Försvarspolitik, Säkerhetspolitik

Några tankar om värnpliktsutredningen

För tre dagar sedan gjorde försvarsminister Peter Hultqvist (S) ett politiskt utspel när han gick ut och talade om att en utredning kommer tillsättas i höst för att utreda hur den allmänna värnplikten i Sverige kan återtagas (DN, 6/8), som man även uttalade en vilja om i såväl valkampanjen som i Försvarsöverenskommelsen (Försvarsöverenskommelsen, sidpeterhultqvist. 10 – 11).

I DN säger försvarsministern att utredningen ska titta på i huvudsak ett system efter norsk och dansk modell där man har ett kombinerat yrkes- och pliktförsvar. Man ska även göra plikten könsneutral. Tanken är att en majoritet av ungdomar ska mönstras, medan en mindre del ska tas ut till att genomföra värnpliktsutbildningen. Direktiven för utredningen är inte helt färdiga, men kommer förhoppningsvis vara det när utredningen tillsätts i höst. Hultqvist säger även att utredningen ”måste ske i någorlunda snabb takt för det här är en angelägen sak” (DN, 6/8).

Personligen ser jag det som en extremt positiv utveckling av försvarspolitiken om värnplikten återtas. Att den dessutom görs könsneutral är enbart positivt, och ett viktigt slag för jämställdheten i samhället.

Den allmänna värnplikten må vara förlegad ur såväl säkerhetspolitiskt som militärt perspektiv. Den nya formen av krigföring handlar inte längre om 1800- och 1900-talets massarméer, och säkerhetspolitiskt är det, i mina ögon, endast Israel och möjligtvis Taiwan samt Sydkorea står under så pass stort militärt hot att de behöver en allmän värnplikt. Men värnplikten fyller även många andra nyttiga funktioner. Bland annat hjälper den ungdomar att komma in i vuxenlivet. Värnplikten ger även nyttig arbetslivserfarenhet för ungdomar som kommer direkt från gymnasiet; de lär sig arbeta i grupp med främlingar, arbetsdisciplin, problemlösningar, etc. Dessutom ger det många ungdomar utbildningar och erfarenheter som behövs i det civila arbetslivet, så som exempelvis körkort, lastbilskort, etc. Det ger även en insikt i att man klarar mer än man faktiskt tror sig klara av, vilket stärker självförtroendet.

Värnplikten ger även fördelar ur samhällsskyddsperspektiv. Ungdomar lär sig klara sig själva och överleva svåra situationer, så som väderhändelser, strömavbrott, eller en så ”enkel” sak som att gå vilse i skogen. Utbildningar och drillning i kunskaper som hjärt- och lungräddning, första hjälpen, brandsläckning, samt hur man ska agera vid exempelvis en trafikolycka är kunskaper som inte ska nedvärderas, och kan vara avgörande för samhällets säkerhet på en lägre nivå. Har dessutom staten säkerställt medborgarnas grundläggande överlevnadsförmåga vid olyckor och krissituationer genom övning, utbildning, och kunskaper minskar samhällets sårbarhet.image005

Slutligen ger den allmänna värnplikten sociala fördelar i form av att det minskar klassklyftor, ökad integrationen mellan grupper i samhället, ökar jämställdheten (särskilt när den är könsneutral), samt bidrar till att öka känslan av att vi är ett gemensamt samhälle. Detta genom att den behandlar alla lika, och alla är där av samma anledning: för att försvara Sveriges territoriella integritet, dess medborgare, och dess grundläggande värderingar. Det tvingar olika samhällsgrupper att umgås och samverka; grupper och individer som kanske annars aldrig skulle träffas. Rika och fattiga, stad och landsbygd, nördar och sportfånar, invandrare och inrikesfödda, homo-, bi- och heterosexuella, män och kvinnor. Känslan av vi är ett samhälle stärks. Detta stärker uppfattningen om demokrati, mänskliga rättigheter, och gemenskap, samt respekten för de demokratiska och samhälleliga institutioner vi har. Detta leder också till att samhället stärks, integreras, och förståelsen för de olika samhällsproblemen ökar. Det blir således även en integrationspolitisk fråga. Det minskar klyftor och slitningar samhällsgrupper emellan. Kanske är värnpliktens avskaffande sommaren 2010 en delorsak i det hårdnade samhällsklimat vi upplevt de senaste åren?

Vdsc07710_5447ba37e087c3410bf48d6ai ska inte heller underskatta de försvarspolitiska fördelarna för den allmänna värnpliktens införande i Sverige. De senaste årens försök till yrkesförsvar har visat på att stora personalbrister uppstått inom det svenska försvaret, och många hoppar av antingen direkt efter grundutbildningen eller efter en kortare anställningsperiod (Se: Sveriges radio 27/12 2013, SvD 28/1 2012, samt SvD 10/2 2014). Det har även skapat problem med utbildnings- och övningstid för förbanden, då arbetstidsregleringar, lönetillägg, och liknande, har visat sig vara försvårande omständigheter för upprätthållandet av den grundläggande militära försvarsförmågan (SvD 12/1 2014, Wiseman’s Wisedoms 8/2 1014, KKrVa 6/4 2014, samt Skipper 11/5 2014). Missförstå mig inte; är man anställd ska man ha skälig lön och goda villkor, oavsett om man är yrkessoldat, officer, snickare, doktor, eller VD. Kombinationen av yrkesförsvar och en icke-anpassad budget har dock skapat viss problematik. Mina personliga erfarenheter har visat på att unga i dagens samhälle, som skulle kallats till mönstring med en allmän värnplikt, är intresserade av att göra lumpen men får inte ”tummen ur” att själva ansöka, och har, tyvärr, en bristande initiativförmåga. Kallas dessa istället till mönstring kommer fler att göra grundutbildningen, även om endast mönstringen är pliktad. Med värnplikten säkras även rekryteringen till Försvarsmaktens många olika specialistbefattningar, och man kan öka möjligheterna att få rätt individ på rätt plats. Ungdomar med duktiga kunskaper i exempelvis datoranvändning kan placeras i Försvarsmaktens IT-förband (och vid mobilisering stärka den offensiva IT-förmåga Hultqvist har sagt sig vilja bygga upp), fordonsintresserade placeras i mekaniker- eller förarbefattningar, etc. Detta är områden där staten, i det här fallet representerad av Försvarsmakten, har svårt att rekrytera (och behålla) civil kompetens, till stor del på grund av svårigheter i att konkurrera med en global civil marknad. Se bland annat mitt tidigare inlägg från förra året om repövningarnas återupptagande.

Inför valet 2014 gjorde jag en rundfrågning av partierna kring deras syn på (bland annat) värnplikten för att söka dra slutsatser kring värnpliktens eventuella återinförande. Hela undersökningen – ”Ett personalförsörjningssystem är aldrig bättre än dess utfall…– En undersökning om värnpliktens eventuella återinförande efter valet 2014 -” kan läsas i .pdf-format här. En av de slutsatserna jag drog av undersökningen var att en S-ledd regering var troligast för en återinförd värnplikt, och att detta skulle kunna ske med stöd från V, Mp, och Fp. Idag skulle denna konstellation räcka för att få igenom beslutet i Riksdagen (vilket ett återinförande inte skulle kräva utifrån hur lagen är utformad). Ytterligare en slutsats var att om Riksdagsvalet utmynnade i en S-ledd regering skulle reformen för återinförd värnplikt troligast påbörjas inom ett år, beroende på det säkerhetspolitiska lägets utveckling. Denna undersökning blev färdig den 13/9 2014, och dess slutsatser tycks ha slagit ut väl.

Hur den återinförda värnplikten blir i realiteten återstår att se, men i mina ögon kommer troligast följande utfall ske:

En allmän och könsneutral värnplikt kommer införas där i princip samtliga ungdomar kallas till mönstring det år de fyller 18. Troligast kommer det system som man haft länge, och fortfarande har för ansökningar till den grundläggande militära utbildningen (GMU), att bibehållas. Det vill säga en internetbaserad ”mönstring” där de mönstrande inledningsvis får besvara några frågor om värderingar, hälsa, fysisk och psykisk hälsa, utbildningsnivå, samt egna önskemål. Här kommer således de allra minst lämpade (folk med värderingar som direkt strider mot Försvarsmaktens värdegrund, dålig hälsa, och/eller uppvisar en stor ovilja) att sållas bort. Troligast kommer de som dock säger sig vara ovilliga men visar sig lämpliga i andra aspekter att kallas till den ”riktiga” mönstringen för att där försöka övertalas. Samtliga som visar sig lämpliga kommer att kallas till mönstring där deras lämplighet testas, och de som inte säger direkt nej (efter samtal med mönstringsförrättare) kommer att placeras för utbildning (i mån av lämplighet och plats). Med andra ord kommer vilja att ses som meriterande, och de som vill (och inte anses direkt olämpliga) kommer ges en plats, och de som inte uttryckligen säger nej kommer att användas för att fylla upp vakanser/kvoter. Efter avslutade gymnasiestudier (det vill säga det år den blivande rekryten fyller 19) kommer de att kallas till utbildning. De som ej placeras kommer troligast placeras i någon form av utbildningsreserv, för att kunna kallas in vid behov eller förhöjd hotbild mot Sverige.

Vad gäller utbildningen kommer den förmodligen inledningsvis att grundas på det nya systemet för grundutbildningen (GMNY), för att därefter anpassas efter säkerhetspolitiska och krigsorganisatoriska utbildningsbehov. Efter avslutad grundutbildning kommer den värnpliktige att placeras i en befattning och ett krigsförband, för att därefter kallas till repetitionsövning med jämna mellanrum. Då GMNY även ska omfatta rekrytering och utbildning mot Hemvärnet är det inte otänkbart att värnpliktiga direktrekryteras till HV redan under mönstringen för att därefter krigsplaceras på ett hemvärnsförband. Detta kan i framtiden föranleda en reform av nuvarande hemvärnssystem.

Efter avslutad grundutbildning kommer den värnpliktige ges möjlighet att söka anställning som GSS (Gruppchef, Soldat, Sjöman – ”anställd soldat” på civilianska) med antingen ett heltids- (GSS/K) eller tidvis (GSS/T) baserat kontrakt. I första hand kommer de som vid mönstringen sagt sig vara intresserade att erbjudas anställning, och därefter ”övriga” värnpliktiga. Troligast kommer tyngdpunkten hos Armén att läggas på GSS/T-förband för internationella insatser, medan en mindre kärna av K-förband behålls. Detta av huvudsakligen ekonomiska skäl. Marinen och Flygvapnet kommer anställa färre GSS (då en stor del av befattningarna idag är officersbaserade), men då lägga fokus på K-soldater på grund av beredskapsskäl och utbildningsbehov. De som ej fortsätter som GSS, officerare, eller i Hemvärnet kommer krigsplaceras enligt ovan beskrivet system.images

Detta är min bedömning av vad som är troligast, och ska alltså inte spridas som en sanning. Hur jag själv ser på att systemet borde utformas skiljer sig inte helt från det ovan beskriva systemet, men kommer ändå att redogöras för nedan. Jag hoppas även, och tror, att någon form av civilförsvarsplikt/vapenfri värnplikt kommer införas med tiden, för att kunna bemanna vissa funktioner inom civilförsvaret, exempelvis inom räddningstjänst, sjukvård, jordbruk, viktigare industrier, och så vidare.

Min vision av hur en allmän värnplikt ska se ut är i stil med ovan, men skiljer sig på några punkter. Samtliga ungdomar i Sverige ska genomgå mönstringen, så som beskrivet ovan. Därefter ska alla som anses lämpliga tas ut till en preliminär krigsbefattning, baserad på krigsorganisationens behov, lämplighet, tidigare erfarenheter/utbildningar, samt egna önskemål. Bedömningen ska ske baserad i den prioritetsordningen. De som vill göra värnplikten ska i första hand tas ut, därefter de som känner varken eller, medan de som vapenvägrar ska placeras i civilförsvaret. Vägrar de även detta ska de i värsta fall kunna dömas till fängelse, samhällstjänst, eller böter, men i första hand ska de uteslutas från vissa yrken (väktare, polis, räddningstjänst, sjukvård, osv.). Vapenvägrare ska inte dömas för brott, men stängas ute från möjligheterna att söka arbeten som involverar aktivt våldsanvändande (väktare, ordningsvakt, polis, etc.) samt förbjudas från att gå med i skytteklubbar, jaktlag, eller inneha jakt-/vapenlicens. De ska givetvis ges möjligheten att söka om för att tilldelas en vapenbärande befattning i krigsorganisationen om de ångrar sig i framtiden.

Samtliga svenska medborgare ska omfattas av mönstringsplikt från det år de fyller 18 till och med det år de fyller 45. På så sätt integreras även invandrare i processen, efter erhållet medborgarskap, vilket underlättar integration och jämställdhet.

De som ej placeras i en vapenbärande befattning inom Försvarsmaktens krigsorganisation ska, förutsatt de uppnår de grundläggande kraven, placeras i en civilförsvarstjänst. Där ska de inledningsvis genomgå en kortare (ca tre månader) totalförsvarsutbildning där de lär sig i princip samma delar som de i vapenbärande tjänst, dock utan de militära inslagen, vad gäller överlevnad, sjukvård, totalförsvarsinformation, och så vidare. Syftet med detta är att få ut de icke-militära, positiva effekterna av en värnpliktstjänstgöring. För de som vill ska sedan en frivillig Grundläggande militär utbildning (Gu-F) genomgås på ca 14 dygn där de militära delarna klaras av. Detta för att möjliggöra en framtida befattning inom exempelvis Hemvärnet eller i en stödbefattning inom Försvarsmakten. Därefter skickas rekryterna ut på en fyra till tio månader lång platsutbildning där de utbildas i sin befattning inom civilförsvaret (totalt är utbildningen fyra till tretton månader, beroende på befattning). Detta kan vara i allt från stöd i viktiga industrier, jordbruk, eller liknande, till arbete inom transportindustrin eller som tekniker på elverk, brandman, inom sjukvården, och så vidare.

För de som genomgår värnplikt (vapenbärande befattning) ska en liknande utbildningsgång genomgås; inledningsvis tre och en halv månads grundläggande utbildning (motsvarade dagens GMU) vid preliminära krigsförband. Under perioden prövas Rekryteringsmyndighetens preliminära krigsbefattning mot hur väl rekryten presterar under utbildningen. Skulle rekryten ha önskemål om en annan befattning, och under utbildningen visa sig lämpad för den (och behov finns) kan en omprövning göras. Skulle rekryten dock visa sig olämplig för befattning kan den i värsta fall tvingas lämna utbildningen (om hot mot egen eller andras hälsa, eller mot rikets säkerhet, föreligger). I första hand ska rekryten dock omprövas för en befattning med lägre krav som den bedöms mer lämpad för. Total utbildningstid för en värnpliktig bör vara sju och en halv till femton månader, beroende på befattning, utbildningsbehov, och säkerhetspolitiskt läge.

Efter avslutad utbildning med godkända betyg krigsplaceras de värnpliktiga i krigsförband. De som vill kan söka en anställning som GSS/K på ett snabbinsatsförband med kontrakt som förnyas varje år tills dess att soldaten tjänstgjort i max 8 år. Efter ett års kontraktstid kan kontraktet förlängas, eller omvandlas till ett GSS/T-kontrakt (huvuddelen av förbanden ska dock vara K-förband). Precis som idag får en anställd soldat tjänstgöra max 16 år (8 som K- och 8 som T-soldat). Soldaten kan givetvis avsluta sin anställning efter ett år, söka ny befattning, bli hemvärnssoldat, söka officersutbildning, eller bli helt civil. I det sistnämnda krigsplaceras de åter i sitt värnpliktskrigsförband. Nu skulle jag kunna redogöra för min syn på hur Försvarsmakten ska organiseras, men det skulle bli allt för långt, och kräver ett eget inlägg. Sammanfattat bygger det på ett kombinationssystem.

Värnpliktiga som ej innehar aktivt anställnings-/hemvärnsavtal med Försvarsmakten placeras i ett värnpliktskrigsförband till och med max fyllda 50 år (beroende på fysisk och psykisk hälsa, lämplighet, och behov). Under den perioden kallas den värnpliktige in för repetitionsutbildningar med ca fem och ett halv års mellanrum (för att kunna öva i olika årstider) på ca en månads förbandsövning. I samband med dessa övningar genomförs även en mönstring för att tillse att den värnpliktige fortfarande lever upp till de ställda kraven för befattningen (befattningskraven bör givetvis anpassas till den värnpliktiges ålder). Är den värnpliktige fortfarande placerad vid sitt värnpliktskrigsförband vid 50 år fyllda erbjuds denne en placering i Hemvärnet alternativt placeras i ett lokalförsvarsförband, i en befattning så lik sin tidigare som möjligt. Där kommer individen vara placerad till och med max 70år fyllda (så länge den lever upp till de ställda kraven), och genomför repövningar med fem och ett halvårs mellanrum. Även hemvärnssoldater och -befäl som lämnar organisationen ska placeras i lokalförsvarsförbanden, för att säkerställa att deras kompetens bibehålls och bevaras i organisationen.

Värnpliktiga som fortsätter på högskola efter avslutad värnpliktsutbildning ska erbjudas en reservofficersutbildning på tre terminer (samt ett år med heltidstjänstgöring) efter uttagen högskoleexamen (minst 90 högskolepoäng) för placering i krigsförbanden (antingen i ett snabbinsatsförband i en T-befattning, eller i ett värnpliktskrigsförband). På detta sätt säkerställs en aktiv och levande reservofficerskår med breda och kvalitativa kunskaper.repmanad

Dessa sista sex stycken var alltså min vision av hur systemet borde utformas, för att få ut maximalt rekryteringsunderlag och kvalité till totalförsvaret och få ut frivilligförsvarets engagerade och motiverade soldater med värnpliktssystemet breda rekryteringsunderlag, samt värnpliktens sociala fördelar. Då detta var min vision ska det inte tolkas som en analys av hur det nya värnpliktssystemet kommer utfalla i realiteten.

Allt gott!
//Victor

Tillägg: Se gärna Cornucopias inlägg på ämnet.

Standard
Militärhistoria

Erfarenheterna från tysk markkrigföring 1914 – 1918 i modernt militärt tänkande

Detta inlägg baseras på en essä skriven för Försvarshögskolans kurs om ”Första världskriget som erfarenhet och minne”, i något reviderad form, och avser undersöka hur grunden för modern infanterikrigföring baseras på de tyska erfarenheterna från första världskriget (1914 – 1918).

Tyska infanteriets stridsförfaranden 1914 – 1918
Innan första världskriget pågick en debatt om taktik inom den tyska armén. Vissa förespråkade den mer konservativa metoden med täta slutna, formationer där skyttesoldaterna, beväpnade med gevär, anföll på skyttelinjer eller -kolonner. Kompanichefen gick i täten och ledde hela kompaniet som en enhet, plutonchefen framryckte i sidan om sina plutoner och verkställde kompanichefens order, och bakom skyttelinjerna gick underofficerarna och drev på soldaterna, så de fortsatte anfalla och lyda order, även under kraftig fientlig eldgivning. Man ansåg att soldaterna skulle anfalla i skydd av sin gevärseld, för att därefter gå i närstrid med bajonetter. Ledning skedde med tecken- och röstkommandon, vilket försvårade ledning då dels chefernas order var svåra att uppfatta under strid, dels på grund av storleken på förbanden; en reguljär infanteripluton i tyska armén vid första världskrigets utbrott bestod av upp till 80 soldater, som alla leddes av en plutonchef. Underofficerarna hade administrativt ansvar, men inget taktiskt utöver att tillse att plutonchefernas kommandon efterlevdes.

Mot denna taktik ställdes den så kallade ”boertaktiken”, som nyttjats av boerna under kriget mot britterna 1899 – 1902, där dessa mer eller mindre miliskrigare hade orsakat de brittiska yrkesförbanden stor skada. Denna taktik bestod av att skyttesoldaterna framryckte enskilt eller i grupp, från skydd till skydd, med två till tre meter mellan varje enskild skytt, i öppna formationer.

Avgörandet för debatten fälldes dock av slaget vid Gerdauen i Östpreussen 1914 där den tyske brigadchefen beordrade att boertaktiken skulle tillämpas. De förband som tillämpade denna taktiken hade gemensamt endast 25 döda (av en personalstyrka på 2250 soldater och officerare), medan den kompanichefen som bröt mot brigadchefens order slutade slaget med 50% förluster (75 döda av en personalstyrka på 150). Resultatet av den nya taktikens tillämpning i praktiken spreds snabbt i den tyska armén som snabbt anpassade sig till detta nya tänk. Under samma år hade det första slaget vid Ypres ägt rum där tyska soldater och officerare stupat i mängder och kört fast i de befästa belgiska och brittiska stridsställningarna. Vid Ypres hade såväl värnpliktiga förband som professionella gardesförband använts, och uppnått i stort sett samma resultat. Detta innebar att den tyska taktiken och stridsförfarandet för infanteriet kom att reformeras. Underofficerarna, som i regel var väldigt kompetenta i den tyska armén (välutbildade, välmotiverade och välövade), fick mer taktiskt ansvar att stridsleda grupperna, som innehöll åtta skyttesoldater, och de gavs mer frihet att lösa uppgift i tradition med den tyska uppdragstaktiken där man delegerade ansvaret till lägsta stridsledande chef att lösa uppgiften på det sätt man ansåg lämpligast efter situationen. Man tillämpade fri eldgivning inom grupperna, något som visat sig vara minst lika effektivt som det mer klassiska samtidiga eldöppnandet där samtliga skyttar öppnade eld samtidigt.

German_soldiers_Battle_of_Marne_WWI

Tyskt infanteri under slaget vid Marne 1914.

Allt eftersom kriget på västfronten blev statiskt och de båda sidorna började gräva ner sig, började tyskarna pröva nya metoder för att uppnå genombrytningarna i ett försök att återgå till manöverkriget. Bland annat provades gas och så kallad underminering, där särskilda ingenjörförband grävde sig fram till motståndarens skyttegravar och detonerade sprängladdningar under dem. Man prövade även olika former av artilleri, förbättrade samverkan mellan infanteri och artilleri, samt införde handgranater som standardbeväpning hos skyttesoldaterna. Allteftersom den tyska krigsledningen övergick till en mer defensiv hållning på västfronten, i förmån för ett avgörande på östfronten samt ge soldaterna de fördelar som försvarsstriden erbjöd, började man nyttja anfall med begränsade mål, i syfte att erövra för motståndarens operativt eller taktiskt fördelaktiga positioner. Den nya taktiken i samverkan med de mer begränsade anfallsmålen och den nya tekniken gjorde att tyska infanteriförband nu kunde nå fram till motståndarens främsta linje, men de led ofta stora förluster i samband med rensning, där fortfarande kombinationen av gevär och bajonett var standardförfarande, vilket försvårade att anfallet byggdes på och några större genombrott av motståndarens linjer kunna uppnås.

I syfte att komma tillrätta med dessa problem och underlätta själva rensandet av försvarsställningarna kom ett särskilt anfallsdetachement att sättas upp. Detta detachement fick i uppgift att ta fram nya metoder och tekniker för att underlätta anfallandet och rensandet av motståndarens ställningar. Anfallsdetachementet kom att ta fram ett flertal nya vapensystem, bland annat eldkastaren och infanterikanonen. Den sistnämnda kunde ge artilleriunderstöd i form av direktriktad eld mot motståndarens ställningar. Under ledning av kapten Rohr kom en ny taktik att tas fram, där särskilda stormtrupper av grupps storlek (åtta personer) skulle anfalla överraskande, ofta i gryningen för att ta tillvara på det begränsade ljuset, och i nära samverkan med understödsvapen så som kulsprutor, granatkastare, infanterikanoner, artilleri, och eldkastare. När stormtrupperna nått stridsställningarna skulle de övergå till att rensa med handgranater och eldkastare. Senare kom även geväret att bytas ut mot den mindre och lättare karbinen. Första gången denna taktik kom att användas skarpt var vid slaget vid Schrätzmannle 1915, och slaget vid Hartmannsweilerkopf 1916. För att stärka upp försvaret av de nyerövrade ställningarna kom stormtrupperna att åtföljas av reguljärt infanteri som bar med sig befästningsverktyg, sandsäckar, och tyngre vapensystem.

Vid slaget vid Verdun 1916 kom ”Bayerische Ersatz Division” (Bayerska ersättningsdivisionen) att tillämpa ett stridsförfarande där starka franska och brittiska stridsställningar kringgicks, och istället hölls särskilda anfallsgrupper i reserv för att bryta dessa ställningar. Dessa anfallsgrupper bestod i regel av reguljära infanteriplutoner med tillförda understödsvapen samt eget eldunderstöd i form av granatkastare och artilleri. Resultatet av dessa nya förfaranden på västfronten ledde till en utökning av dessa anfallsbataljoner till en per tysk armé på västfronten, och taktiken blev standardiserad inom hela den tyska armén. Från 1916/17 blev kapten Rohrs reglemente allmänt gällande för markstrid inom tyska armén, vilket innebar att även nyuppsatta förband och nyrekryterade soldater och officerare kunde utbildas i taktiken redan hemma i Tyskland. Nu hade de tyska infanteriförbanden minskat användandet av skyttelinjen som standardformering, som ett resultat av kulsprutans ökande användande på slagfältet, och nu skulle först stormtrupperna genomföra en genombrytning av försvararens linjer, för att därefter efterföljas av reguljära infanteriförband som skulle söka besätta den erövrade ställningen och rensa ut motståndsfickor.

De tyska stormtruppernas framgångar ledde även till efterapningar inom andra arméer, bland annat i Frankrike, Italien och i Ryssland. Tyska officerare kom även att utbilda österrikiska motsvarigheter, som senare kom att tjänstgöra i de tyska anfallsförbanden på östfronten.

Det var dock inte bara anfallsförbanden som utvecklades av tyska armén, utan även de reguljära infanteriförbanden förbättrades. Bland annat blev försvarstaktiken mer rörlig och man satsade i större utsträckning på djupförsvar. Endast mindre förband grupperades i den främst linjen, medan större förband grupperades bort från det fientliga artilleriets eldgivning, varpå de var utvilade (i den mån frontförhållandena tillät vila) och kunde användas för att snabbt slå tillbaka de fientliga anfallsstyrkorna. Även granatkastare och kulsprutor kom att införas i större skala inom bataljonerna, och divisionsartilleriet fick färre men tyngre pjäser. Även lättare kulsprutor, som underlättare förflyttning och omgruppering, kom att införas, om än hyfsat sent i relation med övriga krigförande stater. De första lätta kulsprutorna dök upp i tyska armén 1915 på västfronten och 1916 på östfronten. 1918 hade dock den tyska krigsindustrin producerat så pass många att det på papperet fanns fyra lätta kulsprutor per kompani. Även det reguljära infanteriet kom att börja nyttja begränsade målsättningar i sina anfall.

stormtroopers2

Tyskt infanteri iklädd skyddsmask försvarar en stridsställning med kulspruta och handgranat.

Under krigets sista år var den reguljäre tyske infanteristen välbeväpnad och hade på sätt och vis förkroppsligat tänkandet med ”combined arms”. Med en standardiserad utrustning som bestod av gevär, handgranater, pistol, kniv, och ”attackspade”, kunde han verka i såväl närstrid som reguljär strid på distans, samt vara sitt eget artilleri med hjälp av handgranaterna. I slutet av kriget ersattes dessutom gevären i större skala med den nyutvecklade kulsprutepistolen. Från bataljonsnivå och ner till enskilda grupper kunde nu flera olika vapensystem kombineras för att uppnå gemensam verkan. Även ”specialister” (artillerister, kulspruteskyttar, etc.) utbildades och utrustades som infanterister, dels för att kunna skydda sin egen stridsställning vid behov, dels för att kunna stärka upp infanteristerna om pjäserna gick sönder. Den tyska armén hade lyckats decentralisera eld och rörelse, men även ledning, ner till gruppnivå. Ett tänk som förebådade det under andra världskriget standardiserade stridsparet. Uppdragstaktiken hade utvecklats och gjort gruppchefen till den lägsta taktiska, stridsledande beslutsfattaren på slagfältet.

Trots att Tyskland förlorade första världskriget lyckades man ändå åsamka motståndarna högre förluster på slagfältet än man själv led, varje månad från 1914 till 1918, undantaget augusti till oktober 1918, då en stor andel av de tyska soldaterna gav upp. I genomsnitt dödade Centralmakterna 35% fler av Ententens soldater än man själv hade döda, och tog 25 – 38% fler fångar. Vidare kostade det en soldat från Centralmakterna endast 11.345 dollar att döda en ententsoldat. Motsvarande siffra för ententen var 36.485 dollar. De låga förlusterna, i förhållande till antalet dödade fiender och de ekonomiska kostnaderna, borde vara ett tecken på den tyska taktikens överlägsenhet. Nederlaget berodde i slutändan på att de tyska soldaterna kördes ut. Moralen brast allteftersom försvarslinjerna tunnades ner, försörjningslinjerna drogs ut, och de egna reserverna blev en bristvara, i samband med de brittisk-fransk-amerikanska motanfallen, som slutligen lärt sig kombinera artilleri, stridvagnar och infanteri.

Att det var just den tyska armén som lyckades utveckla sig på detta sätt, och inte västmakternas, har givetvis flera orsaker. Men bland annat berodde det på att den tyska arméns förkrigstida decentralisering, dess uppdragstaktiska organisation och ledningsmetodik, officerarnas anpassningsförmåga, samt högre befäls förtroende för sina underlydande skapade ett ramverk där kombinationen av pionjärtrupper, tillgängliga vapensystem, det läge som ställningskriget skapade, den tyska traditionen av jägarförband, den förkrigstida taktikdebatten, samt insatser av enskilda individer kunde skapa denna taktiska och tekniska utveckling.

Modern infanteristrid och avslutande reflektioner
Studerar vi en modern svensk skyttetrupp 2015 ser vi direkt ett antal likheter mellan dem och tyska infanterister från första världskriget. Decentraliseringen av framförallt elden har fortsatt ner till gruppnivå, och gruppen utgör idag en eldenhet, där eldkraften från automatkarbiner, kulsprutor, prickskyttegevär, och granatgevär samordnas för att uppnå gemensam verkan mot ett eller flera mål. Gruppen som enhet består idag i regel av åtta – nio soldater, där kanske tillkomsten av stridssjukvårdare är den för en första världskriget-veteran mest revolutionerande befattningen. Som visat har många av de vapensystem som tidigare låg på bataljons- eller kompaninivå decentraliserats ner till gruppen. Granatgevären kan ses som en kusin till den 1915 utvecklade infanterikanonen, då även den kan ge gruppen välbehövd direktriktad understödseld. Förmågan att avge automateld med automatkarbiner har i viss mån decentraliserat den lätta kulsprutan ner till enskild skytt.

Framryckningsformerna tillgängliga för en svensk skyttegrupp 2015 bygger på samma stridsformeringar som fanns tillgängliga 1914; linje eller kolonn, med lite olika varianter av dessa. Anfallsstrid genomförs i stora drag på samma sätt som de tyskarna stormtrupperna genomförde sina under första världskriget. Nära samverkan mellan understödsvapen, såväl inom gruppen, som inom förbandet som helhet, är avgörande för framgång. Granatkastare och artilleri understödjer de anfallande skyttesoldaterna, som ska vara beredda på att strida i anfallsmålet, och där nyttja automatkarbiner, handgranater, och kulsprutor, men även gå i handgemäng för att nedkämpa motståndaren. Framryckning sker i regel, precis som enligt den gamla boertaktiken, från skydd till skydd, och med tre till fem meter mellan enskilda skyttar, så bredden har visserligen ökat något.

Skyttetruppen ska dessutom snabbt kunna övergå till försvar av det tidigare anfallsmålet, och föra denna försvarsstrid rörligt i nära samverkan med andra vapenslag, samt med bredd och djup.

Vad gäller ledningen uppmuntras chefer, på alla nivåer, att agera självständigt och kunna anpassa sig efter uppkommet läge och rådande situation. Agerande utifrån begränsade målsättningar gäller, men en chef ska inte heller tveka att ta initiativ när så tillfället erbjuds. Det är alltså helt i linje med den tyska uppdragstaktiken, som präglade den tyska armén redan innan 1914, och denna ledning har, precis som eld och rörelse, decentraliserats ner till gruppnivån; gruppcheferna innehar ett stort taktiskt ansvar. Den taktiska stridsledningen av gruppen och plutonen sker dock fortfarande, trots tekniska framsteg så som radio, till största delen muntligt och via tecken.

Även om detta endast var exempel ur Försvarsmaktens handböcker gällandes strid, så kan de ändå i någon mån ses som representativa för moderna skytteförband överlag, även om vissa skillnader i organisation, taktik, och utrustning kan existera mellan olika länder. Som förhoppningsvis kan skymtas i denna essä har alltså den tyska infanteritaktiken som började utvecklas efter slagen vid Ypres och Gerdauen 1914 fått inverkan även på stridsförfaranden hundra år senare, och en tysk plutonchef från 1918 skulle mycket väl kunna förstå funktionerna och organisationen inom en skyttepluton idag. Den kanske största skillnaden ligger i tekniken, men samtliga vapensystem bygger mer eller mindre på de system som togs fram och nyttjades under det första världskriget. Erfarenheterna från första världskriget vad gäller krigföringen är alltså än idag relevanta för militärer att studera, även på taktisk och stridsteknisk nivå.

De lärdomar vi kan dra av första världskriget, 101 år senare, är bland annat vikten av att ha en välutbildad officerskår. Inte bara yrkeskunniga krigsmän, utan allmänbildade befäl, som är väl bevandrade i olika ämnen, för att klara av att tänka utanför boxen, och hämta relevanta erfarenheter även från andra fält än blott krigsvetenskapen. Vi kan även dra slutsatsen att det är av stor vikt att befäl, officerare, och soldater, tillåts pröva sig fram, och testa nya lösningar. Att låsa sig i ett tänkande kan leda till stelhet och försvåra för organisationen att komma på nya lösningar till nya problem. Det så kallade maskintänket fungerar bra vid snabba beslut (inte nödvändigtvis bra beslut) vid plötsligt uppkomna situationer, men skapar samtidigt en stelbent organisation som förhindrar anpassning till nya lägen. Nya lösningar måste få prövas och testas på alla nivåer i organisationen, såväl från Högkvarteret till enskilda skyttegrupper.

Vi kan även lära oss vikten av decentralisering och uppdragstänkande, även i fredstid och utanför slagfältet. Såväl politiker som högt uppsatta chefer måste inte alltid gå ner på ”skruv och mutter”-nivå, utan våga ha förtroende för sina underlydande. Framförallt politikerna måste låta Försvarsmakten vara experten inom sitt fält och inte lägga sig i deras beslut (annat än i den mån det kan få politisk påverkan), men Försvarsmakten måste också tillåta nytänk inom organisationen, och våga lyssna på andra än sig själva, även civila och icke-militärer.

Allt gott!
//Victor


Referenser:
Bruce I. Gudmundsson, ”Stormtroop Tactics – Innovation in the German Army, 1914 – 1918”, 1989.
Ferguson, Niall, ”The Pity of War”, 1998.
Försvarsmakten, ”Soldaten i fält” (SoldF), 2001.
Försvarsmakten, ”Förbandsreglemente Hemvärnspluton/Hemvärnsgrupp – del 1 grunder”.

Standard