbt och samfällt agerande vid en eventuell kris samt få sitta med vid bordet och ha inflytande när viktiga beslut som påverkar Sveriges säkerhet tas.

 

 

 

Kommentar: Moderaternas säkerhetspolitik präglas, likt Kristdemokraternas, av en klassisk syn på säkerhet med fokus på militära hot och statens skydd. Moderaterna är dock det enda parti som lyfter upp Kinas växande maktpolitiska ambitioner som ett kommande säkerhetspolitiskt problem för Sverige. Östersjöregionen och särskilt Baltikum förefaller dock vara huvudsakligt fokus för Moderaternas säkerhetspolitik.

 

Man vill närma sig NATO och är i längden för ett medlemskap i organisationen, men intressant är att medlemskap inte är ett mål för Moderaterna under kommande mandatperiod. Man vill istället utreda hur ett medlemskap kan gå till rent praktiskt. Man vill dock utveckla det militära samarbetet inom EU mot att bli ett komplement till NATO, och intressantast här är att man driva på för ett militärt Schengenavtal som möjliggör för förflyttning av förband och materiel utan byråkrati.

 

Att samordna det svenska biståndet med militära insatser i utlandet uppfattar jag positivt och nödvändigt då det annars är lätt hänt att Sverige inte utvecklar någon gemensam strategi för fredsstödjande insatser.

 

Den som vill läsa mer om Moderaternas säkerhetspolitik kan besöka deras hemsida:

https://moderaterna.se/utrikespolitik

https://moderaterna.se/nato

https://moderaterna.se/forsvar

 

Allt gott!

//Victor

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Vänsterpartiets säkerhetspolitiska visioner 2018

Näst ut i undersökningen om partiernas säkerhetspolitiska visioner inför riksdagsvalet 2018 är Vänsterpartiet. Svaren inkom 4/9 208 kl. 09:16, och är helt oredigerade. De är signerade av Olle Svahn, politisk sekreterare vid partiet, å partiets vägnar.Bildresultat för vänsterpartiet

  • Säkerhet
  1. Hur ser ert parti på säkerhetsbegreppet? För vem/vad är säkerheten (dvs statlig kontra mänsklig säkerhet)?

Vänsterpartiet menar att svensk säkerhetspolitik främst ska bygga på fredliga lösningar och på att förebygga kriser snarare än att förespråka militära alternativ. Vårt lands säkerhet förutsätter också en aktiv, självständig utrikespolitik med ett brett engagemang för demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt, för kvinnors frigörelse och global social rättvisa. Mänsklig säkerhet är bra begrepp för att beskriva den riktning från fokus på militära lösningar och hot till att förstå att klimatmötet och naturkatastrofer utgör större utmaningar idag. Vänsterpartiet förändra säkerhetsbegreppet till att även inkludera kvinnors säkerhet

  1. Vilka är i era ögon de stora säkerhetsutmaningarna för Sverige såväl i närtid som mer långsiktigt?

Rysslands destabiliseringsförsök, kriget i Syrien och turkiska kränkningar av mänskliga rättigheter genererar en politisk osäkerhet samtidigt som terrordåd och ökande fascistiska strömningar skapar osäkerhet och otrygghet i Europa. Också klimatförändringar, pandemier och naturkatastrofer måste inkluderas i det säkerhetspolitiska perspektivet

  • Utrikespolitik
  1. Vilken roll anser ni att Sverige ska spela i världen under de kommande åren?

Vänsterpartiets utrikespolitik strävar mot att skapa en rättvisare och jämlikare värld. Vi vill jämna ut klyftorna mellan fattiga och rika människor och länder, mellan kvinnor och män genom en mer rättvis global världsordning. För detta krävs en kraftfull och samstämmig utvecklingspolitik, en mer demokratisk värld och en starkare respekt för internationell rätt och mänskliga rättigheter. Demokrati och mänskliga rättigheter fungerar som skydd för de människor som är mest utsatta, skapar en mer jämlik maktfördelning och möjlighet för människor att påverka sina levnadsvillkor.

  1. Hur vill ni utveckla Sveriges utrikes relationer under de kommande åren? Vilka länder ser ni som viktigast för Sverige att bibehålla/utveckla goda relationer med, och varför?

Vänsterpartiet vill att Sverige ska vara en tydlig röst för demokrati, mänskliga rättigheter och stå upp för folkrätten. Det innebär att vi har relationer både med de stater som respekterar dessa principer och med de som inte gör det. Det avgörande är att vi är konsekventa i vårt agerande. Att vi inte belönar förtryckarregimer med lönsamma handelsavtal, eller säljer vapen till diktaturer. Mänskliga rättigheter, folkrätten och demokrati måste väga tyngre än svenska ekonomiska intressen när utrikespolitiken formuleras.

  1. Hur ser ni på svenskt samarbete med NATO? Bör detta utvecklas eller avvecklas? Bör Sverige söka medlemskap i NATO? Varför/varför inte?

Vänsterpartiet säger nej till ett svenskt Natomedlemskap. Militär alliansfrihet är den bästa grunden för en självständig utrikespolitik för fred och nedrustning. Sverige har en lång tradition av militär alliansfrihet. Ett medlemskap i Nato skulle göra det svårare att med trovärdighet föra en självständig utrikespolitik. Istället skulle vi riskera att tvingas in i krig och konflikter som vi inte vill delta i. Vi tycker heller inte att Sverige ska ingå i en kärnvapenallians, vilket Nato till sin konstruktion är.

De senaste åren har Sverige närmat sig Nato, bland annat genom att låta Natostyrkor öva i Norrbotten. Sverige har också skrivit under det s.k. värdlandsavtalet som syftar till att underlätta samarbete och militära övningar. Vänsterpartiet är starka motståndare till värdlandsavtalet eftersom vi menar att det urholkar vår alliansfrihet och är ett steg mot ett fullvärdigt medlemskap. Av samma anledning tycker vi att Sverige ska lämna Natosamarbetet Partnership for Peace. Det finns tillfällen då Sverige bör hjälpa till militärt i omvärlden, men istället för att sända svenska soldater till EU:s och Natos stridsgrupper vill vi bidra till att öka FN:s möjlighet att agera fredsfrämjande.

  1. Hur ser ni på säkerhetssamarbetet inom EU? Hur ska Sverige förhålla sig till ett utökat militärt samarbete inom EU? Varför/varför inte?

Vänsterpartiet är emot ett ökat militärt samarbete inom EU, av samma anledningar som vi är motståndare till medlemskap i, och ökat samarbete med, NATO.

  1. Vad är ert partis ståndpunkt gentemot FN? Hur ska Sveriges roll inom FN utvecklas under de kommande åren?

Vänsterpartiet menar att Sverige som långvarig FN-vän, stor givare till FN-systemet och med säkerhetsrådsplatsen 2017–2018 har en viktig roll att spela i att utveckla och stärka organisationen. Förtroendet för FN bland Sveriges befolkning är relativt stort och flera svenskar har haft framträdande roller inom FN-systemet, från Dag Hammarskjöld till Inga-Britt Ahlenius, Margot Wallström och Jan Eliasson. Vårt starka stöd och vår höga tilltro till FN får dock aldrig vara villkorslös. Brister ska påtalas och kritik framföras. I kraft av vår goda relation till FN-systemet har vi både ett särskilt ansvar för organisationens utveckling och goda möjligheter att påverka den. Det finns utrymme för Sverige att ta en mer framträdande roll inom FN-systemet. Sverige bör ta fram en strategi för vårt arbete inom FN. Den bör bland annat fokusera på ökad transparens inom FN, reformering av FN, bl.a. säkerhetsrådet, ökat deltagande från civilsamhället, ytterligare satsningar på jämställdhet och resolution 1325, samt ett förstärkt arbete med konfliktförebyggande.

  1. Vad är er uppfattning om svenskt internationellt bistånd? Vad ska målet och syftet med det vara?

Vänsterpartiet vill se en rättvis och jämlik värld där alla människor har samma möjligheter att leva de liv de vill. Utvecklings- och biståndspolitiken är viktiga medel för att nå dit. Vi står bakom den svenska utvecklingspolitikens mål att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Dagens värld är präglad av djupa orättvisor. Klyftorna är stora mellan fattiga och rika länder, mellan fattiga och rika människor, mellan kvinnor och män. Världens åtta rikaste människor äger lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning. Över 650 miljoner människor saknar i dag tillgång till rent vatten.

Världen skulle kunna se annorlunda ut. Det finns tillräckligt med resurser för att utrota fattigdomen, men istället hamnar merparten av resurserna i den rika delen av världen. Vänsterpartiet menar att utveckling och fattigdomsbekämpning kräver en rad åtgärder: skuldavskrivningar, en klimatpolitik där rika länder och multinationella företag tar ansvar, ett stärkt regelverk för vapenhandel och rättvisa handelsregler.

Biståndspolitiken är en viktig del i att nå utvecklingsmålen. För varje biståndskrona som går från den rika världen till den fattiga går över nio kronor i motsatt riktning i form av skatte- och kapitalflykt. Därför måste biståndet värnas. Det får inte gå till sådant som bör finansieras på andra sätt eller som står i direkt konflikt med utvecklingspolitikens mål.

  • Försvarspolitik
  1. Anser ni att Sverige bör ha ett militärt försvar? Varför/inte?

Ja. För att kunna försvara våra gränser och för att kunna hantera andra typer av kriser och katastrofer. Vänsterpartiet vill se ett modernt försvar grundat på folklig förankring och militär alliansfrihet. Vi är för en allmän och könsneutral värnplikt. För oss är det en demokratifråga att försvaret utgörs av människor med olika bakgrunder.

  1. Hur ser ni att det svenska försvaret (civilt och militärt) ska användas och vad bör dess syfte vara?

Se ovan.

  1. Hur vill ni utveckla det svenska försvaret och krisberedskapen under de kommande åren?

Vänsterpartiet vill inte att försvaret ska lägga ner fler förband. Tvärtom ser vi att det kan bli aktuellt med satsningar på förbandsverksamheten för att försvaret ska ha kapacitet att möta relevanta hot, men också för att vår militära alliansfrihet ska vara trovärdig. Vi anser också att beredskapen för att hantera kriser och katastrofer bör förbättras.

  1. Vilka delar av det svenska totalförsvaret vill ni prioritera under de kommande fyra åren och vilka delar vill ni nedprioritera? Varför?

Se ovan.

  1. Ska Sverige kunna försvaras på egen hand eller ska detta ske tillsammans med andra? Vilka? Varför?

Vänsterpartiet vill betona vikten av ett folkligt förankrat försvar och en trovärdig svensk militär alliansfrihet. Militär alliansfrihet är en förutsättning för att kunna föra en självständig och progressiv utrikespolitik. Vänsterpartiet ser internationella samarbeten som en nödvändig och självklar del av ett globalt säkerhetspolitiskt arbete. Vi värnar samtidigt den militära alliansfriheten av samma anledning

 

Ett mantra i svensk försvarsdebatt är orden ”säkerhet bygger vi tillsammans” vilket låter ganska likt det äldre begreppet ”gemensam säkerhet”. Men i dag tolkas ordet ”tillsammans” som ”tillsammans med Nato”. Gemensam säkerhet betydde något helt annat. Gemensam säkerhet är ömsesidig. Det uppstod en insikt om att höjd spänningsnivå, mer intensiv övningsverksamhet och en ständig rustningsspiral visserligen är ägnad att skapa säkerhet, men ger motsatt effekt. Endast ett mödosamt arbete för fred, avspänning och nedrustning ger resultat i form av ökad, ömsesidig säkerhet. Svensk försvarspolitik ska syfta till att bygga långsiktig säkerhet i vårt närområde och i vår omvärld. Då krävs att säkerhetsbegreppet vidgas till att inkludera fler områden än de militära, att vi utgör en aktiv part för nedrustning och fredliga lösningar i både EU och FN, att vi värnar vår militära alliansfrihet och att vi bygger säkerhet i gemenskap med vår omvärld.

 

 

Kommentar: Den vänsterpartistiska säkerhetspolitiken är – likt Miljöpartiets – bred och eftersträvar att inkludera fler säkerhetshot än blott militära och statliga, men har även starka drag av feminism. Men den är även vad jag skulle klassa som ”nationalistisk” – i aspekten att den eftersträvar att Sverige ska stå utanför såväl NATO som EU och vara ”självständigt” i sin politik. FN får dock stor betydelse och tycks vara det främsta mellanstatliga samarbetsorganet för Vänsterpartiets Sverige. Det är intressant att V vill ta fram en konkret FN-strategi för att stärka Sveriges roll inom FN och reformera organisationen. Hittills har samtliga partier som besvarat undersökningen ställt sig bakom att FN bör reformeras, men Vänsterpartiet är det enda parti som presenterat en konkret önskan om att ta fram en plan för detta.

 

Vänsterpartiets utrikespolitik är även tydligt förankrad i socialistisk ideologi, då den fokuserar på internationell fattigdomsbekämpning, resursfördelning, och social rättvisa. Man vill även försvara den rådande liberala världsordningens värden så som demokrati, internationell rätt, mänskliga rättigheter, och gemensam säkerhet. Dessa är värden som man ser som centrala för bl.a. fattigdomsbekämpning. En liknelse skulle kunna dras mellan hur det svenska välfärdssamhället växte fram med ett inledande samarbete mellan liberaler och socialdemokrater för att bygga demokrati och politisk samt juridisk jämställdhet, och som sedan blev den plattform som socialdemokraterna byggde upp den sociala jämställdheten kring. Den vänsterpartistiska utrikespolitiken kan dock inte klassas som marxistisk då den saknar en uttalad internationell klasskamp, även om det finns drag även av detta.

 

Den största skiljepunkten mellan Vänsterpartiet och övriga riksdagspartier är det starka motståndet mot såväl NATO som EU och man vill även gå så långt som att riva helt riva upp Sveriges nuvarande samarbeten med NATO, inkl. Partnerskap för fred (PFF, PfP) och värdlandsavtalet. Vänsterpartiet har även som långsiktigt mål att Sverige bör lämna EU[1]. Det ska dock framhållas att Vänsterpartiet är konsekventa i sin politik, och säger sig förespråka en militär upprustning då man inser att detta är det enda alternativet till samarbeten med EU och NATO. Att Vänsterpartiet öppnar för militär upprustning är ett trendbrott från partiets tidigare motstånd mot militär upprustning.

 

Sammanfattningsvis kan nog Vänsterpartiets säkerhetspolitik i mångt och mycket liknas med den politik som Socialdemokraterna förde efter 1945 – 1990-talet; militär alliansfrihet, självständig politik, aktivt samarbete inom FN, och en biståndspolitik som eftersträvar att verka för internationell fattigdomsbekämpning och social rättvisa. Eftersom Socialdemokraterna (ännu) inte besvarat undersökningen kan ingen större jämförelse mellan de båda partierna göras.

 

Den som vill veta mer om Vänsterpartiets säkerhetspolitik kan besöka deras hemsida:

https://www.vansterpartiet.se/politik/utrikespolitik/

https://www.vansterpartiet.se/politik/nato/

https://www.vansterpartiet.se/politik/bistand-utvecklingspolitik/
https://www.vansterpartiet.se/politik/forsvaret/

 

Allt gott!
//Victor

 


[1] https://www.vansterpartiet.se/politik/eu/

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Liberalernas säkerhetspolitiska visioner 2018

Nu är det dags för Liberalernas svar i min undersökning om partiernas säkerhetspolitiska visioner inför Riksdagsvalet 2018. Svaret är signerat av Viktor Tunon, som representerar partiet. Svaren inkom 3/9 2018 kl. 15:30, och är helt opåverkade.Bildresultat för liberalerna

Säkerhet

  1. Hur ser ert parti på säkerhetsbegreppet? För vem/vad är säkerheten (dvs statlig kontra mänsklig säkerhet)?

Vi anser att det finns många viktiga och inflytelserika aktörer på den internationella scenen, till exempel stater, företag, individer och organisationer. Vi menar att man inte kan isolera staten som avgörande aktörer då dessa stater utgörs av individer som lever i ett samhälle och driver företag eller organisationer. Dessa individer och företag driver, precis som stater, en enskild, internationell agenda som kan påverka den politiska utvecklingen. Därmed finns det flera intressen som styr den internationella politiken och det finns betydligt fler möjligheter för transnationella samarbeten än om man enbart hade fokuserat på stater som aktörer.

Liberalismens grundidé är att individer vill samarbeta ifall de bara får möjlighet att inse att det skulle kunna ge dem någon positiv avkastning. Och eftersom alla stater består av individer så borde alla stater förr eller senare sträva efter att samarbeta. Detta är en av anledningarna till varför demokrati anses vara så viktigt för världsfreden; för om alla får vara med och bestämma om hur sitt land ska styras så brukar det leda till att landet öppnar upp sig för omvärlden. Detta gör att internationella institutioner kan formas och verka för att stabilisera världen och främja ytterligare internationella samarbeten.

 

  1. Vilka är i era ögon de stora säkerhetsutmaningarna för Sverige såväl i närtid som mer långsiktigt?

Vi lever i en säkerhetspolitiskt orolig tid. Den ryska militära aktiviteten i Östersjön ökar och det ryska tonläget mot Sverige och våra grannländer blir allt högre. Under ett årtionde har Ryssland satsat stort på att rusta upp sin krigsmakt. I kombination med undermineringen av demokratiska strukturer, de drastiskt försämrade möjligheterna för medier att verka fritt, och repressionen mot det civila samhället innebär detta en klar riskfaktor. Vårt land, liksom våra nordiska grannländer, har utsatts för upprepade ryska kränkningar i luften och till sjöss. Av Säpo beskrivs Ryssland som det största underrättelsehotet mot Sverige och spionaget har ökat i samband med Ukrainakrisen. Denna utveckling kräver att Sverige rustar upp ett försvar som nedmonterats under allt för lång tid. Liberalerna driver på för ett nytt försvarsbeslut med ökad ekonomisk nivå, som möjliggör återupprättande av ett fungerande civil- och totalförsvar. På några års sikt ska försvarsanslaget uppgå till minst två procent av BNP. För Liberalerna är det givet att försvarsförmågan måste öka för att möta en ny och mer bister verklighet. Försvaret av Sverige måste vara Försvarsmaktens huvuduppgift och den militära närvaron på Gotland måste därför öka. Vi tycker också att Sverige snarast ska ansöka om medlemskap i Nato.

Vi ser med oro på den utveckling som sker i världen där allt fler extremistpartier når framgång i allmänna val. Vi ser att det behövs mer samarbete för att hantera klimathotet och vi ser att det behövs mer samarbete i försvarsfrågor mellan västerländska demokratier. Världen går i fel riktning och det behövs en liberal röst för att återigen försvara den liberala demokratin.

  • Utrikespolitik
  1. Vilken roll anser ni att Sverige ska spela i världen under de kommande åren?

Vår utrikespolitik handlar om hur vi kan agera föra att göra världen bättre. Vi vill stärka världens demokratier och öka engagemanget för de mänskliga rättigheterna. Globalisering, frihandel och internationellt samarbete skapar fantastiska möjligheter för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi accepterar aldrig att människor lever i ofrihet, förtryck, diskriminering och lidande. Därför tycker vi att demokratisering och mänskliga rättigheter ska vara det övergripande målet i svensk utrikespolitik och i det svenska biståndet.

Sverige ska vara en särskilt stark röst i frågor som är politiskt känsliga i andra biståndsgivarländer, till exempel jämställdhet, kvinnors rätt till sin egen kropp, sin sexualitet, och rätten till fri, säker och laglig abort, samt HBTQ- personers rättigheter.

Sverige ska inte exportera vapen till diktaturer. Vi vill ha ett demokratikrav i svensk vapenexport. Ett sådant krav skulle innebära att export vägs mot tydliga krav på demokratisk utveckling.

  1. Hur vill ni utveckla Sveriges utrikesrelationer under de kommande åren? Vilka länder ser ni som viktigast för Sverige att bibehålla/utveckla goda relationer med, och varför?

Vi vill ha ett utvecklat samarbete med Natoländerna, EU-länderna och övriga demokratier i världen som står upp för mänskliga rättigheter.

  1. Hur ser ni på svenskt samarbete med NATO? Bör detta utvecklas eller avvecklas? Bör Sverige söka medlemskap i NATO? Varför/varför inte?

I händelse av konflikt skulle vi behöva välja sida. Det har vi redan gjort genom täta samarbeten med Nato och EU-medlemskap. Ryssland vet redan vilken sida vi står på. Nu står vi i ett säkerhetspolitiskt ingenmansland utan garantier men med våra avsikter avslöjande. Men Sverige ska heller inte vara neutralt ur ett etiskt perspektiv. I en konflikt mellan baltisk demokrati och rysk diktatur får Sverige aldrig någonsin tvivla.

Det är så klart att Ryssland inte vill att Sverige ska gå med i Nato. Med Sverige som medlemsland skulle det bli mycket lättare för Nato att försvara baltstaterna vid ett angrepp. De skäl som Putin angav för Ukraina kan han även ange för de baltiska länderna. Ukraina är inte med i Nato, hade de varit de hade Ryssland förmodligen inte vågat angripa.

Skulle Sverige gå med i Nato och Nato valde att angripa andra stater skulle det vara frivilligt för Sverige att delta i en sådan insats. Skulle Ryssland emellertid angripa ett annat Natoland, låt säga Litauen, skulle vi behöva stödja Litauen. Det har vi emellertid redan gått med på i och med Lissabonfördraget. Det är en solidaritet vi bör visa för andra liberala demokratier.

 

  1. Hur ser ni på säkerhetssamarbetet inom EU? Hur ska Sverige förhålla sig till ett utökat militärt samarbete inom EU? Varför/varför inte?

Nato är basen för det europeiska försvarssamarbetet, och Sverige ska söka medlemskap i försvarsalliansen. Det finns ingen konflikt mellan att Nato är och ska förbli grundplattan för denna samverkan och att EU också behöver fördjupa sitt eget försvarssamarbete som svar på ett mer aggressivt Ryssland, upprepade påverkansoperation och oklara signaler om USA:s säkerhetspolitiska riktning. Genom ökat samarbete och integrering av försvarsförmågor i EU finns stora vinster att göra i både försvarskapacitet och finansiering. Att Sverige deltar i delar av det europeiska försvarssamarbetet PESCO är bra, men det är inte tillräckligt. Vi kan inte vara en passiv medlem som deltar i så lite av försvarssamarbetet som möjligt. Sverige bör istället vara en aktiv röst i både EU och PESCO för ökat samarbete. Som ett första centralt steg måste Sverige, i likhet med Finland, snarast ansluta sig till PESCO:s cyberförsvarsprogram. Säkerhet i Europa skapar vi inte själva utan tillsammans med andra.

European Intervention Initiative är en franskledd allians inkluderande ytterligare åtta andra medlemsstater skapad för uppgiften att snabbt kunna sätta in trupp eller på annat sätt möta kriser som hotar den europeiska säkerheten.

Sverige är i dagsläget utanför den denna allians av länder som är beredda att försvara de värderingar om öppenhet, demokrati och rättsstatens principer som EU är satt att försvara. Sverige borde inte stå utanför utan omedelbart erbjuda sig att delta i EII om plats bereds.

  1. Vad är er uppfattning om svenskt internationellt bistånd? Vad ska målet och syftet med det vara?

Vi vill ha ett generöst bistånd på 1 procent av bruttonationalinkomsten, BNI. Demokrati och frihet är viktigast för att bekämpa fattigdom och skapa utveckling. Biståndet ska inte gå till auktoritära stater, utan i stället bidra till demokratisering och respekt för mänskliga rättigheter.

  1. Vad är ert partis ståndpunkt gentemot FN? Hur ska Sveriges roll inom FN utvecklas under de kommande åren?

Sverige ska vara en aktiv medlem i FN. Men världen behöver ett mer handlingskraftigt och trovärdigt FN. Vi vill att Sverige ska jobba för ett demokratikrav för att stater ska få medlemskap i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det är inte rimligt att länder med uppgift att granska hur andra uppfyller mänskliga rättigheter själva bryter mot dem.

Försvarspolitik

  1. Anser ni att Sverige bör ha ett militärt försvar? Varför/inte?

Ja, Försvarsmakten finns till som en yttersta garant för att vi ska kunna leva som vi själva vill och den friheten är värd att försvara.

  1. Hur ser ni att det svenska försvaret (civilt och militärt) ska användas och vad bör dess syfte vara?

Den nationella dimensionen ska prioriteras och försvaret av Sverige måste vara Försvarsmaktens huvuduppgift. Vi ser dock gärna att Sverige fortsatt kan delta i fredsbevarande insatser där det kan ge grund för demokratiutveckling.

  1. Hur vill ni utveckla det svenska försvaret och krisberedskapen under de kommande åren?

Liberalerna är det parti som föreslår högst anslag till försvaret. Försvarsmakten behöver 18 miljarder för att svenskt försvar inte ska tappa försvarsförmåga. Vi vill stärka försvaret, inte endast hejda en nedtrappning. Därför anslår vi 24 miljarder över en treårsperiod. Inom tio år ska anslagen åter uppgå till två procent av BNP.

  1. Vilka delar av det svenska totalförsvaret vill ni prioritera under de kommande fyra åren och vilka delar vill ni nedprioritera? Varför?

I slutändan är det försvarsmakten som måste ange vad de anser är mest prioriterat men några av våra förslag är bland annat:

– Öka antalet brigader från dagens två planerade brigader (bara en som fungerar), till fem.
– Ett nytt kustförsvar måste sättas upp, med såväl kustrobot som sjömålsartilleri.
– Vi behöver sätta upp betydligt fler luftvärnsförband med medellång räckvidd, samtidigt som antalet korträckviddiga förband ökas.
– Öka antalet JAS-plan från 100 till 160 och antalet basbataljoner bör ökas från dagens två till sex för att kunna sprida planen till fler flygbaser för att kunna skyddas mot bekämpning.
– Vi behöver dessutom kraftigt öka vårt civilförsvar. Liberalerna föreslår därför att civil värnplikt införs och att MSB storsatsar på cyberförsvar.

  1. Ska Sverige kunna försvaras på egen hand eller ska detta ske tillsammans med andra? Vilka? Varför?

Sverige ska kunna ha förmåga att försvara sig men Sverige försvaras bäst tillsammans med andra och i synnerhet med våra framtida Nato-allierade.

 

Kommentar: Liberalernas utrikes- och säkerhetspolitik är tydligt förankrad i liberala idéer, och för den som läst internationella relationer eller statsvetenskap så framstår L:s visioner nästan som ett skolboksexempel om den liberala IR-teorin. Detta manifesteras genom att liberala värden så som mänskliga rättigheter, demokrati, och frihandel ska försvaras, samt genom att man anser det finns flera relevanta aktörer än enbart stater i det internationella systemet, och det starka fokuset på internationellt samarbete.

Att Liberalerna är vänner av både NATO och EU är knappast något nytt, och det är nog ingen större chock att de vill att Sverige ska gå med i NATO. Det är dock intressant att de utöver detta vill att Sverige ska ta en större roll inom EU:s militära samarbete samt gå med i det franskledda samarbetet EII. Detta är i sig ett logiskt steg i den svenska säkerhetspolitiken för förespråkare av både EU och NATO, då det utgör ett gränsland mellan EU och NATO samt att såväl Danmark som Finland är medlemmar.

Utöver en stark militär upprustning är det tydligt att L prioriterar cyberförsvaret, och vill utöka Sveriges samarbete med EU i frågan samt utöka MSB:s nationella cyberförsvarsförmåga.

För den som anser att internationellt samarbete, NATO-medlemskap, och en tydlig liberalt grundad utrikespolitik är viktiga frågor så är förefaller L vara det bästa alternativet. Men som väljare bör man givetvis även ha ett helhetsperspektiv på det parti, och se till fler politikområden innan man röstar.

Den som vill läsa mer om Liberalernas säkerhetspolitik hänvisas till deras hemsida:

https://www.liberalerna.se/politik/utrikespolitik/
https://www.liberalerna.se/politik/forsvar/

Allt gott!
//Victor

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Kristdemokraternas säkerhetspolitiska visioner 2018

Nu är det dags Kristdemokraternas svar i den säkerhetspolitiska undersökningen inför Riksdagsvalet 2018. Deras svar är signerade av partiet och alltså inte från någon enskild företrädare. Svaren inkom till mig med e-post 3/9 2018 kl. 10:59. Svaren nedan är oredigerade, med undantag för ett fåtal stavfel.Bildresultat för KD logo

 

Säkerhet

Hur ser ert parti på säkerhetsbegreppet? För vem/vad är säkerheten (dvs statlig kontra mänsklig säkerhet)?

Kristdemokratisk politik syftar till en trygg och värdig tillvaro för alla människor. Förmågan att möta såväl inre som yttre hot utgör där två grundläggande förutsättningar.

 

Vilka är i era ögon de stora säkerhetsutmaningarna för Sverige såväl i närtid som mer långsiktigt?

USA är för närvarande den dominerande internationella aktören. Hur senare tids politiska utveckling i USA kommer ändra detta förhållande återstår att se. Kinas växande roll innebär att USA ägnar allt mer intresse åt Stillahavsregionen, något som kan påverka europeisk säkerhet. Rysslands stormaktsambitioner och kraftiga upprustning, kopplat till USA:s globala omprioriteringar tillsammans med den nedrustning som skett i Europa, leder till att den militära styrkebalansen i Europa förskjuts till rysk fördel. Den begränsade upprustning som påbörjats i vissa europeiska länder, främst i Östeuropa, ändrar inte detta förhållande.

Säkerheten i vårt närområde påverkas främst av Rysslands förhållande till Baltikum och utvecklingen i Arktis. Natos av geografin begränsade möjligheter att vid en eventuell kris eller konflikt kunna stödja Baltikum med militära medel kommer med mycket stor sannolikhet innebära att Sverige dras med i en konflikt i vårt närområde; Nato behöver utnyttja svenskt territorium för att kunna skydda sina medlemmar i Östersjöområdet. För rysk del skulle innehavet av begränsade delar av Sveriges territorium, t ex Gotland och vissa kustområden, innebära goda möjligheter att försvåra alla typer av Nato-operationer i vårt närområde. Ett fördjupat nordiskt säkerhetssamarbete är positivt men att skapa ett nordiskt militärt säkerhetskoncept som ersätter andra samarbeten är orealistiskt. Grundstenen i Norges och Danmarks säkerhetspolitik är medlemskapet i Nato och kommer så att förbli.

 

 Utrikespolitik

Vilken roll anser ni att Sverige ska spela i världen under de kommande åren?

Utrikespolitiken skall vara värdegrundad och därmed fast förankrad i det okränkbara och universella människovärdet. Kristdemokraterna verkar för att ge arbetet för mänskliga fri- och rättigheter ökad tyngd inom Sveriges utrikes- och utvecklingspolitiska arbete. Sverige bör inom EU verka för att unionen tar ansvar rättvisa globala spelregler som kan ge alla länder möjlighet till en hållbar utveckling. Genom en sammanhållen politik inom utvecklingsbistånd, handelspolitik och utrikespolitik kan EU bidra till detta.

Hur vill ni utveckla Sveriges utrikes relationer under de kommande åren? Vilka länder ser ni som viktigast för Sverige att bibehålla/utveckla goda relationer med, och varför?

EU och vårt närområde bör vara det centrala forumet för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Regeringen har i stället lagt all sitt fokus på FN och kampanjen till säkerhetsrådet. Detta samtidigt som vi ser hur mänskliga fri- och rättigheter kränks i land efter land i vårt närområde. En orolig och föränderlig värld behöver ett starkt Europa.

Hur ser ni på svenskt samarbete med NATO? Bör detta utvecklas eller avvecklas? Bör Sverige söka medlemskap i NATO? Varför/varför inte?

Ryssland har på flera sätt gått mot en oroväckande utveckling, som annekteringen av Krimhalvön är ett exempel på.  Halvön tillhör enligt internationell rätt Ukraina och inget annat land. Sverige har vidare under blocköverskridande enighet steg för steg närmat sig NATO, parallellt med att säkerhetsläget i vår omvärld och i vår del av Europa försämrats.

Utan ett svenskt medlemskap finns ett säkerhetspolitiskt vakuum i Östersjöområdet. Dessutom är Ryssland alltmer mer oberäkneligt och antalet aggressiva ryska flygövningar, inklusive luftrumskränkningar, fortsätter att öka. Deras militära utgifter och förmågor ökar explosionsartat samtidigt som många av Europas Natomedlemmar gått åt motsatt håll. Utvecklingen går åt fel håll. Att Sverige ska ligga lågt och inte agera på något sätt som kan provocera Rysslands identitet och maktpolitiska ambitioner är fel väg att gå. När våra värden som frihet, öppenhet och demokrati ifrågasätts i vårt närområde kan vi inte blunda.

Sverige bör gå med i Nato.

Hur ser ni på säkerhetssamarbetet inom EU? Hur ska Sverige förhålla sig till ett utökat militärt samarbete inom EU? Varför/varför inte?

I grunden är det positivt att EU stärker sitt engagemang på försvarspolitikens område. Mer kan också göras för att effektivisera lednings- och samordningssystem för EU-gemensamma träningsinsatser, till exempel sådana som pågår i flera afrikanska länder. Men vi säger nej till en EU-armé.  Sedan lång tid finns det en effektiv och väl fungerande försvarsstruktur för västvärldens demokratier och den stavas Nato.

Vad är ert partis ståndpunkt gentemot FN? Hur ska Sveriges roll inom FN utvecklas under de kommande åren?

FN är en central aktör i arbetet för en fredligare, säkrare och en mer rättvis och hållbar värld. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Agenda 2030 utgör utgångspunkten i arbetet för att förbättra ofria och fattiga människors livssituation. FN har även en viktig roll i att säkerställa att internationell humanitär rätt liksom principen om skyldighet att skydda efterlevs, så att krigsbrott, etnisk rensning, folkmord och brott mot mänskligheten kan undvikas. För att mer effektivt kunna svara på globala utmaningar bör Sverige verka för att vetorätten i säkerhetsrådet begränsas och särskilda kriterier för MR-rådet bör inrättas.

Vad är er uppfattning om svenskt internationellt bistånd? Vad ska målet och syftet med det vara?

Kristdemokraterna driver och står bakom att minst 1 % av BNI varje år ska avsättas för bistånd i statens budget. Svensk utvecklingspolitik bör, med främjandet av demokrati och de mänskliga fri- och rättigheterna som både utgångspunkt och målsättning, formas för att förbättra ofria och fattiga kvinnors, barns och religiösa minoriteters livssituation. Utvecklingsstödet bör främst kanaliseras genom det civila samhället, den privata sektorn och partiknutna organisationer, så kallade PAO. De allra fattigaste länderna, främst i Afrika söder om Sahara, är prioriterade i Kristdemokraternas utvecklingspolitik.

 

Försvarspolitik

Anser ni att Sverige bör ha ett militärt försvar? Varför/inte?

Ja, se svaren ovan.

Hur ser ni att det svenska försvaret (civilt och militärt) ska användas och vad bör dess syfte vara?

Den Kristdemokratiska grundsynen är att väpnat våld är den sista utvägen när alla andra medel uttömts för att skydda människors liv och möjligheter att bestämma över sin egen tillvaro. Då vi inte tror att världen eller människan är fullkomlig kan det uppstå situationer där militära insatser är nödvändiga. Vi har där inte bara rätten att försvara oss själva utan är också moraliskt förpliktigade att, efter vår förmåga, hjälpa andra. Såväl möjligheterna att försvara Sverige som att visa solidaritet med grannländerna är avhängiga vår förmåga till ett intimt samarbete med våra grannar.

Vi ser ingen anledning till att ändra nuvarande övergripande säkerhets- och försvarspolitiska linje.

Hur vill ni utveckla det svenska försvaret och krisberedskapen under de kommande åren?

Först och främst handlar det ju om att täppa till hålet som år av utebliven finansiering har inneburit. Men när det är gjort, och färden går mot fördubblade försvarsanslag, vill vi att det ska ske genom att Sverige får fem brigader. Vi har pekat ut Revinge, Skövde, Strängnäs, Dalarna och Boden som tänkbara platser. Dessutom bör Stockholm och Gotland få specialenheter för sitt försvar. Flygvapnet ska ligga kvar på samma numerär som idag, även med de nya planen. Vi vill se samma anskaffning som planerat, men att man behåller äldre plan. Marinen måste kunna operera på ost- och västkust samtidigt. Dessutom vill vi se till att Sverige bygger upp ett cyberförsvar värt namnet, utökar Hemvärnet och bygger upp ett civilförsvar och en bättre krishanteringsförmåga.

Vilka delar av det svenska totalförsvaret vill ni prioritera under de kommande fyra åren och vilka delar vill ni nedprioritera? Varför?

Vi vill inte nedprioritera någon del. För prioriteringar se svaret ovan.

Ska Sverige kunna försvaras på egen hand eller ska detta ske tillsammans med andra? Vilka? Varför?

 Vi ser ingen anledning till att ändra nuvarande övergripande säkerhets- och försvarspolitiska linje. Dock vill vi, som sagt, gå med i Nato.

 

Kommentar: Skyddet av mänskliga rättigheter och alla människors lika värde är tydligt förankrat i den kristdemokratiska säkerhetspolitiken. Detta realiseras i att man är starka förespråkare av den kontroversiella ”skyldigheten att skydda” (Responsibility to protect, R2P), som åberopats av bl.a. NATO för att ingripa militärt i konfliktområden där folkmord genomförts och grova övergrepp mot mänskliga rättigheter pågått samtidigt som FN varit handlingsförlamat, som bl.a. Serbien 1999 och Libyen 2011. Ryssland hänvisade även till R2P i samband med invasionen av Krim 2014. Förespråkare av R2P har hänvisat till FN:s grundmål att skydda mänskliga rättigheter, medan kritiker istället pekar på statsuveränitetsprincipen och det internationella våldsförbudet.

En annan viktig del i KD:s utrikespolitik är fokuset på Europa kontra resten av världen. Man lyfter förvisso fram sub-sahara som ett fokusområde för biståndspolitiken, men i övrigt är det Europa och det svenska närområdet som står i fokus för KD:s utrikespolitik. Trots detta motsätter man sig ett gemensamt EU-försvar, även om man inte motsätter sig ett utökat samarbete.

Det som är anmärkningsvärt med KD:s säkerhetspolitik är den väldigt smala synen på att säkerhet för dem ytterst handlar om militära hot, då andra frågor – så som klimatet – inte alls lyfts fram i deras svar. Detta står i stark motpol till Miljöpartiets väldigt breda syn på säkerhet, men sticker även ut från Centerpartiets säkerhetssyn.

Deras vision om hur de vill utveckla svenskt försvar är förvisso ambitiöst, men svaret gällande hur de vill prioritera inom totalförsvaret klingar i mina öron populistiskt. Budgeteringar handlar alltid om att göra prioriteringar och politik handlar om att välja.

Jag skulle klassa Kristdemokraternas säkerhetspolitik som ”klassisk” – det vill säga att den fokuserar på stater och militära hot – kontra den bredare synen på säkerhet som kom fram med den s.k. Köpenhamnsskolan under 1980-talet – samt ”hård”, med fokus på militär makt och väpnade interventioner. De påpekar förvisso att väpnat våld skall vara den sista lösningen, men de lyfter också fram att de anser att Sverige har en moralisk förpliktelse att bistå andra länder, särskilt i närområdet, vid väpnade angrepp.

 

Den som vill läsa mer om KD:s säkerhetspolitik kan besöka deras hemsida:
https://kristdemokraterna.se/utrikespolitik-och-bistand/
https://kristdemokraterna.se/forsvar/

 

Allt gott!
//Victor

Standard
Övrigt, Militärhistoria, Säkerhetspolitik, Strategi

Berlinmurens fall – kritiska misstag som ledde till en stats upplösning

Det här inlägget är en redigerad version av en pilotstudie skriver för Försvarshögskolans kurs i politisk krishantering. Det avser avhandla händelserna som utspelade sig i Berlin den nionde november 1989, det vill säga för tjugosex år sedan. Inlägget avser dels beskriva händelseförloppet som ledde fram till Berlinmurens fall och DDR:s upplösning som stat, dels ge några exempel på kritiska misstag som såväl ledningen gjorde under dygnet den nionde november 1989.

Historisk kontext
Berlinmurens fall är sammankopplat till händelserna i hela Östeuropa som utspelade sig under slutet av 1980-talet. Detta är i sig komplexa skeenden, och för att kunna redogöra för dem skulle det krävas minst en uppsats enbart i ämnet, då rör sig om strukturella, sociala, politiska, ideologiska, ekonomiska, och långtgående historiska faktorer. Men kortfattat börjar det med Mikhail Gorbatjovs maktövertagande i Sovjetunionen i mars 1985, och hans efterföljande politiska och ekonomiska reformer (de så kallade perestrojkan och glasnosten) av det kommunistiska systemet. DDR-regimen motsatte sig dessa reformer, och menade att systemet hittills fungerat bra i DDR, som hade en relativt högre ekonomisk standard och bättre sociala förhållanden än de flesta andra stater i Östeuropa. Motsättningarna mellan Berlin och Moskva ökade; delar av Gorbatjovs tal censurerades, och reformkritiska kommentarer från det kommunistiska Kina fick ökad spridning av DDR:s regering.

ADN-ZB Mittelstädt 21.4.1986 Berlin: XI. SED-Parteitag Der wiedergewählte Generalskretär des ZK der SED, Erich Honecker, bei seiner Schlußansprache auf dem XI. Parteitag der SED.

Erich Hoenecker

Problemen för den konservativt kommunistiska regimen i DDR, under Erich Honecker (1912 – 1994) byggdes på av att Polen och Ungern började slå in på en mer reformistisk väg. En del i DDR-regimens reformmotstånd låg i att man inte ansåg att två kapitalistiska tyska statsbildningar kunde existera, och att den östra statsbildningen skulle tappa all form av existensberättigande om man reformerade. Demokratiseringen av Polen och Ungern, samt Moskvas uttalade vilja att inte använda militär makt för att slå ner demonstrationer i sina östeuropeiska satellitstater ledde till demonstrationer i DDR, framförallt i den sachsiska delstatshuvudstaden Leipzig. I oktober 1989 uppgick dessa demonstrationer först till 5000 demonstranter och senare till 20.000. Säkerhetsstyrkor tog till våld och var brutala i sina försök att återställa den tidigare ordningen. Den nionde oktober 1989 hade stora delar av DDR:s armé, Nationale Volksarmee (NVA, Nationella folkarmén), satts i beredskap för att slå ner demonstrationer, med Tiananmentorget som förebild för regimen i Berlin. Skarp ammunition hade delats ut, och sjukhusens beredskap hade höjts. Men ordern att öppna eld kom aldrig, och soldaterna drogs tillbaka. Troligtvis till del på grund av att de sovjetiska förbanden i staden fått order att stanna i sina baracker, och inte bistå NVA. Händelserna i Leipzig den nionde oktober underminerade allvarligt Berlinregimens, särskilt de mer hårdföra politikernas, legitimitet, som till stor del byggde på sovjetiska arméns stöd, och den 17 oktober röstades Honecker bort av politbyrån.

Ett annat problem som drabbade DDR-regimen i samma veva var en ökad emigration av DDR-medborgare västerut. När Ungern och Tjeckoslovakien öppnade sina gränsövergångar gentemot Österrike och Västtyskland tog sig tusentals DDR-medborgare därifrån vidare till väst.

Conrad Schumann (1942 - 1998) var en östtysk soldat som hoppade över gränsen och defekterade till väst 1961 under murens konstruerande.

Conrad Schumann (1942 – 1998) var en östtysk soldat som hoppade över gränsen och defekterade till väst 1961 under murens konstruerande.

Händelserna den nionde november
Tidigt på morgonen den nionde november 1989 samlades denösttyska regimen för att söka en lösning på den ökade emigrationen till väst, inte minst efter påtryckningar från Tjeckoslovakien, som hotade ta till egna lösningar om inte flyktingströmmarna från DDR begränsades. En lösning man tidigare diskuterat var det så kallade ”lilla hålet”, där man avsåg öppna en liten del av gränsövergångarna, och endast för emigranter som inte hade för avsikt att någonsin återvända till DDR.

Arbetsgruppen som fått order att utforma texten som skulle presenteras för resten av världen samlades klockan 09:00, och efter att ha klargjort att samtliga i gruppen fått samma tydliga direktiv började de skissa på förslaget. Polisofficeren Gerhard Lauter, som ledde arbetsgruppen och tillika representerade pass- och registreringsavdelningen hos Inrikesministeriet, påpekade att beslutet att enbart släppa igenom de som inte avsåg återvända endast skulle förvärra DDR:s migrationsproblem, och snarare leda till det man avsåg underlätta det man avsåg motverka, nämligen DDR:s avbefolkande. Lauter lyckades övertyga de övriga tre individerna i gruppen om att gå utanför sina tydliga instruktioner, och utforma ett annat direktiv. Runt middagstid hade man utformat ett direktiv som tillät såväl emigration som tillfällig förflyttning över till såväl Västtyskland som Västberlin. Då arbetsgruppens syfte var att utforma en text som i första hand skulle bevara statens kontroll över medborgarna så lade man till, och betonande, att varje medborgare som avsåg passera gränsen västerut först skulle skaffa sig ”åtminstone någon form av stämpel” från myndigheterna. På det sätt skulle staten fortfarande kunna kontrollera flödet över gränsen, och förhindra ett eventuellt avbefolkande. Gruppen skrev ihop ett pressmeddelande, avsett att presenteras först den tionde november klockan 04:00. Då man inte fick någon respons från de högre beslutsfattande organen kände man sig säker på att man löst sin grundläggande uppgift; bevarandet av kontroll över gränsen och förhindrandet av en fortsatt massemigration. Lauter, som hade satt att pressmeddelandet först skulle släppas dagen efter, gick på teater med sin fru, och förblev onåbar för resten av kvällen.

Texten lästes upp officiellt inför Politbyrån av generalsekreteraren Egon Krenz (född 1935), och det beslutades att en talesperson från regeringen skulle presentera texten för DDR:s befolkning vid klockan fyra på morgonen, som arbetsgruppen föreslagit. Man valde här att kringgå regeringens officiella talesperson, Günther Schabowski, partiets presstalesman, som hade hållit löpande, direktsända, presskonferenser för att rapportera om resultaten av de tre dygn som Politbyrån sammanträtt. På grund av missinformation trodde Politbyråns medlemmar att texten godkänts av Moskva, som var rutin vad gällde större politiska beslut i Östblocket. Texten godkändes av Politbyrån klockan 15:55.

Schabowski_1519839c

Günther Schabowski

Wolfgang Meyer, regeringens presstalesmän, fick i uppgift att förbereda för en presskonferens där de nya resereglerna skulle presenteras, klockan fyra på morgonen den tionde november, som tidigare beslutats. När således partiets presstalesman, Schabowski, tittade förbi Politbyrån vid femtiden på eftermiddagen den nionde för att få direktiv av vad han skulle presentera för den samlade världspressen under den sedan tidigare planerade presskonferensen vid klockan 18:00, fick han de nya resedirektiven i sin hand, av Krenz själv. Schabowski läste papperet i sin hand, innan han skyndade iväg till presskonferensen. Senare ska Schabowski förklarat att han inte läste texten med att ”jag kan tala tyska, och jag kan läsa en text högt utan misstag”. För Schabowski, och hela DDR, var denna typ av direktsända presskonferenser något nytt. Tidigare hade man endast presenterat pressen med en färdigskriven text efter att det aktuella händelseförloppet var över. Nu skulle man alltså löpande ge besked om pågående händelseförlopp, direkt, inför världspressen.

Schabowski själv höll på att glömma av texten om de nya resedirektiven under presskonferensen, då han istället läst upp en talarlista från dagens Politbyråmöten. Tillslut frågade en italiensk journalist, Riccardo Ehrman (född 1929) om resmöjligheter för DDR-medborgarna. Schabowski, som hittills inte besvarat några frågor, började då fumlade med lappen i hand, och började hacka fram orden :

Vi känner till tendensen hos befolkningen, om behovet hos befolkningen, att resa eller lämna… Och… eh… Vi har för avsikt… Att implantera en komplext samhällsförnyelse… Eh… På den vägen uppnå, genom många av dessa element… Eh… Att folk inte ska se sig själva nödgade att bemästra sina personliga problem på det här sättet.

Tillslut mumlade Schabowski fram något om att nya direktiv för medborgare att emigrera, varpå han sedan började fumla med sin hög med papper efter papperet han fått från Krenz. Reportrarna i rummet började ställa frågor om vad som gällde för pass och när de nya reglerna skulle börja gälla. Kaoset gjorde Schabowski märkbart irriterad, och när han tillslut hittade papperet med direktiv, läste han dem snabbt och nästintill ohörbart. I den nya informationen till journalisterna nämndes att även privata resor och kortare turer till väst skulle omfattas. En journalist frågade igen när reglerna skulle börja gälla, varpå Schabowski snabbt skummade igenom texten och letade efter svar. Tillslut svarade han bara ”så vitt jag vet: med en gång”. Fler frågor följe, bland annat om det även gällde Västberlin. Schabowski, förvånad över svaret papperet i hans hand gav vid, svarade att de även gällde Berlin. När Schabowski fick frågan vad som skulle hända med muren hänvisade han till Östblockets pågående militära nedrustning, önskade att NATO skulle göra detsamma, och avslutade presskonferensen, exakt klockan 19:00:54, och lämnade frågan om murens framtid obesvarad.

Allteftersom nyheten spred sig genom Östberlin började människor dyka upp vid gränsposteringarna och krävde att få komma över. Vid den största gränsposteringen, vid Bornholmerstrasse, rapporterade gränsvakterna, som uppgick till ett halvt dussin beväpnade vakter, att ett tjugotal individer dykt upp och begärt att få passera. Tillskillnad från de vanliga bråkmakarna, som brukade dyka upp vid gränsposteringarna, hänvisade dessa till regeringsdirektiv. För gränsposteringarna uppstod nu ett dilemma; antingen bryta mot sina stående order att inte släppa över någon utan giltigt visum till väst, eller säga att regeringen sagt fel. Båda var för de lojala gränsvakterna otänkbara lösningar. Överstelöjtnant Harald Jäger, som var befälhavare över gränsövergången vid Bornholmerstrasse, fick order att skicka hem folkmassan, vilket han inte resurser till. En polisbil dök upp och hänvisade folk till närmaste polisstation, som låg ca tio minuter bort, för att hämta ut visum. Den östberlinska polisen hade varken fått direktiv eller resurser att dela ut så många visum som krävdes, varpå många berlinare upprört återvände till Jägers gränsövergång. Tillslut fick Jäger order att släppa över de mest högljudda och våldsamma individerna, men att dessa sedan inte skulle släppas tillbaka över gränsen. När dock alltfler berlinare insåg att aggressivitet och högljuddhet var nyckeln till att släppas över började fler och fler bete sig på ett sådant sätt att vakterna skulle släppa över dem.

Harald Jäger 2014

Harald Jäger 2014

Jäger begärde förstärkningar, och fick omkring ett 60-tal extra beväpnade vakter till sin gränsövergång. Men nu började ett nytt problem uppstå. De första som släppts genom muren ville nu tillbaka. De var föräldrar som hade barn som låg hemma och sov, och föräldrarna krävde nu att få återvända. Deras avsikter hade endast varit en kort promenad över till väst, och sedan återvända. Jäger tog tillslut beslutet på egen hand att släppa tillbaka dem.

Runt 23:15 hade uppemot tiotusen berlinare samlats vid Bornholmerstrasse, och blockerade nu framkomligheten vid de kringliggande gatorna. Än så länge var folkmassan fredlig, men Jäger visste inte hur länge detta skulle vara. Jäger hade ännu inte fått några tydliga direktiv uppifrån vad som gällde, och ordern från april samma år, att endast använda vapenmakt vid omedelbara fara för liv, kvarstod. I värsta fall kunde folkmassan bli våldsam och angripa Jäger och hans män, och till och med ta deras vapen. Även utan våldsinsats bedömde Jäger att folk riskerade att skadas i den allt mer ökade trängseln. När Jäger tidigare ringt in och frågat vad som gällde hade ledningen kallat honom för fegis och ifrågasatt den 46-årige Stasi-officerens kompetens, något som tärt hårt på Jägers moral. Jäger hade trots allt spenderat hela sitt vuxna liv vaktandes muren. Klockan 23:30 ringde Jäger sin högre chef och informerade att han avsåg öppna muren helt. Vid midnatt var gränsövergången vid Bornholmerstrasse helt öppnad.

Berlinmuren öppnad

Berlinmuren öppnad

Nionde november som en kris
Innan vi kan diskutera om Berlinmurens fall var en kris eller inte, måste vi definiera en kris. Dan Hansén och Ahn-Za Hagström definierar en kris som ”en situation i vilken en beslutsfattare upplever att 1) betydande värden står på spel, 2) begränsad tid står till förfogande, och att 3) omständigheterna präglas av betydande osäkerhet”.

Baserat på hur händelseförloppet är beskrivet ovan ska nu denna krisdefinition appliceras för att utröna om det var en kris som utspelade sig i Berlin den nionde november 1989, och i så fall för vem.

1.) Betydande värden står på spel.
På makronivå var det en kamp mellan den ”gamla” kommunismen som dominerat i DDR sedan 1949, och Gorbatjovs reformistiska socialism. Ytterst var det även en kamp mellan marxism och kapitalism. Men denna kamp hade pågått sedan Gorbatjov påbörjade sina reformer 1985, och i det händelseförloppet är nionde november endast en del i en större kris.

För Harald Jäger och hans gränsvakter på mikronivån var det dock en fråga om människoliv, men även om upprätthållande av lag och ordning. Allteftersom människor samlas vid Bornholmerstrasse riskerar det att övergå till våldsamheter, vilket i värsta fall kunde lett till att en eller flera människor skadades, eller i värsta fall, dödades. Lag och ordning blir således ett värde som ställs på spel vid Bornholmerstrasse. För Jäger själv kan även hans personliga heder och yrkesstolthet vara värden som står på spel. Som någon spenderat de senaste tjugo åren med att vakta gränsövergången mot Västberlin är det tänkbart att dessa värden upplevs som hotade, och när frånvaron av order uppifrån blir alltmer tydlig, kombinerat med ett ifrågasättande av hans lämplighet och mod, överger Jäger dessa värden i förmån för att skydda sina gränsvakters liv.

2.) Begränsad tid står till förfogande.
Både ja och nej. Det fanns ingen faktisk tidsram eller deadline att upprätthålla, vare sig på mikro- eller makronivå. Däremot fanns en risk att ju längre man väntar med att fatta ett beslut för gränsvakterna vid Bornholmerstrasse, och andra gränsövergångar, att folksamlingen övergår till faktiska våldsamheter. Detta gör att något beslut måste fattas på någon nivå, och det blir tillslut beslutet fattat av Jäger att öppna muren som fäller avgörandet.

För Berlinregimen fanns det även ett föreställt tidsfönster att fatta ett beslut inom vad gäller emigrationen till väst via Tjeckoslovakien. Väntar man för länge kommer tjeckerna att efterleva hotet att vidtaga åtgärder, och så riskeras DDR avbefolkas. På detta sätt blir nionde november en del i en större kris, utlöst av händelserna i Sovjetunionen 1985.

3.) Omständigheterna präglas av betydande osäkerhet.
Är det något som definierar den nionde november är det just denna punkt. Från dess att utkastet till nya reseföreskrifter läses upp och godkänns av Politbyrån via Schabowskis presskonferens till händelseförloppet vid Bornholmerstrasse råder konstant osäkerhet, såväl på mikro- som på makronivå. Schabowskis osäkerhet kring vad som gäller för när de nya föreskrifterna ska träda i kraft är det första tydliga exemplet på osäkerheten på mikronivån. Frånvaron av order till Jäger är ett annat. På makronivå är det tydligt att osäkerheten omfattade hela det östberlinska samhället, då inga myndigheter eller beslutsfattande instanser visste vad som egentligen gällde. De enda som tycks veta vad som faktiskt gällde var de fyra männen som utformat föreskrifterna på förmiddagen.

Var då nionde november en kris? Det enkla svaret här är ”ja”. Som ovan visats finns samtliga tre delar av den valda krisdefinitionen med. Det är dock ingen av dem, undantaget punkt tre, som oproblematiskt passar in. Det som kan sägas om nionde november är att det är snarare en så kallad ”long-shadow crisis”, det vill säga en kris med mer långtgående effekter än de omedelbara. För Berlinregimen var händelserna den nionde november 1989 en del i ett längre händelseförlopp som påbörjats med Gorbatjovs reformer i Sovjetunionen 1985, och där många andra problem existerade. Händelserna den nionde november blev istället ett oväntat resultat av försök att lösa de andra kriserna man upplevde.

Gränsövergången vid Bornholmerstrasse nio dagar efter murens öppnande.

Gränsövergången vid Bornholmerstrasse nio dagar efter murens öppnande.

Sammanfattande diskussion
Vi har ovan kunnat fastställa att händelserna i Östberlin den nionde november 1989 var en kris för det socialistiska DDR-samhället. Men samma händelseförlopp bör även, i min mening, ses som ett klimax i det händelseförlopp som inleddes redan 1985, och ledde till bland annat ökad inrikespolitisk oro och ökad emigration från DDR.

Vad kan vi då lära oss av den nionde november 1989?
Den första lärdomen är betydelsen av ”decision making”, eller beslutsfattande. Frånvaron av tydliga direktiv och order till gränsposteringarna ledde till att överstelöjtnant Harald Jäger slutligen tvingades fatta beslutet att öppna muren, vilket ledde till att DDR kom att upplösas som stat knappt ett år senare. Att dessutom inte Günther Schabowski tog reda på (han fick trots allt en lapp med direktiv i handen av generalsekreteraren) vad som faktiskt gällde innan han läste upp lappen på presskonferensen hade troligtvis förhindrat den plötsliga anstormning som gränsvakterna utsattes för. Planen var att reglerna skulle träda i kraft först klockan 04:00, morgonen därpå, varpå gränsposteringarna haft åtminstone ca tio timmar på att förbereda sig. Då varken personal eller resurser fanns på plats att hantera den stora mängd människor som dök upp så var det till stor del tur, kombinerat med Jägers beslutsfattande på plats, som ledde till att våldsanvändning kunde undvikas.

Även ”sensemaking”, eller situationsförståelse, spelade en roll den nionde november. Frånvaron av tydliga direktiv eller information om vad som gällde ledde till att många beslut, inte minst beslutet att öppna muren, fick improviseras på plats. Även Schabowski var inte helt införstådd i vad som faktiskt hände medan han läste upp direktiven under presskonferensen. Hade han istället haft förståelse för den situation han befann sig i just då, och vad han faktiskt läste på lappen, hade troligtvis händelseförloppet sett annorlunda ut.

Analytiskt kan vi lära oss att en händelse som kan få ett stort genomslag i såväl samtida som i historieskrivningen, och kanske framstå som en kris, egentligen kan vara en del i ett större krisförlopp. Kan vi tolka om exempelvis Kubakrisen som en del i ett större krisförlopp gällandes USA och Sovjetunionens utrikespolitiska relationer? Kan elfte september-attackerna ses som en del i en kris vad gäller amerikansk Mellanösternpolitik?

Vi kan även lära oss att en kris kan leda till något positivt för en stor del människor, exempelvis en förtryckarregims fall. Trots att krisbegreppet i sig ofta förknippas med något negativt, kan det även vara något positivt för en stor andel människor.

Allt gott!
//Victor

Litteratur- och källförteckning
• Boin Arjen, ‘t Hart Paul, Stern Eric, och Sundelius Bengt, ”The Politics of Crisis Management – Public Leadership under Pressure”, New York: Cambridge University Press, trettonde utgåvan, 2013.
• Dennis Mike, ”The Rise and Fall of the German Democratic Republic 1945 – 1990”, Harlow: Pearson Education Limited, 2000.
• Hansén Dan, och Hagström Ahn-Za, ”I krisen prövas ordningsmakten”, Stockholm: Jure Förlag, 2004.
• Sarotte, Mary Elise, ”The Collapse: The Accidental Opening of the Berlin Wall”, New York: Basic Books, 2014.
• Schnibben Cordt, ”The Guard Who Opened the Berlin Wall – ‘I Gave my People the Order — raise the Barrier'”, i Spiegel Online, 11/9 2009.

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Strategi, Utrikespolitik

Flyktingmottagande som en del i totalförsvaret

Just nu står Europa inför den största flyktingsituationen sedan andra världskriget (UNHCR). Sverige är det land, som efter Tyskland, tar emot flest flyktingar per år. Om detta är att anse som positivt eller ej lämnar jag här osagt, men med detta stora antal flyktingar som kommer till Sverige kommer även vissa problem; främst administrativa och logistiska. Saker som vart de ska bo, hur de ska få tillgång till hygien- och sanitetsanläggningar, hur de ska få mat, medicin, och vatten, och så vidare. Samt även hur de ska skyddas. I skuggan av flyktingmottagandet har antalet attacker mot flyktingförläggningar och boenden för asylsökanden ökat. Ingen officiellt statistik över antalet attacker och dåd existerar inte i Sverige (ETC, 25/8 2015), men i Tyskland har antalet attacker ökat med tre gånger så mycket under 2015 första halvår jämfört med 2014 (Spiegel, 24/7 2015 ).

Sverige, som trots allt ligger i norra Europa och långt ifrån oroshärdarna där de flesta kommer ifrån; Syrien, Irak, Libyen, är ett attraktivt land för många att ta sig till. Genom Dublinförordningen sätts en stor press på EU:s gränsstater – främst Grekland och Italien – att ta emot huvuddelen av flyktingarna. En del av dessa tar sig därifrån vidare till övriga EU-länder.

AppleMark

Tyskland gjorde i veckan avsteg från Dublinförordningen för flyktingar från Syrien, och låter dem få sin sak prövad i Tyskland (Sveriges radio, 15/8 2015). I Tyskland står man idag inför en stor kris vad gäller flyktingmottagandet vad gäller just logistik och administration. Brist på bostäder, ett ökat tryck på systemet vad gäller ansökningar av asyl skapar problem i Tyskland, samt en ökning i främlingsfientlighet och ökad högerextremism (Economist, 21/8 2015). För att delvis lösa de logistiska problemen har man från tysk sida valt att mobilisera delar av sin försvarsmakt, Bundeswehr, för att bistå med i första hand tält och sängar. Totalt ska man inledningsvis sätta upp 141 tält och 500 sängar. Trettio soldater kommer avdelas för den humanitära insatsen (Newsweek, 5/8 2015). Bundeswehr är i nuläget även också involverat i insatsen i Medelhavet för att bistå flyktingbåtar (Bundeswehr.de) samt i FN-insatsen i Irak mot IS (Bundeswehr.de).

Med insatsen av Bundeswehr för att ge humanitärt stöd inrikes till flyktingar väcks frågan om hur väl förberett det svenska samhället egentligen är för att kunna mottaga flyktingar i större omgångar? Om en konflikt skulle bryta ut i närområdet – exempelvis en väpnad konflikt i Baltikum eller Finland – och sätter Sverige som första land en stor del av flyktingarna skulle ta sig till, skulle då Sverige klara av detta? Om en större katastrof eller ett väpnat angrepp drabbar Sverige direkt, och leder till att en stor del tvingas att bli internflyktingar (IDPs, Internally Displaced Persons), klarar Sverige av detta?

I det kalla krigets totalförsvar fanns det en omfattande organisation för att kunna ta emot såväl inrikes- som flyktingar från närområdet. Vad vi sett de senaste åren är delvis resultatet av totalförsvarets avvecklande. Vart ska dessa flyktingar idag ta vägen? En viktig del i totalförsvaret, som bör återtagas snarast i min mening, är just denna del. Flyktingläger bör planeras redan i fredstid. Varje kommun bör planera hur man ska kunna ta emot flyktingar och bistå varandra. Offentliga anläggningar som skolor, dagis, gymnastiksalar, idrottshallar, och så vidare, bör förberedas för att snabbt (inom 24h) kunna omvandlas tillfälliga flyktingläger. Större städer och orter som misstänks hamna i skottlinjen bör se över och förbereda evakuering av alla för totalförsvaret icke-nödvändiga civila, dels för att begränsa effekterna av fientlig beskjutning och skydda civila, dels för att motverka det kaos som följer av när en stor massa mer eller mindre okontrollerat förflyttar sig från en punkt till en annan. Denna civilförsvarsplanering bör ske i samverkan med Försvarsmakten och inte ses som frikopplad från den militära försvarsplaneringen. Man bör dels se över hur Försvarsmakten kan stötta evakuering och omhändertagande av civila, dels tillse så att Försvarsmaktens transport- och framryckningsvägar inte korsas med de civila evakueringsvägarna. Under den tyska invasionen av Frankrike 1940 försvårades en stor del av de franska motåtgärderna på grund av att man hamnade i just flyktingvägarna och körde fast i trafikstockningar, etc.

Utöver att enbart kunna ta hand om civila på flykt bör det även ses över hur man ska kunna ta om hand om föräldralösa barn, och hur dessa ska kunna återförenas med eventuella släktingar eller bekanta.

Totalförsvaret måste involvera hela samhället och mer eller mindre alla samhällsfunktioner måste kunna samverka. Försvarsmakten löser ut den militära delen av försvaret, men vad gäller civilförsvar (där Försvarsmakten måste kunna bistå, utan att göra avkall på stridskapacitet eller lösande av sin huvuduppgift) måste kommuner och landsting, räddningstjänst, kollektivtrafik (SJ, SL, etc.), polis, sjukvård, äldreomsorg, samt även för-, grund-, och gymnasieskolor samverka med varandra för att se över hur man ska kunna lösa sina uppgifter, och där är just evakuering och omhändertagande av civila/icke-kombattanter en huvuduppgift. Utöver myndigheter och offentlig verksamhet bör även stora delar frivilliga engageras; Röda korset och svenska kyrkan är kanske de två största, men även civilpersoner och företag. Hotell bör kunna tas i anspråk av kommuner för att hysa IDPs, och civila boende i kommunerna uppmuntras upplåta delar av sina hem för att ta in flyktingar.2429388_1200_675

Hade denna organisation och planering funnits redan tidigare hade möjligtvis flyktingmottagandet kunnat fungera bättre och vara mer omfattande för svensk del. Hur många flyktingar och asylsökande hade inte kunnat få plats i skolor och andra offentliga anläggningar som stått tomma över sommaren? Skolor har ofta gott om utrymmen, har förberedda sanitära anläggningar, samt någon form av lokaler för administration.

Arbetar du i offentlig/kommunal verksamhet? Arbetar du i ett privat företag? Undrar du om din verksamhet kan bidraga till att stärka totalförsvarsförmågan? Förslag: ta upp det på ett möte med högre chefer. Försök ordna till samverkansmöten med kommun- och landstingsstyrelsen. Visa vad ni kan bidraga med, och att ni är villiga att bidraga. Då kan ni kanske dra ett, om än litet, strå till stacken. Det händer, och kommer hända, mycket inom försvarsområdet inom de närmaste åren. Men det skadar inte att redan nu ta initiativ och visa handlingskraft. Allt försvar äger inte rum med vapen i hand.

Vi avslutar med att låta brittiska Rädda Barnens gripande reklamfilm – Just because it isn’t happening here – få agera som avslutande illustration och understryka inläggets poäng.

Allt gott!
//Victor

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik

Några tankar om värnpliktsutredningen

För tre dagar sedan gjorde försvarsminister Peter Hultqvist (S) ett politiskt utspel när han gick ut och talade om att en utredning kommer tillsättas i höst för att utreda hur den allmänna värnplikten i Sverige kan återtagas (DN, 6/8), som man även uttalade en vilja om i såväl valkampanjen som i Försvarsöverenskommelsen (Försvarsöverenskommelsen, sidpeterhultqvist. 10 – 11).

I DN säger försvarsministern att utredningen ska titta på i huvudsak ett system efter norsk och dansk modell där man har ett kombinerat yrkes- och pliktförsvar. Man ska även göra plikten könsneutral. Tanken är att en majoritet av ungdomar ska mönstras, medan en mindre del ska tas ut till att genomföra värnpliktsutbildningen. Direktiven för utredningen är inte helt färdiga, men kommer förhoppningsvis vara det när utredningen tillsätts i höst. Hultqvist säger även att utredningen ”måste ske i någorlunda snabb takt för det här är en angelägen sak” (DN, 6/8).

Personligen ser jag det som en extremt positiv utveckling av försvarspolitiken om värnplikten återtas. Att den dessutom görs könsneutral är enbart positivt, och ett viktigt slag för jämställdheten i samhället.

Den allmänna värnplikten må vara förlegad ur såväl säkerhetspolitiskt som militärt perspektiv. Den nya formen av krigföring handlar inte längre om 1800- och 1900-talets massarméer, och säkerhetspolitiskt är det, i mina ögon, endast Israel och möjligtvis Taiwan samt Sydkorea står under så pass stort militärt hot att de behöver en allmän värnplikt. Men värnplikten fyller även många andra nyttiga funktioner. Bland annat hjälper den ungdomar att komma in i vuxenlivet. Värnplikten ger även nyttig arbetslivserfarenhet för ungdomar som kommer direkt från gymnasiet; de lär sig arbeta i grupp med främlingar, arbetsdisciplin, problemlösningar, etc. Dessutom ger det många ungdomar utbildningar och erfarenheter som behövs i det civila arbetslivet, så som exempelvis körkort, lastbilskort, etc. Det ger även en insikt i att man klarar mer än man faktiskt tror sig klara av, vilket stärker självförtroendet.

Värnplikten ger även fördelar ur samhällsskyddsperspektiv. Ungdomar lär sig klara sig själva och överleva svåra situationer, så som väderhändelser, strömavbrott, eller en så ”enkel” sak som att gå vilse i skogen. Utbildningar och drillning i kunskaper som hjärt- och lungräddning, första hjälpen, brandsläckning, samt hur man ska agera vid exempelvis en trafikolycka är kunskaper som inte ska nedvärderas, och kan vara avgörande för samhällets säkerhet på en lägre nivå. Har dessutom staten säkerställt medborgarnas grundläggande överlevnadsförmåga vid olyckor och krissituationer genom övning, utbildning, och kunskaper minskar samhällets sårbarhet.image005

Slutligen ger den allmänna värnplikten sociala fördelar i form av att det minskar klassklyftor, ökad integrationen mellan grupper i samhället, ökar jämställdheten (särskilt när den är könsneutral), samt bidrar till att öka känslan av att vi är ett gemensamt samhälle. Detta genom att den behandlar alla lika, och alla är där av samma anledning: för att försvara Sveriges territoriella integritet, dess medborgare, och dess grundläggande värderingar. Det tvingar olika samhällsgrupper att umgås och samverka; grupper och individer som kanske annars aldrig skulle träffas. Rika och fattiga, stad och landsbygd, nördar och sportfånar, invandrare och inrikesfödda, homo-, bi- och heterosexuella, män och kvinnor. Känslan av vi är ett samhälle stärks. Detta stärker uppfattningen om demokrati, mänskliga rättigheter, och gemenskap, samt respekten för de demokratiska och samhälleliga institutioner vi har. Detta leder också till att samhället stärks, integreras, och förståelsen för de olika samhällsproblemen ökar. Det blir således även en integrationspolitisk fråga. Det minskar klyftor och slitningar samhällsgrupper emellan. Kanske är värnpliktens avskaffande sommaren 2010 en delorsak i det hårdnade samhällsklimat vi upplevt de senaste åren?

Vdsc07710_5447ba37e087c3410bf48d6ai ska inte heller underskatta de försvarspolitiska fördelarna för den allmänna värnpliktens införande i Sverige. De senaste årens försök till yrkesförsvar har visat på att stora personalbrister uppstått inom det svenska försvaret, och många hoppar av antingen direkt efter grundutbildningen eller efter en kortare anställningsperiod (Se: Sveriges radio 27/12 2013, SvD 28/1 2012, samt SvD 10/2 2014). Det har även skapat problem med utbildnings- och övningstid för förbanden, då arbetstidsregleringar, lönetillägg, och liknande, har visat sig vara försvårande omständigheter för upprätthållandet av den grundläggande militära försvarsförmågan (SvD 12/1 2014, Wiseman’s Wisedoms 8/2 1014, KKrVa 6/4 2014, samt Skipper 11/5 2014). Missförstå mig inte; är man anställd ska man ha skälig lön och goda villkor, oavsett om man är yrkessoldat, officer, snickare, doktor, eller VD. Kombinationen av yrkesförsvar och en icke-anpassad budget har dock skapat viss problematik. Mina personliga erfarenheter har visat på att unga i dagens samhälle, som skulle kallats till mönstring med en allmän värnplikt, är intresserade av att göra lumpen men får inte ”tummen ur” att själva ansöka, och har, tyvärr, en bristande initiativförmåga. Kallas dessa istället till mönstring kommer fler att göra grundutbildningen, även om endast mönstringen är pliktad. Med värnplikten säkras även rekryteringen till Försvarsmaktens många olika specialistbefattningar, och man kan öka möjligheterna att få rätt individ på rätt plats. Ungdomar med duktiga kunskaper i exempelvis datoranvändning kan placeras i Försvarsmaktens IT-förband (och vid mobilisering stärka den offensiva IT-förmåga Hultqvist har sagt sig vilja bygga upp), fordonsintresserade placeras i mekaniker- eller förarbefattningar, etc. Detta är områden där staten, i det här fallet representerad av Försvarsmakten, har svårt att rekrytera (och behålla) civil kompetens, till stor del på grund av svårigheter i att konkurrera med en global civil marknad. Se bland annat mitt tidigare inlägg från förra året om repövningarnas återupptagande.

Inför valet 2014 gjorde jag en rundfrågning av partierna kring deras syn på (bland annat) värnplikten för att söka dra slutsatser kring värnpliktens eventuella återinförande. Hela undersökningen – ”Ett personalförsörjningssystem är aldrig bättre än dess utfall…– En undersökning om värnpliktens eventuella återinförande efter valet 2014 -” kan läsas i .pdf-format här. En av de slutsatserna jag drog av undersökningen var att en S-ledd regering var troligast för en återinförd värnplikt, och att detta skulle kunna ske med stöd från V, Mp, och Fp. Idag skulle denna konstellation räcka för att få igenom beslutet i Riksdagen (vilket ett återinförande inte skulle kräva utifrån hur lagen är utformad). Ytterligare en slutsats var att om Riksdagsvalet utmynnade i en S-ledd regering skulle reformen för återinförd värnplikt troligast påbörjas inom ett år, beroende på det säkerhetspolitiska lägets utveckling. Denna undersökning blev färdig den 13/9 2014, och dess slutsatser tycks ha slagit ut väl.

Hur den återinförda värnplikten blir i realiteten återstår att se, men i mina ögon kommer troligast följande utfall ske:

En allmän och könsneutral värnplikt kommer införas där i princip samtliga ungdomar kallas till mönstring det år de fyller 18. Troligast kommer det system som man haft länge, och fortfarande har för ansökningar till den grundläggande militära utbildningen (GMU), att bibehållas. Det vill säga en internetbaserad ”mönstring” där de mönstrande inledningsvis får besvara några frågor om värderingar, hälsa, fysisk och psykisk hälsa, utbildningsnivå, samt egna önskemål. Här kommer således de allra minst lämpade (folk med värderingar som direkt strider mot Försvarsmaktens värdegrund, dålig hälsa, och/eller uppvisar en stor ovilja) att sållas bort. Troligast kommer de som dock säger sig vara ovilliga men visar sig lämpliga i andra aspekter att kallas till den ”riktiga” mönstringen för att där försöka övertalas. Samtliga som visar sig lämpliga kommer att kallas till mönstring där deras lämplighet testas, och de som inte säger direkt nej (efter samtal med mönstringsförrättare) kommer att placeras för utbildning (i mån av lämplighet och plats). Med andra ord kommer vilja att ses som meriterande, och de som vill (och inte anses direkt olämpliga) kommer ges en plats, och de som inte uttryckligen säger nej kommer att användas för att fylla upp vakanser/kvoter. Efter avslutade gymnasiestudier (det vill säga det år den blivande rekryten fyller 19) kommer de att kallas till utbildning. De som ej placeras kommer troligast placeras i någon form av utbildningsreserv, för att kunna kallas in vid behov eller förhöjd hotbild mot Sverige.

Vad gäller utbildningen kommer den förmodligen inledningsvis att grundas på det nya systemet för grundutbildningen (GMNY), för att därefter anpassas efter säkerhetspolitiska och krigsorganisatoriska utbildningsbehov. Efter avslutad grundutbildning kommer den värnpliktige att placeras i en befattning och ett krigsförband, för att därefter kallas till repetitionsövning med jämna mellanrum. Då GMNY även ska omfatta rekrytering och utbildning mot Hemvärnet är det inte otänkbart att värnpliktiga direktrekryteras till HV redan under mönstringen för att därefter krigsplaceras på ett hemvärnsförband. Detta kan i framtiden föranleda en reform av nuvarande hemvärnssystem.

Efter avslutad grundutbildning kommer den värnpliktige ges möjlighet att söka anställning som GSS (Gruppchef, Soldat, Sjöman – ”anställd soldat” på civilianska) med antingen ett heltids- (GSS/K) eller tidvis (GSS/T) baserat kontrakt. I första hand kommer de som vid mönstringen sagt sig vara intresserade att erbjudas anställning, och därefter ”övriga” värnpliktiga. Troligast kommer tyngdpunkten hos Armén att läggas på GSS/T-förband för internationella insatser, medan en mindre kärna av K-förband behålls. Detta av huvudsakligen ekonomiska skäl. Marinen och Flygvapnet kommer anställa färre GSS (då en stor del av befattningarna idag är officersbaserade), men då lägga fokus på K-soldater på grund av beredskapsskäl och utbildningsbehov. De som ej fortsätter som GSS, officerare, eller i Hemvärnet kommer krigsplaceras enligt ovan beskrivet system.images

Detta är min bedömning av vad som är troligast, och ska alltså inte spridas som en sanning. Hur jag själv ser på att systemet borde utformas skiljer sig inte helt från det ovan beskriva systemet, men kommer ändå att redogöras för nedan. Jag hoppas även, och tror, att någon form av civilförsvarsplikt/vapenfri värnplikt kommer införas med tiden, för att kunna bemanna vissa funktioner inom civilförsvaret, exempelvis inom räddningstjänst, sjukvård, jordbruk, viktigare industrier, och så vidare.

Min vision av hur en allmän värnplikt ska se ut är i stil med ovan, men skiljer sig på några punkter. Samtliga ungdomar i Sverige ska genomgå mönstringen, så som beskrivet ovan. Därefter ska alla som anses lämpliga tas ut till en preliminär krigsbefattning, baserad på krigsorganisationens behov, lämplighet, tidigare erfarenheter/utbildningar, samt egna önskemål. Bedömningen ska ske baserad i den prioritetsordningen. De som vill göra värnplikten ska i första hand tas ut, därefter de som känner varken eller, medan de som vapenvägrar ska placeras i civilförsvaret. Vägrar de även detta ska de i värsta fall kunna dömas till fängelse, samhällstjänst, eller böter, men i första hand ska de uteslutas från vissa yrken (väktare, polis, räddningstjänst, sjukvård, osv.). Vapenvägrare ska inte dömas för brott, men stängas ute från möjligheterna att söka arbeten som involverar aktivt våldsanvändande (väktare, ordningsvakt, polis, etc.) samt förbjudas från att gå med i skytteklubbar, jaktlag, eller inneha jakt-/vapenlicens. De ska givetvis ges möjligheten att söka om för att tilldelas en vapenbärande befattning i krigsorganisationen om de ångrar sig i framtiden.

Samtliga svenska medborgare ska omfattas av mönstringsplikt från det år de fyller 18 till och med det år de fyller 45. På så sätt integreras även invandrare i processen, efter erhållet medborgarskap, vilket underlättar integration och jämställdhet.

De som ej placeras i en vapenbärande befattning inom Försvarsmaktens krigsorganisation ska, förutsatt de uppnår de grundläggande kraven, placeras i en civilförsvarstjänst. Där ska de inledningsvis genomgå en kortare (ca tre månader) totalförsvarsutbildning där de lär sig i princip samma delar som de i vapenbärande tjänst, dock utan de militära inslagen, vad gäller överlevnad, sjukvård, totalförsvarsinformation, och så vidare. Syftet med detta är att få ut de icke-militära, positiva effekterna av en värnpliktstjänstgöring. För de som vill ska sedan en frivillig Grundläggande militär utbildning (Gu-F) genomgås på ca 14 dygn där de militära delarna klaras av. Detta för att möjliggöra en framtida befattning inom exempelvis Hemvärnet eller i en stödbefattning inom Försvarsmakten. Därefter skickas rekryterna ut på en fyra till tio månader lång platsutbildning där de utbildas i sin befattning inom civilförsvaret (totalt är utbildningen fyra till tretton månader, beroende på befattning). Detta kan vara i allt från stöd i viktiga industrier, jordbruk, eller liknande, till arbete inom transportindustrin eller som tekniker på elverk, brandman, inom sjukvården, och så vidare.

För de som genomgår värnplikt (vapenbärande befattning) ska en liknande utbildningsgång genomgås; inledningsvis tre och en halv månads grundläggande utbildning (motsvarade dagens GMU) vid preliminära krigsförband. Under perioden prövas Rekryteringsmyndighetens preliminära krigsbefattning mot hur väl rekryten presterar under utbildningen. Skulle rekryten ha önskemål om en annan befattning, och under utbildningen visa sig lämpad för den (och behov finns) kan en omprövning göras. Skulle rekryten dock visa sig olämplig för befattning kan den i värsta fall tvingas lämna utbildningen (om hot mot egen eller andras hälsa, eller mot rikets säkerhet, föreligger). I första hand ska rekryten dock omprövas för en befattning med lägre krav som den bedöms mer lämpad för. Total utbildningstid för en värnpliktig bör vara sju och en halv till femton månader, beroende på befattning, utbildningsbehov, och säkerhetspolitiskt läge.

Efter avslutad utbildning med godkända betyg krigsplaceras de värnpliktiga i krigsförband. De som vill kan söka en anställning som GSS/K på ett snabbinsatsförband med kontrakt som förnyas varje år tills dess att soldaten tjänstgjort i max 8 år. Efter ett års kontraktstid kan kontraktet förlängas, eller omvandlas till ett GSS/T-kontrakt (huvuddelen av förbanden ska dock vara K-förband). Precis som idag får en anställd soldat tjänstgöra max 16 år (8 som K- och 8 som T-soldat). Soldaten kan givetvis avsluta sin anställning efter ett år, söka ny befattning, bli hemvärnssoldat, söka officersutbildning, eller bli helt civil. I det sistnämnda krigsplaceras de åter i sitt värnpliktskrigsförband. Nu skulle jag kunna redogöra för min syn på hur Försvarsmakten ska organiseras, men det skulle bli allt för långt, och kräver ett eget inlägg. Sammanfattat bygger det på ett kombinationssystem.

Värnpliktiga som ej innehar aktivt anställnings-/hemvärnsavtal med Försvarsmakten placeras i ett värnpliktskrigsförband till och med max fyllda 50 år (beroende på fysisk och psykisk hälsa, lämplighet, och behov). Under den perioden kallas den värnpliktige in för repetitionsutbildningar med ca fem och ett halv års mellanrum (för att kunna öva i olika årstider) på ca en månads förbandsövning. I samband med dessa övningar genomförs även en mönstring för att tillse att den värnpliktige fortfarande lever upp till de ställda kraven för befattningen (befattningskraven bör givetvis anpassas till den värnpliktiges ålder). Är den värnpliktige fortfarande placerad vid sitt värnpliktskrigsförband vid 50 år fyllda erbjuds denne en placering i Hemvärnet alternativt placeras i ett lokalförsvarsförband, i en befattning så lik sin tidigare som möjligt. Där kommer individen vara placerad till och med max 70år fyllda (så länge den lever upp till de ställda kraven), och genomför repövningar med fem och ett halvårs mellanrum. Även hemvärnssoldater och -befäl som lämnar organisationen ska placeras i lokalförsvarsförbanden, för att säkerställa att deras kompetens bibehålls och bevaras i organisationen.

Värnpliktiga som fortsätter på högskola efter avslutad värnpliktsutbildning ska erbjudas en reservofficersutbildning på tre terminer (samt ett år med heltidstjänstgöring) efter uttagen högskoleexamen (minst 90 högskolepoäng) för placering i krigsförbanden (antingen i ett snabbinsatsförband i en T-befattning, eller i ett värnpliktskrigsförband). På detta sätt säkerställs en aktiv och levande reservofficerskår med breda och kvalitativa kunskaper.repmanad

Dessa sista sex stycken var alltså min vision av hur systemet borde utformas, för att få ut maximalt rekryteringsunderlag och kvalité till totalförsvaret och få ut frivilligförsvarets engagerade och motiverade soldater med värnpliktssystemet breda rekryteringsunderlag, samt värnpliktens sociala fördelar. Då detta var min vision ska det inte tolkas som en analys av hur det nya värnpliktssystemet kommer utfalla i realiteten.

Allt gott!
//Victor

Tillägg: Se gärna Cornucopias inlägg på ämnet.

Standard
Säkerhetspolitik, Strategi

Etablerandet av normalbilder och sensemaking

Av diverse anledningar som inte behövs diskuteras här har detta blivit första inlägget på nästan två månader (senaste inlägget handlade om Sverige och NATO, och publicerades den 18/1). För detta ber jag om ursäkt, men hoppas jag kan öka takten mellan inläggen, till åtminstone ett inlägg i månaden. Nackdelen är att det minskar kvantiteten, men fördelen är att det, förhoppningsvis, ökar kvaliteten istället.

Nu till vad detta inlägg avser avhandla, nämligen etablerandet av normalbilder och sensemaking, det vill säga situationsförståelse.

Den senaste tiden har media fyllts av rapporter om omfattande störningar i infrastrukturen, främst vad gäller IT- och telenät, men även i energiförsörjningen. Detta är i sig kanske inget konstigt, och kan bero på flera olika faktorer (för en bra analys av vad som kan orsaka störningar rekommenderar jag att fråga en civilingenjör eller tekniker). Men det är just det att dessa störningar allt mer tillhör normalbilden som detta inlägg ska avhandla.

Det kan givetvis vara något helt naturligt som ligger bakom enstaka eller flera av dessa störningar, till exempel uttrar som gnagt på kablar eller dylikt. Men det kan även, och är i vissa fall påvisat, att det finns medvetna insatser av aktörer som utgjort grund för störningarna. Vad skulle då syftet med sådana attacker kunna vara?

Att verka med någon form av störnings- eller subversionsförband redan i fredstid mot ett land kan ha flera syften. Det kan bland annat vara ”skarp” övningsverksamhet, det vill säga att man vill testa sina offensiva förmågor mot en mänsklig motståndare, och då väljer man helst en som besitter många och goda ”övningsobjekt” (det vill säga en högteknologisk och välutvecklad samhällsinfrastruktur), och som inte kan slå tillbaka i större omfattning eller med liknande medel. Europa besitter idag många samhällen och statsbildningar som lever upp till de kraven, där vissa är mer lämpliga än andra. Vad som kanske är värt att anmärka i sammanhanget är att många av dessa IT- och telestörningar ägt rum i samband med ryska militära övningar i Östersjöområdet (KKrVA, 26/2 2015). Utan att peka ut någon, kan det nämnas att det inte nödvändigtvis alltid är statliga aktörer som ligger bakom dylika attacker, utan det finns även diverse privata hackergrupper, så som Lizard Squad som bland annat tros ligga bakom attackerna mot Telias telefonnät i december förra året (Dagens Nyheter, 11/12 2014). Om dessa är endast är ungdomar med för mycket fritid och som vill visa att de kan genomföra attackerna, nätaktivister/-vigilantgrupper som står upp för frihet på Internet och endast attackerar storföretag de anser agerat felaktigt, eller om de verkar med någon form av statligt stöd i ryggen lämnas här osagt (BBC, 27/1 2015 ).

Ett annat syfte kan vara att visa att man kan; att man har förmågan att utan våldsinsats aktivt påverka andra staters samhällen. Det kan vara skrämmande nog för en stat att ha vetskapen att en eller flera aktörer kan allvarligt skada samhället, och vetskapen om detta kan räcka för att skrämma en aktör till eftergifter. Precis som när en stat visar upp sin militära förmåga i diverse öppna källor, finns det ett skrämseltänk där man avser visa att vi kan, vi vill, vi gör. Man behöver inte ens verka mot samhällsviktig krisinfrastruktur, utan det räcker att slå mot enskilda företags eller myndigheters hemsidor (exempelvis Riksdagen.se), eller mot samhällets största teleoperatör av civil telefoni (Telia), för att få sin förmåga uppmärksammad. Denna typ av insatser får dessutom slagverkan hos andra aktörer, då information sprids snabbt idag. IT-angrepp mot Sverige uppmärksammas även utomlands, till del genom svensk medias internationella rapportering (Business Insurance 31/12 2014, Sveriges radio 11/12 2014 och 12/1 2015, The Local 30/12 2014). Med andra ord genomför man en form av ”show of force”, eller maktuppvisning.

Ett tredje syfte kan vara etablerandet av en normalbild som passar ens syften. Ju mer vana vi som civilsamhälle blir vid elavbrott, IT-/telestörningar, störningar i tågtrafiken, etc., desto mindre kommer vi se dem som något onormalt. Inför ett väpnat angrepp mot hela eller delar av landet kommer en angripare mest troligtvis söka störa ut viktiga delar av samhället, så som hela eller delar av civilförsvaret, infrastruktur som krävs för att få personal till sina krigsplaceringar, myndigheternas förmåga att dela och nå ut med information såväl mellan varandra som till samhället i stort, som exempelvis Ryssland gjorde inför angreppet mot Krim för i skrivande stund exakt år sedan (Kyivpost 1/3 2014, Foreign Policy 3/3 2014), eller andra delar av samhället, som USA avsåg göra inför invasionen av Irak 2003 (Infosecisland.com, 20/8 2010). När en angripare lyckats etablera denna normalbild kommer ingen agera särskilt annorlunda ifall ljuset plötsligt slocknar, eller telefonin slutar fungera; ingen kommer osökt att tänka ”Är det startskottet? Är det så det börjar?”.

Detta tredje syfte leder oss in till det fjärde strategiska syftet; nämligen underminerande av statsmakten, eller framförallt samhällets försörjnings- och krishanteringsförmåga (i detta inlägg används en ganska bred definition av kris, och avser även mindre och lokala avbrott), oavsett om den är statlig eller privatiserad. Desto vanligare det blir med avbrott i infrastrukturen, och desto oftare samhällets sårbarheters förs fram i ljuset, desto mer minskar förtroendet för krishanteringen, och i längden även aktörernas (låt oss säga staten, för diskussionens skull) auktoritet i krissituationer. Den senaste tiden har sett en ökning av så kallade ”preppers” eller survivalister, det vill säga personer som enskilt eller i grupp förbereder sig för Katastrofen. Se exempelvis Swedishprepper.com, Swedish Survivalist, eller Nejtackzombies. I denna våg av survivialism har, som vanligt, en marknad uppstått (exempelvis preppad.net), där aktörer söker tjäna pengar kring detta, och givetvis har ett intresse av att samhällets brister förs fram. Poängen här att denna ökning av survivialism och ”prepping” är ett tecken på att folk i allt större mån börjat misstro statens förmåga att skydda sina invånare från kriser och katastrofer, vilket i längden riskerar underminera den rådande samhällsordningen. Medborgare som misströstar kring statens förmåga till försvar kommer troligtvis inte heller i någon större mån att ställa upp när staten så kräver; vid exempelvis ett väpnat angrepp. En statsbildning där medborgarna är mer upptagna med att tänka på sin och sina näras överlevnad (exempelvis vad gäller mat- och vattenförsörjning) kommer med andra ord inte att lyckas upprätta någon form av enhetligt försvar. En sådan stat löper istället risk att bli en så kallad ”failed state”. För en utländsk aktör som avser genomföra krigsförberedelser så ligger givetvis även underminerande av statens auktoritet som ett mål.

Ytterligare en aspekt på undermineringen är att man söker underminera försvarets självförtroende. En stat som inte tror på sin förmåga till motstånd kommer troligtvis inte göra något effektivt eller aktivt motstånd. Soldater och officerare i Försvarsmakten som betvivlar myndighetens förmåga att nå framgång eller skydda deras liv kommer ställa sig tveksamma till att lyda order eller ens ställa upp när larmet går, och en försvarsmakt som folk inte har förtroende för kommer inte heller ha lätt att rekrytera personal i tillräckligt stor omfattning. Men den kanske största faran vad gäller förtroendet för rikets försvar ligger bland politikerna. Politiker som betvivlar den egna statens förmåga att skydda sig själv kommer inte riskera att dra in samma stat i krig, då risken för massiva förluster och förödelse är överhängande. En situation som bland annat Danmarks regering hamnade i den nionde april 1940. Stora tyska truppförflyttningar nära gränserna dagen innan, tyska fallskärmsjägare som landsatts på gatorna i Köpenhamn, stridsvagnar som korsat gränsen in mot Jylland samt, och kanske viktigast sammanhanget, bombplan som hotfullt cirkulerade över Köpenhamns centrum, skrämde den danska regeringen till kapitulation inom åtta timmar från att tyska Wehrmacht inlett invasionen. Nu fick visserligen Danmark behålla viss politisk integritet (fram till 1943), och man räddade en majoritet av danska liv och räddade stora delar av landet under förstörelse, men man gav vika för en angripare och lät sig skrämmas till ockupation. Genom en effektiv blandning av civilkurage och tur lyckades en övergripande majoritet av Danmarks ca 8000 judar räddas undan Förintelsen. Hade Danmark istället genomfört tillräckliga försvarsförberedelser i god tid innan hade de kanske haft ett större förtroende för sin försvarsförmåga, och således stått emot angreppet. Kanske hade man till och med avskräckt Tyskland, som endast kunde avvara begränsade resurser för operationer mot Danmark, från att fullfölja angreppet.

För att uppnå en undermineringseffekt behövs det egentligen inte ens någon fientligt sinnad aktör. Det räcker med att dessa brister förs fram av helt naturliga orsaker (exempelvis en utter som gnagt av en ledning), för att befolkningen, om än långsamt, ska tappa förtroendet. Denna utter kan, likväl som planerad sabotageverksamhet av fientligt sinnade aktörer, bidraga till att etablera en annan normalbild.

Denna typ av underminering kan dels genomföras genom insatser syftandes till att slå ut/störa infrastruktur för att man vill påvisa svagheterna för medborgarna, dels genom andra former av påverkansoperationer. Att parkera en eller flera undervattensfarkoster utanför rikets huvudstad kan man visa att ”vi är här, vi finns, och ni kan inte göra något åt saken”. Genom att sprida ut desinformation i media eller överdriva händelser skapar man dels politikerförakt, del skapar man politiska kriser, och underminerar den sittande regeringens ställning. Bara den senaste månaden har sett ett antal exempel på liknande händelser, exempelvis utrikesminister Margot Wallströms så kallade ”rysslöfte” (Expressen, 17/2 2015), det förfalskade brevet som påstods komma från försvarsminister Peter Hultqvist gällandes vapenleveranser till Ukraina (Svenska dagbladet, 21/2 2015), samt den just nu aktuella Saudiaffären (Dagens Nyheter, 27/2 2015). De två förstnämnda kan vi med all säkerhet säga hade sin grund i påverkansoperationer, medan den sista handlar om meningsskiljaktigheter mellan de två regeringspartiernas politik. Dock har de alla tre den gemensamma nämnaren att de underminerar regeringen. En skicklig användare av påverkansoperationer kan givetvis med fördel nyttja dessa händelser för sina egna syften. Se exempel bilden av ”rysslöftet” som spreds i utländsk media (SputnikNews.com 16/2 2015, The Local 16/2 2015), kontra den som svenska myndigheter försökte sprida (Försvarsmakten kommenterar, 16/2 2015). Att det sedan finns individer och grupper inom riket som gärna ser att regeringens ställning undermineras motverkar knappast effekten av dessa påverkansoperationer.

Det finns givetvis andra syften till varför en aktör vill påverka svensk infrastruktur. Exempelvis att testa och pröva sig fram. Vad händer om strömmen slås ut i område X eller telenätet ligger nere hos leverantör Y? Vad blir effekten i närtid och långsiktigt? Vilka påverkas, och hur? Hur långt tid tar det tills tekniker är på plats och läget är återställt? Med andra ord kartlägger man och samlar in underrättelser om svensk infrastruktur och krishantering, i syfte att veta mot vad och hur man ska slå för att uppnå önskvärd effekt. Det finns även andra tänkbara mer taktiska och operativa syften med dessa angrepp, exempelvis slå ut strömmen i ett visst område för att kunna göra/dölja någon form av insats som fortfarande kräver folk på marken (till exempel inbrott i förråd).

Dessa fyra punkter; (1) testa egen och andras förmåga, (2) styrkedemonstration, (3) etablerandet av en normalbild, samt (4) underminering av staten, är alla i sig själva säkerhetspolitiska problem som måste bemötas redan i fredstid, men sammantaget ger den en bild av krigsförberedelser. Krigsförberedelser genomförs i regel som förberedelser för just krig, och även om det inte betyder att andra aktörer planerar ett krig mot Sverige eller ens på svenskt territorium, vare sig i närtid eller ur ett mer långsiktigt perspektiv, så är det ett tecken på att någon vill vara beredd på att angripa Sverige om det skulle behövas. Frågan vi då måste ställa oss är: Är vi förberedda att möta angrepp mot Sverige om det skulle behövas?

Normalbild

Detta leder oss in på sensemaking, eller situationsförståelse. Det vill säga förmågan att förstå vad som händer när det händer, och vidtaga rätt åtgärder vid rätt tidpunkt. Ett till synes enkelt strömavbrott kan vara början på något större. Den senaste månaden vi haft (vid olika tillfällen) strömavbrott i Uppsala (Sveriges radio, 6/2 2015), centrala Stockholm (Aftonbladet, 23/1 2015), och på Gotland (Sveriges radio, 14/2 2015), omfattande störningar av vattenförsörjningen i Karlstad (Sveriges television, 23/2 2015), stora störningar i IT- och telefonitjänster (MSB, 23/2 2015), samt en ökad spridning av vinterinfluensaviruset RS på Gotland (Sveriges television, 25/2 2015). Dessa störningar kan givetvis ha väldigt många orsaker och är inte nödvändigtvis sammankopplade. Det som sensemaking handlar om för beslutfattarna är att se när dessa händelser är sammankopplade, och förstå vilket budskap de förmedlar, men framförallt att vidtaga rätt åtgärder i rätt tid.

Vi avslutar med Försvarsmaktens klassiker ”Förbudet” från 1987, om just denna form av operationer som förberedelser för ett eventuellt angrepp mot Sverige. Fortfarande relevant:

Allt gott!
//Victor

Standard