Försvarspolitik, Säkerhetspolitik

Några tankar om värnpliktsutredningen

För tre dagar sedan gjorde försvarsminister Peter Hultqvist (S) ett politiskt utspel när han gick ut och talade om att en utredning kommer tillsättas i höst för att utreda hur den allmänna värnplikten i Sverige kan återtagas (DN, 6/8), som man även uttalade en vilja om i såväl valkampanjen som i Försvarsöverenskommelsen (Försvarsöverenskommelsen, sidpeterhultqvist. 10 – 11).

I DN säger försvarsministern att utredningen ska titta på i huvudsak ett system efter norsk och dansk modell där man har ett kombinerat yrkes- och pliktförsvar. Man ska även göra plikten könsneutral. Tanken är att en majoritet av ungdomar ska mönstras, medan en mindre del ska tas ut till att genomföra värnpliktsutbildningen. Direktiven för utredningen är inte helt färdiga, men kommer förhoppningsvis vara det när utredningen tillsätts i höst. Hultqvist säger även att utredningen ”måste ske i någorlunda snabb takt för det här är en angelägen sak” (DN, 6/8).

Personligen ser jag det som en extremt positiv utveckling av försvarspolitiken om värnplikten återtas. Att den dessutom görs könsneutral är enbart positivt, och ett viktigt slag för jämställdheten i samhället.

Den allmänna värnplikten må vara förlegad ur såväl säkerhetspolitiskt som militärt perspektiv. Den nya formen av krigföring handlar inte längre om 1800- och 1900-talets massarméer, och säkerhetspolitiskt är det, i mina ögon, endast Israel och möjligtvis Taiwan samt Sydkorea står under så pass stort militärt hot att de behöver en allmän värnplikt. Men värnplikten fyller även många andra nyttiga funktioner. Bland annat hjälper den ungdomar att komma in i vuxenlivet. Värnplikten ger även nyttig arbetslivserfarenhet för ungdomar som kommer direkt från gymnasiet; de lär sig arbeta i grupp med främlingar, arbetsdisciplin, problemlösningar, etc. Dessutom ger det många ungdomar utbildningar och erfarenheter som behövs i det civila arbetslivet, så som exempelvis körkort, lastbilskort, etc. Det ger även en insikt i att man klarar mer än man faktiskt tror sig klara av, vilket stärker självförtroendet.

Värnplikten ger även fördelar ur samhällsskyddsperspektiv. Ungdomar lär sig klara sig själva och överleva svåra situationer, så som väderhändelser, strömavbrott, eller en så ”enkel” sak som att gå vilse i skogen. Utbildningar och drillning i kunskaper som hjärt- och lungräddning, första hjälpen, brandsläckning, samt hur man ska agera vid exempelvis en trafikolycka är kunskaper som inte ska nedvärderas, och kan vara avgörande för samhällets säkerhet på en lägre nivå. Har dessutom staten säkerställt medborgarnas grundläggande överlevnadsförmåga vid olyckor och krissituationer genom övning, utbildning, och kunskaper minskar samhällets sårbarhet.image005

Slutligen ger den allmänna värnplikten sociala fördelar i form av att det minskar klassklyftor, ökad integrationen mellan grupper i samhället, ökar jämställdheten (särskilt när den är könsneutral), samt bidrar till att öka känslan av att vi är ett gemensamt samhälle. Detta genom att den behandlar alla lika, och alla är där av samma anledning: för att försvara Sveriges territoriella integritet, dess medborgare, och dess grundläggande värderingar. Det tvingar olika samhällsgrupper att umgås och samverka; grupper och individer som kanske annars aldrig skulle träffas. Rika och fattiga, stad och landsbygd, nördar och sportfånar, invandrare och inrikesfödda, homo-, bi- och heterosexuella, män och kvinnor. Känslan av vi är ett samhälle stärks. Detta stärker uppfattningen om demokrati, mänskliga rättigheter, och gemenskap, samt respekten för de demokratiska och samhälleliga institutioner vi har. Detta leder också till att samhället stärks, integreras, och förståelsen för de olika samhällsproblemen ökar. Det blir således även en integrationspolitisk fråga. Det minskar klyftor och slitningar samhällsgrupper emellan. Kanske är värnpliktens avskaffande sommaren 2010 en delorsak i det hårdnade samhällsklimat vi upplevt de senaste åren?

Vdsc07710_5447ba37e087c3410bf48d6ai ska inte heller underskatta de försvarspolitiska fördelarna för den allmänna värnpliktens införande i Sverige. De senaste årens försök till yrkesförsvar har visat på att stora personalbrister uppstått inom det svenska försvaret, och många hoppar av antingen direkt efter grundutbildningen eller efter en kortare anställningsperiod (Se: Sveriges radio 27/12 2013, SvD 28/1 2012, samt SvD 10/2 2014). Det har även skapat problem med utbildnings- och övningstid för förbanden, då arbetstidsregleringar, lönetillägg, och liknande, har visat sig vara försvårande omständigheter för upprätthållandet av den grundläggande militära försvarsförmågan (SvD 12/1 2014, Wiseman’s Wisedoms 8/2 1014, KKrVa 6/4 2014, samt Skipper 11/5 2014). Missförstå mig inte; är man anställd ska man ha skälig lön och goda villkor, oavsett om man är yrkessoldat, officer, snickare, doktor, eller VD. Kombinationen av yrkesförsvar och en icke-anpassad budget har dock skapat viss problematik. Mina personliga erfarenheter har visat på att unga i dagens samhälle, som skulle kallats till mönstring med en allmän värnplikt, är intresserade av att göra lumpen men får inte ”tummen ur” att själva ansöka, och har, tyvärr, en bristande initiativförmåga. Kallas dessa istället till mönstring kommer fler att göra grundutbildningen, även om endast mönstringen är pliktad. Med värnplikten säkras även rekryteringen till Försvarsmaktens många olika specialistbefattningar, och man kan öka möjligheterna att få rätt individ på rätt plats. Ungdomar med duktiga kunskaper i exempelvis datoranvändning kan placeras i Försvarsmaktens IT-förband (och vid mobilisering stärka den offensiva IT-förmåga Hultqvist har sagt sig vilja bygga upp), fordonsintresserade placeras i mekaniker- eller förarbefattningar, etc. Detta är områden där staten, i det här fallet representerad av Försvarsmakten, har svårt att rekrytera (och behålla) civil kompetens, till stor del på grund av svårigheter i att konkurrera med en global civil marknad. Se bland annat mitt tidigare inlägg från förra året om repövningarnas återupptagande.

Inför valet 2014 gjorde jag en rundfrågning av partierna kring deras syn på (bland annat) värnplikten för att söka dra slutsatser kring värnpliktens eventuella återinförande. Hela undersökningen – ”Ett personalförsörjningssystem är aldrig bättre än dess utfall…– En undersökning om värnpliktens eventuella återinförande efter valet 2014 -” kan läsas i .pdf-format här. En av de slutsatserna jag drog av undersökningen var att en S-ledd regering var troligast för en återinförd värnplikt, och att detta skulle kunna ske med stöd från V, Mp, och Fp. Idag skulle denna konstellation räcka för att få igenom beslutet i Riksdagen (vilket ett återinförande inte skulle kräva utifrån hur lagen är utformad). Ytterligare en slutsats var att om Riksdagsvalet utmynnade i en S-ledd regering skulle reformen för återinförd värnplikt troligast påbörjas inom ett år, beroende på det säkerhetspolitiska lägets utveckling. Denna undersökning blev färdig den 13/9 2014, och dess slutsatser tycks ha slagit ut väl.

Hur den återinförda värnplikten blir i realiteten återstår att se, men i mina ögon kommer troligast följande utfall ske:

En allmän och könsneutral värnplikt kommer införas där i princip samtliga ungdomar kallas till mönstring det år de fyller 18. Troligast kommer det system som man haft länge, och fortfarande har för ansökningar till den grundläggande militära utbildningen (GMU), att bibehållas. Det vill säga en internetbaserad ”mönstring” där de mönstrande inledningsvis får besvara några frågor om värderingar, hälsa, fysisk och psykisk hälsa, utbildningsnivå, samt egna önskemål. Här kommer således de allra minst lämpade (folk med värderingar som direkt strider mot Försvarsmaktens värdegrund, dålig hälsa, och/eller uppvisar en stor ovilja) att sållas bort. Troligast kommer de som dock säger sig vara ovilliga men visar sig lämpliga i andra aspekter att kallas till den ”riktiga” mönstringen för att där försöka övertalas. Samtliga som visar sig lämpliga kommer att kallas till mönstring där deras lämplighet testas, och de som inte säger direkt nej (efter samtal med mönstringsförrättare) kommer att placeras för utbildning (i mån av lämplighet och plats). Med andra ord kommer vilja att ses som meriterande, och de som vill (och inte anses direkt olämpliga) kommer ges en plats, och de som inte uttryckligen säger nej kommer att användas för att fylla upp vakanser/kvoter. Efter avslutade gymnasiestudier (det vill säga det år den blivande rekryten fyller 19) kommer de att kallas till utbildning. De som ej placeras kommer troligast placeras i någon form av utbildningsreserv, för att kunna kallas in vid behov eller förhöjd hotbild mot Sverige.

Vad gäller utbildningen kommer den förmodligen inledningsvis att grundas på det nya systemet för grundutbildningen (GMNY), för att därefter anpassas efter säkerhetspolitiska och krigsorganisatoriska utbildningsbehov. Efter avslutad grundutbildning kommer den värnpliktige att placeras i en befattning och ett krigsförband, för att därefter kallas till repetitionsövning med jämna mellanrum. Då GMNY även ska omfatta rekrytering och utbildning mot Hemvärnet är det inte otänkbart att värnpliktiga direktrekryteras till HV redan under mönstringen för att därefter krigsplaceras på ett hemvärnsförband. Detta kan i framtiden föranleda en reform av nuvarande hemvärnssystem.

Efter avslutad grundutbildning kommer den värnpliktige ges möjlighet att söka anställning som GSS (Gruppchef, Soldat, Sjöman – ”anställd soldat” på civilianska) med antingen ett heltids- (GSS/K) eller tidvis (GSS/T) baserat kontrakt. I första hand kommer de som vid mönstringen sagt sig vara intresserade att erbjudas anställning, och därefter ”övriga” värnpliktiga. Troligast kommer tyngdpunkten hos Armén att läggas på GSS/T-förband för internationella insatser, medan en mindre kärna av K-förband behålls. Detta av huvudsakligen ekonomiska skäl. Marinen och Flygvapnet kommer anställa färre GSS (då en stor del av befattningarna idag är officersbaserade), men då lägga fokus på K-soldater på grund av beredskapsskäl och utbildningsbehov. De som ej fortsätter som GSS, officerare, eller i Hemvärnet kommer krigsplaceras enligt ovan beskrivet system.images

Detta är min bedömning av vad som är troligast, och ska alltså inte spridas som en sanning. Hur jag själv ser på att systemet borde utformas skiljer sig inte helt från det ovan beskriva systemet, men kommer ändå att redogöras för nedan. Jag hoppas även, och tror, att någon form av civilförsvarsplikt/vapenfri värnplikt kommer införas med tiden, för att kunna bemanna vissa funktioner inom civilförsvaret, exempelvis inom räddningstjänst, sjukvård, jordbruk, viktigare industrier, och så vidare.

Min vision av hur en allmän värnplikt ska se ut är i stil med ovan, men skiljer sig på några punkter. Samtliga ungdomar i Sverige ska genomgå mönstringen, så som beskrivet ovan. Därefter ska alla som anses lämpliga tas ut till en preliminär krigsbefattning, baserad på krigsorganisationens behov, lämplighet, tidigare erfarenheter/utbildningar, samt egna önskemål. Bedömningen ska ske baserad i den prioritetsordningen. De som vill göra värnplikten ska i första hand tas ut, därefter de som känner varken eller, medan de som vapenvägrar ska placeras i civilförsvaret. Vägrar de även detta ska de i värsta fall kunna dömas till fängelse, samhällstjänst, eller böter, men i första hand ska de uteslutas från vissa yrken (väktare, polis, räddningstjänst, sjukvård, osv.). Vapenvägrare ska inte dömas för brott, men stängas ute från möjligheterna att söka arbeten som involverar aktivt våldsanvändande (väktare, ordningsvakt, polis, etc.) samt förbjudas från att gå med i skytteklubbar, jaktlag, eller inneha jakt-/vapenlicens. De ska givetvis ges möjligheten att söka om för att tilldelas en vapenbärande befattning i krigsorganisationen om de ångrar sig i framtiden.

Samtliga svenska medborgare ska omfattas av mönstringsplikt från det år de fyller 18 till och med det år de fyller 45. På så sätt integreras även invandrare i processen, efter erhållet medborgarskap, vilket underlättar integration och jämställdhet.

De som ej placeras i en vapenbärande befattning inom Försvarsmaktens krigsorganisation ska, förutsatt de uppnår de grundläggande kraven, placeras i en civilförsvarstjänst. Där ska de inledningsvis genomgå en kortare (ca tre månader) totalförsvarsutbildning där de lär sig i princip samma delar som de i vapenbärande tjänst, dock utan de militära inslagen, vad gäller överlevnad, sjukvård, totalförsvarsinformation, och så vidare. Syftet med detta är att få ut de icke-militära, positiva effekterna av en värnpliktstjänstgöring. För de som vill ska sedan en frivillig Grundläggande militär utbildning (Gu-F) genomgås på ca 14 dygn där de militära delarna klaras av. Detta för att möjliggöra en framtida befattning inom exempelvis Hemvärnet eller i en stödbefattning inom Försvarsmakten. Därefter skickas rekryterna ut på en fyra till tio månader lång platsutbildning där de utbildas i sin befattning inom civilförsvaret (totalt är utbildningen fyra till tretton månader, beroende på befattning). Detta kan vara i allt från stöd i viktiga industrier, jordbruk, eller liknande, till arbete inom transportindustrin eller som tekniker på elverk, brandman, inom sjukvården, och så vidare.

För de som genomgår värnplikt (vapenbärande befattning) ska en liknande utbildningsgång genomgås; inledningsvis tre och en halv månads grundläggande utbildning (motsvarade dagens GMU) vid preliminära krigsförband. Under perioden prövas Rekryteringsmyndighetens preliminära krigsbefattning mot hur väl rekryten presterar under utbildningen. Skulle rekryten ha önskemål om en annan befattning, och under utbildningen visa sig lämpad för den (och behov finns) kan en omprövning göras. Skulle rekryten dock visa sig olämplig för befattning kan den i värsta fall tvingas lämna utbildningen (om hot mot egen eller andras hälsa, eller mot rikets säkerhet, föreligger). I första hand ska rekryten dock omprövas för en befattning med lägre krav som den bedöms mer lämpad för. Total utbildningstid för en värnpliktig bör vara sju och en halv till femton månader, beroende på befattning, utbildningsbehov, och säkerhetspolitiskt läge.

Efter avslutad utbildning med godkända betyg krigsplaceras de värnpliktiga i krigsförband. De som vill kan söka en anställning som GSS/K på ett snabbinsatsförband med kontrakt som förnyas varje år tills dess att soldaten tjänstgjort i max 8 år. Efter ett års kontraktstid kan kontraktet förlängas, eller omvandlas till ett GSS/T-kontrakt (huvuddelen av förbanden ska dock vara K-förband). Precis som idag får en anställd soldat tjänstgöra max 16 år (8 som K- och 8 som T-soldat). Soldaten kan givetvis avsluta sin anställning efter ett år, söka ny befattning, bli hemvärnssoldat, söka officersutbildning, eller bli helt civil. I det sistnämnda krigsplaceras de åter i sitt värnpliktskrigsförband. Nu skulle jag kunna redogöra för min syn på hur Försvarsmakten ska organiseras, men det skulle bli allt för långt, och kräver ett eget inlägg. Sammanfattat bygger det på ett kombinationssystem.

Värnpliktiga som ej innehar aktivt anställnings-/hemvärnsavtal med Försvarsmakten placeras i ett värnpliktskrigsförband till och med max fyllda 50 år (beroende på fysisk och psykisk hälsa, lämplighet, och behov). Under den perioden kallas den värnpliktige in för repetitionsutbildningar med ca fem och ett halv års mellanrum (för att kunna öva i olika årstider) på ca en månads förbandsövning. I samband med dessa övningar genomförs även en mönstring för att tillse att den värnpliktige fortfarande lever upp till de ställda kraven för befattningen (befattningskraven bör givetvis anpassas till den värnpliktiges ålder). Är den värnpliktige fortfarande placerad vid sitt värnpliktskrigsförband vid 50 år fyllda erbjuds denne en placering i Hemvärnet alternativt placeras i ett lokalförsvarsförband, i en befattning så lik sin tidigare som möjligt. Där kommer individen vara placerad till och med max 70år fyllda (så länge den lever upp till de ställda kraven), och genomför repövningar med fem och ett halvårs mellanrum. Även hemvärnssoldater och -befäl som lämnar organisationen ska placeras i lokalförsvarsförbanden, för att säkerställa att deras kompetens bibehålls och bevaras i organisationen.

Värnpliktiga som fortsätter på högskola efter avslutad värnpliktsutbildning ska erbjudas en reservofficersutbildning på tre terminer (samt ett år med heltidstjänstgöring) efter uttagen högskoleexamen (minst 90 högskolepoäng) för placering i krigsförbanden (antingen i ett snabbinsatsförband i en T-befattning, eller i ett värnpliktskrigsförband). På detta sätt säkerställs en aktiv och levande reservofficerskår med breda och kvalitativa kunskaper.repmanad

Dessa sista sex stycken var alltså min vision av hur systemet borde utformas, för att få ut maximalt rekryteringsunderlag och kvalité till totalförsvaret och få ut frivilligförsvarets engagerade och motiverade soldater med värnpliktssystemet breda rekryteringsunderlag, samt värnpliktens sociala fördelar. Då detta var min vision ska det inte tolkas som en analys av hur det nya värnpliktssystemet kommer utfalla i realiteten.

Allt gott!
//Victor

Tillägg: Se gärna Cornucopias inlägg på ämnet.

Annonser
Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik

Några tankar kring regeringens beslut

Igår (torsdagen 11/12 2014) beslöt regeringen Löfven att ge Försvarsmakten möjligheten att kalla in före detta värnpliktiga samt de som genomfört Grundläggande militär utbildning (GMU) till repetitionsövningar (repövningar). Beslutet gäller endast för de som genomfört grundutbildning (värnplikt eller GMU) sedan 2004. En viktig aspekt på detta är att Försvarsmakten nu alltså igen kan plikta in soldater till tjänstgöring.

Personligen välkomnar jag beslutet, då jag ser det som en förflyttning i rätt riktning, och framförallt visar på en tydlig förändring av försvarspolitiken som förts sedan 2006. Jag är personligen en stark anhängare av den allmänna värnplikten, och anser den bör gälla såväl män som kvinnor, samt innehålla såväl civil-/vapenfri som militärtjänstgöring. Rent militärt vill jag påstå att värnplikten har spelat ut sin roll i den moderna krigföringen, och det är möjligtvis bara Israel, och kanske Sydkorea, som kan motivera upprätthållande av den militära värnplikten av säkerhetspolitiska skäl, men för mig handlar värnplikten om mer än endast militärpolitik och ett starkt försvar. För att inte komma på sidospår sätter jag punkt för redogörelsen av min syn på värnplikten här och nu, och går vidare. Kommer troligtvis återkomma till värnplikten fler gånger på bloggen.

Syftet med att Försvarsmakten ges möjligheten att genomföra dessa repövningar, säger såväl försvarsminister Peter Hultqvist (S) som representanter för Försvarsmakten, är att ge Försvarsmakten möjligheten att öva i större utsträckning, samt kunna använda all tillgänglig personal inom krigsorganisationen effektiv; och för att kunna användas effektivt i händelse av ofred måste det övas, övas och övas. Det är kanske den största bristen inom Försvarsmakten just nu, frånvaron av kvalificerade övningar, även om detta sedan tidigare börjat åtgärdas (med bland annat luftvärnsövning i Stockholm, mobiliseringsövning av stridsvagnskompaniet på Gotland, beredskapsövning för såväl yrkesförsvaret som Hemvärnet i såväl Stockholm som övriga Sverige, etc.). All materiel i världen räcker inte till, om ingen kan nyttja dem. Försvarsmaktens förmåga att verka, oavsett om det är i fred, krig eller skymmningsläge, på marken, i luften eller till sjöss, om det gäller som stöd till samhället eller i en stridssituation, är icke-existerande om den tillgängliga personalen inte övas.

En (av många) viktig lärdom från andra världskriget var vikten av tränad och utbildad personal. Åtminstone i teorin kan materiell skaffas fram snabbt, genom import, egenproduktion, eller andra uppfinningsrika metoder, i ett krigsscenario – även om detta givetvis inte är att föredra – vilket Sovjetunionen bevisade, med råge, under kriget 1941 – 1945, nu kan, och ska, givetvis inte Sovjetunionens industriella kapacitet jämföras med Sveriges (även om en stor del materiel kom via Storbritannien och USA, hur avgörande denna hjälpen var; därom tvista de lärda). Sovjetunionens största brist var deras brist på kunnig och övad personal, som var förberett för det (då) moderna kriget. Att Sovjetunionen vände kriget beror givetvis på flera orsaker, men rent förenklat kan man påstå att det var för att Sovjetunionen innehöll fler människor än Tyskland hade ammunition. De sovjetiska förlusterna under andra världskriget kom att uppgå mellan 20.000.000 till 25.000.000 (20 – 25 miljoner), inklusive civila (om dessa siffror även inkluderar döda som ett resultat av Förintelsen och nazisternas folkmordspolitik kan jag inte svara på), jämfört med tyska som (totalt) hamnade på mellan 4.000.000 – 8.000.000, inklusive civila samt fördelat krigets samtliga frontavsnitt (undantaget Asien och Stilla havet, kan ej svara på om dessa siffror även inkluderar antalet döda som ett resultat av Förintelsen och folkmordspolitiken). Detta ger alltså en differens på 16-17 miljoner fler döda för Sovjetunionen (sett utifrån detta så blir även sovjetiskt/ryskt militärt tänkande efter 1945 mer förståeligt). Tyskland hade, åtminstone fram till krigets sista år (det vill säga 1944/45) en god utbildning av såväl soldater som officerare, och hade en god blandning av värnpliktiga och yrkessoldater (även utanför Waffen-SS). I en strategisk studie som Sveriges överbefälhavare Helge Jung (1886 – 1978, ÖB mellan 1944 – 1951) ger ut på uppdrag av Per-Albin Hanssons samlingsregering i oktober 1945 (påbörjad i juni 1944) pekar ÖB till stor del på den amerikanska krigsmaktens prioritering av utbildning av soldater och officerare, som, enligt ÖB, har tagit minst tolv månader i anspråk för utbildning på den amerikanska kontinenten, och sedan trimmats i mer realistiska övningar närmare insatsområdet. Behovet av välutbildade soldater menar ÖB är en samstämmig erfarenhet bland samtliga av de krigförande länderna. Som relation till de ovan diskuterade länderna kan påpekas att USA:s förluster under andra världskriget hamnade mellan 400.000 – 500.000 (fyra- till femhundratusen).

I samma avsnitt skriver även ÖB:
En grundlig och väl ledd utbildning är nu som tillförne det enda medlet för att skapa grundförutsättningen för all krigföring, nämligen disciplinerade och yrkesskickliga krigsmän samt förband, som hålla inför krigets påfrestningar. God tillgång på aktiv personal och en enhetlig, samarbetad ledning äro andra viktiga förutsättningar, för att det invecklade maskineri, som en krigsmakt utgör skall kunna fungera friktionsfritt. En slagkraftig krigsmakt låter sig icke improviseras. Den måste byggas upp under många år av samvetsgrant arbete.

Detta citat är idag minst lika relevant som när det skrevs för nästan 70 år sedan. Vikten av att öva såväl personal som förband ingående i krigsorganisationen kan, och får, aldrig underskattas. Med regeringens beslut kan nu alltså Försvarsmakten plikta in personal, som redan befinner sig i krigsorganisationen. På detta sätt ges Försvarsmakten en god tillgång på personal, som dessutom aktivt kan övas. Försvarsmakten kan nu dels fylla upp många av de vakanser som uppstått i den tillgängliga organisationen med personal, samt återta många av de förmågor som förlorats eller mer eller mindre börjat avvecklats de senaste åren, då värnpliktiga utbildades i många olika förmågor.

En annan aspekt är varför regeringen tar detta beslutet nu, och hur de valt att göra det. Dels har vi den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet, som förändrats drastiskt (eller åtminstone blivit tydligare) sedan den ryska annekteringen av Krim i början av året 2014, dels har vi bristen på såväl förmågor som personal inom Försvarsmakten som åberopats av många i den försvarspolitiska debatten (såväl av tjänstemän och politiker som av enskilda försvarsbloggare och -debattörer). Detta är en ”quick fix” på problemet, och löser åtminstone bristerna ur perspektivet nationellt försvar. De internationella insatserna får fortsätta hanka sig fram på vad som finns ett tag till.

Men vi har även det faktum att Regeringen fattar beslutet, utan att köra det via Riksdagen först. Detta kan givetvis bero på flera orsaker, men jag, personligen, tror det handlar om att regeringen nu måste visa sig slagkraftig, efter den senaste tidens inrikespolitiska käbbel och motgångar i Riksdagen (främst förlusten av budgetvoteringen). Regeringen vill visa att man kan regera landet och är regeringsduglig, trots minoritet i Riksdagen. Man vill även kunna åstadkomma så mycket som möjligt innan extra valet i mars, och fatta de beslut man kan, om inte annat för man kan visa att man inte bara var en parentes i svensk politisk historia. På detta sätt hoppas man även kunna vinna väljarnas förtroende inför valet i mars. Detta bör även sättas i relation med erkännandet av Palestina, som blev en av regeringens första åtgärder efter valet i september. oavsett vad man tycker om erkännandet så var det en viktig handling som regeringen utförde.

Allt gott!
//Victor

Svt om regeringens beslut:

http://www.svt.se/nyheter/sverige/regeringen-infor-plikt-gora-repovning

En jämförelse mellan förluster under andra världskriget:

http://www.secondworldwarhistory.com/world-war-2-statistics.asp

http://warchronicle.com/numbers/WWII/deaths.htm

http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_II_casualties#Total_deaths

Standard