Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Strategi, Utrikespolitik

Flyktingmottagande som en del i totalförsvaret

Just nu står Europa inför den största flyktingsituationen sedan andra världskriget (UNHCR). Sverige är det land, som efter Tyskland, tar emot flest flyktingar per år. Om detta är att anse som positivt eller ej lämnar jag här osagt, men med detta stora antal flyktingar som kommer till Sverige kommer även vissa problem; främst administrativa och logistiska. Saker som vart de ska bo, hur de ska få tillgång till hygien- och sanitetsanläggningar, hur de ska få mat, medicin, och vatten, och så vidare. Samt även hur de ska skyddas. I skuggan av flyktingmottagandet har antalet attacker mot flyktingförläggningar och boenden för asylsökanden ökat. Ingen officiellt statistik över antalet attacker och dåd existerar inte i Sverige (ETC, 25/8 2015), men i Tyskland har antalet attacker ökat med tre gånger så mycket under 2015 första halvår jämfört med 2014 (Spiegel, 24/7 2015 ).

Sverige, som trots allt ligger i norra Europa och långt ifrån oroshärdarna där de flesta kommer ifrån; Syrien, Irak, Libyen, är ett attraktivt land för många att ta sig till. Genom Dublinförordningen sätts en stor press på EU:s gränsstater – främst Grekland och Italien – att ta emot huvuddelen av flyktingarna. En del av dessa tar sig därifrån vidare till övriga EU-länder.

AppleMark

Tyskland gjorde i veckan avsteg från Dublinförordningen för flyktingar från Syrien, och låter dem få sin sak prövad i Tyskland (Sveriges radio, 15/8 2015). I Tyskland står man idag inför en stor kris vad gäller flyktingmottagandet vad gäller just logistik och administration. Brist på bostäder, ett ökat tryck på systemet vad gäller ansökningar av asyl skapar problem i Tyskland, samt en ökning i främlingsfientlighet och ökad högerextremism (Economist, 21/8 2015). För att delvis lösa de logistiska problemen har man från tysk sida valt att mobilisera delar av sin försvarsmakt, Bundeswehr, för att bistå med i första hand tält och sängar. Totalt ska man inledningsvis sätta upp 141 tält och 500 sängar. Trettio soldater kommer avdelas för den humanitära insatsen (Newsweek, 5/8 2015). Bundeswehr är i nuläget även också involverat i insatsen i Medelhavet för att bistå flyktingbåtar (Bundeswehr.de) samt i FN-insatsen i Irak mot IS (Bundeswehr.de).

Med insatsen av Bundeswehr för att ge humanitärt stöd inrikes till flyktingar väcks frågan om hur väl förberett det svenska samhället egentligen är för att kunna mottaga flyktingar i större omgångar? Om en konflikt skulle bryta ut i närområdet – exempelvis en väpnad konflikt i Baltikum eller Finland – och sätter Sverige som första land en stor del av flyktingarna skulle ta sig till, skulle då Sverige klara av detta? Om en större katastrof eller ett väpnat angrepp drabbar Sverige direkt, och leder till att en stor del tvingas att bli internflyktingar (IDPs, Internally Displaced Persons), klarar Sverige av detta?

I det kalla krigets totalförsvar fanns det en omfattande organisation för att kunna ta emot såväl inrikes- som flyktingar från närområdet. Vad vi sett de senaste åren är delvis resultatet av totalförsvarets avvecklande. Vart ska dessa flyktingar idag ta vägen? En viktig del i totalförsvaret, som bör återtagas snarast i min mening, är just denna del. Flyktingläger bör planeras redan i fredstid. Varje kommun bör planera hur man ska kunna ta emot flyktingar och bistå varandra. Offentliga anläggningar som skolor, dagis, gymnastiksalar, idrottshallar, och så vidare, bör förberedas för att snabbt (inom 24h) kunna omvandlas tillfälliga flyktingläger. Större städer och orter som misstänks hamna i skottlinjen bör se över och förbereda evakuering av alla för totalförsvaret icke-nödvändiga civila, dels för att begränsa effekterna av fientlig beskjutning och skydda civila, dels för att motverka det kaos som följer av när en stor massa mer eller mindre okontrollerat förflyttar sig från en punkt till en annan. Denna civilförsvarsplanering bör ske i samverkan med Försvarsmakten och inte ses som frikopplad från den militära försvarsplaneringen. Man bör dels se över hur Försvarsmakten kan stötta evakuering och omhändertagande av civila, dels tillse så att Försvarsmaktens transport- och framryckningsvägar inte korsas med de civila evakueringsvägarna. Under den tyska invasionen av Frankrike 1940 försvårades en stor del av de franska motåtgärderna på grund av att man hamnade i just flyktingvägarna och körde fast i trafikstockningar, etc.

Utöver att enbart kunna ta hand om civila på flykt bör det även ses över hur man ska kunna ta om hand om föräldralösa barn, och hur dessa ska kunna återförenas med eventuella släktingar eller bekanta.

Totalförsvaret måste involvera hela samhället och mer eller mindre alla samhällsfunktioner måste kunna samverka. Försvarsmakten löser ut den militära delen av försvaret, men vad gäller civilförsvar (där Försvarsmakten måste kunna bistå, utan att göra avkall på stridskapacitet eller lösande av sin huvuduppgift) måste kommuner och landsting, räddningstjänst, kollektivtrafik (SJ, SL, etc.), polis, sjukvård, äldreomsorg, samt även för-, grund-, och gymnasieskolor samverka med varandra för att se över hur man ska kunna lösa sina uppgifter, och där är just evakuering och omhändertagande av civila/icke-kombattanter en huvuduppgift. Utöver myndigheter och offentlig verksamhet bör även stora delar frivilliga engageras; Röda korset och svenska kyrkan är kanske de två största, men även civilpersoner och företag. Hotell bör kunna tas i anspråk av kommuner för att hysa IDPs, och civila boende i kommunerna uppmuntras upplåta delar av sina hem för att ta in flyktingar.2429388_1200_675

Hade denna organisation och planering funnits redan tidigare hade möjligtvis flyktingmottagandet kunnat fungera bättre och vara mer omfattande för svensk del. Hur många flyktingar och asylsökande hade inte kunnat få plats i skolor och andra offentliga anläggningar som stått tomma över sommaren? Skolor har ofta gott om utrymmen, har förberedda sanitära anläggningar, samt någon form av lokaler för administration.

Arbetar du i offentlig/kommunal verksamhet? Arbetar du i ett privat företag? Undrar du om din verksamhet kan bidraga till att stärka totalförsvarsförmågan? Förslag: ta upp det på ett möte med högre chefer. Försök ordna till samverkansmöten med kommun- och landstingsstyrelsen. Visa vad ni kan bidraga med, och att ni är villiga att bidraga. Då kan ni kanske dra ett, om än litet, strå till stacken. Det händer, och kommer hända, mycket inom försvarsområdet inom de närmaste åren. Men det skadar inte att redan nu ta initiativ och visa handlingskraft. Allt försvar äger inte rum med vapen i hand.

Vi avslutar med att låta brittiska Rädda Barnens gripande reklamfilm – Just because it isn’t happening here – få agera som avslutande illustration och understryka inläggets poäng.

Allt gott!
//Victor

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik

Några tankar om värnpliktsutredningen

För tre dagar sedan gjorde försvarsminister Peter Hultqvist (S) ett politiskt utspel när han gick ut och talade om att en utredning kommer tillsättas i höst för att utreda hur den allmänna värnplikten i Sverige kan återtagas (DN, 6/8), som man även uttalade en vilja om i såväl valkampanjen som i Försvarsöverenskommelsen (Försvarsöverenskommelsen, sidpeterhultqvist. 10 – 11).

I DN säger försvarsministern att utredningen ska titta på i huvudsak ett system efter norsk och dansk modell där man har ett kombinerat yrkes- och pliktförsvar. Man ska även göra plikten könsneutral. Tanken är att en majoritet av ungdomar ska mönstras, medan en mindre del ska tas ut till att genomföra värnpliktsutbildningen. Direktiven för utredningen är inte helt färdiga, men kommer förhoppningsvis vara det när utredningen tillsätts i höst. Hultqvist säger även att utredningen ”måste ske i någorlunda snabb takt för det här är en angelägen sak” (DN, 6/8).

Personligen ser jag det som en extremt positiv utveckling av försvarspolitiken om värnplikten återtas. Att den dessutom görs könsneutral är enbart positivt, och ett viktigt slag för jämställdheten i samhället.

Den allmänna värnplikten må vara förlegad ur såväl säkerhetspolitiskt som militärt perspektiv. Den nya formen av krigföring handlar inte längre om 1800- och 1900-talets massarméer, och säkerhetspolitiskt är det, i mina ögon, endast Israel och möjligtvis Taiwan samt Sydkorea står under så pass stort militärt hot att de behöver en allmän värnplikt. Men värnplikten fyller även många andra nyttiga funktioner. Bland annat hjälper den ungdomar att komma in i vuxenlivet. Värnplikten ger även nyttig arbetslivserfarenhet för ungdomar som kommer direkt från gymnasiet; de lär sig arbeta i grupp med främlingar, arbetsdisciplin, problemlösningar, etc. Dessutom ger det många ungdomar utbildningar och erfarenheter som behövs i det civila arbetslivet, så som exempelvis körkort, lastbilskort, etc. Det ger även en insikt i att man klarar mer än man faktiskt tror sig klara av, vilket stärker självförtroendet.

Värnplikten ger även fördelar ur samhällsskyddsperspektiv. Ungdomar lär sig klara sig själva och överleva svåra situationer, så som väderhändelser, strömavbrott, eller en så ”enkel” sak som att gå vilse i skogen. Utbildningar och drillning i kunskaper som hjärt- och lungräddning, första hjälpen, brandsläckning, samt hur man ska agera vid exempelvis en trafikolycka är kunskaper som inte ska nedvärderas, och kan vara avgörande för samhällets säkerhet på en lägre nivå. Har dessutom staten säkerställt medborgarnas grundläggande överlevnadsförmåga vid olyckor och krissituationer genom övning, utbildning, och kunskaper minskar samhällets sårbarhet.image005

Slutligen ger den allmänna värnplikten sociala fördelar i form av att det minskar klassklyftor, ökad integrationen mellan grupper i samhället, ökar jämställdheten (särskilt när den är könsneutral), samt bidrar till att öka känslan av att vi är ett gemensamt samhälle. Detta genom att den behandlar alla lika, och alla är där av samma anledning: för att försvara Sveriges territoriella integritet, dess medborgare, och dess grundläggande värderingar. Det tvingar olika samhällsgrupper att umgås och samverka; grupper och individer som kanske annars aldrig skulle träffas. Rika och fattiga, stad och landsbygd, nördar och sportfånar, invandrare och inrikesfödda, homo-, bi- och heterosexuella, män och kvinnor. Känslan av vi är ett samhälle stärks. Detta stärker uppfattningen om demokrati, mänskliga rättigheter, och gemenskap, samt respekten för de demokratiska och samhälleliga institutioner vi har. Detta leder också till att samhället stärks, integreras, och förståelsen för de olika samhällsproblemen ökar. Det blir således även en integrationspolitisk fråga. Det minskar klyftor och slitningar samhällsgrupper emellan. Kanske är värnpliktens avskaffande sommaren 2010 en delorsak i det hårdnade samhällsklimat vi upplevt de senaste åren?

Vdsc07710_5447ba37e087c3410bf48d6ai ska inte heller underskatta de försvarspolitiska fördelarna för den allmänna värnpliktens införande i Sverige. De senaste årens försök till yrkesförsvar har visat på att stora personalbrister uppstått inom det svenska försvaret, och många hoppar av antingen direkt efter grundutbildningen eller efter en kortare anställningsperiod (Se: Sveriges radio 27/12 2013, SvD 28/1 2012, samt SvD 10/2 2014). Det har även skapat problem med utbildnings- och övningstid för förbanden, då arbetstidsregleringar, lönetillägg, och liknande, har visat sig vara försvårande omständigheter för upprätthållandet av den grundläggande militära försvarsförmågan (SvD 12/1 2014, Wiseman’s Wisedoms 8/2 1014, KKrVa 6/4 2014, samt Skipper 11/5 2014). Missförstå mig inte; är man anställd ska man ha skälig lön och goda villkor, oavsett om man är yrkessoldat, officer, snickare, doktor, eller VD. Kombinationen av yrkesförsvar och en icke-anpassad budget har dock skapat viss problematik. Mina personliga erfarenheter har visat på att unga i dagens samhälle, som skulle kallats till mönstring med en allmän värnplikt, är intresserade av att göra lumpen men får inte ”tummen ur” att själva ansöka, och har, tyvärr, en bristande initiativförmåga. Kallas dessa istället till mönstring kommer fler att göra grundutbildningen, även om endast mönstringen är pliktad. Med värnplikten säkras även rekryteringen till Försvarsmaktens många olika specialistbefattningar, och man kan öka möjligheterna att få rätt individ på rätt plats. Ungdomar med duktiga kunskaper i exempelvis datoranvändning kan placeras i Försvarsmaktens IT-förband (och vid mobilisering stärka den offensiva IT-förmåga Hultqvist har sagt sig vilja bygga upp), fordonsintresserade placeras i mekaniker- eller förarbefattningar, etc. Detta är områden där staten, i det här fallet representerad av Försvarsmakten, har svårt att rekrytera (och behålla) civil kompetens, till stor del på grund av svårigheter i att konkurrera med en global civil marknad. Se bland annat mitt tidigare inlägg från förra året om repövningarnas återupptagande.

Inför valet 2014 gjorde jag en rundfrågning av partierna kring deras syn på (bland annat) värnplikten för att söka dra slutsatser kring värnpliktens eventuella återinförande. Hela undersökningen – ”Ett personalförsörjningssystem är aldrig bättre än dess utfall…– En undersökning om värnpliktens eventuella återinförande efter valet 2014 -” kan läsas i .pdf-format här. En av de slutsatserna jag drog av undersökningen var att en S-ledd regering var troligast för en återinförd värnplikt, och att detta skulle kunna ske med stöd från V, Mp, och Fp. Idag skulle denna konstellation räcka för att få igenom beslutet i Riksdagen (vilket ett återinförande inte skulle kräva utifrån hur lagen är utformad). Ytterligare en slutsats var att om Riksdagsvalet utmynnade i en S-ledd regering skulle reformen för återinförd värnplikt troligast påbörjas inom ett år, beroende på det säkerhetspolitiska lägets utveckling. Denna undersökning blev färdig den 13/9 2014, och dess slutsatser tycks ha slagit ut väl.

Hur den återinförda värnplikten blir i realiteten återstår att se, men i mina ögon kommer troligast följande utfall ske:

En allmän och könsneutral värnplikt kommer införas där i princip samtliga ungdomar kallas till mönstring det år de fyller 18. Troligast kommer det system som man haft länge, och fortfarande har för ansökningar till den grundläggande militära utbildningen (GMU), att bibehållas. Det vill säga en internetbaserad ”mönstring” där de mönstrande inledningsvis får besvara några frågor om värderingar, hälsa, fysisk och psykisk hälsa, utbildningsnivå, samt egna önskemål. Här kommer således de allra minst lämpade (folk med värderingar som direkt strider mot Försvarsmaktens värdegrund, dålig hälsa, och/eller uppvisar en stor ovilja) att sållas bort. Troligast kommer de som dock säger sig vara ovilliga men visar sig lämpliga i andra aspekter att kallas till den ”riktiga” mönstringen för att där försöka övertalas. Samtliga som visar sig lämpliga kommer att kallas till mönstring där deras lämplighet testas, och de som inte säger direkt nej (efter samtal med mönstringsförrättare) kommer att placeras för utbildning (i mån av lämplighet och plats). Med andra ord kommer vilja att ses som meriterande, och de som vill (och inte anses direkt olämpliga) kommer ges en plats, och de som inte uttryckligen säger nej kommer att användas för att fylla upp vakanser/kvoter. Efter avslutade gymnasiestudier (det vill säga det år den blivande rekryten fyller 19) kommer de att kallas till utbildning. De som ej placeras kommer troligast placeras i någon form av utbildningsreserv, för att kunna kallas in vid behov eller förhöjd hotbild mot Sverige.

Vad gäller utbildningen kommer den förmodligen inledningsvis att grundas på det nya systemet för grundutbildningen (GMNY), för att därefter anpassas efter säkerhetspolitiska och krigsorganisatoriska utbildningsbehov. Efter avslutad grundutbildning kommer den värnpliktige att placeras i en befattning och ett krigsförband, för att därefter kallas till repetitionsövning med jämna mellanrum. Då GMNY även ska omfatta rekrytering och utbildning mot Hemvärnet är det inte otänkbart att värnpliktiga direktrekryteras till HV redan under mönstringen för att därefter krigsplaceras på ett hemvärnsförband. Detta kan i framtiden föranleda en reform av nuvarande hemvärnssystem.

Efter avslutad grundutbildning kommer den värnpliktige ges möjlighet att söka anställning som GSS (Gruppchef, Soldat, Sjöman – ”anställd soldat” på civilianska) med antingen ett heltids- (GSS/K) eller tidvis (GSS/T) baserat kontrakt. I första hand kommer de som vid mönstringen sagt sig vara intresserade att erbjudas anställning, och därefter ”övriga” värnpliktiga. Troligast kommer tyngdpunkten hos Armén att läggas på GSS/T-förband för internationella insatser, medan en mindre kärna av K-förband behålls. Detta av huvudsakligen ekonomiska skäl. Marinen och Flygvapnet kommer anställa färre GSS (då en stor del av befattningarna idag är officersbaserade), men då lägga fokus på K-soldater på grund av beredskapsskäl och utbildningsbehov. De som ej fortsätter som GSS, officerare, eller i Hemvärnet kommer krigsplaceras enligt ovan beskrivet system.images

Detta är min bedömning av vad som är troligast, och ska alltså inte spridas som en sanning. Hur jag själv ser på att systemet borde utformas skiljer sig inte helt från det ovan beskriva systemet, men kommer ändå att redogöras för nedan. Jag hoppas även, och tror, att någon form av civilförsvarsplikt/vapenfri värnplikt kommer införas med tiden, för att kunna bemanna vissa funktioner inom civilförsvaret, exempelvis inom räddningstjänst, sjukvård, jordbruk, viktigare industrier, och så vidare.

Min vision av hur en allmän värnplikt ska se ut är i stil med ovan, men skiljer sig på några punkter. Samtliga ungdomar i Sverige ska genomgå mönstringen, så som beskrivet ovan. Därefter ska alla som anses lämpliga tas ut till en preliminär krigsbefattning, baserad på krigsorganisationens behov, lämplighet, tidigare erfarenheter/utbildningar, samt egna önskemål. Bedömningen ska ske baserad i den prioritetsordningen. De som vill göra värnplikten ska i första hand tas ut, därefter de som känner varken eller, medan de som vapenvägrar ska placeras i civilförsvaret. Vägrar de även detta ska de i värsta fall kunna dömas till fängelse, samhällstjänst, eller böter, men i första hand ska de uteslutas från vissa yrken (väktare, polis, räddningstjänst, sjukvård, osv.). Vapenvägrare ska inte dömas för brott, men stängas ute från möjligheterna att söka arbeten som involverar aktivt våldsanvändande (väktare, ordningsvakt, polis, etc.) samt förbjudas från att gå med i skytteklubbar, jaktlag, eller inneha jakt-/vapenlicens. De ska givetvis ges möjligheten att söka om för att tilldelas en vapenbärande befattning i krigsorganisationen om de ångrar sig i framtiden.

Samtliga svenska medborgare ska omfattas av mönstringsplikt från det år de fyller 18 till och med det år de fyller 45. På så sätt integreras även invandrare i processen, efter erhållet medborgarskap, vilket underlättar integration och jämställdhet.

De som ej placeras i en vapenbärande befattning inom Försvarsmaktens krigsorganisation ska, förutsatt de uppnår de grundläggande kraven, placeras i en civilförsvarstjänst. Där ska de inledningsvis genomgå en kortare (ca tre månader) totalförsvarsutbildning där de lär sig i princip samma delar som de i vapenbärande tjänst, dock utan de militära inslagen, vad gäller överlevnad, sjukvård, totalförsvarsinformation, och så vidare. Syftet med detta är att få ut de icke-militära, positiva effekterna av en värnpliktstjänstgöring. För de som vill ska sedan en frivillig Grundläggande militär utbildning (Gu-F) genomgås på ca 14 dygn där de militära delarna klaras av. Detta för att möjliggöra en framtida befattning inom exempelvis Hemvärnet eller i en stödbefattning inom Försvarsmakten. Därefter skickas rekryterna ut på en fyra till tio månader lång platsutbildning där de utbildas i sin befattning inom civilförsvaret (totalt är utbildningen fyra till tretton månader, beroende på befattning). Detta kan vara i allt från stöd i viktiga industrier, jordbruk, eller liknande, till arbete inom transportindustrin eller som tekniker på elverk, brandman, inom sjukvården, och så vidare.

För de som genomgår värnplikt (vapenbärande befattning) ska en liknande utbildningsgång genomgås; inledningsvis tre och en halv månads grundläggande utbildning (motsvarade dagens GMU) vid preliminära krigsförband. Under perioden prövas Rekryteringsmyndighetens preliminära krigsbefattning mot hur väl rekryten presterar under utbildningen. Skulle rekryten ha önskemål om en annan befattning, och under utbildningen visa sig lämpad för den (och behov finns) kan en omprövning göras. Skulle rekryten dock visa sig olämplig för befattning kan den i värsta fall tvingas lämna utbildningen (om hot mot egen eller andras hälsa, eller mot rikets säkerhet, föreligger). I första hand ska rekryten dock omprövas för en befattning med lägre krav som den bedöms mer lämpad för. Total utbildningstid för en värnpliktig bör vara sju och en halv till femton månader, beroende på befattning, utbildningsbehov, och säkerhetspolitiskt läge.

Efter avslutad utbildning med godkända betyg krigsplaceras de värnpliktiga i krigsförband. De som vill kan söka en anställning som GSS/K på ett snabbinsatsförband med kontrakt som förnyas varje år tills dess att soldaten tjänstgjort i max 8 år. Efter ett års kontraktstid kan kontraktet förlängas, eller omvandlas till ett GSS/T-kontrakt (huvuddelen av förbanden ska dock vara K-förband). Precis som idag får en anställd soldat tjänstgöra max 16 år (8 som K- och 8 som T-soldat). Soldaten kan givetvis avsluta sin anställning efter ett år, söka ny befattning, bli hemvärnssoldat, söka officersutbildning, eller bli helt civil. I det sistnämnda krigsplaceras de åter i sitt värnpliktskrigsförband. Nu skulle jag kunna redogöra för min syn på hur Försvarsmakten ska organiseras, men det skulle bli allt för långt, och kräver ett eget inlägg. Sammanfattat bygger det på ett kombinationssystem.

Värnpliktiga som ej innehar aktivt anställnings-/hemvärnsavtal med Försvarsmakten placeras i ett värnpliktskrigsförband till och med max fyllda 50 år (beroende på fysisk och psykisk hälsa, lämplighet, och behov). Under den perioden kallas den värnpliktige in för repetitionsutbildningar med ca fem och ett halv års mellanrum (för att kunna öva i olika årstider) på ca en månads förbandsövning. I samband med dessa övningar genomförs även en mönstring för att tillse att den värnpliktige fortfarande lever upp till de ställda kraven för befattningen (befattningskraven bör givetvis anpassas till den värnpliktiges ålder). Är den värnpliktige fortfarande placerad vid sitt värnpliktskrigsförband vid 50 år fyllda erbjuds denne en placering i Hemvärnet alternativt placeras i ett lokalförsvarsförband, i en befattning så lik sin tidigare som möjligt. Där kommer individen vara placerad till och med max 70år fyllda (så länge den lever upp till de ställda kraven), och genomför repövningar med fem och ett halvårs mellanrum. Även hemvärnssoldater och -befäl som lämnar organisationen ska placeras i lokalförsvarsförbanden, för att säkerställa att deras kompetens bibehålls och bevaras i organisationen.

Värnpliktiga som fortsätter på högskola efter avslutad värnpliktsutbildning ska erbjudas en reservofficersutbildning på tre terminer (samt ett år med heltidstjänstgöring) efter uttagen högskoleexamen (minst 90 högskolepoäng) för placering i krigsförbanden (antingen i ett snabbinsatsförband i en T-befattning, eller i ett värnpliktskrigsförband). På detta sätt säkerställs en aktiv och levande reservofficerskår med breda och kvalitativa kunskaper.repmanad

Dessa sista sex stycken var alltså min vision av hur systemet borde utformas, för att få ut maximalt rekryteringsunderlag och kvalité till totalförsvaret och få ut frivilligförsvarets engagerade och motiverade soldater med värnpliktssystemet breda rekryteringsunderlag, samt värnpliktens sociala fördelar. Då detta var min vision ska det inte tolkas som en analys av hur det nya värnpliktssystemet kommer utfalla i realiteten.

Allt gott!
//Victor

Tillägg: Se gärna Cornucopias inlägg på ämnet.

Standard
Militärhistoria

Lejonet från norr – Propagandaverktyget som blev nationell symbol

Lejonet är en svensk nationell symbol som återfinns i bland annat Sveriges riksvapen, i diverse adelsfamiljers heraldik, i några landskapssköldar, samt i diverse myndigheters vapensköldar. Lejonet är heraldiskt förknippat med mod och styrka samt kunglighet; lejonet brukas kallas för ”savannens konung”. För den svenska monarkins del är kanske lejonet främst förknippat med Gustaf II Adolf Vasa (1611 – 1632), även kallad för ”Lejonet från Norden”.

Stora_riksvapnet_-_Riksarkivet_Sverige

Det stora riksvapnet. Källa: Wikimedia.

”Lejonet från Norden” föds i samband med trettioåriga kriget (1618 – 1648). Sverige intervenerar i kriget officiellt 1630. Officiellt steg den svenska armén i land vid Peenemünde i norra Tyskland 1630 för att man ville förhindra den katolska kejsarstaten från att få tillgång till hamnar runt Östersjön och kunna etablera en permanent militär närvaro i det svenska närområdet. Man hävdade även att man skyddade protestantiska stater och städer undan katolsk expansion. Vad gäller det sistnämnda kan man flika in att det katolska Frankrike subventionerade den svenska krigsinsatsen mot den katolska stormaktsrivalen Österrike, vilket gör de religiösa argumentet något bristfälligt.

Attributed_to_Jacob_Hoefnagel_-_Gustavus_Adolphus,_King_of_Sweden_1611-1632_-_Google_Art_Project

Gustaf II Adolf Vasa (1594 – 1632), ”Lejonet från Norden”. Källa: Wikimedia.

Epitetet ”Lejonet från Norden” började spridas ut av det svenska propagandamaskineriet för att väcka stöd och sympati för den svenska krigsinsatsen, både inom landet som internationellt. Epitetet hade sin grund i en gammal sagolegend om att ”ett gyllene lejon skulle komma ur natten och besegra örnen”. Det gyllene lejonet skulle ”hjälpa de rättrogna i kampen mot ondskans imperium”. I det här sammanhanget ansågs således ondskans imperium vara det katolska Tysk-romerska riket, eller Heliga romerska riket av tysk nation som det officiellt kallades, (962 – 1806), och de rättrogna vara protestanterna och reformisterna i norra Tyskland och andra stater. Den svenska propagandamaskinen ville givetvis skapa kopplingar mellan Sverige och det gyllene lejonet; dessa kopplingar underlättades av det gula korset i den svenska flaggan (som använts officiellt sedan 1500-talet, och det blågula använts som färger för att symbolisera Sverige sedan 1275), Gustaf II Adolfs ljusa hår, samt den svenska arméns rykte om sig att uppvisa stort mod på slagfältet.

Denna sagolegend var i sig ingen ny saga eller skapad av svenskarna, utan lika gammal som kampen mellan katoliker och reformister (senare protestanter) i Tyskland (och övriga Europa) som pågått sedan senmedeltiden. Denna kamp kan i sig spåras tillbaka till kampen mellan Romarriket och dess fiender; Trettioåriga kriget kan kanske i viss mån ses som Europas slutgiltiga brytning med Rom, då Påvens och Roms makt över Europas kungar och furstar mer eller mindre slutgiltigt bröts för gott.

Redan innan Gustaf II Adolf steg i land i Peenemünde hade den gamla sagan väckts till liv med hjälp av det svenska propagandamaskineriet, via de många kontakter Sverige hade med de tyska staterna genom primärt handel men även genom andra samhällsutbyten. När sedan de svenska krigsframgångarna mot de katolska arméerna växte och blev allt fler kom legenden att spridas och få fäste bland såväl den tyska lokalbefolkningen som bland Europas adelsätter och makthavare. ”Lejonet ur midnatten” – ”der Löwe aus Mitternacht” – blev istället ”Lejonet från Norden” – ”der Löwe aus dem Norden”. Idag är den ursprungliga sagolegenden till stor del bortglömd, men den svenska propagandan om ”Lejonet från Norden” lever idag och associeras fortfarande till Gustaf II Adolf, som 1633 fick epitetet ”den store” tilldelat sig av Sveriges ståndsriksdag. Gustaf II Adolf är den ende svenske monark som fått det epitetet.

Vad gäller Tyskland så gav Gustaf II Adolfs, och hans kollegors och motståndares, härjningar starka efterverkningar i såväl kultur och politik som i den sociala utvecklingen. Tysklands befolkning minskade med mellan 25 till 40% som ett resultat av plundringar, mord, strider, sjukdomar, och svält. Totalt beräknas omkring åtta miljoner människor ha dödats (detta inkluderar såväl civila som militära förluster) som ett resultat av kriget. Den svenska armén på egen hand beräknas ha förstört över 2000 slott, 18,000 byar, och 1,500 städer. Politiskt fick bland annat den katolska ockupationen, och senare den svenska ockupationen, av det fattiga, reformistiska, och neutrala Brandenburg (den stat som i rakt nedstigande led senare skulle bli Preussen, och därefter Tyskland 1871) effekten att en stark militarism föddes i Brandenburg, och militärmakt kom att läggas högt i den politiska verktygslådan. Kulturellt märks de svenska härjningarna i Tyskland idag främst i ordspråk och talesätt; bland annat varnar tyska föräldrar sina olydiga barn för svensken. Gustaf II Adolfs valspråk under fälttåget; ”Gott mit uns” – ”Gud är med oss” – kom att leva vidare som den preussiska statens valspråk från 1701, och senare blev det den tyska arméns valspråk fram till 1962 då den västtyska försvarsmakten (Bundeswehr) bytte till de första orden i den tyska nationalsångens tredje vers: ”Einigkeit und Recht und Freiheit” – ”enighet och rättvisa och frihet”.

Stefan01

Stefan Löfvén. ”Der Lövén aus dem Norden”? Bildkälla: Socialdemokraterna.se

Lejonet från norr handlade alltså om den svenska statens försök att motivera sin intervention i en (på papperet) religiöst grundad och långtgående konflikt, med enorma konsekvenser för hela regionen och befolkningen. Lejonet från norr var en i grunden godhjärtad symbol som ställde sig på de svagas och rättroendes sida i en konflikt mot ondskans imperium (även om denna propagandabild inte fullt ut stämde överens med verkligheten). Denna tradition lever idag vidare i den svenska utrikespolitiken med svenska insatser bland annat i Mali, Afghanistan, samt en nyligen avslutad insats utanför Somalias kust. När nu Sverige beslutat sig för att skicka beväpnad personal för att stödja kurdiska Pershmergatrupper i kampen mot terrororganisationen IS (eller Daesh) vore det kanske inte helt fel att återuppliva den gamla propagandan med det godhjärtade lejonet från norr som ställer sig på de rättroendes sida i kampen mot ondskan?

Referenser och källor:
Denna text bygger till stor del på information ur följande:
Christopher Clark – ”Iron Kingdom – The Rise and Fall of Prussia, 1600 – 1947”
Lars Ericson Wolke – ”Svensk militärmakt – Strategi och operationer i svensk militärhistoria under 1500 år”
Lee Palmer Wandel – ”Voracious Idols & Violent Hands – Iconoclasm in Reformation Zurich, Strasbourg, and Basel”
Uwe von Klußmann – ”Der Löwe aus Mitternacht” – Der Spiegel Geschichte, 26/7, 2011.
”Population and the Thirty Years War” – HistoryLearningSite.co.uk, 2014.

Standard
Övrigt, Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Det är inte bara Ryssland…

… Som har troll i maskineriet. Det här inlägget kommer primärt att avhandla Saudiarabien och den så kallade ”Saudikonflikten”.

Ända sedan Saudiarabien förbjöd Margot Wallström (S), som var särskilt inbjuden gäst, från att tala inför Arabförbundet den nionde mars i år (SvD, 9/3 2015), har Sveriges relationer med Arabländerna och särskilt Mellanöstern försämrats drastiskt. Den tionde mars kallade Saudiarabien hem sin ambassadör från Sverige (SvD, 11/3 2015), och kort därpå (18 mars) följde Förenade Arabemiraten (FAE) deras exempel.(SvD, 18/3 2015, uppdaterad 19/3 2015) Det ryktas även om att fler arabländer kan göra detsamma.(Expressen, 19/3 2015) Konflikten mellan Sverige och Saudiarabien handlar i första hand om att Sverige har kritiserat den saudiska regimen för dess allvarliga brister när det kommer till mänskliga rättigheter och demokrati. Wallström ska bland annat ha kallat Saudiarabiens syn på mänskliga rättigheter för ”medeltida”. I skuggan av konflikten finns även det att Sveriges regeringen beslutat att inte förnya det militära samarbetsavtalet som pågått med Saudiarabien sedan 2005, och förnyades av den föregående alliansregeringen under Fredrik Reinfeldt (M) 2012.(Svt, 13/3 2015)

margot-wallströmSvensk media rapporterar målar dock mestadels upp en negativ bild av läget, undantaget några liberala och vänsterpolitiska debattörer, medan internationell media målar upp en mer positiv bild av läget och hyllar Sverige. (Washington Post, 12/3 2015, Ibid., 20/3 2015, Metro, 10/3 2015) Sverige är dock inte först med att riva upp sina avtal med saudierna, då Sveriges näst största handelspartner och EU:s ekonomiska stormakt, Tyskland, rev upp ett liknande avtal i januari i år. (Dagens Nyheter, 25/1 2015)

Det som setts de senaste tiden är en omfattande kritik, delvis från svenskt näringsliv (dels politiska företrädare och lobbyister, dels andra som säger sig föra näringslivets talan), delvis från Saudiarabien själva. Det här inlägget avser alltså fokusera på främst det sistnämnda.

Sedan konflikten inleddes för ca två veckor sedan har vi sett en massiv saudisk påverkanskampanj i dels arabisk dels svensk media, men framförallt har denna påverkanskampanj dykt upp i andra fält än de blott mediala. Saudiarabien, som är en stor regional, såväl ekonomiskt som militärt, i Mellanöstern, har lyckats utöva påtryckningar på sina kulturellt närliggande länder att fördöma Sverige. Genom att måla upp konflikten som grundad i islam, och måla upp Wallströms kritik som att den riktar sig gentemot islam kan man få med sig åtminstone de mest konservativa och hårdfört troende muslimer, och de islamister som förespråkar sharia. Saudiarabiens kung, Salman bin Abdul Aziz, kan dessutom måla upp sig som wahhabismens och sharias försvarare.

Men vi har även sett saudierna genomföra påverkansoperationer på sociala medier. Exempelvis har det dykt upp ett konto på mikrobloggen Twitter som går under visningsnamnet ”Jag är en Arab”, eller @ArabsinSweden . Detta konto gjorde sin första tweet den 15:e mars, det vill säga när konflikten började eskalerade (strax efter att Saudiarabien kallat hem sin ambassadör), och har därefter fyllts med marknadsförda tweets (det vill säga tweets som användaren betalar för ska synas för en viss publik, oavsett om de följer eller ej) som riktat kritik mot Margot Wallström. Kontonamnet i sig syftar troligtvis även det till att få läsare att tro att kontot på något sätt representerar Sveriges arabiska minoritetsbefolkning; möjligtvis för att på något plan påverka framförallt den svenska vänstern. Även framställningen att kritiken riktar sig mot islam kan spela in här. Att dock majoriteten av den svenska vänstern på något sätt skulle tillåta Saudiarabien, en av världens största förtryckarstater, agera islams, eller ens arabvärldens, främste förespråkare betvivlar jag starkt, rent personligen.

unnamed-19Saudiarabien kan, genom att dels verka på denna mikronivå som Twitter utgör, dels på makronivå genom att exempelvis påverka andra stater i regionen, eller företag/organisationer/individer med ekonomiska intressen i landet (genom att exempelvis strypa inresetillstånd eller ekonomiska visum) påverka det svenska samhället att gå i den riktningen de önskar. Exakt vad Saudiarabien vill uppnå överlåter jag till någon med bättre kunskaper om regionen att svara på, men om jag tillåts spekulera fritt kan det dels handla om att de önskar fortsätta det militära samarbetsavtalet med Sverige, dels förhindra att andra stater går samma väg som Sverige och Tyskland gjort genom att utöva sådana massiva påtryckningar gentemot Sverige som man gjort. Ytterligare en faktor kan vara att Saudiarabien vill göra en framförallt regional maktuppvisning och uppvisa för andra stater i området att man ej tillåter ett land i väst att kritisera landets interna angelägenheter. Bara genom att skapa en politisk kris i Sverige (eller något annat land för den delen) kan den saudiska regimen påvisa sin makt och sitt inflytande, och således uppnå den avskräckningseffekt man önskar (jämför med mitt tidigare inlägg om sabotage- och subversionsoperationer av främmande makt riktade mot Sverige).

Saudiarabien behöver dock inte verka särskilt subtilt eller dolt med denna verksamhet, då det endast tycks räcka med att ge vatten på den svenska regeringskritiska oppositionskvarnen, som mer än gärna ser att den sittande rödgröna regeringen utsätts för en politisk kris och kan utmålas som inkompetent. Till sin hjälp och som utförare av den subversiva påverkansverksamheten har de så kallade ”nyttiga idioter”, som tror sig tjäna sina egna syften, inom svensk media, inom svenskt näringsliv, och bland oppositionspolitiker.

Med andra ord kan saudierna, genom att utöva påtryckningar i närområdet och mot aktörer med ekonomiska intressen på den arabiska halvön för att skapa stöd för sin sak, påverka den svenska regeringen genom den svenska oppositionen; det vill säga alla, som av någon anledning (ekonomiska, maktpolitiska, eller andra skäl) vill fälla den sittande regeringen, antingen kortsiktigt eller under valet 2018. All kritik mot regering är för oppositionen bra kritik, oavsett vem som ligger bakom den.

Standard
Säkerhetspolitik, Strategi

Etablerandet av normalbilder och sensemaking

Av diverse anledningar som inte behövs diskuteras här har detta blivit första inlägget på nästan två månader (senaste inlägget handlade om Sverige och NATO, och publicerades den 18/1). För detta ber jag om ursäkt, men hoppas jag kan öka takten mellan inläggen, till åtminstone ett inlägg i månaden. Nackdelen är att det minskar kvantiteten, men fördelen är att det, förhoppningsvis, ökar kvaliteten istället.

Nu till vad detta inlägg avser avhandla, nämligen etablerandet av normalbilder och sensemaking, det vill säga situationsförståelse.

Den senaste tiden har media fyllts av rapporter om omfattande störningar i infrastrukturen, främst vad gäller IT- och telenät, men även i energiförsörjningen. Detta är i sig kanske inget konstigt, och kan bero på flera olika faktorer (för en bra analys av vad som kan orsaka störningar rekommenderar jag att fråga en civilingenjör eller tekniker). Men det är just det att dessa störningar allt mer tillhör normalbilden som detta inlägg ska avhandla.

Det kan givetvis vara något helt naturligt som ligger bakom enstaka eller flera av dessa störningar, till exempel uttrar som gnagt på kablar eller dylikt. Men det kan även, och är i vissa fall påvisat, att det finns medvetna insatser av aktörer som utgjort grund för störningarna. Vad skulle då syftet med sådana attacker kunna vara?

Att verka med någon form av störnings- eller subversionsförband redan i fredstid mot ett land kan ha flera syften. Det kan bland annat vara ”skarp” övningsverksamhet, det vill säga att man vill testa sina offensiva förmågor mot en mänsklig motståndare, och då väljer man helst en som besitter många och goda ”övningsobjekt” (det vill säga en högteknologisk och välutvecklad samhällsinfrastruktur), och som inte kan slå tillbaka i större omfattning eller med liknande medel. Europa besitter idag många samhällen och statsbildningar som lever upp till de kraven, där vissa är mer lämpliga än andra. Vad som kanske är värt att anmärka i sammanhanget är att många av dessa IT- och telestörningar ägt rum i samband med ryska militära övningar i Östersjöområdet (KKrVA, 26/2 2015). Utan att peka ut någon, kan det nämnas att det inte nödvändigtvis alltid är statliga aktörer som ligger bakom dylika attacker, utan det finns även diverse privata hackergrupper, så som Lizard Squad som bland annat tros ligga bakom attackerna mot Telias telefonnät i december förra året (Dagens Nyheter, 11/12 2014). Om dessa är endast är ungdomar med för mycket fritid och som vill visa att de kan genomföra attackerna, nätaktivister/-vigilantgrupper som står upp för frihet på Internet och endast attackerar storföretag de anser agerat felaktigt, eller om de verkar med någon form av statligt stöd i ryggen lämnas här osagt (BBC, 27/1 2015 ).

Ett annat syfte kan vara att visa att man kan; att man har förmågan att utan våldsinsats aktivt påverka andra staters samhällen. Det kan vara skrämmande nog för en stat att ha vetskapen att en eller flera aktörer kan allvarligt skada samhället, och vetskapen om detta kan räcka för att skrämma en aktör till eftergifter. Precis som när en stat visar upp sin militära förmåga i diverse öppna källor, finns det ett skrämseltänk där man avser visa att vi kan, vi vill, vi gör. Man behöver inte ens verka mot samhällsviktig krisinfrastruktur, utan det räcker att slå mot enskilda företags eller myndigheters hemsidor (exempelvis Riksdagen.se), eller mot samhällets största teleoperatör av civil telefoni (Telia), för att få sin förmåga uppmärksammad. Denna typ av insatser får dessutom slagverkan hos andra aktörer, då information sprids snabbt idag. IT-angrepp mot Sverige uppmärksammas även utomlands, till del genom svensk medias internationella rapportering (Business Insurance 31/12 2014, Sveriges radio 11/12 2014 och 12/1 2015, The Local 30/12 2014). Med andra ord genomför man en form av ”show of force”, eller maktuppvisning.

Ett tredje syfte kan vara etablerandet av en normalbild som passar ens syften. Ju mer vana vi som civilsamhälle blir vid elavbrott, IT-/telestörningar, störningar i tågtrafiken, etc., desto mindre kommer vi se dem som något onormalt. Inför ett väpnat angrepp mot hela eller delar av landet kommer en angripare mest troligtvis söka störa ut viktiga delar av samhället, så som hela eller delar av civilförsvaret, infrastruktur som krävs för att få personal till sina krigsplaceringar, myndigheternas förmåga att dela och nå ut med information såväl mellan varandra som till samhället i stort, som exempelvis Ryssland gjorde inför angreppet mot Krim för i skrivande stund exakt år sedan (Kyivpost 1/3 2014, Foreign Policy 3/3 2014), eller andra delar av samhället, som USA avsåg göra inför invasionen av Irak 2003 (Infosecisland.com, 20/8 2010). När en angripare lyckats etablera denna normalbild kommer ingen agera särskilt annorlunda ifall ljuset plötsligt slocknar, eller telefonin slutar fungera; ingen kommer osökt att tänka ”Är det startskottet? Är det så det börjar?”.

Detta tredje syfte leder oss in till det fjärde strategiska syftet; nämligen underminerande av statsmakten, eller framförallt samhällets försörjnings- och krishanteringsförmåga (i detta inlägg används en ganska bred definition av kris, och avser även mindre och lokala avbrott), oavsett om den är statlig eller privatiserad. Desto vanligare det blir med avbrott i infrastrukturen, och desto oftare samhällets sårbarheters förs fram i ljuset, desto mer minskar förtroendet för krishanteringen, och i längden även aktörernas (låt oss säga staten, för diskussionens skull) auktoritet i krissituationer. Den senaste tiden har sett en ökning av så kallade ”preppers” eller survivalister, det vill säga personer som enskilt eller i grupp förbereder sig för Katastrofen. Se exempelvis Swedishprepper.com, Swedish Survivalist, eller Nejtackzombies. I denna våg av survivialism har, som vanligt, en marknad uppstått (exempelvis preppad.net), där aktörer söker tjäna pengar kring detta, och givetvis har ett intresse av att samhällets brister förs fram. Poängen här att denna ökning av survivialism och ”prepping” är ett tecken på att folk i allt större mån börjat misstro statens förmåga att skydda sina invånare från kriser och katastrofer, vilket i längden riskerar underminera den rådande samhällsordningen. Medborgare som misströstar kring statens förmåga till försvar kommer troligtvis inte heller i någon större mån att ställa upp när staten så kräver; vid exempelvis ett väpnat angrepp. En statsbildning där medborgarna är mer upptagna med att tänka på sin och sina näras överlevnad (exempelvis vad gäller mat- och vattenförsörjning) kommer med andra ord inte att lyckas upprätta någon form av enhetligt försvar. En sådan stat löper istället risk att bli en så kallad ”failed state”. För en utländsk aktör som avser genomföra krigsförberedelser så ligger givetvis även underminerande av statens auktoritet som ett mål.

Ytterligare en aspekt på undermineringen är att man söker underminera försvarets självförtroende. En stat som inte tror på sin förmåga till motstånd kommer troligtvis inte göra något effektivt eller aktivt motstånd. Soldater och officerare i Försvarsmakten som betvivlar myndighetens förmåga att nå framgång eller skydda deras liv kommer ställa sig tveksamma till att lyda order eller ens ställa upp när larmet går, och en försvarsmakt som folk inte har förtroende för kommer inte heller ha lätt att rekrytera personal i tillräckligt stor omfattning. Men den kanske största faran vad gäller förtroendet för rikets försvar ligger bland politikerna. Politiker som betvivlar den egna statens förmåga att skydda sig själv kommer inte riskera att dra in samma stat i krig, då risken för massiva förluster och förödelse är överhängande. En situation som bland annat Danmarks regering hamnade i den nionde april 1940. Stora tyska truppförflyttningar nära gränserna dagen innan, tyska fallskärmsjägare som landsatts på gatorna i Köpenhamn, stridsvagnar som korsat gränsen in mot Jylland samt, och kanske viktigast sammanhanget, bombplan som hotfullt cirkulerade över Köpenhamns centrum, skrämde den danska regeringen till kapitulation inom åtta timmar från att tyska Wehrmacht inlett invasionen. Nu fick visserligen Danmark behålla viss politisk integritet (fram till 1943), och man räddade en majoritet av danska liv och räddade stora delar av landet under förstörelse, men man gav vika för en angripare och lät sig skrämmas till ockupation. Genom en effektiv blandning av civilkurage och tur lyckades en övergripande majoritet av Danmarks ca 8000 judar räddas undan Förintelsen. Hade Danmark istället genomfört tillräckliga försvarsförberedelser i god tid innan hade de kanske haft ett större förtroende för sin försvarsförmåga, och således stått emot angreppet. Kanske hade man till och med avskräckt Tyskland, som endast kunde avvara begränsade resurser för operationer mot Danmark, från att fullfölja angreppet.

För att uppnå en undermineringseffekt behövs det egentligen inte ens någon fientligt sinnad aktör. Det räcker med att dessa brister förs fram av helt naturliga orsaker (exempelvis en utter som gnagt av en ledning), för att befolkningen, om än långsamt, ska tappa förtroendet. Denna utter kan, likväl som planerad sabotageverksamhet av fientligt sinnade aktörer, bidraga till att etablera en annan normalbild.

Denna typ av underminering kan dels genomföras genom insatser syftandes till att slå ut/störa infrastruktur för att man vill påvisa svagheterna för medborgarna, dels genom andra former av påverkansoperationer. Att parkera en eller flera undervattensfarkoster utanför rikets huvudstad kan man visa att ”vi är här, vi finns, och ni kan inte göra något åt saken”. Genom att sprida ut desinformation i media eller överdriva händelser skapar man dels politikerförakt, del skapar man politiska kriser, och underminerar den sittande regeringens ställning. Bara den senaste månaden har sett ett antal exempel på liknande händelser, exempelvis utrikesminister Margot Wallströms så kallade ”rysslöfte” (Expressen, 17/2 2015), det förfalskade brevet som påstods komma från försvarsminister Peter Hultqvist gällandes vapenleveranser till Ukraina (Svenska dagbladet, 21/2 2015), samt den just nu aktuella Saudiaffären (Dagens Nyheter, 27/2 2015). De två förstnämnda kan vi med all säkerhet säga hade sin grund i påverkansoperationer, medan den sista handlar om meningsskiljaktigheter mellan de två regeringspartiernas politik. Dock har de alla tre den gemensamma nämnaren att de underminerar regeringen. En skicklig användare av påverkansoperationer kan givetvis med fördel nyttja dessa händelser för sina egna syften. Se exempel bilden av ”rysslöftet” som spreds i utländsk media (SputnikNews.com 16/2 2015, The Local 16/2 2015), kontra den som svenska myndigheter försökte sprida (Försvarsmakten kommenterar, 16/2 2015). Att det sedan finns individer och grupper inom riket som gärna ser att regeringens ställning undermineras motverkar knappast effekten av dessa påverkansoperationer.

Det finns givetvis andra syften till varför en aktör vill påverka svensk infrastruktur. Exempelvis att testa och pröva sig fram. Vad händer om strömmen slås ut i område X eller telenätet ligger nere hos leverantör Y? Vad blir effekten i närtid och långsiktigt? Vilka påverkas, och hur? Hur långt tid tar det tills tekniker är på plats och läget är återställt? Med andra ord kartlägger man och samlar in underrättelser om svensk infrastruktur och krishantering, i syfte att veta mot vad och hur man ska slå för att uppnå önskvärd effekt. Det finns även andra tänkbara mer taktiska och operativa syften med dessa angrepp, exempelvis slå ut strömmen i ett visst område för att kunna göra/dölja någon form av insats som fortfarande kräver folk på marken (till exempel inbrott i förråd).

Dessa fyra punkter; (1) testa egen och andras förmåga, (2) styrkedemonstration, (3) etablerandet av en normalbild, samt (4) underminering av staten, är alla i sig själva säkerhetspolitiska problem som måste bemötas redan i fredstid, men sammantaget ger den en bild av krigsförberedelser. Krigsförberedelser genomförs i regel som förberedelser för just krig, och även om det inte betyder att andra aktörer planerar ett krig mot Sverige eller ens på svenskt territorium, vare sig i närtid eller ur ett mer långsiktigt perspektiv, så är det ett tecken på att någon vill vara beredd på att angripa Sverige om det skulle behövas. Frågan vi då måste ställa oss är: Är vi förberedda att möta angrepp mot Sverige om det skulle behövas?

Normalbild

Detta leder oss in på sensemaking, eller situationsförståelse. Det vill säga förmågan att förstå vad som händer när det händer, och vidtaga rätt åtgärder vid rätt tidpunkt. Ett till synes enkelt strömavbrott kan vara början på något större. Den senaste månaden vi haft (vid olika tillfällen) strömavbrott i Uppsala (Sveriges radio, 6/2 2015), centrala Stockholm (Aftonbladet, 23/1 2015), och på Gotland (Sveriges radio, 14/2 2015), omfattande störningar av vattenförsörjningen i Karlstad (Sveriges television, 23/2 2015), stora störningar i IT- och telefonitjänster (MSB, 23/2 2015), samt en ökad spridning av vinterinfluensaviruset RS på Gotland (Sveriges television, 25/2 2015). Dessa störningar kan givetvis ha väldigt många orsaker och är inte nödvändigtvis sammankopplade. Det som sensemaking handlar om för beslutfattarna är att se när dessa händelser är sammankopplade, och förstå vilket budskap de förmedlar, men framförallt att vidtaga rätt åtgärder i rätt tid.

Vi avslutar med Försvarsmaktens klassiker ”Förbudet” från 1987, om just denna form av operationer som förberedelser för ett eventuellt angrepp mot Sverige. Fortfarande relevant:

Allt gott!
//Victor

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Strategi

Sverige och NATO: En militärstrategisk analys

Det har i dagarna talats mycket om ett svenskt medlemskap i NATO (North Atlantic Treaty Organization, eller Atlantpakten). Jag tänkte i detta inlägg min syn på ett svenskt medlemskap, grundat i det militärstrategiska läget.

Inledningsvis måste vi fastställa vad Sveriges storstrategiska mål är. Detta varierar givetvis, men sedan slutet av 1800-talet har det ytterst handlat om att bevara fred, säkerhet, och stabilitet för Sverige, och de som lever innanför rikets gränser. Det betyder att svensk säkerhetspolitik, framförallt utrikes- och försvarspolitiken, alltid har utgångspunkten i detta strategiska mål. Den preussiske officeren och militärteoretikern Carl von Clausewitz (1780 – 1830) menade på att militären alltid skulle underställas politikerna, och kriget vara ett medel för politiska mål, annars skulle kriget bli ett självtjänande mål och inte ett medel. Således ska Försvarsmaktens första och primära uppgift vara att garantera fred, säkerhet, och stabilitet för Sverige. Exempelvis menade ÖB Helge Jung 1945 att den svenska försvarsmaktens (då kallad Krigsmakten) primära uppgift skulle vara att verka som ett stöd för den svenska neutraliteten.

Vi måste sedan fastställa varför en annan stat, primärt en stormakt, skulle söka angripa Sverige, för att utreda hotbilden. För att göra detta kommer jag nyttja mallen för den multidimensionella krigföringen: PMESII (Political, Military, Economic, Social, Infrastructure, Information). Jag kommer alltså utgå från dessa sex punkter för att undersöka vilka intressen en annan stat kan ha av att med militär makt angripa Sverige. Jag räknar inte in mindre militära insatser, så som mindre sabotage, IT-angrepp, kränkningar, eller dylikt, utan fokuserar på vad som skulle föranleda en invasion av Sverige eller delar av det svenska territoriet. Vi kan dock givetvis inte veta vad som rör sig i andra staters huvuden, utan får nöja oss med rimliga analyser. Kanske besitter Norges statsminister Erna Solberg ambitioner att annektera Jämtland och Härjedalen, och rustar för angreppskrig. Detta känns dock föga troligt.

Vi börjar med att kika på det politiska spektret. Finns det några allvarliga, svårlösta konflikter i dagsläget mellan Sverige och andra stater som kan utmynna i en väpnad invasion? Sverige besitter i nuläget inga territoriella anspråk, och har heller inga anspråk riktade mot sig. Detta kan givetvis förändras, om exempelvis nationalistiska krafter i Sverige eller andra länder får starkt inflytande över utrikespolitiken, och vill återställa gamla oförrätter. Exempelvis om svenska politiker skulle kräva Åland, eller danskar skulle återkräva Skåne, Blekinge och Halland, så som en dansk ledamot i Folketinget, för Dansk Folkeparti, önskade 2007. Men detta är i nuläget, och inte heller inom överskådlig tid, något reellt hot. Sverige för inte heller någon alltför uppseendeväckande politik, vare sig internationellt eller inhemskt. Det finns alltså inga politiska skäl för en annan stat att söka angripa Sverige. Det finns dock stater som med militära medel genomför påverkansoperationer i syfte att påverka framförallt svensk utrikespolitik, men risken för att dessa påverkansoperationer skall övergå i direkta väpnade angrepp och besättande av territorium kan nog bedömas som låg.

Hur det ut i det militära spektret? Finns det någon stat som kan uppleva sig direkt hotad av Sveriges militära förmåga? Svaret här är också nej. Det svenska försvarets kapacitet är som bekant låg, och Sverige besitter inte styrka att på eget initiativ kunna allvarligt intervenera i en väpnad konflikt, vare sig i närområdet eller globalt. Sverige besitter inte heller förmågan till strategiska överfall mot en angripare, då det saknas såväl robotar som kärnvapen, och även mer konventionella vapensystem, för Sverige att kunna angripa en annan stat. En allt för snabb återmilitarisering av Gotland skulle dock kunna få konsekvenser, men mer om detta senare.

Även i det ekonomiska spektret är hotbilden för att Sverige skulle utsättas för en invasion låg. Sverige är visserligen en av EU:s största producenter av järnmalm, och har även tillgång till uran. De svenska naturtillgångarna är till största delen skog, järnmalm, och vattenkraft. Sveriges gruvindustri är även stora producenter av silver, guld, zink, bly och koppar. Inom svenskt territorium finns även tillgång till uran, även om denna inte bryts. (Landguiden) En stat skulle visserligen kunna ha intressen av att kontrollera dessa naturresurser, men de är långt ifrån unika för svenskt territorium, och i dagens fria marknad skulle den svenska ekonomin enklare och effektivare kunna kontrolleras med andra medel än militära. Vidare innehar de flesta av världens stormakter, särskilt de som besitter militära medel för att kunna genomföra en invasion av svenskt territorium, gott om dessa resurser på hemmaplan (Landguiden; 1, 2). Det finns alltså inte i nuläget några omfattande anledningar för en stat att invadera och besätta svenskt territorium av ekonomiska skäl.

Inte heller i det sociala spektret finns några omfattande anledningar för en stat att angripa Sverige. Svenska minoriteter lever hyfsat jämställt, och även om det finns såväl rasistiska tendenser i samhället som bristande jämställdhet bemöts och behandlas ändå alla kulturer, religioner, folkgrupper, och så vidare, lika av den svenska staten, och det finns inga lagar eller rättigheter som särskiljer grupper i någon större omfattning. Exempelvis har inte ryska minoriteter i Lettland samma politiska rättigheter som andra grupper, och saknar till exempel rösträtt (Utrikesdepartementet). Sannolikheten för en mellanstatlig, etnisk konflikt bör den bedömas som låg för Sverige.

Vad gäller informations– eller propagandaspektret kan man inte känna att risken för ett väpnat angrepp eller invasion mot Sverige är särskilt hög. Även om en angripare av östligt ursprung skulle kunna göra ett propagandanummer av att riva ner svenska kungastatyer i Kungsträdgården, så är detta knappast tillräckligt argument för att genomföra ett strategiskt angrepp och ockupera delar av svenskt territorium. Man kan här jämföra med vilken status exempelvis Jerusalem, Mecka, och i vissa fall även Rom, har för vissa religiösa stater och grupperingar, varpå intressen att kontrollera dessa kan föreligga som höga.

Det är i det infrastrukturella planet där andra staters intressen gentemot Sverige ligger i första hand. Tittar vi på Sveriges geografiska läge i norra Europa utmed Östersjön, på skyddat avstånd från såväl det europeiska fastlandet som Ryssland. Det finns i regel bara två vägar att invadera Sverige landvägen; norrifrån via Finland, eller västerifrån via Norge. En angripare kan även nyttja Öresundsbron för ett angrepp söderifrån, men bron är både kanaliserande och lätt att förstöra, vilket gör att en markinvasion den vägen knappast är optimal. Det är framförallt från kusten en invasion mot Sverige kan genomföras. I en strategisk studie utgiven 1944, och delvis reviderad 1945, skrev den dåvarande ÖB följande om Sveriges strategiska läge:

Västmakterna kunna från svenskt område med luftstridskrafter verka mot de västra delarna av den egentliga Sovjetunionen, […]. Norge och Sverige erbjuda för västmakterna ett basområde, vilket genom sitt militärgeografiska läge är för dem lättare att försvara än baser på den europeiska kontinenten, där Rysslands starka lantstridskrafter kunna komma att dominera. Att förhindra Sverige och Norges utnyttjande av västmakterna måste vid en världsmaktskonflikt vara ett starkt framträdande ryskt önskemål. Från baser framflyttade till svenskt och norskt territorium kunna ryska flygstridskrafter och raketvapen angripa Storbritannien och dess förbindelser. […] Den makt som behärskar Danmark och sydligaste Sverige, kontrollerar sjötrafiken till och från Östersjön. Denna strategiska position är vid en konflikt av efterfrågad art eftersträvansvärd för båda parterna.”1

Det ÖB säger i sin studie är följande:strategiskapunkter
• Såväl öst som väst kan verka med luftstridskrafter (flyg, robotar) mot sina respektive motståndares hemländer.
• Sverige och Norge skapar ett relativt skyddat område för västmakterna att basera stridskrafter.
• Kontrollen över Skåne och Danmark ger kontroll över inloppet till Östersjön.

Detta är i stora drag fortfarande sant, med vissa anpassningar till förändringar i teknologi och det geopolitiska läget. Den kanske största teknologiska förändringen för vapensystem sedan 1945 är den ökade räckvidden. Långräckvidiga luft- och sjömålsrobotar kan allvarligt begränsa en aktörs förmåga att verka med luft- respektive sjöstridskrafter i ett operationsområde, och luftstridskrafternas högre hastigheter, ökade topphöjd, samt längre räckvidd för sina vapensystem kan allvarligt påverka operationer med markstridskrafter i ett område.

Om vi studerar kartan över östersjöregionen idag kan vi dra liknande slutsatser som ÖB drog 1944, dock med vissa smärre förändringar. De stora säkerhetspolitiska förändringar som ägt rum sedan 1944 kring Östersjöområdet är främst Danmarks, Norges, baltstaternas och Polens medlemskap i NATO, samt Tysklands återförenande, som ett resultat av Warszawapaktens upplösning. Detta har gett NATO tillgång till hela Östersjökusten, från Jylland till Estland. Ryssland kontrollerar idag Kaliningradenklaven mellan Polen och Litauen, samt St. Petersburg, vid Finska viken, för operationer i Sveriges närområde. Ryssland och Vitryssland har även försvarspolitiska samarbeten, och samövar sin militär. Ryssland har även stridskrafter baserade på vitryskt territorium.

Studerar vi den nämnda Sverigekartan ser vi att för NATO innebär tillgång till svenskt territorium följande i händelse av en konflikt kring Östersjön:
• Kapacitet att basera stridskrafter, främst robotar, luftstridskrafter, samt sjöstridskrafter, i ett geografiskt skyddat läge, för operationer mot Baltikum eller Polen. Flygstridskrafter eller robotar kan exempelvis utgå från baser vid den svenska östkusten och på kort tid slå mot ryska stridskrafter i Östersjön eller mot baser på det ryska fastlandet i exempelvis Kaliningrad eller St. Petersburg. De kan även hota ryska stridskrafter som genomför insatser på fastlandet. Sjöstridskrafter kan slå mot ryska sjöstridskrafter och transporter i Östersjön. Markstridskrafter kan utgångsgrupperas för landsättningar mot den ryska Östersjökusten och/eller flankera försvaret i Kaliningrad, som redan är utsatt från tre håll. Den svenska Östersjökusten ger alltså NATO goda möjligheter att upprätta skyddade baser för att slå mot Ryssland, utan att oroa sig för någon större påverkan från ryska stridskrafter, så som fallet skulle vara med baser i Polen, eller Baltikum. Sverige kan alltså jämföras med ett hangarfartyg i Östersjön, dock utan risken att sänkas.

• Från Gotland kan luftstridskrafter, men framförallt luft- och sjömålsrobotar grupperas, och allvarligt påverka flyg- och sjöoperationer i Baltikum, norra Polen, samt i Östersjön. Mer om detta längre ner.

• För norsk del innebär även ett svenskt medlemskap i NATO förmågan att framgruppera stridskrafter och möjlighet att möta en eventuell rysk invasion på svenskt territorium, istället för på sitt egna, och minimera alla risker vad ett krig på hemmaplan innebär.

Det ligger således givetvis i ryska strategiska intressen att inte ge NATO tillgång till dessa fördelar i händelse av en konflikt i eller kring Östersjön, då exempelvis långräckvidigt NATO-luftvärn grupperat på Gotland allvarligt skulle försvåra operationer för ryska luftstridskrafter i området. För Ryssland skulle tillgång till svenskt territorium innebära följande:

• Från västkusten kunna slå med sjö- och luftstridskrafter mot Storbritannien och GIUK-gapet . Kontroll över den norska kusten skulle underlätta ryska operationer mot samma mål i ännu större omfattning.

• Genomfart mot Norge, via övre Norrland, och/eller Mellansverige, och således kunna kringgå det kanaliserande och bergiga Nordnorge, samt flankera de norska och övriga NATO-förbanden i landet. De kan även direkt slå mot Syd- och Mellannorge, för att snabbt ta kontroll över de flesta stora befolknings- och industricentra, samt hamnar och flygfält, varifrån de kan slå mot Storbritannien och GIUK.

• Kontroll över Skåne skulle underlätta för ryska Östersjöflottan att lämna Östersjön och gå ut mot Atlanten, och, främst, slå mot Danmark och Nordtyskland.

s-400_rc3a4ckvidd

Bilden lånad från oplatsen.wordpress.com. De röda cirklarna symboliserar räckvidden för ryska SA-400-system grupperade vid St. Petersburg samt Kaliningrad, den inre, gula cirkeln, symboliserar samma system grupperat på Visby.

• Ryska robotar och luftstridskrafter skulle, precis som NATO-robotar, kunna kontrollera sjö- och luftarenorna från relativt skyddade baser på Gotland. Se bilden till höger för en uppfattning av verkansradien för ryska S-400 Triumf (NATO-namn: SA-21 Growler) grupperat på Gotland (gul cirkel). Dessa system är idag, som samma bild visar, grupperade i St. Petersburg och Kaliningrad, varifrån de täcker upp det mesta av luftrummet över Baltikum, Finska viken, samt Östersjön (röda ringar). Som jämförelse kan pekas på USA:s MIM-104F Patriot, med en förmodad räckvidd på 240km, det vill säga ca hälften av det ryska systemets. En jämförelse kan även göras med det amerikanska systemet RIM-161 (SM-3), som dock främst nyttjas för bekämpning av kryssningsrobotar, med en räckvidd på ca 1500km.

Vad gäller sjömålsbekämpning utrustade Ryssland 2011 sina stridskrafter, inklusive Östersjömarinen, med kustrobotsystem SSC-6 STOOGE /3K60 BAL, med en räckvidd på 130km, det vill säga ca 1/4 av det på kartbilden förevisade luftvärnsrobotsystemet. Ryssland har även börjat införa K-300P Bastion-P (NATO-rapporteringsnamn: SSC-5), med en räckvidd på upp till 300km. Dessa system finns dock i nuläget troligtvis ej grupperade kring Östersjön, men finns sedan 2011 kring Svarta havet, och är på väg att sättas upp vid Kurilerna i Stilla havet. (Oplatsen.wordpress.com, Rusnavy.com) Se bilden nedan för en uppfattning om räckvidden för Bastion-P grupperat i Kaliningrad (röd cirkel). Från Gotland kan detta system täcka nästan hela centrala Östersjön och, i samverkan med batterier i Kaliningrad och St. Petersburg, även inloppet från Öresund respektive Finska viken. Som jämförelse med NATO kan nämnas det amerikanska Harpoon med en räckvidd på 124km, det vill säga fullt jämförbar med det ryska BAL-systemet. Även det svenska systemet, RBS-15, med en räckvidd på upp till 200km är värt att nämna, då den utöver svenska och finska stridskrafter, även nyttjas av NATO-länderna Tyskland, Polen, samt Kroatien.

bastion_kaliningrad1

Bilden lånad från oplatsen.wordpress.com. Den röda halvcirkeln symboliserar räckvidden för ryska K-300P Bastion-P-systemet grupperat i Kaliningrad.

Den slutsats vi kan dra av ovanstående analys är alltså att Sverige är av stor strategisk vikt för båda sidor i händelse av en konflikt kring Östersjön. Mer så för NATO än för Ryssland, då Ryssland i rådande läge täcker stora delar av Baltikum och Östersjön från sina baser i Kaliningrad och St. Petersburg. Luftvärn grupperat i Vitryssland skulle givetvis utöka den täckta zonen, och hela luftrummet över Baltikum, undantaget delar av Ösel, skulle kunna kontrolleras utan tillgång till Gotland. Vilka konfliktscenarion kan vi då se i närområdet?

Krigsfall I – Baltikum
Begränsad konflikt. Ryska stridskrafter inleder operationer mot en eller flera baltstater i syfte att annektera hela eller delar av staten, och/eller inkorporera den angripne i Eurasiska Ekonomiska Unionen. Möjligtvis inleds angreppet under svepskälet attKFBalt skydda ryska minoriteter i landet. Ryssland, som betvivlar svensk neutralitet och/eller vilja/förmåga att försvara sig, vill förvägra NATO tillgång till det strategiskt viktiga Gotland, besätter Gotland på samma dag eller strax innan som markoperationer mot Baltikum inleds, och upprättar luft- samt sjömålsrobotar på ön. Ryssland hävdar att det gäller deras nationella säkerhet, och att skydda ekonomiska intressen (exempelvis North Stream-ledningen eller sin ekonomiska zon) i Östersjön, och att NATO-stridskrafter på ön kan hota dessa. Begränsade ryska angrepp i syfte att besätta och försvara Gotland genomförs. Med robotsystem på plats blir ön allt för kostsam för att återta. NATO måste intervenera för att få bort eller hindra ryska system från att verka från ön, för att nå framgång i Baltikum.

Krigsfall II – Östeuropa
Storskaligt anfall. Spänningar mellan NATO och Ryssland föranleder ett storskaligt angrepp från ryskt håll mot Europa. Ryssland trängerKFStoranfall in i Östeuropa. Ryssland angriper Norge i syfte att besätta kusten och spärra GUIK-gapet för att förhindra amerikanska och kanadensiska förstärkningar. För att undvika att bindas upp i den nordnorska terrängen och smala operationsområdet som Nordnorge tillåter angrips även Sverige för att snabbt kringgå norska förband och besätta Norges mer centrala delar, samt förhindra framgruppering/frånta möjligheten av eventuella NATO-stridskrafter som kan slå mot ryska stridskrafter i Öst-/Centraleuropa eller mot St. Petersburg. Norska och övriga förband går in i Sverige i syfte att fördröja vidare rysk framträngning mot Norge, och möjliggöra amerikanska och kanadensiska förstärkningar. Gotland blir ryskt sekundärmål i syfte att underlätta vidare operationer mot Sverige och Östeuropa.

Krigsfall III – Sverige
Sverige undertecknar eller förbereder undertecknande av NATO-medlemskap eller aktivering av HNS-avtalet. Ryssland angriper Sverige i förebyggande syfte för att förhindra att NATO hinner fullborda framgruppering av stridskrafter till den svenska östkusten och/eller till Gotland. Det ryska angreppet fokuserar på Stockholm och Gotland. Kan ske separat eller i samband med något av de ovan nämnda krigsfallen.

Slutsats
Som förevisats i texten ovan är ett isolerat ryskt angrepp mot Sverige inte tänkbart under översiktlig tid, om inget oväntat händer (exempelvis en drastiskt ändrad politik), utan ett angrepp mot Sverige kommer troligast ske i samband med eller i anslutning till, en större konflikt i närområdet som riktar sig primärt mot NATO-stater, i syfte att hindra motståndaren tillgång till dessa strategiskt viktiga punkter, samt nyttja egna strategiska fördelar. Vad som är tydligast är Gotlands strategiska betydelse, som är viktig för båda sidorna runt oss. Enligt den bekanta devisen ”varje aktion skapar en reaktion” går det alltså inte att utesluta exempelvis ryska motåtgärder vid åtgärder vidtaga av NATO att förbättra sitt strategiska läge, så som historien uppvisat många exempel på, nu senast i Ukraina. Ett ryskt angrepp mot Sverige kommer således framtvinga åtgärder från NATO att hindra Ryssland från att begagna sig dessa viktiga punkter. Det handlar således främst om att svenska styrkor ska kunna hålla ut och fördröja en angripare tillräckligt länge för att motåtgärderna ska kunna få effekt.

Min åsikt
Min åsikt är att Sverige inte bör bli medlem i NATO. Detta grundar sig delvis i de slutsatser jag dragit ovan. Ett svenskt NATO-medlemskap skulle provocera Ryssland i alltför stor utsträckning och riskera att Sverige drogs in i en konflikt helt i onödan. Utifrån målbilden att i första hand bevara fred, säkerhet, och stabilitet för Sverige, så är NATO fel väg att gå. Att NATO ej skulle hjälpa Sverige efter förmåga vid ett angrepp från Ryssland är otänkbart. Sverige är alltför strategiskt viktigt för att NATO skulle ge upp det, medlem eller ej.

Jag fruktar även att NATO-debatten kan lyfta fokus från det som är viktigt på riktigt, nämligen Sveriges försvar. NATO behandlas i den svenska debatten som en Messias som ska lösa alla våra försvarsproblem. Svenskt medlemskap eller ej i NATO så måste Sverige fortfarande i första hand kunna tillhandahålla ett eget försvar, och kunna fördröja en angripare tillräckligt länge för att hjälpen ska kunna komma. Det beräknas att amerikanska och kanadensiska trupper kommer kunna nå Europa tidigast två-tre veckor från en konflikt bryter ut. Vid ett storskaligt angrepp mot Östeuropa kommer NATO-länderna i första hand prioritera sitt nationella försvar, och det kommer vara i första hand britter och fransmän som kan avdela resurser för en skandinavisk front, och dessa måste prioritera sin tyngdpunkt för att vara till nytta. Poängen är att Sverige måste i första hand upprätthålla ett nationellt försvar som kan fördröja en angripare i minst tre veckor för att amerikansk hjälp ska kunna nå fram. Ett svenskt NATO-medlemskap kommer inte lösa den problematik som Sverige har idag, utan snarare förvärra läget då Sverige löper risk att dras in i en konflikt som inte ligger i Sveriges intressen att utkämpa, och Ryssland kommer uppträda allt mer aggressivt gentemot Sverige. NATO är ingen garant för svensk säkerhet, utan Sverige är i första hand beroende av sig själv för sin egen säkerhet.

Vidare bör Sverige, för att kunna vara en lämplig parter i NATO, vara en exportör av säkerhet, och inte endast en importör. Sverige är och har länge varit en god aktör vad gäller att bistå såväl NATO som FN med både militära som civila resurser vid fredsbevarande-/framtvingande insatser, men vid en konflikt i närområdet måste Sverige kunna bistå såväl sina NATO-allierade, som hävda sitt egna territorium.

Min ståndpunkt är en gradvis svensk upprustning, och en nedtrappning av våra offentliga NATO-relationer. Viss gemensam övnings- och planeringsverksamhet är nödvändig för att underlätta vid insatser, men alltför närstående relationer kan, i samband med en snabb svensk upprustning och militarisering, främst på Gotland, väcka onödiga och paranoida varningsklockor i Kreml.

Jag välkomnar en utredning av ett eventuellt NATO-medlemskap, och en debatt i frågan, då nya perspektiv kan presenteras. Men den får aldrig överskuggas vad som är viktigast; nämligen det nationella försvaret, och hur vi kan försvara oss själva samt bidra till fred, säkerhet, och stabilitet i närområdet.

Allt gott!
//Victor

1Krigsarkivet (KrA), Försvarsstaben, Arméavdelningen, Övriga handlingar efter ämne, Grpnr. 38., Organisation: gemensam, 11/10 1945, ”1945-års försvarsutredning: direktiv, alternativ, strategisk studie”, strategisk studie, rapport I, ”Sveriges militärpolitiska läge”, sid. 5. Studien finns även att läsa i en reviderad och censurerad utgåva från 1957 under namnet ”Öst och Väst och Vi”, utgiven av Norstedts förlag.

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik

Några tankar kring regeringens beslut

Igår (torsdagen 11/12 2014) beslöt regeringen Löfven att ge Försvarsmakten möjligheten att kalla in före detta värnpliktiga samt de som genomfört Grundläggande militär utbildning (GMU) till repetitionsövningar (repövningar). Beslutet gäller endast för de som genomfört grundutbildning (värnplikt eller GMU) sedan 2004. En viktig aspekt på detta är att Försvarsmakten nu alltså igen kan plikta in soldater till tjänstgöring.

Personligen välkomnar jag beslutet, då jag ser det som en förflyttning i rätt riktning, och framförallt visar på en tydlig förändring av försvarspolitiken som förts sedan 2006. Jag är personligen en stark anhängare av den allmänna värnplikten, och anser den bör gälla såväl män som kvinnor, samt innehålla såväl civil-/vapenfri som militärtjänstgöring. Rent militärt vill jag påstå att värnplikten har spelat ut sin roll i den moderna krigföringen, och det är möjligtvis bara Israel, och kanske Sydkorea, som kan motivera upprätthållande av den militära värnplikten av säkerhetspolitiska skäl, men för mig handlar värnplikten om mer än endast militärpolitik och ett starkt försvar. För att inte komma på sidospår sätter jag punkt för redogörelsen av min syn på värnplikten här och nu, och går vidare. Kommer troligtvis återkomma till värnplikten fler gånger på bloggen.

Syftet med att Försvarsmakten ges möjligheten att genomföra dessa repövningar, säger såväl försvarsminister Peter Hultqvist (S) som representanter för Försvarsmakten, är att ge Försvarsmakten möjligheten att öva i större utsträckning, samt kunna använda all tillgänglig personal inom krigsorganisationen effektiv; och för att kunna användas effektivt i händelse av ofred måste det övas, övas och övas. Det är kanske den största bristen inom Försvarsmakten just nu, frånvaron av kvalificerade övningar, även om detta sedan tidigare börjat åtgärdas (med bland annat luftvärnsövning i Stockholm, mobiliseringsövning av stridsvagnskompaniet på Gotland, beredskapsövning för såväl yrkesförsvaret som Hemvärnet i såväl Stockholm som övriga Sverige, etc.). All materiel i världen räcker inte till, om ingen kan nyttja dem. Försvarsmaktens förmåga att verka, oavsett om det är i fred, krig eller skymmningsläge, på marken, i luften eller till sjöss, om det gäller som stöd till samhället eller i en stridssituation, är icke-existerande om den tillgängliga personalen inte övas.

En (av många) viktig lärdom från andra världskriget var vikten av tränad och utbildad personal. Åtminstone i teorin kan materiell skaffas fram snabbt, genom import, egenproduktion, eller andra uppfinningsrika metoder, i ett krigsscenario – även om detta givetvis inte är att föredra – vilket Sovjetunionen bevisade, med råge, under kriget 1941 – 1945, nu kan, och ska, givetvis inte Sovjetunionens industriella kapacitet jämföras med Sveriges (även om en stor del materiel kom via Storbritannien och USA, hur avgörande denna hjälpen var; därom tvista de lärda). Sovjetunionens största brist var deras brist på kunnig och övad personal, som var förberett för det (då) moderna kriget. Att Sovjetunionen vände kriget beror givetvis på flera orsaker, men rent förenklat kan man påstå att det var för att Sovjetunionen innehöll fler människor än Tyskland hade ammunition. De sovjetiska förlusterna under andra världskriget kom att uppgå mellan 20.000.000 till 25.000.000 (20 – 25 miljoner), inklusive civila (om dessa siffror även inkluderar döda som ett resultat av Förintelsen och nazisternas folkmordspolitik kan jag inte svara på), jämfört med tyska som (totalt) hamnade på mellan 4.000.000 – 8.000.000, inklusive civila samt fördelat krigets samtliga frontavsnitt (undantaget Asien och Stilla havet, kan ej svara på om dessa siffror även inkluderar antalet döda som ett resultat av Förintelsen och folkmordspolitiken). Detta ger alltså en differens på 16-17 miljoner fler döda för Sovjetunionen (sett utifrån detta så blir även sovjetiskt/ryskt militärt tänkande efter 1945 mer förståeligt). Tyskland hade, åtminstone fram till krigets sista år (det vill säga 1944/45) en god utbildning av såväl soldater som officerare, och hade en god blandning av värnpliktiga och yrkessoldater (även utanför Waffen-SS). I en strategisk studie som Sveriges överbefälhavare Helge Jung (1886 – 1978, ÖB mellan 1944 – 1951) ger ut på uppdrag av Per-Albin Hanssons samlingsregering i oktober 1945 (påbörjad i juni 1944) pekar ÖB till stor del på den amerikanska krigsmaktens prioritering av utbildning av soldater och officerare, som, enligt ÖB, har tagit minst tolv månader i anspråk för utbildning på den amerikanska kontinenten, och sedan trimmats i mer realistiska övningar närmare insatsområdet. Behovet av välutbildade soldater menar ÖB är en samstämmig erfarenhet bland samtliga av de krigförande länderna. Som relation till de ovan diskuterade länderna kan påpekas att USA:s förluster under andra världskriget hamnade mellan 400.000 – 500.000 (fyra- till femhundratusen).

I samma avsnitt skriver även ÖB:
En grundlig och väl ledd utbildning är nu som tillförne det enda medlet för att skapa grundförutsättningen för all krigföring, nämligen disciplinerade och yrkesskickliga krigsmän samt förband, som hålla inför krigets påfrestningar. God tillgång på aktiv personal och en enhetlig, samarbetad ledning äro andra viktiga förutsättningar, för att det invecklade maskineri, som en krigsmakt utgör skall kunna fungera friktionsfritt. En slagkraftig krigsmakt låter sig icke improviseras. Den måste byggas upp under många år av samvetsgrant arbete.

Detta citat är idag minst lika relevant som när det skrevs för nästan 70 år sedan. Vikten av att öva såväl personal som förband ingående i krigsorganisationen kan, och får, aldrig underskattas. Med regeringens beslut kan nu alltså Försvarsmakten plikta in personal, som redan befinner sig i krigsorganisationen. På detta sätt ges Försvarsmakten en god tillgång på personal, som dessutom aktivt kan övas. Försvarsmakten kan nu dels fylla upp många av de vakanser som uppstått i den tillgängliga organisationen med personal, samt återta många av de förmågor som förlorats eller mer eller mindre börjat avvecklats de senaste åren, då värnpliktiga utbildades i många olika förmågor.

En annan aspekt är varför regeringen tar detta beslutet nu, och hur de valt att göra det. Dels har vi den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet, som förändrats drastiskt (eller åtminstone blivit tydligare) sedan den ryska annekteringen av Krim i början av året 2014, dels har vi bristen på såväl förmågor som personal inom Försvarsmakten som åberopats av många i den försvarspolitiska debatten (såväl av tjänstemän och politiker som av enskilda försvarsbloggare och -debattörer). Detta är en ”quick fix” på problemet, och löser åtminstone bristerna ur perspektivet nationellt försvar. De internationella insatserna får fortsätta hanka sig fram på vad som finns ett tag till.

Men vi har även det faktum att Regeringen fattar beslutet, utan att köra det via Riksdagen först. Detta kan givetvis bero på flera orsaker, men jag, personligen, tror det handlar om att regeringen nu måste visa sig slagkraftig, efter den senaste tidens inrikespolitiska käbbel och motgångar i Riksdagen (främst förlusten av budgetvoteringen). Regeringen vill visa att man kan regera landet och är regeringsduglig, trots minoritet i Riksdagen. Man vill även kunna åstadkomma så mycket som möjligt innan extra valet i mars, och fatta de beslut man kan, om inte annat för man kan visa att man inte bara var en parentes i svensk politisk historia. På detta sätt hoppas man även kunna vinna väljarnas förtroende inför valet i mars. Detta bör även sättas i relation med erkännandet av Palestina, som blev en av regeringens första åtgärder efter valet i september. oavsett vad man tycker om erkännandet så var det en viktig handling som regeringen utförde.

Allt gott!
//Victor

Svt om regeringens beslut:

http://www.svt.se/nyheter/sverige/regeringen-infor-plikt-gora-repovning

En jämförelse mellan förluster under andra världskriget:

http://www.secondworldwarhistory.com/world-war-2-statistics.asp

http://warchronicle.com/numbers/WWII/deaths.htm

http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_II_casualties#Total_deaths

Standard