Övrigt, Militärhistoria, Säkerhetspolitik, Strategi

Berlinmurens fall – kritiska misstag som ledde till en stats upplösning

Det här inlägget är en redigerad version av en pilotstudie skriver för Försvarshögskolans kurs i politisk krishantering. Det avser avhandla händelserna som utspelade sig i Berlin den nionde november 1989, det vill säga för tjugosex år sedan. Inlägget avser dels beskriva händelseförloppet som ledde fram till Berlinmurens fall och DDR:s upplösning som stat, dels ge några exempel på kritiska misstag som såväl ledningen gjorde under dygnet den nionde november 1989.

Historisk kontext
Berlinmurens fall är sammankopplat till händelserna i hela Östeuropa som utspelade sig under slutet av 1980-talet. Detta är i sig komplexa skeenden, och för att kunna redogöra för dem skulle det krävas minst en uppsats enbart i ämnet, då rör sig om strukturella, sociala, politiska, ideologiska, ekonomiska, och långtgående historiska faktorer. Men kortfattat börjar det med Mikhail Gorbatjovs maktövertagande i Sovjetunionen i mars 1985, och hans efterföljande politiska och ekonomiska reformer (de så kallade perestrojkan och glasnosten) av det kommunistiska systemet. DDR-regimen motsatte sig dessa reformer, och menade att systemet hittills fungerat bra i DDR, som hade en relativt högre ekonomisk standard och bättre sociala förhållanden än de flesta andra stater i Östeuropa. Motsättningarna mellan Berlin och Moskva ökade; delar av Gorbatjovs tal censurerades, och reformkritiska kommentarer från det kommunistiska Kina fick ökad spridning av DDR:s regering.

ADN-ZB Mittelstädt 21.4.1986 Berlin: XI. SED-Parteitag Der wiedergewählte Generalskretär des ZK der SED, Erich Honecker, bei seiner Schlußansprache auf dem XI. Parteitag der SED.

Erich Hoenecker

Problemen för den konservativt kommunistiska regimen i DDR, under Erich Honecker (1912 – 1994) byggdes på av att Polen och Ungern började slå in på en mer reformistisk väg. En del i DDR-regimens reformmotstånd låg i att man inte ansåg att två kapitalistiska tyska statsbildningar kunde existera, och att den östra statsbildningen skulle tappa all form av existensberättigande om man reformerade. Demokratiseringen av Polen och Ungern, samt Moskvas uttalade vilja att inte använda militär makt för att slå ner demonstrationer i sina östeuropeiska satellitstater ledde till demonstrationer i DDR, framförallt i den sachsiska delstatshuvudstaden Leipzig. I oktober 1989 uppgick dessa demonstrationer först till 5000 demonstranter och senare till 20.000. Säkerhetsstyrkor tog till våld och var brutala i sina försök att återställa den tidigare ordningen. Den nionde oktober 1989 hade stora delar av DDR:s armé, Nationale Volksarmee (NVA, Nationella folkarmén), satts i beredskap för att slå ner demonstrationer, med Tiananmentorget som förebild för regimen i Berlin. Skarp ammunition hade delats ut, och sjukhusens beredskap hade höjts. Men ordern att öppna eld kom aldrig, och soldaterna drogs tillbaka. Troligtvis till del på grund av att de sovjetiska förbanden i staden fått order att stanna i sina baracker, och inte bistå NVA. Händelserna i Leipzig den nionde oktober underminerade allvarligt Berlinregimens, särskilt de mer hårdföra politikernas, legitimitet, som till stor del byggde på sovjetiska arméns stöd, och den 17 oktober röstades Honecker bort av politbyrån.

Ett annat problem som drabbade DDR-regimen i samma veva var en ökad emigration av DDR-medborgare västerut. När Ungern och Tjeckoslovakien öppnade sina gränsövergångar gentemot Österrike och Västtyskland tog sig tusentals DDR-medborgare därifrån vidare till väst.

Conrad Schumann (1942 - 1998) var en östtysk soldat som hoppade över gränsen och defekterade till väst 1961 under murens konstruerande.

Conrad Schumann (1942 – 1998) var en östtysk soldat som hoppade över gränsen och defekterade till väst 1961 under murens konstruerande.

Händelserna den nionde november
Tidigt på morgonen den nionde november 1989 samlades denösttyska regimen för att söka en lösning på den ökade emigrationen till väst, inte minst efter påtryckningar från Tjeckoslovakien, som hotade ta till egna lösningar om inte flyktingströmmarna från DDR begränsades. En lösning man tidigare diskuterat var det så kallade ”lilla hålet”, där man avsåg öppna en liten del av gränsövergångarna, och endast för emigranter som inte hade för avsikt att någonsin återvända till DDR.

Arbetsgruppen som fått order att utforma texten som skulle presenteras för resten av världen samlades klockan 09:00, och efter att ha klargjort att samtliga i gruppen fått samma tydliga direktiv började de skissa på förslaget. Polisofficeren Gerhard Lauter, som ledde arbetsgruppen och tillika representerade pass- och registreringsavdelningen hos Inrikesministeriet, påpekade att beslutet att enbart släppa igenom de som inte avsåg återvända endast skulle förvärra DDR:s migrationsproblem, och snarare leda till det man avsåg underlätta det man avsåg motverka, nämligen DDR:s avbefolkande. Lauter lyckades övertyga de övriga tre individerna i gruppen om att gå utanför sina tydliga instruktioner, och utforma ett annat direktiv. Runt middagstid hade man utformat ett direktiv som tillät såväl emigration som tillfällig förflyttning över till såväl Västtyskland som Västberlin. Då arbetsgruppens syfte var att utforma en text som i första hand skulle bevara statens kontroll över medborgarna så lade man till, och betonande, att varje medborgare som avsåg passera gränsen västerut först skulle skaffa sig ”åtminstone någon form av stämpel” från myndigheterna. På det sätt skulle staten fortfarande kunna kontrollera flödet över gränsen, och förhindra ett eventuellt avbefolkande. Gruppen skrev ihop ett pressmeddelande, avsett att presenteras först den tionde november klockan 04:00. Då man inte fick någon respons från de högre beslutsfattande organen kände man sig säker på att man löst sin grundläggande uppgift; bevarandet av kontroll över gränsen och förhindrandet av en fortsatt massemigration. Lauter, som hade satt att pressmeddelandet först skulle släppas dagen efter, gick på teater med sin fru, och förblev onåbar för resten av kvällen.

Texten lästes upp officiellt inför Politbyrån av generalsekreteraren Egon Krenz (född 1935), och det beslutades att en talesperson från regeringen skulle presentera texten för DDR:s befolkning vid klockan fyra på morgonen, som arbetsgruppen föreslagit. Man valde här att kringgå regeringens officiella talesperson, Günther Schabowski, partiets presstalesman, som hade hållit löpande, direktsända, presskonferenser för att rapportera om resultaten av de tre dygn som Politbyrån sammanträtt. På grund av missinformation trodde Politbyråns medlemmar att texten godkänts av Moskva, som var rutin vad gällde större politiska beslut i Östblocket. Texten godkändes av Politbyrån klockan 15:55.

Schabowski_1519839c

Günther Schabowski

Wolfgang Meyer, regeringens presstalesmän, fick i uppgift att förbereda för en presskonferens där de nya resereglerna skulle presenteras, klockan fyra på morgonen den tionde november, som tidigare beslutats. När således partiets presstalesman, Schabowski, tittade förbi Politbyrån vid femtiden på eftermiddagen den nionde för att få direktiv av vad han skulle presentera för den samlade världspressen under den sedan tidigare planerade presskonferensen vid klockan 18:00, fick han de nya resedirektiven i sin hand, av Krenz själv. Schabowski läste papperet i sin hand, innan han skyndade iväg till presskonferensen. Senare ska Schabowski förklarat att han inte läste texten med att ”jag kan tala tyska, och jag kan läsa en text högt utan misstag”. För Schabowski, och hela DDR, var denna typ av direktsända presskonferenser något nytt. Tidigare hade man endast presenterat pressen med en färdigskriven text efter att det aktuella händelseförloppet var över. Nu skulle man alltså löpande ge besked om pågående händelseförlopp, direkt, inför världspressen.

Schabowski själv höll på att glömma av texten om de nya resedirektiven under presskonferensen, då han istället läst upp en talarlista från dagens Politbyråmöten. Tillslut frågade en italiensk journalist, Riccardo Ehrman (född 1929) om resmöjligheter för DDR-medborgarna. Schabowski, som hittills inte besvarat några frågor, började då fumlade med lappen i hand, och började hacka fram orden :

Vi känner till tendensen hos befolkningen, om behovet hos befolkningen, att resa eller lämna… Och… eh… Vi har för avsikt… Att implantera en komplext samhällsförnyelse… Eh… På den vägen uppnå, genom många av dessa element… Eh… Att folk inte ska se sig själva nödgade att bemästra sina personliga problem på det här sättet.

Tillslut mumlade Schabowski fram något om att nya direktiv för medborgare att emigrera, varpå han sedan började fumla med sin hög med papper efter papperet han fått från Krenz. Reportrarna i rummet började ställa frågor om vad som gällde för pass och när de nya reglerna skulle börja gälla. Kaoset gjorde Schabowski märkbart irriterad, och när han tillslut hittade papperet med direktiv, läste han dem snabbt och nästintill ohörbart. I den nya informationen till journalisterna nämndes att även privata resor och kortare turer till väst skulle omfattas. En journalist frågade igen när reglerna skulle börja gälla, varpå Schabowski snabbt skummade igenom texten och letade efter svar. Tillslut svarade han bara ”så vitt jag vet: med en gång”. Fler frågor följe, bland annat om det även gällde Västberlin. Schabowski, förvånad över svaret papperet i hans hand gav vid, svarade att de även gällde Berlin. När Schabowski fick frågan vad som skulle hända med muren hänvisade han till Östblockets pågående militära nedrustning, önskade att NATO skulle göra detsamma, och avslutade presskonferensen, exakt klockan 19:00:54, och lämnade frågan om murens framtid obesvarad.

Allteftersom nyheten spred sig genom Östberlin började människor dyka upp vid gränsposteringarna och krävde att få komma över. Vid den största gränsposteringen, vid Bornholmerstrasse, rapporterade gränsvakterna, som uppgick till ett halvt dussin beväpnade vakter, att ett tjugotal individer dykt upp och begärt att få passera. Tillskillnad från de vanliga bråkmakarna, som brukade dyka upp vid gränsposteringarna, hänvisade dessa till regeringsdirektiv. För gränsposteringarna uppstod nu ett dilemma; antingen bryta mot sina stående order att inte släppa över någon utan giltigt visum till väst, eller säga att regeringen sagt fel. Båda var för de lojala gränsvakterna otänkbara lösningar. Överstelöjtnant Harald Jäger, som var befälhavare över gränsövergången vid Bornholmerstrasse, fick order att skicka hem folkmassan, vilket han inte resurser till. En polisbil dök upp och hänvisade folk till närmaste polisstation, som låg ca tio minuter bort, för att hämta ut visum. Den östberlinska polisen hade varken fått direktiv eller resurser att dela ut så många visum som krävdes, varpå många berlinare upprört återvände till Jägers gränsövergång. Tillslut fick Jäger order att släppa över de mest högljudda och våldsamma individerna, men att dessa sedan inte skulle släppas tillbaka över gränsen. När dock alltfler berlinare insåg att aggressivitet och högljuddhet var nyckeln till att släppas över började fler och fler bete sig på ett sådant sätt att vakterna skulle släppa över dem.

Harald Jäger 2014

Harald Jäger 2014

Jäger begärde förstärkningar, och fick omkring ett 60-tal extra beväpnade vakter till sin gränsövergång. Men nu började ett nytt problem uppstå. De första som släppts genom muren ville nu tillbaka. De var föräldrar som hade barn som låg hemma och sov, och föräldrarna krävde nu att få återvända. Deras avsikter hade endast varit en kort promenad över till väst, och sedan återvända. Jäger tog tillslut beslutet på egen hand att släppa tillbaka dem.

Runt 23:15 hade uppemot tiotusen berlinare samlats vid Bornholmerstrasse, och blockerade nu framkomligheten vid de kringliggande gatorna. Än så länge var folkmassan fredlig, men Jäger visste inte hur länge detta skulle vara. Jäger hade ännu inte fått några tydliga direktiv uppifrån vad som gällde, och ordern från april samma år, att endast använda vapenmakt vid omedelbara fara för liv, kvarstod. I värsta fall kunde folkmassan bli våldsam och angripa Jäger och hans män, och till och med ta deras vapen. Även utan våldsinsats bedömde Jäger att folk riskerade att skadas i den allt mer ökade trängseln. När Jäger tidigare ringt in och frågat vad som gällde hade ledningen kallat honom för fegis och ifrågasatt den 46-årige Stasi-officerens kompetens, något som tärt hårt på Jägers moral. Jäger hade trots allt spenderat hela sitt vuxna liv vaktandes muren. Klockan 23:30 ringde Jäger sin högre chef och informerade att han avsåg öppna muren helt. Vid midnatt var gränsövergången vid Bornholmerstrasse helt öppnad.

Berlinmuren öppnad

Berlinmuren öppnad

Nionde november som en kris
Innan vi kan diskutera om Berlinmurens fall var en kris eller inte, måste vi definiera en kris. Dan Hansén och Ahn-Za Hagström definierar en kris som ”en situation i vilken en beslutsfattare upplever att 1) betydande värden står på spel, 2) begränsad tid står till förfogande, och att 3) omständigheterna präglas av betydande osäkerhet”.

Baserat på hur händelseförloppet är beskrivet ovan ska nu denna krisdefinition appliceras för att utröna om det var en kris som utspelade sig i Berlin den nionde november 1989, och i så fall för vem.

1.) Betydande värden står på spel.
På makronivå var det en kamp mellan den ”gamla” kommunismen som dominerat i DDR sedan 1949, och Gorbatjovs reformistiska socialism. Ytterst var det även en kamp mellan marxism och kapitalism. Men denna kamp hade pågått sedan Gorbatjov påbörjade sina reformer 1985, och i det händelseförloppet är nionde november endast en del i en större kris.

För Harald Jäger och hans gränsvakter på mikronivån var det dock en fråga om människoliv, men även om upprätthållande av lag och ordning. Allteftersom människor samlas vid Bornholmerstrasse riskerar det att övergå till våldsamheter, vilket i värsta fall kunde lett till att en eller flera människor skadades, eller i värsta fall, dödades. Lag och ordning blir således ett värde som ställs på spel vid Bornholmerstrasse. För Jäger själv kan även hans personliga heder och yrkesstolthet vara värden som står på spel. Som någon spenderat de senaste tjugo åren med att vakta gränsövergången mot Västberlin är det tänkbart att dessa värden upplevs som hotade, och när frånvaron av order uppifrån blir alltmer tydlig, kombinerat med ett ifrågasättande av hans lämplighet och mod, överger Jäger dessa värden i förmån för att skydda sina gränsvakters liv.

2.) Begränsad tid står till förfogande.
Både ja och nej. Det fanns ingen faktisk tidsram eller deadline att upprätthålla, vare sig på mikro- eller makronivå. Däremot fanns en risk att ju längre man väntar med att fatta ett beslut för gränsvakterna vid Bornholmerstrasse, och andra gränsövergångar, att folksamlingen övergår till faktiska våldsamheter. Detta gör att något beslut måste fattas på någon nivå, och det blir tillslut beslutet fattat av Jäger att öppna muren som fäller avgörandet.

För Berlinregimen fanns det även ett föreställt tidsfönster att fatta ett beslut inom vad gäller emigrationen till väst via Tjeckoslovakien. Väntar man för länge kommer tjeckerna att efterleva hotet att vidtaga åtgärder, och så riskeras DDR avbefolkas. På detta sätt blir nionde november en del i en större kris, utlöst av händelserna i Sovjetunionen 1985.

3.) Omständigheterna präglas av betydande osäkerhet.
Är det något som definierar den nionde november är det just denna punkt. Från dess att utkastet till nya reseföreskrifter läses upp och godkänns av Politbyrån via Schabowskis presskonferens till händelseförloppet vid Bornholmerstrasse råder konstant osäkerhet, såväl på mikro- som på makronivå. Schabowskis osäkerhet kring vad som gäller för när de nya föreskrifterna ska träda i kraft är det första tydliga exemplet på osäkerheten på mikronivån. Frånvaron av order till Jäger är ett annat. På makronivå är det tydligt att osäkerheten omfattade hela det östberlinska samhället, då inga myndigheter eller beslutsfattande instanser visste vad som egentligen gällde. De enda som tycks veta vad som faktiskt gällde var de fyra männen som utformat föreskrifterna på förmiddagen.

Var då nionde november en kris? Det enkla svaret här är ”ja”. Som ovan visats finns samtliga tre delar av den valda krisdefinitionen med. Det är dock ingen av dem, undantaget punkt tre, som oproblematiskt passar in. Det som kan sägas om nionde november är att det är snarare en så kallad ”long-shadow crisis”, det vill säga en kris med mer långtgående effekter än de omedelbara. För Berlinregimen var händelserna den nionde november 1989 en del i ett längre händelseförlopp som påbörjats med Gorbatjovs reformer i Sovjetunionen 1985, och där många andra problem existerade. Händelserna den nionde november blev istället ett oväntat resultat av försök att lösa de andra kriserna man upplevde.

Gränsövergången vid Bornholmerstrasse nio dagar efter murens öppnande.

Gränsövergången vid Bornholmerstrasse nio dagar efter murens öppnande.

Sammanfattande diskussion
Vi har ovan kunnat fastställa att händelserna i Östberlin den nionde november 1989 var en kris för det socialistiska DDR-samhället. Men samma händelseförlopp bör även, i min mening, ses som ett klimax i det händelseförlopp som inleddes redan 1985, och ledde till bland annat ökad inrikespolitisk oro och ökad emigration från DDR.

Vad kan vi då lära oss av den nionde november 1989?
Den första lärdomen är betydelsen av ”decision making”, eller beslutsfattande. Frånvaron av tydliga direktiv och order till gränsposteringarna ledde till att överstelöjtnant Harald Jäger slutligen tvingades fatta beslutet att öppna muren, vilket ledde till att DDR kom att upplösas som stat knappt ett år senare. Att dessutom inte Günther Schabowski tog reda på (han fick trots allt en lapp med direktiv i handen av generalsekreteraren) vad som faktiskt gällde innan han läste upp lappen på presskonferensen hade troligtvis förhindrat den plötsliga anstormning som gränsvakterna utsattes för. Planen var att reglerna skulle träda i kraft först klockan 04:00, morgonen därpå, varpå gränsposteringarna haft åtminstone ca tio timmar på att förbereda sig. Då varken personal eller resurser fanns på plats att hantera den stora mängd människor som dök upp så var det till stor del tur, kombinerat med Jägers beslutsfattande på plats, som ledde till att våldsanvändning kunde undvikas.

Även ”sensemaking”, eller situationsförståelse, spelade en roll den nionde november. Frånvaron av tydliga direktiv eller information om vad som gällde ledde till att många beslut, inte minst beslutet att öppna muren, fick improviseras på plats. Även Schabowski var inte helt införstådd i vad som faktiskt hände medan han läste upp direktiven under presskonferensen. Hade han istället haft förståelse för den situation han befann sig i just då, och vad han faktiskt läste på lappen, hade troligtvis händelseförloppet sett annorlunda ut.

Analytiskt kan vi lära oss att en händelse som kan få ett stort genomslag i såväl samtida som i historieskrivningen, och kanske framstå som en kris, egentligen kan vara en del i ett större krisförlopp. Kan vi tolka om exempelvis Kubakrisen som en del i ett större krisförlopp gällandes USA och Sovjetunionens utrikespolitiska relationer? Kan elfte september-attackerna ses som en del i en kris vad gäller amerikansk Mellanösternpolitik?

Vi kan även lära oss att en kris kan leda till något positivt för en stor del människor, exempelvis en förtryckarregims fall. Trots att krisbegreppet i sig ofta förknippas med något negativt, kan det även vara något positivt för en stor andel människor.

Allt gott!
//Victor

Litteratur- och källförteckning
• Boin Arjen, ‘t Hart Paul, Stern Eric, och Sundelius Bengt, ”The Politics of Crisis Management – Public Leadership under Pressure”, New York: Cambridge University Press, trettonde utgåvan, 2013.
• Dennis Mike, ”The Rise and Fall of the German Democratic Republic 1945 – 1990”, Harlow: Pearson Education Limited, 2000.
• Hansén Dan, och Hagström Ahn-Za, ”I krisen prövas ordningsmakten”, Stockholm: Jure Förlag, 2004.
• Sarotte, Mary Elise, ”The Collapse: The Accidental Opening of the Berlin Wall”, New York: Basic Books, 2014.
• Schnibben Cordt, ”The Guard Who Opened the Berlin Wall – ‘I Gave my People the Order — raise the Barrier'”, i Spiegel Online, 11/9 2009.

Annonser
Standard