Arktis, Försvarspolitik, NORDEFCO, Norden, Säkerhetspolitik, Skandinavien

Behov av att etablera en nordisk stridsgrupp?

Det ryska intresset för Arktis har ökat markant åren efter kalla kriget. Detta grundar sig i flera skäl. Bl.a. är man intresserad av att kontrollera de energi- och mineralkällor som finns i den ryska ekonomiska zonen och som tillgängliggörs av klimatförändringarna. Den ryska staten intresserar sig även av att kontrollera de nya farlederna som öppnas upp när isarna smälter. Dessa farleder är attraktiva alternativ för många handels- och transportfartyg bort från de nu stora farlederna genom indiska oceanen mellan Europa och Asien. Det framstår allt troligare att Ryssland eftersträvar en s.k. A2AD-strategi i Barentsregion.[1][2]

Det finns även militära skäl för det ryska intresset av Arktis. Den kortaste vägen för robotar mellan Ryssland och Nordamerika går över Arktis. Den ryska Nordflottan är även förlagd på Kolahalvön.[3][4] Denna flotta är en av Rysslands viktigaste maktpolitiska instrument i Väst, då det är den enda flottan som inte är instängd. Övriga ryska flottor i väst är förlagda i Östersjön respektive Svarta havet. Båda dessa hav är instängda bakom NATO-länder. I Svarta havet har Ryssland förvisso lyckats säkra flottbaser i Medelhavet – genom Syrien – då de inte innehar några egna baser i regionen så är deras förmåga till operationer i Medelhavsregionen trots allt begränsade i ett inledningsskede. För att kunna nå framgång i en konflikt i Europa krävs det att Ryssland kan störa eller i alla fall hota nordamerikanska överskeppningsmöjligheter. Då Nordflottan som nämnt är den enda av Rysslands flottor i väst som inte är instängd är det den enda som kan nå öppet hav tillräckligt fort. Dess geografiska närhet till det strategiskt viktiga GIUK-gapet ökar även Nordflottans betydelse för Ryssland.[5]

Nordflottan innehåller även strategiska ubåtar, med kapacitet att leverera strategiska kärnvapenbestyckade robotar.[6] Detta gör Nordflottan till en viktig del i Rysslands s.k. Kärnvapentriad och andraslagsförmåga.

Bildresultat för russian arctic military

Rysslands militära upprustning i Arktis. Bilden lånad från Foreignpolicy.com

Även andra stater försöker etablera en närvaro i Arktis och det nordiska närområdet. Kina har börjat skaffa sig isbrytare i syfte att kunna nyttja de nya sjöfarlederna genom Arktis. Kina har även försökt etablera en flottbas på Grönland, men än så länge inte till stånd något avtal. Grönland jobbar för självständighet från Danmark[7], och ett grönländskt självstyre är inte helt otänkbart i en nära framtid. Det är inte orimligt att en självständig grönländsk regering accepterar kinesisk närvaro, och vi kan då se en kinesisk mer eller mindre permanent militär närvaro i det nordiska närområdet.[8] 

USA:s militära och säkerhetspolitiska intresse för Arktis har i skuggan av den alltmer aggressiva naturen av rysk politik och upprustningen ökat, men det utgör fortfarande en nedprioriterad fråga för USA, som fokuserar resurser på andra områden.[9] Den amerikanska resurssplittringen, ökat fokus på Asien, samt president Donald Trumps isolationistiska ”America First”-politik gör att Europa i allt större utsträckning måste prioritera sitt eget försvar.  Samtidigt har NATO – trots norska pådrivningar – inte prioriterat området. Under större delen av 1990- och 2000-talet uppfattades Norge som alarmistiskt när de belyste rysk militarisering av Arktisregionen. Precis som USA har NATO börjat fokusera mer på Arktisregionen efter den ryska invasionen av Ukraina 2014, men det är fortfarande underordnat andra regioner.[10]

För svensk del har Arktisregionen och norra Skandinavien varit nedprioriterat i säkerhetspolitiken, då det primära hotet har uppfattats komma österifrån och inte norrifrån. Detta har inneburit att svenskt försvar i huvudsak fokuserat på Östersjöregionen. För Sverige har Arktis och norra Skandinavien varit en sekundär krigsskådeplats. Detta kan jämföras med Norges historiskt sett svala intresse för Östersjöregionen. Norge har istället förlagt huvuddelen av sitt försvar i Nordnorge. Norge har dock, som en följd av NATO:s strategiska fokus på Östersjöregionen och Östeuropa, börjat fokusera allt mer på Östersjön och har idag ca 200 soldater stationerade i Litauen som en del av den tyska stridsgruppen som upprättats där inom ramen för NATO:s Enhanced Forward Presence (EFP), som uppstått efter den ryska invasionen av Ukraina.[11]

Bildresultat för stridsvagn vinter

Foto: Försvarsmakten.

Ett ökat svenskt militärt och säkerhetspolitiskt är nödvändigt, såväl av politiska skäl som militära. Med hänsyn till den ryska aggressionspolitiken mot sina grannländer och offensiva upprustning i Arktisregionen måste risken för en väpnad konflikt i området anses ha ökat. Om Sveriges solidaritetsförklaring ska vara trovärdig måste vi inte bara kunna bidraga till vår östersjögrannars säkerhet, utan även våra nordiska grannar. En ökad svensk militär närvaro i norra Skandinavien (övre Norrland i svensk geografi) vore därför önskvärd för att öka vår trovärdighet som säkerhetspolitisk partner för våra nordiska länder. Det kommer även sända politiska signaler och höja tröskeln för en väpnad konflikt i regionen. Militärt är det också önskvärt att Sverige ökar sin närvaro i området då ett fritt GIUK-gap är nödvändigt för att Sverige ska kunna mottaga såväl militärt som humanitärt stöd vid en större kris[12]. Även om Sverige mot förmodan lyckas stå utanför en väpnad konflikt i regionen så kommer kontroll av regionen av en icke-vänligt sinnad makt att sätta Sverige i beroendeställning och öka vår sårbarhet för exempelvis avspärrningar västerut.

Sverige ledde den nordiska stridsgruppen (Nordic Battlegroup, NBG) 2008, 2011, samt 2015. Det var en enhet som ingick i Europeiska Unionens stridsgruppskoncept (European Battlegroups; EUBG), där medlemsstater ställde militära förband till unionens förfogande för att snabbt kunna sättas in i oroshärdar och konfliktzoner inom en radie av 600 mil från Bryssel (se karta).[13]

karta[14]

Sverige deltog utöver NBG 08, 11, och 15 även i den brittiskledda stridsgruppen Battlegroup 42 med stabsofficerare samt luftvärnsradarenheter, artillerilokaliseringsenheter, och CBRN-enhet.[15] Ingående i de svenskledda stridsgrupperna var även enheter EU-medlemmarna Finland, Irland, Kroatien, Estland, Lettland, och Litauen samt från Norge – som bekant inte är medlem av EU. Danmark är ett av få EU-länder som inte deltar i stridsgruppskonceptet.

En stridsgrupp definieras som en ”ett tillfälligt sammansatt förband för lösande av en specifik självständig uppgift”[16]. Det kan sträcka sig från ett kompanis storlek upp till brigader, eller större enheter.

För att öka säkerheten i Norra Skandinavien och Arktisregionen skulle Sverige kunna ta ledningen och tillsammans med de övriga nordiska länderna bygga en nordisk stridsgrupp, med fokus på att kunna genomföra insatser i arktiskt och subarktiskt klimat. Mallen för detta skulle kunna hämtas från NBG, men med särskild anpassning för stridsgruppens planerade operationsmiljö. Stridsgruppen skulle även kunna kompletteras med luft- och sjöstridskrafter.

De nordiska länderna har dock valt olika säkerhetslösningar. Norge, Danmark, och Island valde 1949 att gå med i NATO, medan Sverige och Finland valde att stå utanför NATO, även om båda länderna har ett nära samarbete med organisationen. Sverige och Finland valde även, likt Danmark, att gå med i EU. Danmark har dock valt att stå utanför EU:s militära samarbeten, medan Norge har ett nära militärt samarbete med EU och har bl.a. deltagit i NBG. Island har valt att ha ett begränsat försvar, beståendes av luftbevakning, specialförband, samt en bestyckad kustbevakning[17]. De olika lösningarna försvårar säkerhetspolitiska samarbeten, då detta leder till olika prioriteringar bland länderna. För att ta hänsyn till de olika säkerhetslösningarna inom respektive land skulle NORDEFCO – den nordiska samarbetsorganisationen för försvarsfrågor – utgöra en bra ram för stridsgruppen, och den skulle kunna organiseras inom ramen för NORDEFCO. Stridsgruppen skulle således bli fristående från såväl NATO som EU – men samtidigt organiseras på ett sådant sätt att den snabbt kan underställas organisationerna vid behov.

Bildresultat för I19 arktis

Svenska jägarsoldater övar strid i subarktiskt klimat. Bild: Försvarsmakten.

 

Man kan tänka sig att framförallt Sverige, Norge, och Finland är huvudsakliga bidragsgivare till stridsgruppen, men även Danmark och Island skulle kunna bidraga, då även de har intressen av ökad säkerhet i Arktisregionen. Island skulle kunna bidraga med civil personal, men framförallt stödja stridsgruppen med finansiella tillgångar och infrastruktur för övningar och insatser i regionen. Befälhavaren för gruppen skulle kunna rotera mellan de deltagande länderna.

Genom stridsgruppens etablerande skulle de nordiska länderna skapa en välbehövlig och snabbt gripbar militär förmåga i Arktisregionen för att möta eventuell rysk aggression. Den skulle även – likt EFP – skapa en snubbeltrådseffekt där en angripare vet att ett angrepp på ett nordiskt land är ett angrepp på samtliga nordiska länder. Detta skulle dels sända politiska signaler om inter-nordisk solidaritet, men också skapa en tröskeleffekt och försvåra för en angripare. Sverige skulle även signalera att vi tar vår solidaritetsförklaring på allvar och att vi är villiga att ställa upp för våra grannar i kris.

Men precis som allt annat kostar en sådan stridsgrupp resurser, och därför måste etablerandet av en nordisk stridsgrupp ske tillsammans med att Försvarsmakten tillförs mer resurser, såväl ekonomiska som materiella och personella. I19 skulle dock kunna utgöra den bas som den svenska delen av stridsgruppen byggs upp runt. Detta av de enkla skälen att I19 redan är specialister på strid i arktiskt klimat samt att infrastrukturen redan finns på plats.[17]

Allt gott!
//Victor

 


[1] FOI, ”Arktis under förändring – standardbilden utmanas”, 2016, sid. 23.

[2] Lars Wedin, Ett marint framtidsområde, i Vårt försvar #4 2017, sid. 12-13.

[3] Magnus Petersson, Nordområdet – Ett historiskt perspektiv, i Vårt försvar #4, 2017, sid. 9.

[4] FOI, ”Arktis under förändring – standardbilden utmanas”, 2016, sid. 23.

[5] Magnus Petersson, Nordområdet – Ett historiskt perspektiv, i Vårt försvar #4, 2017, sid. 9–10.

[6] FOI, ”Arktis under förändring – standardbilden utmanas”, 2016, sid. 23.

[7] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6569825

[8] Lars Wedin, Ett marint framtidsområde, i Vårt försvar #4 2017, sid. 13.

[9] FOI, ”Arktis under förändring – standardbilden utmanas”, 2016, sid. 28.

[10] Magnus Petersson, Nordområdet – Ett historiskt perspektiv, i Vårt försvar #4, 2017, sid. 10.

[11] Magnus Petersson, Nordområdet – Ett historiskt perspektiv, i Vårt försvar #4, 2017, sid. 10.

[12] Magnus Petersson, Nordområdet – Ett historiskt perspektiv, i Vårt försvar #4, 2017, sid. 10.

[13] http://www.regeringen.se/49bb66/contentassets/f99bc56a7dbb45f4a4085c99d2e232d5/faktablad-nordic-battlegroup

[14] Radie ritad med https://www.mapdevelopers.com/draw-circle-tool.php

[15] https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2013/07/beredda-under-brittisk-ledning/

[16] Försvarsmakten, ”Handbok Armé – Begrepp och förkortningar”, 2016, sid. 25.

[17] https://en.wikipedia.org/wiki/Military_of_Iceland

[18] https://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/norrbottens-regemente-i-19/forsvarsmaktens-vinterenhet/

Annonser
Standard
Övrigt, Militärhistoria, Säkerhetspolitik, Strategi

Berlinmurens fall – kritiska misstag som ledde till en stats upplösning

Det här inlägget är en redigerad version av en pilotstudie skriver för Försvarshögskolans kurs i politisk krishantering. Det avser avhandla händelserna som utspelade sig i Berlin den nionde november 1989, det vill säga för tjugosex år sedan. Inlägget avser dels beskriva händelseförloppet som ledde fram till Berlinmurens fall och DDR:s upplösning som stat, dels ge några exempel på kritiska misstag som såväl ledningen gjorde under dygnet den nionde november 1989.

Historisk kontext
Berlinmurens fall är sammankopplat till händelserna i hela Östeuropa som utspelade sig under slutet av 1980-talet. Detta är i sig komplexa skeenden, och för att kunna redogöra för dem skulle det krävas minst en uppsats enbart i ämnet, då rör sig om strukturella, sociala, politiska, ideologiska, ekonomiska, och långtgående historiska faktorer. Men kortfattat börjar det med Mikhail Gorbatjovs maktövertagande i Sovjetunionen i mars 1985, och hans efterföljande politiska och ekonomiska reformer (de så kallade perestrojkan och glasnosten) av det kommunistiska systemet. DDR-regimen motsatte sig dessa reformer, och menade att systemet hittills fungerat bra i DDR, som hade en relativt högre ekonomisk standard och bättre sociala förhållanden än de flesta andra stater i Östeuropa. Motsättningarna mellan Berlin och Moskva ökade; delar av Gorbatjovs tal censurerades, och reformkritiska kommentarer från det kommunistiska Kina fick ökad spridning av DDR:s regering.

ADN-ZB Mittelstädt 21.4.1986 Berlin: XI. SED-Parteitag Der wiedergewählte Generalskretär des ZK der SED, Erich Honecker, bei seiner Schlußansprache auf dem XI. Parteitag der SED.

Erich Hoenecker

Problemen för den konservativt kommunistiska regimen i DDR, under Erich Honecker (1912 – 1994) byggdes på av att Polen och Ungern började slå in på en mer reformistisk väg. En del i DDR-regimens reformmotstånd låg i att man inte ansåg att två kapitalistiska tyska statsbildningar kunde existera, och att den östra statsbildningen skulle tappa all form av existensberättigande om man reformerade. Demokratiseringen av Polen och Ungern, samt Moskvas uttalade vilja att inte använda militär makt för att slå ner demonstrationer i sina östeuropeiska satellitstater ledde till demonstrationer i DDR, framförallt i den sachsiska delstatshuvudstaden Leipzig. I oktober 1989 uppgick dessa demonstrationer först till 5000 demonstranter och senare till 20.000. Säkerhetsstyrkor tog till våld och var brutala i sina försök att återställa den tidigare ordningen. Den nionde oktober 1989 hade stora delar av DDR:s armé, Nationale Volksarmee (NVA, Nationella folkarmén), satts i beredskap för att slå ner demonstrationer, med Tiananmentorget som förebild för regimen i Berlin. Skarp ammunition hade delats ut, och sjukhusens beredskap hade höjts. Men ordern att öppna eld kom aldrig, och soldaterna drogs tillbaka. Troligtvis till del på grund av att de sovjetiska förbanden i staden fått order att stanna i sina baracker, och inte bistå NVA. Händelserna i Leipzig den nionde oktober underminerade allvarligt Berlinregimens, särskilt de mer hårdföra politikernas, legitimitet, som till stor del byggde på sovjetiska arméns stöd, och den 17 oktober röstades Honecker bort av politbyrån.

Ett annat problem som drabbade DDR-regimen i samma veva var en ökad emigration av DDR-medborgare västerut. När Ungern och Tjeckoslovakien öppnade sina gränsövergångar gentemot Österrike och Västtyskland tog sig tusentals DDR-medborgare därifrån vidare till väst.

Conrad Schumann (1942 - 1998) var en östtysk soldat som hoppade över gränsen och defekterade till väst 1961 under murens konstruerande.

Conrad Schumann (1942 – 1998) var en östtysk soldat som hoppade över gränsen och defekterade till väst 1961 under murens konstruerande.

Händelserna den nionde november
Tidigt på morgonen den nionde november 1989 samlades denösttyska regimen för att söka en lösning på den ökade emigrationen till väst, inte minst efter påtryckningar från Tjeckoslovakien, som hotade ta till egna lösningar om inte flyktingströmmarna från DDR begränsades. En lösning man tidigare diskuterat var det så kallade ”lilla hålet”, där man avsåg öppna en liten del av gränsövergångarna, och endast för emigranter som inte hade för avsikt att någonsin återvända till DDR.

Arbetsgruppen som fått order att utforma texten som skulle presenteras för resten av världen samlades klockan 09:00, och efter att ha klargjort att samtliga i gruppen fått samma tydliga direktiv började de skissa på förslaget. Polisofficeren Gerhard Lauter, som ledde arbetsgruppen och tillika representerade pass- och registreringsavdelningen hos Inrikesministeriet, påpekade att beslutet att enbart släppa igenom de som inte avsåg återvända endast skulle förvärra DDR:s migrationsproblem, och snarare leda till det man avsåg underlätta det man avsåg motverka, nämligen DDR:s avbefolkande. Lauter lyckades övertyga de övriga tre individerna i gruppen om att gå utanför sina tydliga instruktioner, och utforma ett annat direktiv. Runt middagstid hade man utformat ett direktiv som tillät såväl emigration som tillfällig förflyttning över till såväl Västtyskland som Västberlin. Då arbetsgruppens syfte var att utforma en text som i första hand skulle bevara statens kontroll över medborgarna så lade man till, och betonande, att varje medborgare som avsåg passera gränsen västerut först skulle skaffa sig ”åtminstone någon form av stämpel” från myndigheterna. På det sätt skulle staten fortfarande kunna kontrollera flödet över gränsen, och förhindra ett eventuellt avbefolkande. Gruppen skrev ihop ett pressmeddelande, avsett att presenteras först den tionde november klockan 04:00. Då man inte fick någon respons från de högre beslutsfattande organen kände man sig säker på att man löst sin grundläggande uppgift; bevarandet av kontroll över gränsen och förhindrandet av en fortsatt massemigration. Lauter, som hade satt att pressmeddelandet först skulle släppas dagen efter, gick på teater med sin fru, och förblev onåbar för resten av kvällen.

Texten lästes upp officiellt inför Politbyrån av generalsekreteraren Egon Krenz (född 1935), och det beslutades att en talesperson från regeringen skulle presentera texten för DDR:s befolkning vid klockan fyra på morgonen, som arbetsgruppen föreslagit. Man valde här att kringgå regeringens officiella talesperson, Günther Schabowski, partiets presstalesman, som hade hållit löpande, direktsända, presskonferenser för att rapportera om resultaten av de tre dygn som Politbyrån sammanträtt. På grund av missinformation trodde Politbyråns medlemmar att texten godkänts av Moskva, som var rutin vad gällde större politiska beslut i Östblocket. Texten godkändes av Politbyrån klockan 15:55.

Schabowski_1519839c

Günther Schabowski

Wolfgang Meyer, regeringens presstalesmän, fick i uppgift att förbereda för en presskonferens där de nya resereglerna skulle presenteras, klockan fyra på morgonen den tionde november, som tidigare beslutats. När således partiets presstalesman, Schabowski, tittade förbi Politbyrån vid femtiden på eftermiddagen den nionde för att få direktiv av vad han skulle presentera för den samlade världspressen under den sedan tidigare planerade presskonferensen vid klockan 18:00, fick han de nya resedirektiven i sin hand, av Krenz själv. Schabowski läste papperet i sin hand, innan han skyndade iväg till presskonferensen. Senare ska Schabowski förklarat att han inte läste texten med att ”jag kan tala tyska, och jag kan läsa en text högt utan misstag”. För Schabowski, och hela DDR, var denna typ av direktsända presskonferenser något nytt. Tidigare hade man endast presenterat pressen med en färdigskriven text efter att det aktuella händelseförloppet var över. Nu skulle man alltså löpande ge besked om pågående händelseförlopp, direkt, inför världspressen.

Schabowski själv höll på att glömma av texten om de nya resedirektiven under presskonferensen, då han istället läst upp en talarlista från dagens Politbyråmöten. Tillslut frågade en italiensk journalist, Riccardo Ehrman (född 1929) om resmöjligheter för DDR-medborgarna. Schabowski, som hittills inte besvarat några frågor, började då fumlade med lappen i hand, och började hacka fram orden :

Vi känner till tendensen hos befolkningen, om behovet hos befolkningen, att resa eller lämna… Och… eh… Vi har för avsikt… Att implantera en komplext samhällsförnyelse… Eh… På den vägen uppnå, genom många av dessa element… Eh… Att folk inte ska se sig själva nödgade att bemästra sina personliga problem på det här sättet.

Tillslut mumlade Schabowski fram något om att nya direktiv för medborgare att emigrera, varpå han sedan började fumla med sin hög med papper efter papperet han fått från Krenz. Reportrarna i rummet började ställa frågor om vad som gällde för pass och när de nya reglerna skulle börja gälla. Kaoset gjorde Schabowski märkbart irriterad, och när han tillslut hittade papperet med direktiv, läste han dem snabbt och nästintill ohörbart. I den nya informationen till journalisterna nämndes att även privata resor och kortare turer till väst skulle omfattas. En journalist frågade igen när reglerna skulle börja gälla, varpå Schabowski snabbt skummade igenom texten och letade efter svar. Tillslut svarade han bara ”så vitt jag vet: med en gång”. Fler frågor följe, bland annat om det även gällde Västberlin. Schabowski, förvånad över svaret papperet i hans hand gav vid, svarade att de även gällde Berlin. När Schabowski fick frågan vad som skulle hända med muren hänvisade han till Östblockets pågående militära nedrustning, önskade att NATO skulle göra detsamma, och avslutade presskonferensen, exakt klockan 19:00:54, och lämnade frågan om murens framtid obesvarad.

Allteftersom nyheten spred sig genom Östberlin började människor dyka upp vid gränsposteringarna och krävde att få komma över. Vid den största gränsposteringen, vid Bornholmerstrasse, rapporterade gränsvakterna, som uppgick till ett halvt dussin beväpnade vakter, att ett tjugotal individer dykt upp och begärt att få passera. Tillskillnad från de vanliga bråkmakarna, som brukade dyka upp vid gränsposteringarna, hänvisade dessa till regeringsdirektiv. För gränsposteringarna uppstod nu ett dilemma; antingen bryta mot sina stående order att inte släppa över någon utan giltigt visum till väst, eller säga att regeringen sagt fel. Båda var för de lojala gränsvakterna otänkbara lösningar. Överstelöjtnant Harald Jäger, som var befälhavare över gränsövergången vid Bornholmerstrasse, fick order att skicka hem folkmassan, vilket han inte resurser till. En polisbil dök upp och hänvisade folk till närmaste polisstation, som låg ca tio minuter bort, för att hämta ut visum. Den östberlinska polisen hade varken fått direktiv eller resurser att dela ut så många visum som krävdes, varpå många berlinare upprört återvände till Jägers gränsövergång. Tillslut fick Jäger order att släppa över de mest högljudda och våldsamma individerna, men att dessa sedan inte skulle släppas tillbaka över gränsen. När dock alltfler berlinare insåg att aggressivitet och högljuddhet var nyckeln till att släppas över började fler och fler bete sig på ett sådant sätt att vakterna skulle släppa över dem.

Harald Jäger 2014

Harald Jäger 2014

Jäger begärde förstärkningar, och fick omkring ett 60-tal extra beväpnade vakter till sin gränsövergång. Men nu började ett nytt problem uppstå. De första som släppts genom muren ville nu tillbaka. De var föräldrar som hade barn som låg hemma och sov, och föräldrarna krävde nu att få återvända. Deras avsikter hade endast varit en kort promenad över till väst, och sedan återvända. Jäger tog tillslut beslutet på egen hand att släppa tillbaka dem.

Runt 23:15 hade uppemot tiotusen berlinare samlats vid Bornholmerstrasse, och blockerade nu framkomligheten vid de kringliggande gatorna. Än så länge var folkmassan fredlig, men Jäger visste inte hur länge detta skulle vara. Jäger hade ännu inte fått några tydliga direktiv uppifrån vad som gällde, och ordern från april samma år, att endast använda vapenmakt vid omedelbara fara för liv, kvarstod. I värsta fall kunde folkmassan bli våldsam och angripa Jäger och hans män, och till och med ta deras vapen. Även utan våldsinsats bedömde Jäger att folk riskerade att skadas i den allt mer ökade trängseln. När Jäger tidigare ringt in och frågat vad som gällde hade ledningen kallat honom för fegis och ifrågasatt den 46-årige Stasi-officerens kompetens, något som tärt hårt på Jägers moral. Jäger hade trots allt spenderat hela sitt vuxna liv vaktandes muren. Klockan 23:30 ringde Jäger sin högre chef och informerade att han avsåg öppna muren helt. Vid midnatt var gränsövergången vid Bornholmerstrasse helt öppnad.

Berlinmuren öppnad

Berlinmuren öppnad

Nionde november som en kris
Innan vi kan diskutera om Berlinmurens fall var en kris eller inte, måste vi definiera en kris. Dan Hansén och Ahn-Za Hagström definierar en kris som ”en situation i vilken en beslutsfattare upplever att 1) betydande värden står på spel, 2) begränsad tid står till förfogande, och att 3) omständigheterna präglas av betydande osäkerhet”.

Baserat på hur händelseförloppet är beskrivet ovan ska nu denna krisdefinition appliceras för att utröna om det var en kris som utspelade sig i Berlin den nionde november 1989, och i så fall för vem.

1.) Betydande värden står på spel.
På makronivå var det en kamp mellan den ”gamla” kommunismen som dominerat i DDR sedan 1949, och Gorbatjovs reformistiska socialism. Ytterst var det även en kamp mellan marxism och kapitalism. Men denna kamp hade pågått sedan Gorbatjov påbörjade sina reformer 1985, och i det händelseförloppet är nionde november endast en del i en större kris.

För Harald Jäger och hans gränsvakter på mikronivån var det dock en fråga om människoliv, men även om upprätthållande av lag och ordning. Allteftersom människor samlas vid Bornholmerstrasse riskerar det att övergå till våldsamheter, vilket i värsta fall kunde lett till att en eller flera människor skadades, eller i värsta fall, dödades. Lag och ordning blir således ett värde som ställs på spel vid Bornholmerstrasse. För Jäger själv kan även hans personliga heder och yrkesstolthet vara värden som står på spel. Som någon spenderat de senaste tjugo åren med att vakta gränsövergången mot Västberlin är det tänkbart att dessa värden upplevs som hotade, och när frånvaron av order uppifrån blir alltmer tydlig, kombinerat med ett ifrågasättande av hans lämplighet och mod, överger Jäger dessa värden i förmån för att skydda sina gränsvakters liv.

2.) Begränsad tid står till förfogande.
Både ja och nej. Det fanns ingen faktisk tidsram eller deadline att upprätthålla, vare sig på mikro- eller makronivå. Däremot fanns en risk att ju längre man väntar med att fatta ett beslut för gränsvakterna vid Bornholmerstrasse, och andra gränsövergångar, att folksamlingen övergår till faktiska våldsamheter. Detta gör att något beslut måste fattas på någon nivå, och det blir tillslut beslutet fattat av Jäger att öppna muren som fäller avgörandet.

För Berlinregimen fanns det även ett föreställt tidsfönster att fatta ett beslut inom vad gäller emigrationen till väst via Tjeckoslovakien. Väntar man för länge kommer tjeckerna att efterleva hotet att vidtaga åtgärder, och så riskeras DDR avbefolkas. På detta sätt blir nionde november en del i en större kris, utlöst av händelserna i Sovjetunionen 1985.

3.) Omständigheterna präglas av betydande osäkerhet.
Är det något som definierar den nionde november är det just denna punkt. Från dess att utkastet till nya reseföreskrifter läses upp och godkänns av Politbyrån via Schabowskis presskonferens till händelseförloppet vid Bornholmerstrasse råder konstant osäkerhet, såväl på mikro- som på makronivå. Schabowskis osäkerhet kring vad som gäller för när de nya föreskrifterna ska träda i kraft är det första tydliga exemplet på osäkerheten på mikronivån. Frånvaron av order till Jäger är ett annat. På makronivå är det tydligt att osäkerheten omfattade hela det östberlinska samhället, då inga myndigheter eller beslutsfattande instanser visste vad som egentligen gällde. De enda som tycks veta vad som faktiskt gällde var de fyra männen som utformat föreskrifterna på förmiddagen.

Var då nionde november en kris? Det enkla svaret här är ”ja”. Som ovan visats finns samtliga tre delar av den valda krisdefinitionen med. Det är dock ingen av dem, undantaget punkt tre, som oproblematiskt passar in. Det som kan sägas om nionde november är att det är snarare en så kallad ”long-shadow crisis”, det vill säga en kris med mer långtgående effekter än de omedelbara. För Berlinregimen var händelserna den nionde november 1989 en del i ett längre händelseförlopp som påbörjats med Gorbatjovs reformer i Sovjetunionen 1985, och där många andra problem existerade. Händelserna den nionde november blev istället ett oväntat resultat av försök att lösa de andra kriserna man upplevde.

Gränsövergången vid Bornholmerstrasse nio dagar efter murens öppnande.

Gränsövergången vid Bornholmerstrasse nio dagar efter murens öppnande.

Sammanfattande diskussion
Vi har ovan kunnat fastställa att händelserna i Östberlin den nionde november 1989 var en kris för det socialistiska DDR-samhället. Men samma händelseförlopp bör även, i min mening, ses som ett klimax i det händelseförlopp som inleddes redan 1985, och ledde till bland annat ökad inrikespolitisk oro och ökad emigration från DDR.

Vad kan vi då lära oss av den nionde november 1989?
Den första lärdomen är betydelsen av ”decision making”, eller beslutsfattande. Frånvaron av tydliga direktiv och order till gränsposteringarna ledde till att överstelöjtnant Harald Jäger slutligen tvingades fatta beslutet att öppna muren, vilket ledde till att DDR kom att upplösas som stat knappt ett år senare. Att dessutom inte Günther Schabowski tog reda på (han fick trots allt en lapp med direktiv i handen av generalsekreteraren) vad som faktiskt gällde innan han läste upp lappen på presskonferensen hade troligtvis förhindrat den plötsliga anstormning som gränsvakterna utsattes för. Planen var att reglerna skulle träda i kraft först klockan 04:00, morgonen därpå, varpå gränsposteringarna haft åtminstone ca tio timmar på att förbereda sig. Då varken personal eller resurser fanns på plats att hantera den stora mängd människor som dök upp så var det till stor del tur, kombinerat med Jägers beslutsfattande på plats, som ledde till att våldsanvändning kunde undvikas.

Även ”sensemaking”, eller situationsförståelse, spelade en roll den nionde november. Frånvaron av tydliga direktiv eller information om vad som gällde ledde till att många beslut, inte minst beslutet att öppna muren, fick improviseras på plats. Även Schabowski var inte helt införstådd i vad som faktiskt hände medan han läste upp direktiven under presskonferensen. Hade han istället haft förståelse för den situation han befann sig i just då, och vad han faktiskt läste på lappen, hade troligtvis händelseförloppet sett annorlunda ut.

Analytiskt kan vi lära oss att en händelse som kan få ett stort genomslag i såväl samtida som i historieskrivningen, och kanske framstå som en kris, egentligen kan vara en del i ett större krisförlopp. Kan vi tolka om exempelvis Kubakrisen som en del i ett större krisförlopp gällandes USA och Sovjetunionens utrikespolitiska relationer? Kan elfte september-attackerna ses som en del i en kris vad gäller amerikansk Mellanösternpolitik?

Vi kan även lära oss att en kris kan leda till något positivt för en stor del människor, exempelvis en förtryckarregims fall. Trots att krisbegreppet i sig ofta förknippas med något negativt, kan det även vara något positivt för en stor andel människor.

Allt gott!
//Victor

Litteratur- och källförteckning
• Boin Arjen, ‘t Hart Paul, Stern Eric, och Sundelius Bengt, ”The Politics of Crisis Management – Public Leadership under Pressure”, New York: Cambridge University Press, trettonde utgåvan, 2013.
• Dennis Mike, ”The Rise and Fall of the German Democratic Republic 1945 – 1990”, Harlow: Pearson Education Limited, 2000.
• Hansén Dan, och Hagström Ahn-Za, ”I krisen prövas ordningsmakten”, Stockholm: Jure Förlag, 2004.
• Sarotte, Mary Elise, ”The Collapse: The Accidental Opening of the Berlin Wall”, New York: Basic Books, 2014.
• Schnibben Cordt, ”The Guard Who Opened the Berlin Wall – ‘I Gave my People the Order — raise the Barrier'”, i Spiegel Online, 11/9 2009.

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Strategi, Utrikespolitik

Flyktingmottagande som en del i totalförsvaret

Just nu står Europa inför den största flyktingsituationen sedan andra världskriget (UNHCR). Sverige är det land, som efter Tyskland, tar emot flest flyktingar per år. Om detta är att anse som positivt eller ej lämnar jag här osagt, men med detta stora antal flyktingar som kommer till Sverige kommer även vissa problem; främst administrativa och logistiska. Saker som vart de ska bo, hur de ska få tillgång till hygien- och sanitetsanläggningar, hur de ska få mat, medicin, och vatten, och så vidare. Samt även hur de ska skyddas. I skuggan av flyktingmottagandet har antalet attacker mot flyktingförläggningar och boenden för asylsökanden ökat. Ingen officiellt statistik över antalet attacker och dåd existerar inte i Sverige (ETC, 25/8 2015), men i Tyskland har antalet attacker ökat med tre gånger så mycket under 2015 första halvår jämfört med 2014 (Spiegel, 24/7 2015 ).

Sverige, som trots allt ligger i norra Europa och långt ifrån oroshärdarna där de flesta kommer ifrån; Syrien, Irak, Libyen, är ett attraktivt land för många att ta sig till. Genom Dublinförordningen sätts en stor press på EU:s gränsstater – främst Grekland och Italien – att ta emot huvuddelen av flyktingarna. En del av dessa tar sig därifrån vidare till övriga EU-länder.

AppleMark

Tyskland gjorde i veckan avsteg från Dublinförordningen för flyktingar från Syrien, och låter dem få sin sak prövad i Tyskland (Sveriges radio, 15/8 2015). I Tyskland står man idag inför en stor kris vad gäller flyktingmottagandet vad gäller just logistik och administration. Brist på bostäder, ett ökat tryck på systemet vad gäller ansökningar av asyl skapar problem i Tyskland, samt en ökning i främlingsfientlighet och ökad högerextremism (Economist, 21/8 2015). För att delvis lösa de logistiska problemen har man från tysk sida valt att mobilisera delar av sin försvarsmakt, Bundeswehr, för att bistå med i första hand tält och sängar. Totalt ska man inledningsvis sätta upp 141 tält och 500 sängar. Trettio soldater kommer avdelas för den humanitära insatsen (Newsweek, 5/8 2015). Bundeswehr är i nuläget även också involverat i insatsen i Medelhavet för att bistå flyktingbåtar (Bundeswehr.de) samt i FN-insatsen i Irak mot IS (Bundeswehr.de).

Med insatsen av Bundeswehr för att ge humanitärt stöd inrikes till flyktingar väcks frågan om hur väl förberett det svenska samhället egentligen är för att kunna mottaga flyktingar i större omgångar? Om en konflikt skulle bryta ut i närområdet – exempelvis en väpnad konflikt i Baltikum eller Finland – och sätter Sverige som första land en stor del av flyktingarna skulle ta sig till, skulle då Sverige klara av detta? Om en större katastrof eller ett väpnat angrepp drabbar Sverige direkt, och leder till att en stor del tvingas att bli internflyktingar (IDPs, Internally Displaced Persons), klarar Sverige av detta?

I det kalla krigets totalförsvar fanns det en omfattande organisation för att kunna ta emot såväl inrikes- som flyktingar från närområdet. Vad vi sett de senaste åren är delvis resultatet av totalförsvarets avvecklande. Vart ska dessa flyktingar idag ta vägen? En viktig del i totalförsvaret, som bör återtagas snarast i min mening, är just denna del. Flyktingläger bör planeras redan i fredstid. Varje kommun bör planera hur man ska kunna ta emot flyktingar och bistå varandra. Offentliga anläggningar som skolor, dagis, gymnastiksalar, idrottshallar, och så vidare, bör förberedas för att snabbt (inom 24h) kunna omvandlas tillfälliga flyktingläger. Större städer och orter som misstänks hamna i skottlinjen bör se över och förbereda evakuering av alla för totalförsvaret icke-nödvändiga civila, dels för att begränsa effekterna av fientlig beskjutning och skydda civila, dels för att motverka det kaos som följer av när en stor massa mer eller mindre okontrollerat förflyttar sig från en punkt till en annan. Denna civilförsvarsplanering bör ske i samverkan med Försvarsmakten och inte ses som frikopplad från den militära försvarsplaneringen. Man bör dels se över hur Försvarsmakten kan stötta evakuering och omhändertagande av civila, dels tillse så att Försvarsmaktens transport- och framryckningsvägar inte korsas med de civila evakueringsvägarna. Under den tyska invasionen av Frankrike 1940 försvårades en stor del av de franska motåtgärderna på grund av att man hamnade i just flyktingvägarna och körde fast i trafikstockningar, etc.

Utöver att enbart kunna ta hand om civila på flykt bör det även ses över hur man ska kunna ta om hand om föräldralösa barn, och hur dessa ska kunna återförenas med eventuella släktingar eller bekanta.

Totalförsvaret måste involvera hela samhället och mer eller mindre alla samhällsfunktioner måste kunna samverka. Försvarsmakten löser ut den militära delen av försvaret, men vad gäller civilförsvar (där Försvarsmakten måste kunna bistå, utan att göra avkall på stridskapacitet eller lösande av sin huvuduppgift) måste kommuner och landsting, räddningstjänst, kollektivtrafik (SJ, SL, etc.), polis, sjukvård, äldreomsorg, samt även för-, grund-, och gymnasieskolor samverka med varandra för att se över hur man ska kunna lösa sina uppgifter, och där är just evakuering och omhändertagande av civila/icke-kombattanter en huvuduppgift. Utöver myndigheter och offentlig verksamhet bör även stora delar frivilliga engageras; Röda korset och svenska kyrkan är kanske de två största, men även civilpersoner och företag. Hotell bör kunna tas i anspråk av kommuner för att hysa IDPs, och civila boende i kommunerna uppmuntras upplåta delar av sina hem för att ta in flyktingar.2429388_1200_675

Hade denna organisation och planering funnits redan tidigare hade möjligtvis flyktingmottagandet kunnat fungera bättre och vara mer omfattande för svensk del. Hur många flyktingar och asylsökande hade inte kunnat få plats i skolor och andra offentliga anläggningar som stått tomma över sommaren? Skolor har ofta gott om utrymmen, har förberedda sanitära anläggningar, samt någon form av lokaler för administration.

Arbetar du i offentlig/kommunal verksamhet? Arbetar du i ett privat företag? Undrar du om din verksamhet kan bidraga till att stärka totalförsvarsförmågan? Förslag: ta upp det på ett möte med högre chefer. Försök ordna till samverkansmöten med kommun- och landstingsstyrelsen. Visa vad ni kan bidraga med, och att ni är villiga att bidraga. Då kan ni kanske dra ett, om än litet, strå till stacken. Det händer, och kommer hända, mycket inom försvarsområdet inom de närmaste åren. Men det skadar inte att redan nu ta initiativ och visa handlingskraft. Allt försvar äger inte rum med vapen i hand.

Vi avslutar med att låta brittiska Rädda Barnens gripande reklamfilm – Just because it isn’t happening here – få agera som avslutande illustration och understryka inläggets poäng.

Allt gott!
//Victor

Standard
Försvarspolitik, Militärhistoria, Säkerhetspolitik

Europas eviga freder

Tre gånger har den europeiska kontinenten hamnat i lägen där krig var otänkbart. I åtminstone två av dessa fall har denna eviga fred förbytts i två av historiens blodigaste krig.

”Den första eviga freden” inträffade 1871. Det vill säga efter fransk-tyska kriget (1870 – 1871). Kriget var det slutgiltiga steget i enandet av de tyska staterna, och användes av den preussiske politikern och statsmannen Otto von Bismarck (1815 – 1898) för att få samtliga tyska stater att förena sig under gemensam flagg med de övriga tyska staterna som redan tidigare ingått i det preussiskledda Nordtyska förbundet. Förbundet var en union mellan de nordtyska staterna lett av Preussen som närmast kan liknas vid dagens EU. Medlemsstaterna hade avskaffat tullarna mellan sig, delade postväsende, pass, och så vidare, samt även försvars- och utrikespolitik. Varje stat hade förvisso sin egna försvarsstyrkor (en tradition som kom att kvarstå efter enandet av det Tyska riket 1871 och kvarstå fram tills Wehrmachts bildande 1935) men de lydde strategiskt under den preussiska generalstaben. Bildandet av det nordtyska förbundet föranledde ett angrepp från Frankrike, som fruktade styrkan av ett enat Tyskland. Med det franska angreppet, och framförallt de nordtyska krigsframgångWernerproklaarna, tvingades de tidigare motvilliga sydtyska staterna att inse att deras säkerhet endast kunde garanteras av samarbete med sina nordtyska grannar (fyra år tidigare, 1866, hade den preussiska armén effektivt besegrat den andra stormakten i närområdet; Österrike, på bara sju veckor). På så sätt hade Preussen lyckats bli vad som inom statsvetenskapen kallas för en regional hegemon. Detta var således en kortfattad historik över Tysklands enande 1871. Det var givetvis en massa andra faktorer som spelade roll, och detta skulle kräva ett eget inlägg för att redogöra för fullt ut.

Hur som helst. 1871 inträffade ”den första eviga freden”. Med slutet på det fransk-tyska kriget hade en känsla av fred etablerat sig. Länge hade Centraleuropa varit politiskt och ekonomiskt fragmenterat, och varit ett slagfält, såväl militärt som politiskt, för Europas stormakter. Med dess enande hade den gamla dualismen mellan inledningsvis Österrike och Frankrike, och senare även Preussen, lösts. Den andra industriella revolutionen tog fart, och ekonomin blomstrade på den europeiska kontinenten. Teknologin ledde till att samhällen elektrifierades allt mer, och med löpandebandtekniken kunde varor massproduceras i ordets moderna mening. Utvecklandet av bilar, utbyggnad av järnvägar och telegrafnäten band ihop folk och stater på ett sätt man aldrig tidigare skådat i människans historia. Ökade kommunikationer och ökad frihandel ledde till en ökad interdependens mellan stater. Den parlamentariska demokratin, om än inte vår moderna tolkning, spred sig i Europa, och samhällen omfamnade dess liberala principer. Allmän rösträtt etablerade sig, och socialdemokratiska partier växte sig starka. Sociala och politiska orättvisor bekämpades i allt större omfattning än tidigare med att välfärdsstatens principer fick fäste i Europas samhällen. Krig kändes allt mer avlägset, och snart framstod de som en omöjlighet. Europas militärer riktade in sig på att bekämpa uppror i sina kolonier och upprätthålla internationell ordning. Mellanstatliga krig på kontinenten framstod som allt mer verklighetsfrånvänt, och de största hoten ansåg man komma från nationalistiska, socialistiska, och anarkistiska revolutionära rörelser samt från terrorister och organiserad brottslighet.

Men, i augusti 1914 bröt det stora krig som senare skulle bli känt som det första världskriget ut mellan Europas stater. Krigets exakta orsaker debatteras än idag, men dess direkta orsak var att Österrike-Ungerns tronarvinge Franz-Ferdinand mördades i ett attentat utfört av serbiska nationalister under ett besök i Sarajevo. Österrike invaderade således Serbien, med stöd av Tyskland. Serbien var i sin tur allierat med Ryssland, som ingick i en antitysk allians med Frankrike och Storbritannien. Tyskland mobiliserRoyal_Irish_Rifles_ration_party_Somme_July_1916ade snabbt och marscherade in i Frankrike och Ryssland. Det första världskriget var ett faktum. Det tyska agerandet tros bero på att man från tyskt håll fruktade den fransk-ryska alliansen, vars syfte var att begränsa eventuell tysk aggression och skapats efter kriget 1870. Tyskland fruktade den ömsesidiga rysk-franska militära upprustningen, som man ansåg var av offensiv natur, och att man skulle hamna på efterkälken i en upprustning. Tyskland styrdes vid den här tiden av socialdemokraterna, som bland annat förespråkade global nedrustning. Den tyska ledningen ansåg att kriget skulle utkämpas, och vinnas, snabbt. På så sätt kunde man tvinga Ryssland och Frankrike till nedrustning, och även själv rusta ner. Med krigsutbrottet 1914 var ”den första eviga freden” över, och 43 år av europeisk fred upphörde.

Men denna period av fred är i mångt och mycket en myt. Det var förvisso lugnt mellan Europas stormakter, och inga konflikter bröt ut i öppna våldsamheter mellan staterna. Men på Balkan utkämpades ett antal krig mellan Ottomanska riket, Serbien, Grekland, och Bulgarien, 1876 – 1878, 1885, 1897, samt 1911 – 1913. Men dessa var förvisso inget som påverkade de central- och västeuropeiska makthavarna, eller dess medborgare, i deras syn på den eviga freden.

Första världskriget ledde till stora förluster såväl militärt som politiskt, ekonomiskt, och socialt. I mångas ögon var första världskriget ”kriget som skulle avsluta alla krig”. Efter kriget bildades mellanstatliga organisationer, framförallt Nationernas Förbund (NF), syftandes till att bevara internationell ordning, upprätthålla liberal demokrati och internationell rätt, samt underlätta dialog mellan stater. Man skulle förhindra att nya krig bröt ut. I Europa infördes rustningsbegränsningar, och dess stater vände återigen sina blickar utåt, mot Afrika, Asien, och Mellanöstern, för att där verka för att bevara fred och stabilitet.

Med den massiva förstörelse och stora antalet dödade och skadade som kriget fört med sig trodde ingen europeisk stormakt att ett nytt krig skulle bryta ut. Detta förstärktes av de införda rustningsbegränsningarna och att Europas mer totalitära stater (Tyskland, Italien, och Sovjetunionen) alla ansågs befinna sig på en låg nivå. Vidare fortsatte de europeiska samhällena att närma sig varandra genom utbyggda kommunikationer, ökad handel, och förbättrad teknologi. I Sverige fördes en nedrustningslinje av framförallt det socialdemokratiska och de liberala partierna. Resonemanget grundade sig dels i de ovan nämnda punkterna, dels i att ärkefienden Ryssland (sedan 1922 Sovjetunionen) ansågs militärt svagt, saknade tillräckligt starka sjöstridskrafter i Östersjön (den svenska Flottan var under Mellankrigstiden troligtvis starkaste vapengrenen, och vida överlägsen dess sovjetiska motsvarighet) och saknade hamnar i Östersjön (enda Östersjöhamnen fanns i Leningrad, nuvarande St. Petersburg). Med Finlands, Polens, och Baltstaternas självständighet ansåg man att en sovjetisk invasion av Sverige endast kunde komma över havet, och skulle effektivt kunna stoppas där. Skulle en sovjetisk invasionsstyrka ändå lyckas komma i land räknade man med stöd från det internationella samfundet, i linje med principen om kollektiv säkerhet som förespråkades av de liberala västmakterna.

Åren efter första världskriget skulle bli ”den andra eviga freden” i Europas historia. Denna ”eviga fred” var dock inte oproblematisk. Likt 1871 – 1914 utkämpades ett antal krig och väpnade konflikter i Europa. 1918 – 1919 samt 1919 – 1921 råkade Ryssland/Sovjetunionen i konflikt med det nyligen självständiga Polen. Polen och Litauen utkämpade ett kortare krig mot varandra 1920. Turkiet och Grekland utkämpade ett krig 1919 – 1922, och så även Italien och Albanien 1920. Detta var bara ett axplock av väpnade konflikter i Europa 1919 – 1939, och jag har endast tagit med mellanstatliga konflikter, och utelämnat självständighetskrig, inbördeskrig, uppror, och så vidare. För en mer eller mindre komplett lista, se Wikipedia.

Med Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet (NSDAP) och Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland i januari 1933 förändrades dock säkerhetsläget, och Tyskland inledde en öppen, massiv militär upprustning 1935 (Tyskland hade rustat i det dolda i samarbete med bland annat Sovjetunionen, men även med Sverige och andra stater, redan innan maktövertagandet 1933). Därefter inleddes en allt mer aggressiv politik mot såväl den inhemska befolkningen (oppositionella – främst socialdemokrater, liberaler, och kommunister, samt ”främmande/svaga raselement” – judar, romer, homosexuella, handikappade, osv.) som mot grannländerna. Den sjunde mars 1936 marscherade tyska trupper in i det demilitariserade, och för Tyskland ekonomiskt viktiga, Rhenlandet (gränsområdet mot Belgien/Frankrike). Ett år senare annekterades Österrike, och därpå Sudetlandet i Tjeckoslovakien. 1939 annekterades Tjeckien och Slovakien blev en mer eller mindre självständig satellitstat åt Tyskland. Första september 1939 invaderade Tyskland Polen, och den tredje september samma år var det nya storkriget ett faktum när Storbritannien och Frankrike, med allierade, förklarade Tyskland krig. För svensk del kom kriget in på bakgården den trettionde november 1939 då Sovjetunionen, efter att ha annekterat Baltstaterna, angrep Finland, samt igen den nionde april 1940 då Tyskland besatte Danmark och Norge, och återigen under slutstriderna i Finland och Nordnorge 1944 – 1945. För svensk del hade man i försvarsplaneringen i första hand fruktat en blockadsituation likt den som rått 1914 – 1918, då Sverige haft allvarliga folkförsörjningsproblem. Det var i första hand detta man rustat mot under hela Mellankrigstiden, och det som statsminister Per-Albin Hansson syftade med att Sveriges ”beredskap är god”.

standard

Den naivitet som funnits under ”den första eviga freden” fanns dock inte med i bilden på samma sätt i slutet av 1930-talet, som den funnits där under 1910-talet. Bland annat hade Socialdemokraternas förespråkat den så kallade ”Elasticitetsprincipen” i de försvarspolitiska debatter som ägde rum under Mellankrigstiden. Krigsmakten kunde, utifrån rådande säkerhetspolitiska och nationalekonomiska läge, rustas ner, dock med kravet att kunna återta en tillräcklig förmåga vid ett förändrat omvärldsläge. Detta utmynnade bland annat i Försvarsbeslutet 1936 som var en kvalitativ och kvantitativ upprustning av Krigsmakten. Problematiskt var dock att detta beslutet togs, med facit i hand, för sent, och den svenska Krigsmakten fick snabbutbildas efter krigsutbrottet till höga kostnader. Inte fören 1943/44 hade Krigsmakten uppnått en avskräckande effekt och innehade en kvalitativt och kvantitativt god nivå, även ur internationell synpunkt. Detta var, med facit i hand, alldeles för sent. Tanken var att en nedrustning skulle ske igen efter att kriget avslutats i Europa, i enlighet med elasticitetsprincipen. Men på grund av de ökade spänningarna som rådde mellan öst och väst kunde en sådan nedrustning inte motiveras, med tjugo- och trettiotalens försvarspolitiska debatter i färskt minne.Through flak and over the destruction created by preceding waves of bombers, these 15th Air Force B-24s leave Ploesti, Rumania, after one of the long series of attacks against the No. 1 oil target in Europe. (U.S. Air Force photo)

Under hela kalla kriget kom såväl Öst- som Västeuropa att mer eller mindre präglas av en medvetenhet att ett nytt krig skulle kunna bryta ut, och samtliga sidor rustade upp. Även Sverige. Ingen ville återskapa misstagen som gjorts under de eviga frederna 1871 – 1914 och 1919 – 1939. Förvisso genomfördes stabiliserande fredsinsatser, ofta men inte alltid under FN-flagg, i Afrika, Mellanöstern, och Asien. Dock inte i samma utsträckning som tidigare, och de gamla kolonialmakterna tappade sina forna kolonier, även om många av dessa mer eller mindre kom att ingå i reformerade imperiekonstruktioner i form av samvälden, etc.

”Den tredje eviga freden” skulle bryta ut den tjugofemte december 1991 med Sovjetunionens officiella upplösning. Berlinmuren hade fallit tre år tidigare, och Tyskland var under återförening. Den Europeiska Unionen växte sig starkare, och de forna öststaterna integrerades allt mer i det internationella samfundet. De anammande liberal, parlamentarisk demokrati, frihandel, slöt upp bakom internationell rätt, ansökte om medlemskap och antogs i mellanstatliga organisationer som EU och NATO. Liberalismen tycktes ha segrat. Statsvetaren Francis Fukuyama gick så långt att han 1989 deklarerade ”historiens slut”. Liberalismen hade segrat, och med den även den liberala fredsteorin. Om bara alla stater blev demokratiska, förhöll sig till internationell rätt, och samarbetade skulle de slutligen bli så samberoende av varandra och integrerade att de aldrig skulle ha skäl att gå i krig med varandra. Detta samarbete, menar förespråkare av liberal IR-teori, ligger i alla staters naturliga och grundläggande intresse för att säkerställa sin egna överlevnad.FallWall

”Den tredje eviga freden” ledde till en massiv nedrustning hos i princip samtliga europeiska stater, såväl i öst som i väst. Med principer som kollektiv säkerhet, som det internationella samfundet försökt bevisa fungerade i och med Kuwaitkrigets utbrott i augusti 1990, och internationell rätt skulle man kunna räkna med stöd om något gick snett. Men vad skulle kunna gå snett? Den eviga freden hade ju återigen inträffat, och Europa var ”säkrare än på länge” .

Denna myt av europeisk säkerhet kan dock ifrågasättas då, precis som 1871 – 1914 och 1919 – 1939, ett antal väpnade konflikter utkämpades på kontinenten. Återigen på Balkan, med Jugoslaviska inbördeskriget och de konflikter som följde därpå under perioden 1991 – 1999.

Efter terrorattackerna mot USA den elfte september 2001 kom mer eller mindre hela Europa att rikta om sina militära styrkor från så kallade invasions- till insatsförsvar. Tanken var att man nu skulle bedriva freds- och stabilitetsinsatser i Afrika, Mellanöstern, och Asien. Detta var något som kändes nytt och fräscht. Man kunde nu rusta ner kalla krigets massarméer i förmån för kollektivt försvar och spridandet av internationell rätt och demokrati till andra världsdelar. Med den ryska invasionen av Georgien 2008 började vissa undra över om detta var rätt steg att gå, och med annekteringen av Krim i mars 2014, och efterföljande fortsatt militär aggression mot främst Ukraina (men även mot andra stater, om än i annan form) har den tredje eviga freden öppet börjat ifrågasättas. Den är förvisso inte officiellt över än, och vi får hoppas den håller i sig. Som vi sett har konflikter och krig i Europas periferier ännu inte stört den eviga freden. Men har vi också lärt oss rätt läxor av historien är det att de eviga frederna aldrig varar för evigt, och vaksamhet är trygghetens pris.

Allt gott!
//Victor

A man with a Russian flag greets armed men in military fatigues blocking access to a Ukrainian border guards base not far from the village of Perevalne near Simferopol on March 3, 2014. About 1,000 armed men surrounded the base of the 36th detached brigade of the Ukrainian Navy's coastal guards since yesterday in a tense standoff in the flashpoint Crimea peninsula. Russian troops and military planes were flowing into Crimea today in violation of accords between the two countries, Ukrainian border guards said. AFP PHOTO / ALEXANDER NEMENOV (Photo credit should read ALEXANDER NEMENOV/AFP/Getty Images)

Tillägg: Se gärna SVT:s dokumentär ”Vad hände med försvaret?” från i år (2015).

Referenser och källor:
Denna text bygger till stor del på information ur följande:
Böhme, Klaus-Richard – Huvuddragen i svensk försvarspolitik 1925 – 1945, i ”Neutralitet och försvar – Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809 – 1985” av Hugemark, Bo, (red.), 1986, Vekerum: Militärhistoriska Förlaget
Christopher Clark – ”Iron Kingdom – The Rise and Fall of Prussia, 1600 – 1947”, 2006, Cambridge: Harvard University Press
Christopher Clark – ”The Sleepwalkers – How Europe Went to War in 1914”, 2012, New York: Penguin Books
Hew Strachan – ”The First World War”, 2013, New York: Penguin Books
Lars Ericson Wolke – ”Svensk militärmakt – Strategi och operationer i svensk militärhistoria under 1500 år”, 2009, Stockholm: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag
Magnus Christiansson – ”Säkerhetspolitisk teori”, 2009, Stockholm: Militärhögskolan Karlberg.
Niall Ferguson – ”The Pity of War”, 1998, Harmondsworth: The Penguin Press
SVT – ”Dokument inifrån: Vad hände med försvaret?”, 2015.

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik

Några tankar om värnpliktsutredningen

För tre dagar sedan gjorde försvarsminister Peter Hultqvist (S) ett politiskt utspel när han gick ut och talade om att en utredning kommer tillsättas i höst för att utreda hur den allmänna värnplikten i Sverige kan återtagas (DN, 6/8), som man även uttalade en vilja om i såväl valkampanjen som i Försvarsöverenskommelsen (Försvarsöverenskommelsen, sidpeterhultqvist. 10 – 11).

I DN säger försvarsministern att utredningen ska titta på i huvudsak ett system efter norsk och dansk modell där man har ett kombinerat yrkes- och pliktförsvar. Man ska även göra plikten könsneutral. Tanken är att en majoritet av ungdomar ska mönstras, medan en mindre del ska tas ut till att genomföra värnpliktsutbildningen. Direktiven för utredningen är inte helt färdiga, men kommer förhoppningsvis vara det när utredningen tillsätts i höst. Hultqvist säger även att utredningen ”måste ske i någorlunda snabb takt för det här är en angelägen sak” (DN, 6/8).

Personligen ser jag det som en extremt positiv utveckling av försvarspolitiken om värnplikten återtas. Att den dessutom görs könsneutral är enbart positivt, och ett viktigt slag för jämställdheten i samhället.

Den allmänna värnplikten må vara förlegad ur såväl säkerhetspolitiskt som militärt perspektiv. Den nya formen av krigföring handlar inte längre om 1800- och 1900-talets massarméer, och säkerhetspolitiskt är det, i mina ögon, endast Israel och möjligtvis Taiwan samt Sydkorea står under så pass stort militärt hot att de behöver en allmän värnplikt. Men värnplikten fyller även många andra nyttiga funktioner. Bland annat hjälper den ungdomar att komma in i vuxenlivet. Värnplikten ger även nyttig arbetslivserfarenhet för ungdomar som kommer direkt från gymnasiet; de lär sig arbeta i grupp med främlingar, arbetsdisciplin, problemlösningar, etc. Dessutom ger det många ungdomar utbildningar och erfarenheter som behövs i det civila arbetslivet, så som exempelvis körkort, lastbilskort, etc. Det ger även en insikt i att man klarar mer än man faktiskt tror sig klara av, vilket stärker självförtroendet.

Värnplikten ger även fördelar ur samhällsskyddsperspektiv. Ungdomar lär sig klara sig själva och överleva svåra situationer, så som väderhändelser, strömavbrott, eller en så ”enkel” sak som att gå vilse i skogen. Utbildningar och drillning i kunskaper som hjärt- och lungräddning, första hjälpen, brandsläckning, samt hur man ska agera vid exempelvis en trafikolycka är kunskaper som inte ska nedvärderas, och kan vara avgörande för samhällets säkerhet på en lägre nivå. Har dessutom staten säkerställt medborgarnas grundläggande överlevnadsförmåga vid olyckor och krissituationer genom övning, utbildning, och kunskaper minskar samhällets sårbarhet.image005

Slutligen ger den allmänna värnplikten sociala fördelar i form av att det minskar klassklyftor, ökad integrationen mellan grupper i samhället, ökar jämställdheten (särskilt när den är könsneutral), samt bidrar till att öka känslan av att vi är ett gemensamt samhälle. Detta genom att den behandlar alla lika, och alla är där av samma anledning: för att försvara Sveriges territoriella integritet, dess medborgare, och dess grundläggande värderingar. Det tvingar olika samhällsgrupper att umgås och samverka; grupper och individer som kanske annars aldrig skulle träffas. Rika och fattiga, stad och landsbygd, nördar och sportfånar, invandrare och inrikesfödda, homo-, bi- och heterosexuella, män och kvinnor. Känslan av vi är ett samhälle stärks. Detta stärker uppfattningen om demokrati, mänskliga rättigheter, och gemenskap, samt respekten för de demokratiska och samhälleliga institutioner vi har. Detta leder också till att samhället stärks, integreras, och förståelsen för de olika samhällsproblemen ökar. Det blir således även en integrationspolitisk fråga. Det minskar klyftor och slitningar samhällsgrupper emellan. Kanske är värnpliktens avskaffande sommaren 2010 en delorsak i det hårdnade samhällsklimat vi upplevt de senaste åren?

Vdsc07710_5447ba37e087c3410bf48d6ai ska inte heller underskatta de försvarspolitiska fördelarna för den allmänna värnpliktens införande i Sverige. De senaste årens försök till yrkesförsvar har visat på att stora personalbrister uppstått inom det svenska försvaret, och många hoppar av antingen direkt efter grundutbildningen eller efter en kortare anställningsperiod (Se: Sveriges radio 27/12 2013, SvD 28/1 2012, samt SvD 10/2 2014). Det har även skapat problem med utbildnings- och övningstid för förbanden, då arbetstidsregleringar, lönetillägg, och liknande, har visat sig vara försvårande omständigheter för upprätthållandet av den grundläggande militära försvarsförmågan (SvD 12/1 2014, Wiseman’s Wisedoms 8/2 1014, KKrVa 6/4 2014, samt Skipper 11/5 2014). Missförstå mig inte; är man anställd ska man ha skälig lön och goda villkor, oavsett om man är yrkessoldat, officer, snickare, doktor, eller VD. Kombinationen av yrkesförsvar och en icke-anpassad budget har dock skapat viss problematik. Mina personliga erfarenheter har visat på att unga i dagens samhälle, som skulle kallats till mönstring med en allmän värnplikt, är intresserade av att göra lumpen men får inte ”tummen ur” att själva ansöka, och har, tyvärr, en bristande initiativförmåga. Kallas dessa istället till mönstring kommer fler att göra grundutbildningen, även om endast mönstringen är pliktad. Med värnplikten säkras även rekryteringen till Försvarsmaktens många olika specialistbefattningar, och man kan öka möjligheterna att få rätt individ på rätt plats. Ungdomar med duktiga kunskaper i exempelvis datoranvändning kan placeras i Försvarsmaktens IT-förband (och vid mobilisering stärka den offensiva IT-förmåga Hultqvist har sagt sig vilja bygga upp), fordonsintresserade placeras i mekaniker- eller förarbefattningar, etc. Detta är områden där staten, i det här fallet representerad av Försvarsmakten, har svårt att rekrytera (och behålla) civil kompetens, till stor del på grund av svårigheter i att konkurrera med en global civil marknad. Se bland annat mitt tidigare inlägg från förra året om repövningarnas återupptagande.

Inför valet 2014 gjorde jag en rundfrågning av partierna kring deras syn på (bland annat) värnplikten för att söka dra slutsatser kring värnpliktens eventuella återinförande. Hela undersökningen – ”Ett personalförsörjningssystem är aldrig bättre än dess utfall…– En undersökning om värnpliktens eventuella återinförande efter valet 2014 -” kan läsas i .pdf-format här. En av de slutsatserna jag drog av undersökningen var att en S-ledd regering var troligast för en återinförd värnplikt, och att detta skulle kunna ske med stöd från V, Mp, och Fp. Idag skulle denna konstellation räcka för att få igenom beslutet i Riksdagen (vilket ett återinförande inte skulle kräva utifrån hur lagen är utformad). Ytterligare en slutsats var att om Riksdagsvalet utmynnade i en S-ledd regering skulle reformen för återinförd värnplikt troligast påbörjas inom ett år, beroende på det säkerhetspolitiska lägets utveckling. Denna undersökning blev färdig den 13/9 2014, och dess slutsatser tycks ha slagit ut väl.

Hur den återinförda värnplikten blir i realiteten återstår att se, men i mina ögon kommer troligast följande utfall ske:

En allmän och könsneutral värnplikt kommer införas där i princip samtliga ungdomar kallas till mönstring det år de fyller 18. Troligast kommer det system som man haft länge, och fortfarande har för ansökningar till den grundläggande militära utbildningen (GMU), att bibehållas. Det vill säga en internetbaserad ”mönstring” där de mönstrande inledningsvis får besvara några frågor om värderingar, hälsa, fysisk och psykisk hälsa, utbildningsnivå, samt egna önskemål. Här kommer således de allra minst lämpade (folk med värderingar som direkt strider mot Försvarsmaktens värdegrund, dålig hälsa, och/eller uppvisar en stor ovilja) att sållas bort. Troligast kommer de som dock säger sig vara ovilliga men visar sig lämpliga i andra aspekter att kallas till den ”riktiga” mönstringen för att där försöka övertalas. Samtliga som visar sig lämpliga kommer att kallas till mönstring där deras lämplighet testas, och de som inte säger direkt nej (efter samtal med mönstringsförrättare) kommer att placeras för utbildning (i mån av lämplighet och plats). Med andra ord kommer vilja att ses som meriterande, och de som vill (och inte anses direkt olämpliga) kommer ges en plats, och de som inte uttryckligen säger nej kommer att användas för att fylla upp vakanser/kvoter. Efter avslutade gymnasiestudier (det vill säga det år den blivande rekryten fyller 19) kommer de att kallas till utbildning. De som ej placeras kommer troligast placeras i någon form av utbildningsreserv, för att kunna kallas in vid behov eller förhöjd hotbild mot Sverige.

Vad gäller utbildningen kommer den förmodligen inledningsvis att grundas på det nya systemet för grundutbildningen (GMNY), för att därefter anpassas efter säkerhetspolitiska och krigsorganisatoriska utbildningsbehov. Efter avslutad grundutbildning kommer den värnpliktige att placeras i en befattning och ett krigsförband, för att därefter kallas till repetitionsövning med jämna mellanrum. Då GMNY även ska omfatta rekrytering och utbildning mot Hemvärnet är det inte otänkbart att värnpliktiga direktrekryteras till HV redan under mönstringen för att därefter krigsplaceras på ett hemvärnsförband. Detta kan i framtiden föranleda en reform av nuvarande hemvärnssystem.

Efter avslutad grundutbildning kommer den värnpliktige ges möjlighet att söka anställning som GSS (Gruppchef, Soldat, Sjöman – ”anställd soldat” på civilianska) med antingen ett heltids- (GSS/K) eller tidvis (GSS/T) baserat kontrakt. I första hand kommer de som vid mönstringen sagt sig vara intresserade att erbjudas anställning, och därefter ”övriga” värnpliktiga. Troligast kommer tyngdpunkten hos Armén att läggas på GSS/T-förband för internationella insatser, medan en mindre kärna av K-förband behålls. Detta av huvudsakligen ekonomiska skäl. Marinen och Flygvapnet kommer anställa färre GSS (då en stor del av befattningarna idag är officersbaserade), men då lägga fokus på K-soldater på grund av beredskapsskäl och utbildningsbehov. De som ej fortsätter som GSS, officerare, eller i Hemvärnet kommer krigsplaceras enligt ovan beskrivet system.images

Detta är min bedömning av vad som är troligast, och ska alltså inte spridas som en sanning. Hur jag själv ser på att systemet borde utformas skiljer sig inte helt från det ovan beskriva systemet, men kommer ändå att redogöras för nedan. Jag hoppas även, och tror, att någon form av civilförsvarsplikt/vapenfri värnplikt kommer införas med tiden, för att kunna bemanna vissa funktioner inom civilförsvaret, exempelvis inom räddningstjänst, sjukvård, jordbruk, viktigare industrier, och så vidare.

Min vision av hur en allmän värnplikt ska se ut är i stil med ovan, men skiljer sig på några punkter. Samtliga ungdomar i Sverige ska genomgå mönstringen, så som beskrivet ovan. Därefter ska alla som anses lämpliga tas ut till en preliminär krigsbefattning, baserad på krigsorganisationens behov, lämplighet, tidigare erfarenheter/utbildningar, samt egna önskemål. Bedömningen ska ske baserad i den prioritetsordningen. De som vill göra värnplikten ska i första hand tas ut, därefter de som känner varken eller, medan de som vapenvägrar ska placeras i civilförsvaret. Vägrar de även detta ska de i värsta fall kunna dömas till fängelse, samhällstjänst, eller böter, men i första hand ska de uteslutas från vissa yrken (väktare, polis, räddningstjänst, sjukvård, osv.). Vapenvägrare ska inte dömas för brott, men stängas ute från möjligheterna att söka arbeten som involverar aktivt våldsanvändande (väktare, ordningsvakt, polis, etc.) samt förbjudas från att gå med i skytteklubbar, jaktlag, eller inneha jakt-/vapenlicens. De ska givetvis ges möjligheten att söka om för att tilldelas en vapenbärande befattning i krigsorganisationen om de ångrar sig i framtiden.

Samtliga svenska medborgare ska omfattas av mönstringsplikt från det år de fyller 18 till och med det år de fyller 45. På så sätt integreras även invandrare i processen, efter erhållet medborgarskap, vilket underlättar integration och jämställdhet.

De som ej placeras i en vapenbärande befattning inom Försvarsmaktens krigsorganisation ska, förutsatt de uppnår de grundläggande kraven, placeras i en civilförsvarstjänst. Där ska de inledningsvis genomgå en kortare (ca tre månader) totalförsvarsutbildning där de lär sig i princip samma delar som de i vapenbärande tjänst, dock utan de militära inslagen, vad gäller överlevnad, sjukvård, totalförsvarsinformation, och så vidare. Syftet med detta är att få ut de icke-militära, positiva effekterna av en värnpliktstjänstgöring. För de som vill ska sedan en frivillig Grundläggande militär utbildning (Gu-F) genomgås på ca 14 dygn där de militära delarna klaras av. Detta för att möjliggöra en framtida befattning inom exempelvis Hemvärnet eller i en stödbefattning inom Försvarsmakten. Därefter skickas rekryterna ut på en fyra till tio månader lång platsutbildning där de utbildas i sin befattning inom civilförsvaret (totalt är utbildningen fyra till tretton månader, beroende på befattning). Detta kan vara i allt från stöd i viktiga industrier, jordbruk, eller liknande, till arbete inom transportindustrin eller som tekniker på elverk, brandman, inom sjukvården, och så vidare.

För de som genomgår värnplikt (vapenbärande befattning) ska en liknande utbildningsgång genomgås; inledningsvis tre och en halv månads grundläggande utbildning (motsvarade dagens GMU) vid preliminära krigsförband. Under perioden prövas Rekryteringsmyndighetens preliminära krigsbefattning mot hur väl rekryten presterar under utbildningen. Skulle rekryten ha önskemål om en annan befattning, och under utbildningen visa sig lämpad för den (och behov finns) kan en omprövning göras. Skulle rekryten dock visa sig olämplig för befattning kan den i värsta fall tvingas lämna utbildningen (om hot mot egen eller andras hälsa, eller mot rikets säkerhet, föreligger). I första hand ska rekryten dock omprövas för en befattning med lägre krav som den bedöms mer lämpad för. Total utbildningstid för en värnpliktig bör vara sju och en halv till femton månader, beroende på befattning, utbildningsbehov, och säkerhetspolitiskt läge.

Efter avslutad utbildning med godkända betyg krigsplaceras de värnpliktiga i krigsförband. De som vill kan söka en anställning som GSS/K på ett snabbinsatsförband med kontrakt som förnyas varje år tills dess att soldaten tjänstgjort i max 8 år. Efter ett års kontraktstid kan kontraktet förlängas, eller omvandlas till ett GSS/T-kontrakt (huvuddelen av förbanden ska dock vara K-förband). Precis som idag får en anställd soldat tjänstgöra max 16 år (8 som K- och 8 som T-soldat). Soldaten kan givetvis avsluta sin anställning efter ett år, söka ny befattning, bli hemvärnssoldat, söka officersutbildning, eller bli helt civil. I det sistnämnda krigsplaceras de åter i sitt värnpliktskrigsförband. Nu skulle jag kunna redogöra för min syn på hur Försvarsmakten ska organiseras, men det skulle bli allt för långt, och kräver ett eget inlägg. Sammanfattat bygger det på ett kombinationssystem.

Värnpliktiga som ej innehar aktivt anställnings-/hemvärnsavtal med Försvarsmakten placeras i ett värnpliktskrigsförband till och med max fyllda 50 år (beroende på fysisk och psykisk hälsa, lämplighet, och behov). Under den perioden kallas den värnpliktige in för repetitionsutbildningar med ca fem och ett halv års mellanrum (för att kunna öva i olika årstider) på ca en månads förbandsövning. I samband med dessa övningar genomförs även en mönstring för att tillse att den värnpliktige fortfarande lever upp till de ställda kraven för befattningen (befattningskraven bör givetvis anpassas till den värnpliktiges ålder). Är den värnpliktige fortfarande placerad vid sitt värnpliktskrigsförband vid 50 år fyllda erbjuds denne en placering i Hemvärnet alternativt placeras i ett lokalförsvarsförband, i en befattning så lik sin tidigare som möjligt. Där kommer individen vara placerad till och med max 70år fyllda (så länge den lever upp till de ställda kraven), och genomför repövningar med fem och ett halvårs mellanrum. Även hemvärnssoldater och -befäl som lämnar organisationen ska placeras i lokalförsvarsförbanden, för att säkerställa att deras kompetens bibehålls och bevaras i organisationen.

Värnpliktiga som fortsätter på högskola efter avslutad värnpliktsutbildning ska erbjudas en reservofficersutbildning på tre terminer (samt ett år med heltidstjänstgöring) efter uttagen högskoleexamen (minst 90 högskolepoäng) för placering i krigsförbanden (antingen i ett snabbinsatsförband i en T-befattning, eller i ett värnpliktskrigsförband). På detta sätt säkerställs en aktiv och levande reservofficerskår med breda och kvalitativa kunskaper.repmanad

Dessa sista sex stycken var alltså min vision av hur systemet borde utformas, för att få ut maximalt rekryteringsunderlag och kvalité till totalförsvaret och få ut frivilligförsvarets engagerade och motiverade soldater med värnpliktssystemet breda rekryteringsunderlag, samt värnpliktens sociala fördelar. Då detta var min vision ska det inte tolkas som en analys av hur det nya värnpliktssystemet kommer utfalla i realiteten.

Allt gott!
//Victor

Tillägg: Se gärna Cornucopias inlägg på ämnet.

Standard
Övrigt, Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Det är inte bara Ryssland…

… Som har troll i maskineriet. Det här inlägget kommer primärt att avhandla Saudiarabien och den så kallade ”Saudikonflikten”.

Ända sedan Saudiarabien förbjöd Margot Wallström (S), som var särskilt inbjuden gäst, från att tala inför Arabförbundet den nionde mars i år (SvD, 9/3 2015), har Sveriges relationer med Arabländerna och särskilt Mellanöstern försämrats drastiskt. Den tionde mars kallade Saudiarabien hem sin ambassadör från Sverige (SvD, 11/3 2015), och kort därpå (18 mars) följde Förenade Arabemiraten (FAE) deras exempel.(SvD, 18/3 2015, uppdaterad 19/3 2015) Det ryktas även om att fler arabländer kan göra detsamma.(Expressen, 19/3 2015) Konflikten mellan Sverige och Saudiarabien handlar i första hand om att Sverige har kritiserat den saudiska regimen för dess allvarliga brister när det kommer till mänskliga rättigheter och demokrati. Wallström ska bland annat ha kallat Saudiarabiens syn på mänskliga rättigheter för ”medeltida”. I skuggan av konflikten finns även det att Sveriges regeringen beslutat att inte förnya det militära samarbetsavtalet som pågått med Saudiarabien sedan 2005, och förnyades av den föregående alliansregeringen under Fredrik Reinfeldt (M) 2012.(Svt, 13/3 2015)

margot-wallströmSvensk media rapporterar målar dock mestadels upp en negativ bild av läget, undantaget några liberala och vänsterpolitiska debattörer, medan internationell media målar upp en mer positiv bild av läget och hyllar Sverige. (Washington Post, 12/3 2015, Ibid., 20/3 2015, Metro, 10/3 2015) Sverige är dock inte först med att riva upp sina avtal med saudierna, då Sveriges näst största handelspartner och EU:s ekonomiska stormakt, Tyskland, rev upp ett liknande avtal i januari i år. (Dagens Nyheter, 25/1 2015)

Det som setts de senaste tiden är en omfattande kritik, delvis från svenskt näringsliv (dels politiska företrädare och lobbyister, dels andra som säger sig föra näringslivets talan), delvis från Saudiarabien själva. Det här inlägget avser alltså fokusera på främst det sistnämnda.

Sedan konflikten inleddes för ca två veckor sedan har vi sett en massiv saudisk påverkanskampanj i dels arabisk dels svensk media, men framförallt har denna påverkanskampanj dykt upp i andra fält än de blott mediala. Saudiarabien, som är en stor regional, såväl ekonomiskt som militärt, i Mellanöstern, har lyckats utöva påtryckningar på sina kulturellt närliggande länder att fördöma Sverige. Genom att måla upp konflikten som grundad i islam, och måla upp Wallströms kritik som att den riktar sig gentemot islam kan man få med sig åtminstone de mest konservativa och hårdfört troende muslimer, och de islamister som förespråkar sharia. Saudiarabiens kung, Salman bin Abdul Aziz, kan dessutom måla upp sig som wahhabismens och sharias försvarare.

Men vi har även sett saudierna genomföra påverkansoperationer på sociala medier. Exempelvis har det dykt upp ett konto på mikrobloggen Twitter som går under visningsnamnet ”Jag är en Arab”, eller @ArabsinSweden . Detta konto gjorde sin första tweet den 15:e mars, det vill säga när konflikten började eskalerade (strax efter att Saudiarabien kallat hem sin ambassadör), och har därefter fyllts med marknadsförda tweets (det vill säga tweets som användaren betalar för ska synas för en viss publik, oavsett om de följer eller ej) som riktat kritik mot Margot Wallström. Kontonamnet i sig syftar troligtvis även det till att få läsare att tro att kontot på något sätt representerar Sveriges arabiska minoritetsbefolkning; möjligtvis för att på något plan påverka framförallt den svenska vänstern. Även framställningen att kritiken riktar sig mot islam kan spela in här. Att dock majoriteten av den svenska vänstern på något sätt skulle tillåta Saudiarabien, en av världens största förtryckarstater, agera islams, eller ens arabvärldens, främste förespråkare betvivlar jag starkt, rent personligen.

unnamed-19Saudiarabien kan, genom att dels verka på denna mikronivå som Twitter utgör, dels på makronivå genom att exempelvis påverka andra stater i regionen, eller företag/organisationer/individer med ekonomiska intressen i landet (genom att exempelvis strypa inresetillstånd eller ekonomiska visum) påverka det svenska samhället att gå i den riktningen de önskar. Exakt vad Saudiarabien vill uppnå överlåter jag till någon med bättre kunskaper om regionen att svara på, men om jag tillåts spekulera fritt kan det dels handla om att de önskar fortsätta det militära samarbetsavtalet med Sverige, dels förhindra att andra stater går samma väg som Sverige och Tyskland gjort genom att utöva sådana massiva påtryckningar gentemot Sverige som man gjort. Ytterligare en faktor kan vara att Saudiarabien vill göra en framförallt regional maktuppvisning och uppvisa för andra stater i området att man ej tillåter ett land i väst att kritisera landets interna angelägenheter. Bara genom att skapa en politisk kris i Sverige (eller något annat land för den delen) kan den saudiska regimen påvisa sin makt och sitt inflytande, och således uppnå den avskräckningseffekt man önskar (jämför med mitt tidigare inlägg om sabotage- och subversionsoperationer av främmande makt riktade mot Sverige).

Saudiarabien behöver dock inte verka särskilt subtilt eller dolt med denna verksamhet, då det endast tycks räcka med att ge vatten på den svenska regeringskritiska oppositionskvarnen, som mer än gärna ser att den sittande rödgröna regeringen utsätts för en politisk kris och kan utmålas som inkompetent. Till sin hjälp och som utförare av den subversiva påverkansverksamheten har de så kallade ”nyttiga idioter”, som tror sig tjäna sina egna syften, inom svensk media, inom svenskt näringsliv, och bland oppositionspolitiker.

Med andra ord kan saudierna, genom att utöva påtryckningar i närområdet och mot aktörer med ekonomiska intressen på den arabiska halvön för att skapa stöd för sin sak, påverka den svenska regeringen genom den svenska oppositionen; det vill säga alla, som av någon anledning (ekonomiska, maktpolitiska, eller andra skäl) vill fälla den sittande regeringen, antingen kortsiktigt eller under valet 2018. All kritik mot regering är för oppositionen bra kritik, oavsett vem som ligger bakom den.

Standard
Säkerhetspolitik, Strategi

Etablerandet av normalbilder och sensemaking

Av diverse anledningar som inte behövs diskuteras här har detta blivit första inlägget på nästan två månader (senaste inlägget handlade om Sverige och NATO, och publicerades den 18/1). För detta ber jag om ursäkt, men hoppas jag kan öka takten mellan inläggen, till åtminstone ett inlägg i månaden. Nackdelen är att det minskar kvantiteten, men fördelen är att det, förhoppningsvis, ökar kvaliteten istället.

Nu till vad detta inlägg avser avhandla, nämligen etablerandet av normalbilder och sensemaking, det vill säga situationsförståelse.

Den senaste tiden har media fyllts av rapporter om omfattande störningar i infrastrukturen, främst vad gäller IT- och telenät, men även i energiförsörjningen. Detta är i sig kanske inget konstigt, och kan bero på flera olika faktorer (för en bra analys av vad som kan orsaka störningar rekommenderar jag att fråga en civilingenjör eller tekniker). Men det är just det att dessa störningar allt mer tillhör normalbilden som detta inlägg ska avhandla.

Det kan givetvis vara något helt naturligt som ligger bakom enstaka eller flera av dessa störningar, till exempel uttrar som gnagt på kablar eller dylikt. Men det kan även, och är i vissa fall påvisat, att det finns medvetna insatser av aktörer som utgjort grund för störningarna. Vad skulle då syftet med sådana attacker kunna vara?

Att verka med någon form av störnings- eller subversionsförband redan i fredstid mot ett land kan ha flera syften. Det kan bland annat vara ”skarp” övningsverksamhet, det vill säga att man vill testa sina offensiva förmågor mot en mänsklig motståndare, och då väljer man helst en som besitter många och goda ”övningsobjekt” (det vill säga en högteknologisk och välutvecklad samhällsinfrastruktur), och som inte kan slå tillbaka i större omfattning eller med liknande medel. Europa besitter idag många samhällen och statsbildningar som lever upp till de kraven, där vissa är mer lämpliga än andra. Vad som kanske är värt att anmärka i sammanhanget är att många av dessa IT- och telestörningar ägt rum i samband med ryska militära övningar i Östersjöområdet (KKrVA, 26/2 2015). Utan att peka ut någon, kan det nämnas att det inte nödvändigtvis alltid är statliga aktörer som ligger bakom dylika attacker, utan det finns även diverse privata hackergrupper, så som Lizard Squad som bland annat tros ligga bakom attackerna mot Telias telefonnät i december förra året (Dagens Nyheter, 11/12 2014). Om dessa är endast är ungdomar med för mycket fritid och som vill visa att de kan genomföra attackerna, nätaktivister/-vigilantgrupper som står upp för frihet på Internet och endast attackerar storföretag de anser agerat felaktigt, eller om de verkar med någon form av statligt stöd i ryggen lämnas här osagt (BBC, 27/1 2015 ).

Ett annat syfte kan vara att visa att man kan; att man har förmågan att utan våldsinsats aktivt påverka andra staters samhällen. Det kan vara skrämmande nog för en stat att ha vetskapen att en eller flera aktörer kan allvarligt skada samhället, och vetskapen om detta kan räcka för att skrämma en aktör till eftergifter. Precis som när en stat visar upp sin militära förmåga i diverse öppna källor, finns det ett skrämseltänk där man avser visa att vi kan, vi vill, vi gör. Man behöver inte ens verka mot samhällsviktig krisinfrastruktur, utan det räcker att slå mot enskilda företags eller myndigheters hemsidor (exempelvis Riksdagen.se), eller mot samhällets största teleoperatör av civil telefoni (Telia), för att få sin förmåga uppmärksammad. Denna typ av insatser får dessutom slagverkan hos andra aktörer, då information sprids snabbt idag. IT-angrepp mot Sverige uppmärksammas även utomlands, till del genom svensk medias internationella rapportering (Business Insurance 31/12 2014, Sveriges radio 11/12 2014 och 12/1 2015, The Local 30/12 2014). Med andra ord genomför man en form av ”show of force”, eller maktuppvisning.

Ett tredje syfte kan vara etablerandet av en normalbild som passar ens syften. Ju mer vana vi som civilsamhälle blir vid elavbrott, IT-/telestörningar, störningar i tågtrafiken, etc., desto mindre kommer vi se dem som något onormalt. Inför ett väpnat angrepp mot hela eller delar av landet kommer en angripare mest troligtvis söka störa ut viktiga delar av samhället, så som hela eller delar av civilförsvaret, infrastruktur som krävs för att få personal till sina krigsplaceringar, myndigheternas förmåga att dela och nå ut med information såväl mellan varandra som till samhället i stort, som exempelvis Ryssland gjorde inför angreppet mot Krim för i skrivande stund exakt år sedan (Kyivpost 1/3 2014, Foreign Policy 3/3 2014), eller andra delar av samhället, som USA avsåg göra inför invasionen av Irak 2003 (Infosecisland.com, 20/8 2010). När en angripare lyckats etablera denna normalbild kommer ingen agera särskilt annorlunda ifall ljuset plötsligt slocknar, eller telefonin slutar fungera; ingen kommer osökt att tänka ”Är det startskottet? Är det så det börjar?”.

Detta tredje syfte leder oss in till det fjärde strategiska syftet; nämligen underminerande av statsmakten, eller framförallt samhällets försörjnings- och krishanteringsförmåga (i detta inlägg används en ganska bred definition av kris, och avser även mindre och lokala avbrott), oavsett om den är statlig eller privatiserad. Desto vanligare det blir med avbrott i infrastrukturen, och desto oftare samhällets sårbarheters förs fram i ljuset, desto mer minskar förtroendet för krishanteringen, och i längden även aktörernas (låt oss säga staten, för diskussionens skull) auktoritet i krissituationer. Den senaste tiden har sett en ökning av så kallade ”preppers” eller survivalister, det vill säga personer som enskilt eller i grupp förbereder sig för Katastrofen. Se exempelvis Swedishprepper.com, Swedish Survivalist, eller Nejtackzombies. I denna våg av survivialism har, som vanligt, en marknad uppstått (exempelvis preppad.net), där aktörer söker tjäna pengar kring detta, och givetvis har ett intresse av att samhällets brister förs fram. Poängen här att denna ökning av survivialism och ”prepping” är ett tecken på att folk i allt större mån börjat misstro statens förmåga att skydda sina invånare från kriser och katastrofer, vilket i längden riskerar underminera den rådande samhällsordningen. Medborgare som misströstar kring statens förmåga till försvar kommer troligtvis inte heller i någon större mån att ställa upp när staten så kräver; vid exempelvis ett väpnat angrepp. En statsbildning där medborgarna är mer upptagna med att tänka på sin och sina näras överlevnad (exempelvis vad gäller mat- och vattenförsörjning) kommer med andra ord inte att lyckas upprätta någon form av enhetligt försvar. En sådan stat löper istället risk att bli en så kallad ”failed state”. För en utländsk aktör som avser genomföra krigsförberedelser så ligger givetvis även underminerande av statens auktoritet som ett mål.

Ytterligare en aspekt på undermineringen är att man söker underminera försvarets självförtroende. En stat som inte tror på sin förmåga till motstånd kommer troligtvis inte göra något effektivt eller aktivt motstånd. Soldater och officerare i Försvarsmakten som betvivlar myndighetens förmåga att nå framgång eller skydda deras liv kommer ställa sig tveksamma till att lyda order eller ens ställa upp när larmet går, och en försvarsmakt som folk inte har förtroende för kommer inte heller ha lätt att rekrytera personal i tillräckligt stor omfattning. Men den kanske största faran vad gäller förtroendet för rikets försvar ligger bland politikerna. Politiker som betvivlar den egna statens förmåga att skydda sig själv kommer inte riskera att dra in samma stat i krig, då risken för massiva förluster och förödelse är överhängande. En situation som bland annat Danmarks regering hamnade i den nionde april 1940. Stora tyska truppförflyttningar nära gränserna dagen innan, tyska fallskärmsjägare som landsatts på gatorna i Köpenhamn, stridsvagnar som korsat gränsen in mot Jylland samt, och kanske viktigast sammanhanget, bombplan som hotfullt cirkulerade över Köpenhamns centrum, skrämde den danska regeringen till kapitulation inom åtta timmar från att tyska Wehrmacht inlett invasionen. Nu fick visserligen Danmark behålla viss politisk integritet (fram till 1943), och man räddade en majoritet av danska liv och räddade stora delar av landet under förstörelse, men man gav vika för en angripare och lät sig skrämmas till ockupation. Genom en effektiv blandning av civilkurage och tur lyckades en övergripande majoritet av Danmarks ca 8000 judar räddas undan Förintelsen. Hade Danmark istället genomfört tillräckliga försvarsförberedelser i god tid innan hade de kanske haft ett större förtroende för sin försvarsförmåga, och således stått emot angreppet. Kanske hade man till och med avskräckt Tyskland, som endast kunde avvara begränsade resurser för operationer mot Danmark, från att fullfölja angreppet.

För att uppnå en undermineringseffekt behövs det egentligen inte ens någon fientligt sinnad aktör. Det räcker med att dessa brister förs fram av helt naturliga orsaker (exempelvis en utter som gnagt av en ledning), för att befolkningen, om än långsamt, ska tappa förtroendet. Denna utter kan, likväl som planerad sabotageverksamhet av fientligt sinnade aktörer, bidraga till att etablera en annan normalbild.

Denna typ av underminering kan dels genomföras genom insatser syftandes till att slå ut/störa infrastruktur för att man vill påvisa svagheterna för medborgarna, dels genom andra former av påverkansoperationer. Att parkera en eller flera undervattensfarkoster utanför rikets huvudstad kan man visa att ”vi är här, vi finns, och ni kan inte göra något åt saken”. Genom att sprida ut desinformation i media eller överdriva händelser skapar man dels politikerförakt, del skapar man politiska kriser, och underminerar den sittande regeringens ställning. Bara den senaste månaden har sett ett antal exempel på liknande händelser, exempelvis utrikesminister Margot Wallströms så kallade ”rysslöfte” (Expressen, 17/2 2015), det förfalskade brevet som påstods komma från försvarsminister Peter Hultqvist gällandes vapenleveranser till Ukraina (Svenska dagbladet, 21/2 2015), samt den just nu aktuella Saudiaffären (Dagens Nyheter, 27/2 2015). De två förstnämnda kan vi med all säkerhet säga hade sin grund i påverkansoperationer, medan den sista handlar om meningsskiljaktigheter mellan de två regeringspartiernas politik. Dock har de alla tre den gemensamma nämnaren att de underminerar regeringen. En skicklig användare av påverkansoperationer kan givetvis med fördel nyttja dessa händelser för sina egna syften. Se exempel bilden av ”rysslöftet” som spreds i utländsk media (SputnikNews.com 16/2 2015, The Local 16/2 2015), kontra den som svenska myndigheter försökte sprida (Försvarsmakten kommenterar, 16/2 2015). Att det sedan finns individer och grupper inom riket som gärna ser att regeringens ställning undermineras motverkar knappast effekten av dessa påverkansoperationer.

Det finns givetvis andra syften till varför en aktör vill påverka svensk infrastruktur. Exempelvis att testa och pröva sig fram. Vad händer om strömmen slås ut i område X eller telenätet ligger nere hos leverantör Y? Vad blir effekten i närtid och långsiktigt? Vilka påverkas, och hur? Hur långt tid tar det tills tekniker är på plats och läget är återställt? Med andra ord kartlägger man och samlar in underrättelser om svensk infrastruktur och krishantering, i syfte att veta mot vad och hur man ska slå för att uppnå önskvärd effekt. Det finns även andra tänkbara mer taktiska och operativa syften med dessa angrepp, exempelvis slå ut strömmen i ett visst område för att kunna göra/dölja någon form av insats som fortfarande kräver folk på marken (till exempel inbrott i förråd).

Dessa fyra punkter; (1) testa egen och andras förmåga, (2) styrkedemonstration, (3) etablerandet av en normalbild, samt (4) underminering av staten, är alla i sig själva säkerhetspolitiska problem som måste bemötas redan i fredstid, men sammantaget ger den en bild av krigsförberedelser. Krigsförberedelser genomförs i regel som förberedelser för just krig, och även om det inte betyder att andra aktörer planerar ett krig mot Sverige eller ens på svenskt territorium, vare sig i närtid eller ur ett mer långsiktigt perspektiv, så är det ett tecken på att någon vill vara beredd på att angripa Sverige om det skulle behövas. Frågan vi då måste ställa oss är: Är vi förberedda att möta angrepp mot Sverige om det skulle behövas?

Normalbild

Detta leder oss in på sensemaking, eller situationsförståelse. Det vill säga förmågan att förstå vad som händer när det händer, och vidtaga rätt åtgärder vid rätt tidpunkt. Ett till synes enkelt strömavbrott kan vara början på något större. Den senaste månaden vi haft (vid olika tillfällen) strömavbrott i Uppsala (Sveriges radio, 6/2 2015), centrala Stockholm (Aftonbladet, 23/1 2015), och på Gotland (Sveriges radio, 14/2 2015), omfattande störningar av vattenförsörjningen i Karlstad (Sveriges television, 23/2 2015), stora störningar i IT- och telefonitjänster (MSB, 23/2 2015), samt en ökad spridning av vinterinfluensaviruset RS på Gotland (Sveriges television, 25/2 2015). Dessa störningar kan givetvis ha väldigt många orsaker och är inte nödvändigtvis sammankopplade. Det som sensemaking handlar om för beslutfattarna är att se när dessa händelser är sammankopplade, och förstå vilket budskap de förmedlar, men framförallt att vidtaga rätt åtgärder i rätt tid.

Vi avslutar med Försvarsmaktens klassiker ”Förbudet” från 1987, om just denna form av operationer som förberedelser för ett eventuellt angrepp mot Sverige. Fortfarande relevant:

Allt gott!
//Victor

Standard