Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Moderaternas säkerhetspolitiska visioner 2018

Sist ut i undersökningen om partiernas säkerhetspolitiska visioner inför riksdagsvalet 2018 är Moderaterna, förutsatt inga fler partier svarar. Svaren är signerade av ”Jonathan” å partiets vägnar. Svaren inkom 4/9 2018 kl. 15:21. De är presenterade nedan i sin originalform utan ändringar.Bildresultat för moderaterna

 

SÄKERHET

Hur ser ert parti på säkerhetsbegreppet? För vem/vad är säkerheten (dvs statlig kontra mänsklig säkerhet)?

Grunden i Moderaternas politik är att vi alla ska kunna leva våra liv som vi själva vill och att ingen utomstående ska tvinga oss att ändra på vårt sätt att leva. Fred och säkerhet, det vill säga avsaknaden av krig, är ett av de viktigaste värdena för vår civilisation.

 

Vilka är i era ögon de stora säkerhetsutmaningarna för Sverige såväl i närtid som mer långsiktigt?

Vi ser i dag populistiska auktoritära tendenser runt om i vår omvärld. Freden är långtifrån given, inte ens i Europa. Regimen i Kreml annekterar och ockuperar grannländer. Resultatet är över 10 000 döda och 20 000 skadade i striderna i Ukraina.

 

När vi blickar österut ser vi Kinas växande globala roll på den geopolitiska arenan. En stat där kommunistpartiets överlevnad är den centrala utgångspunkten för landets politiska handlande står i kontrast till vår syn på relationen mellan stater, grundad i folkrätten.

 

Det finns en ideologisk konflikt då vi genom historien sett hur länder som styrs genom centralplanering tenderar att föra en aggressiv politik gentemot grannländer och omvärld.

 

UTRIKESPOLITIK

Vilken roll anser ni att Sverige ska spela i världen under de kommande åren?

Sverige är ett litet land. För att kunna göra skillnad och vara trovärdiga måste vi välja våra utrikespolitiska arenor och prioriteringar med stor omsorg. EU är Sveriges främsta utrikespolitiska plattform. Vår utrikespolitik ska främja svenska intressen, svensk säkerhet och handel, men också bidra till fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Det uppnås genom diplomati i form av förhandlingar, koalitionsbyggande, konfliktlösning, konfliktförebyggande och främjandeinsatser.

 

Hur vill ni utveckla Sveriges utrikes relationer under de kommande åren? Vilka länder ser ni som viktigast för Sverige att bibehålla/utveckla goda relationer med, och varför?

Sverige måste prioritera Östersjöregionen, inklusive Tyskland och det nordisk-baltiska samarbetet, genom ökad och breddad diplomatisk närvaro. Detta är länder som ligger oss nära, inte bara geografiskt utan även värderingsmässigt, vilket är en viktig utgångspunkt för koalitionsbyggande kring våra utrikespolitiska prioriteringar.

 

Vi behöver därtill utveckla en långsiktig strategi för fred och demokrati i vårt närområde, som också inkluderar en utökad diplomatisk närvaro i länderna i det Östliga partnerskapet, på Balkan, i Turkiet, Mellanöstern samt Nordafrika.

 

Moderaterna värnar den transatlantiska länken med ett fördjupat och breddat politiskt kontaktnät med USA. En stark multilateral allians mellan demokratierna i Europas och Nordamerika är en förutsättning för en stark liberal världsordning och måste värnas.

 

Hur ser ni på svenskt samarbete med NATO? Bör detta utvecklas eller avvecklas? Bör Sverige söka medlemskap i NATO? Varför/varför inte?

Ett svenskt medlemskap i Nato är det bästa sättet att säkra fred och frihet i Östersjöregionen. Som en del av Natos kollektiva försvar med solidariska försvarsgarantier med 29 andra länder och en gemensam försvarsplanering stärks den krigsavhållande förmågan i vårt närområde. Under kommande mandatperiod vill vi låta en ny utredning ta upp frågan om hur en Nato-anslutning skulle gå till rent praktiskt. För Moderaterna är det viktigt att stå upp för principen att vi i Sverige själva beslutar om våra säkerhetspolitiska vägval. Ett Nato-medlemskap är också en fråga om internationell solidaritet; att Sverige står upp för folkrätten och våra grannländers suveränitet. Vi är tydliga med att Baltikums sak är vår.

 

Hur ser ni på säkerhetssamarbetet inom EU? Hur ska Sverige förhålla sig till ett utökat militärt samarbete inom EU? Varför/varför inte?

Moderaterna vill att Sverige ska arbeta för att det europeiska försvarssamarbetet stärks och fungerar som ett komplement till Nato. Sveriges säkerhet är förbunden med hela regionens säkerhet. Vi ska ta ansvar för säkerheten i Europa genom att stödja andra medlemsstater och de nordiska länderna om de utsätts för katastrofer eller angrepp. Det är det mest grundläggande uttrycket för europeisk solidaritet. Vi ska också ha förmåga att ta emot militär hjälp av andra länder om Sverige hotas.

 

EU:s medlemsstater lägger tillsammans näst mest pengar i världen på försvaret. Moderaterna är positiva till ett fördjupat mellanstatligt försvars- och säkerhetssamarbete inom EU om det gör nytta för Europa. Det permanenta och strukturerade samarbetet, Pesco, är ett positivt exempel, som kan lösa praktiska problem utan en stor byråkrati. Vi vill prioritera att stärka den gemensamma kapaciteten inom transporter och infrastruktur. Vi ska ta initiativ till ett Schengen för försvarsmateriel, så att militära trupper och försvarsmateriel kan röra sig över gränserna utan alla de hinder som finns i dag.

 

Moderaterna ställer sig även positiva till den europeiska försvarsfonden, vilken ska användas för att samarbeta kring utveckling och upphandling av försvarsmateriel. Gemensamma inköp och harmonisering av militära behov kan leda till minskade kostnader och starkare försvar.

 

EU behöver också utöka arbetet mot desinformationskampanjer och cyberattacker, som har intensifierats mot Europa. EU har potentialen att effektivt kunna hantera kriser och det är viktigt att denna potential inte står outnyttjad.

 

Vad är ert partis ståndpunkt gentemot FN? Hur ska Sveriges roll inom FN utvecklas under de kommande åren?

Vi vill se ett reformerat FN som kan agera effektivt, inte minst i de många och svåra humanitära kriserna världen över. Sverige och världen behöver en skärpt politik för en förnyelse och modernisering av FN.

 

Vad är er uppfattning om svenskt internationellt bistånd? Vad ska målet och syftet med det vara?

Moderaterna vill säkerställa ett effektivt och resultatinriktat bistånd. Dagens biståndspolitik tillkom i en tid då världen såg dramatiskt annorlunda ut mot i dag, och måste därför moderniseras med tydligt resultatfokus. Vi vill vikta om mer av vårt bistånd från utvecklingsbistånd till humanitär katastrofhjälp. Att rädda liv och lindra nöd måste prioriteras när politiska låsningar omöjliggör verkliga lösningar. Biståndet ska vara effektivt och transparent, och vägledas av målen för svensk utrikespolitik. Moderaterna vill även se ett tätare samarbete mellan utvecklingsbistånd och militära insatser.

 

FÖRSVAR

Anser ni att Sverige bör ha ett militärt försvar? Varför/inte?

Försvaret är en av statens kärnuppgifter. Sverige behöver ett starkt försvar för att säkra freden. Fred är inte detsamma som pacifism och historien har visat oss hur förmåga till avskräckning är en förutsättning för avspänning. I en tid av ökade hot, asymmetriska vapensystem, påverkansoperationer, cyberattacker, artificiell intelligens och geopolitiska förändringar behöver Sverige en starkare försvarsförmåga, både militärt och civilt.

 

Hur ser ni att det svenska försvaret (civilt och militärt) ska användas och vad bör dess syfte vara?

Moderaterna strävar efter att skapa ett försvar som både säkrar Sveriges gränser, men som även är med och bidrar till säkerhet och stabilitet i Sveriges närområde och globalt och som därmed bidrar till att säkra landets intressen.

 

Hur vill ni utveckla det svenska försvaret och krisberedskapen under de kommande åren?

Sveriges försvarsförmåga ska höjas genom att mer resurser tillförs försvaret kontinuerligt under den kommande tioårsperioden. Utgångspunkten måste vara att ökade resurser också kan omsättas i ökad försvarsförmåga och står i proportion till hotbilden. Det tydliga målet i dagsläget är att ambitionen i 2015 års försvarsbeslut ska uppnås. Parallellt med detta vill vi inleda planeringen för en långsiktig förmågeökning. En grundförutsättning för en stärkt försvarsförmåga är även att Försvarsmakten kan rekrytera och behålla kompetent personal.

 

Vilka delar av det svenska totalförsvaret vill ni prioritera under de kommande fyra åren och vilka delar vill ni nedprioritera? Varför?

Vi vill förstärka samtliga försvarsgrenar. Inom de kommande fyra åren är bl.a. följande åtgärder prioriterade: fokus organisation och ledning, inrättande av ett nationellt säkerhetsråd, cybersäkerhet, utökade incitament för att rekrytera och behålla personal med extra fokus på officersförsörjningen. Vi behöver tillföra resurser för att komplettera materielbehov, ge resurser till forskning för att kunna göra relevant underlag för framtida anskaffningar, behålla ett antal Jas Gripen C/D längre än planerat utifrån den uppdaterade analysen, påbörja anskaffningen av nästa generations ytstridsfartyg samt förbereda ett Natomedlemskap.

 

Ska Sverige kunna försvaras på egen hand eller ska detta ske tillsammans med andra? Vilka? Varför?

Moderaterna anser att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato för att stärka Sveriges säkerhet och för att genom medlemskapet kunna bidra till övriga medlemsländers, och särskilt våra grannländers, säkerhet. Genom ett medlemskap i Nato så blir vi en del av det kollektiva försvaret, med dess solidariska försvarsgarantier som delas med 29 andra medlemsländer. Säkerhetsgarantin från USA, genom Nato, kan inte underskattas. Likaså möjliggörs nära samarbete, samordning och arbetsfördelning bland alla de nordiska länderna.

 

Vi skulle som medlem också kunna ha en gemensam försvarsplanering för snabbt och samfällt agerande vid en eventuell kris samt få sitta med vid bordet och ha inflytande när viktiga beslut som påverkar Sveriges säkerhet tas.

 

 

 

Kommentar: Moderaternas säkerhetspolitik präglas, likt Kristdemokraternas, av en klassisk syn på säkerhet med fokus på militära hot och statens skydd. Moderaterna är dock det enda parti som lyfter upp Kinas växande maktpolitiska ambitioner som ett kommande säkerhetspolitiskt problem för Sverige. Östersjöregionen och särskilt Baltikum förefaller dock vara huvudsakligt fokus för Moderaternas säkerhetspolitik.

 

Man vill närma sig NATO och är i längden för ett medlemskap i organisationen, men intressant är att medlemskap inte är ett mål för Moderaterna under kommande mandatperiod. Man vill istället utreda hur ett medlemskap kan gå till rent praktiskt. Man vill dock utveckla det militära samarbetet inom EU mot att bli ett komplement till NATO, och intressantast här är att man driva på för ett militärt Schengenavtal som möjliggör för förflyttning av förband och materiel utan byråkrati.

 

Att samordna det svenska biståndet med militära insatser i utlandet uppfattar jag positivt och nödvändigt då det annars är lätt hänt att Sverige inte utvecklar någon gemensam strategi för fredsstödjande insatser.

 

Den som vill läsa mer om Moderaternas säkerhetspolitik kan besöka deras hemsida:

https://moderaterna.se/utrikespolitik

https://moderaterna.se/nato

https://moderaterna.se/forsvar

 

Allt gott!

//Victor

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Vänsterpartiets säkerhetspolitiska visioner 2018

Näst ut i undersökningen om partiernas säkerhetspolitiska visioner inför riksdagsvalet 2018 är Vänsterpartiet. Svaren inkom 4/9 208 kl. 09:16, och är helt oredigerade. De är signerade av Olle Svahn, politisk sekreterare vid partiet, å partiets vägnar.Bildresultat för vänsterpartiet

  • Säkerhet
  1. Hur ser ert parti på säkerhetsbegreppet? För vem/vad är säkerheten (dvs statlig kontra mänsklig säkerhet)?

Vänsterpartiet menar att svensk säkerhetspolitik främst ska bygga på fredliga lösningar och på att förebygga kriser snarare än att förespråka militära alternativ. Vårt lands säkerhet förutsätter också en aktiv, självständig utrikespolitik med ett brett engagemang för demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt, för kvinnors frigörelse och global social rättvisa. Mänsklig säkerhet är bra begrepp för att beskriva den riktning från fokus på militära lösningar och hot till att förstå att klimatmötet och naturkatastrofer utgör större utmaningar idag. Vänsterpartiet förändra säkerhetsbegreppet till att även inkludera kvinnors säkerhet

  1. Vilka är i era ögon de stora säkerhetsutmaningarna för Sverige såväl i närtid som mer långsiktigt?

Rysslands destabiliseringsförsök, kriget i Syrien och turkiska kränkningar av mänskliga rättigheter genererar en politisk osäkerhet samtidigt som terrordåd och ökande fascistiska strömningar skapar osäkerhet och otrygghet i Europa. Också klimatförändringar, pandemier och naturkatastrofer måste inkluderas i det säkerhetspolitiska perspektivet

  • Utrikespolitik
  1. Vilken roll anser ni att Sverige ska spela i världen under de kommande åren?

Vänsterpartiets utrikespolitik strävar mot att skapa en rättvisare och jämlikare värld. Vi vill jämna ut klyftorna mellan fattiga och rika människor och länder, mellan kvinnor och män genom en mer rättvis global världsordning. För detta krävs en kraftfull och samstämmig utvecklingspolitik, en mer demokratisk värld och en starkare respekt för internationell rätt och mänskliga rättigheter. Demokrati och mänskliga rättigheter fungerar som skydd för de människor som är mest utsatta, skapar en mer jämlik maktfördelning och möjlighet för människor att påverka sina levnadsvillkor.

  1. Hur vill ni utveckla Sveriges utrikes relationer under de kommande åren? Vilka länder ser ni som viktigast för Sverige att bibehålla/utveckla goda relationer med, och varför?

Vänsterpartiet vill att Sverige ska vara en tydlig röst för demokrati, mänskliga rättigheter och stå upp för folkrätten. Det innebär att vi har relationer både med de stater som respekterar dessa principer och med de som inte gör det. Det avgörande är att vi är konsekventa i vårt agerande. Att vi inte belönar förtryckarregimer med lönsamma handelsavtal, eller säljer vapen till diktaturer. Mänskliga rättigheter, folkrätten och demokrati måste väga tyngre än svenska ekonomiska intressen när utrikespolitiken formuleras.

  1. Hur ser ni på svenskt samarbete med NATO? Bör detta utvecklas eller avvecklas? Bör Sverige söka medlemskap i NATO? Varför/varför inte?

Vänsterpartiet säger nej till ett svenskt Natomedlemskap. Militär alliansfrihet är den bästa grunden för en självständig utrikespolitik för fred och nedrustning. Sverige har en lång tradition av militär alliansfrihet. Ett medlemskap i Nato skulle göra det svårare att med trovärdighet föra en självständig utrikespolitik. Istället skulle vi riskera att tvingas in i krig och konflikter som vi inte vill delta i. Vi tycker heller inte att Sverige ska ingå i en kärnvapenallians, vilket Nato till sin konstruktion är.

De senaste åren har Sverige närmat sig Nato, bland annat genom att låta Natostyrkor öva i Norrbotten. Sverige har också skrivit under det s.k. värdlandsavtalet som syftar till att underlätta samarbete och militära övningar. Vänsterpartiet är starka motståndare till värdlandsavtalet eftersom vi menar att det urholkar vår alliansfrihet och är ett steg mot ett fullvärdigt medlemskap. Av samma anledning tycker vi att Sverige ska lämna Natosamarbetet Partnership for Peace. Det finns tillfällen då Sverige bör hjälpa till militärt i omvärlden, men istället för att sända svenska soldater till EU:s och Natos stridsgrupper vill vi bidra till att öka FN:s möjlighet att agera fredsfrämjande.

  1. Hur ser ni på säkerhetssamarbetet inom EU? Hur ska Sverige förhålla sig till ett utökat militärt samarbete inom EU? Varför/varför inte?

Vänsterpartiet är emot ett ökat militärt samarbete inom EU, av samma anledningar som vi är motståndare till medlemskap i, och ökat samarbete med, NATO.

  1. Vad är ert partis ståndpunkt gentemot FN? Hur ska Sveriges roll inom FN utvecklas under de kommande åren?

Vänsterpartiet menar att Sverige som långvarig FN-vän, stor givare till FN-systemet och med säkerhetsrådsplatsen 2017–2018 har en viktig roll att spela i att utveckla och stärka organisationen. Förtroendet för FN bland Sveriges befolkning är relativt stort och flera svenskar har haft framträdande roller inom FN-systemet, från Dag Hammarskjöld till Inga-Britt Ahlenius, Margot Wallström och Jan Eliasson. Vårt starka stöd och vår höga tilltro till FN får dock aldrig vara villkorslös. Brister ska påtalas och kritik framföras. I kraft av vår goda relation till FN-systemet har vi både ett särskilt ansvar för organisationens utveckling och goda möjligheter att påverka den. Det finns utrymme för Sverige att ta en mer framträdande roll inom FN-systemet. Sverige bör ta fram en strategi för vårt arbete inom FN. Den bör bland annat fokusera på ökad transparens inom FN, reformering av FN, bl.a. säkerhetsrådet, ökat deltagande från civilsamhället, ytterligare satsningar på jämställdhet och resolution 1325, samt ett förstärkt arbete med konfliktförebyggande.

  1. Vad är er uppfattning om svenskt internationellt bistånd? Vad ska målet och syftet med det vara?

Vänsterpartiet vill se en rättvis och jämlik värld där alla människor har samma möjligheter att leva de liv de vill. Utvecklings- och biståndspolitiken är viktiga medel för att nå dit. Vi står bakom den svenska utvecklingspolitikens mål att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Dagens värld är präglad av djupa orättvisor. Klyftorna är stora mellan fattiga och rika länder, mellan fattiga och rika människor, mellan kvinnor och män. Världens åtta rikaste människor äger lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning. Över 650 miljoner människor saknar i dag tillgång till rent vatten.

Världen skulle kunna se annorlunda ut. Det finns tillräckligt med resurser för att utrota fattigdomen, men istället hamnar merparten av resurserna i den rika delen av världen. Vänsterpartiet menar att utveckling och fattigdomsbekämpning kräver en rad åtgärder: skuldavskrivningar, en klimatpolitik där rika länder och multinationella företag tar ansvar, ett stärkt regelverk för vapenhandel och rättvisa handelsregler.

Biståndspolitiken är en viktig del i att nå utvecklingsmålen. För varje biståndskrona som går från den rika världen till den fattiga går över nio kronor i motsatt riktning i form av skatte- och kapitalflykt. Därför måste biståndet värnas. Det får inte gå till sådant som bör finansieras på andra sätt eller som står i direkt konflikt med utvecklingspolitikens mål.

  • Försvarspolitik
  1. Anser ni att Sverige bör ha ett militärt försvar? Varför/inte?

Ja. För att kunna försvara våra gränser och för att kunna hantera andra typer av kriser och katastrofer. Vänsterpartiet vill se ett modernt försvar grundat på folklig förankring och militär alliansfrihet. Vi är för en allmän och könsneutral värnplikt. För oss är det en demokratifråga att försvaret utgörs av människor med olika bakgrunder.

  1. Hur ser ni att det svenska försvaret (civilt och militärt) ska användas och vad bör dess syfte vara?

Se ovan.

  1. Hur vill ni utveckla det svenska försvaret och krisberedskapen under de kommande åren?

Vänsterpartiet vill inte att försvaret ska lägga ner fler förband. Tvärtom ser vi att det kan bli aktuellt med satsningar på förbandsverksamheten för att försvaret ska ha kapacitet att möta relevanta hot, men också för att vår militära alliansfrihet ska vara trovärdig. Vi anser också att beredskapen för att hantera kriser och katastrofer bör förbättras.

  1. Vilka delar av det svenska totalförsvaret vill ni prioritera under de kommande fyra åren och vilka delar vill ni nedprioritera? Varför?

Se ovan.

  1. Ska Sverige kunna försvaras på egen hand eller ska detta ske tillsammans med andra? Vilka? Varför?

Vänsterpartiet vill betona vikten av ett folkligt förankrat försvar och en trovärdig svensk militär alliansfrihet. Militär alliansfrihet är en förutsättning för att kunna föra en självständig och progressiv utrikespolitik. Vänsterpartiet ser internationella samarbeten som en nödvändig och självklar del av ett globalt säkerhetspolitiskt arbete. Vi värnar samtidigt den militära alliansfriheten av samma anledning

 

Ett mantra i svensk försvarsdebatt är orden ”säkerhet bygger vi tillsammans” vilket låter ganska likt det äldre begreppet ”gemensam säkerhet”. Men i dag tolkas ordet ”tillsammans” som ”tillsammans med Nato”. Gemensam säkerhet betydde något helt annat. Gemensam säkerhet är ömsesidig. Det uppstod en insikt om att höjd spänningsnivå, mer intensiv övningsverksamhet och en ständig rustningsspiral visserligen är ägnad att skapa säkerhet, men ger motsatt effekt. Endast ett mödosamt arbete för fred, avspänning och nedrustning ger resultat i form av ökad, ömsesidig säkerhet. Svensk försvarspolitik ska syfta till att bygga långsiktig säkerhet i vårt närområde och i vår omvärld. Då krävs att säkerhetsbegreppet vidgas till att inkludera fler områden än de militära, att vi utgör en aktiv part för nedrustning och fredliga lösningar i både EU och FN, att vi värnar vår militära alliansfrihet och att vi bygger säkerhet i gemenskap med vår omvärld.

 

 

Kommentar: Den vänsterpartistiska säkerhetspolitiken är – likt Miljöpartiets – bred och eftersträvar att inkludera fler säkerhetshot än blott militära och statliga, men har även starka drag av feminism. Men den är även vad jag skulle klassa som ”nationalistisk” – i aspekten att den eftersträvar att Sverige ska stå utanför såväl NATO som EU och vara ”självständigt” i sin politik. FN får dock stor betydelse och tycks vara det främsta mellanstatliga samarbetsorganet för Vänsterpartiets Sverige. Det är intressant att V vill ta fram en konkret FN-strategi för att stärka Sveriges roll inom FN och reformera organisationen. Hittills har samtliga partier som besvarat undersökningen ställt sig bakom att FN bör reformeras, men Vänsterpartiet är det enda parti som presenterat en konkret önskan om att ta fram en plan för detta.

 

Vänsterpartiets utrikespolitik är även tydligt förankrad i socialistisk ideologi, då den fokuserar på internationell fattigdomsbekämpning, resursfördelning, och social rättvisa. Man vill även försvara den rådande liberala världsordningens värden så som demokrati, internationell rätt, mänskliga rättigheter, och gemensam säkerhet. Dessa är värden som man ser som centrala för bl.a. fattigdomsbekämpning. En liknelse skulle kunna dras mellan hur det svenska välfärdssamhället växte fram med ett inledande samarbete mellan liberaler och socialdemokrater för att bygga demokrati och politisk samt juridisk jämställdhet, och som sedan blev den plattform som socialdemokraterna byggde upp den sociala jämställdheten kring. Den vänsterpartistiska utrikespolitiken kan dock inte klassas som marxistisk då den saknar en uttalad internationell klasskamp, även om det finns drag även av detta.

 

Den största skiljepunkten mellan Vänsterpartiet och övriga riksdagspartier är det starka motståndet mot såväl NATO som EU och man vill även gå så långt som att riva helt riva upp Sveriges nuvarande samarbeten med NATO, inkl. Partnerskap för fred (PFF, PfP) och värdlandsavtalet. Vänsterpartiet har även som långsiktigt mål att Sverige bör lämna EU[1]. Det ska dock framhållas att Vänsterpartiet är konsekventa i sin politik, och säger sig förespråka en militär upprustning då man inser att detta är det enda alternativet till samarbeten med EU och NATO. Att Vänsterpartiet öppnar för militär upprustning är ett trendbrott från partiets tidigare motstånd mot militär upprustning.

 

Sammanfattningsvis kan nog Vänsterpartiets säkerhetspolitik i mångt och mycket liknas med den politik som Socialdemokraterna förde efter 1945 – 1990-talet; militär alliansfrihet, självständig politik, aktivt samarbete inom FN, och en biståndspolitik som eftersträvar att verka för internationell fattigdomsbekämpning och social rättvisa. Eftersom Socialdemokraterna (ännu) inte besvarat undersökningen kan ingen större jämförelse mellan de båda partierna göras.

 

Den som vill veta mer om Vänsterpartiets säkerhetspolitik kan besöka deras hemsida:

https://www.vansterpartiet.se/politik/utrikespolitik/

https://www.vansterpartiet.se/politik/nato/

https://www.vansterpartiet.se/politik/bistand-utvecklingspolitik/
https://www.vansterpartiet.se/politik/forsvaret/

 

Allt gott!
//Victor

 


[1] https://www.vansterpartiet.se/politik/eu/

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Liberalernas säkerhetspolitiska visioner 2018

Nu är det dags för Liberalernas svar i min undersökning om partiernas säkerhetspolitiska visioner inför Riksdagsvalet 2018. Svaret är signerat av Viktor Tunon, som representerar partiet. Svaren inkom 3/9 2018 kl. 15:30, och är helt opåverkade.Bildresultat för liberalerna

Säkerhet

  1. Hur ser ert parti på säkerhetsbegreppet? För vem/vad är säkerheten (dvs statlig kontra mänsklig säkerhet)?

Vi anser att det finns många viktiga och inflytelserika aktörer på den internationella scenen, till exempel stater, företag, individer och organisationer. Vi menar att man inte kan isolera staten som avgörande aktörer då dessa stater utgörs av individer som lever i ett samhälle och driver företag eller organisationer. Dessa individer och företag driver, precis som stater, en enskild, internationell agenda som kan påverka den politiska utvecklingen. Därmed finns det flera intressen som styr den internationella politiken och det finns betydligt fler möjligheter för transnationella samarbeten än om man enbart hade fokuserat på stater som aktörer.

Liberalismens grundidé är att individer vill samarbeta ifall de bara får möjlighet att inse att det skulle kunna ge dem någon positiv avkastning. Och eftersom alla stater består av individer så borde alla stater förr eller senare sträva efter att samarbeta. Detta är en av anledningarna till varför demokrati anses vara så viktigt för världsfreden; för om alla får vara med och bestämma om hur sitt land ska styras så brukar det leda till att landet öppnar upp sig för omvärlden. Detta gör att internationella institutioner kan formas och verka för att stabilisera världen och främja ytterligare internationella samarbeten.

 

  1. Vilka är i era ögon de stora säkerhetsutmaningarna för Sverige såväl i närtid som mer långsiktigt?

Vi lever i en säkerhetspolitiskt orolig tid. Den ryska militära aktiviteten i Östersjön ökar och det ryska tonläget mot Sverige och våra grannländer blir allt högre. Under ett årtionde har Ryssland satsat stort på att rusta upp sin krigsmakt. I kombination med undermineringen av demokratiska strukturer, de drastiskt försämrade möjligheterna för medier att verka fritt, och repressionen mot det civila samhället innebär detta en klar riskfaktor. Vårt land, liksom våra nordiska grannländer, har utsatts för upprepade ryska kränkningar i luften och till sjöss. Av Säpo beskrivs Ryssland som det största underrättelsehotet mot Sverige och spionaget har ökat i samband med Ukrainakrisen. Denna utveckling kräver att Sverige rustar upp ett försvar som nedmonterats under allt för lång tid. Liberalerna driver på för ett nytt försvarsbeslut med ökad ekonomisk nivå, som möjliggör återupprättande av ett fungerande civil- och totalförsvar. På några års sikt ska försvarsanslaget uppgå till minst två procent av BNP. För Liberalerna är det givet att försvarsförmågan måste öka för att möta en ny och mer bister verklighet. Försvaret av Sverige måste vara Försvarsmaktens huvuduppgift och den militära närvaron på Gotland måste därför öka. Vi tycker också att Sverige snarast ska ansöka om medlemskap i Nato.

Vi ser med oro på den utveckling som sker i världen där allt fler extremistpartier når framgång i allmänna val. Vi ser att det behövs mer samarbete för att hantera klimathotet och vi ser att det behövs mer samarbete i försvarsfrågor mellan västerländska demokratier. Världen går i fel riktning och det behövs en liberal röst för att återigen försvara den liberala demokratin.

  • Utrikespolitik
  1. Vilken roll anser ni att Sverige ska spela i världen under de kommande åren?

Vår utrikespolitik handlar om hur vi kan agera föra att göra världen bättre. Vi vill stärka världens demokratier och öka engagemanget för de mänskliga rättigheterna. Globalisering, frihandel och internationellt samarbete skapar fantastiska möjligheter för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi accepterar aldrig att människor lever i ofrihet, förtryck, diskriminering och lidande. Därför tycker vi att demokratisering och mänskliga rättigheter ska vara det övergripande målet i svensk utrikespolitik och i det svenska biståndet.

Sverige ska vara en särskilt stark röst i frågor som är politiskt känsliga i andra biståndsgivarländer, till exempel jämställdhet, kvinnors rätt till sin egen kropp, sin sexualitet, och rätten till fri, säker och laglig abort, samt HBTQ- personers rättigheter.

Sverige ska inte exportera vapen till diktaturer. Vi vill ha ett demokratikrav i svensk vapenexport. Ett sådant krav skulle innebära att export vägs mot tydliga krav på demokratisk utveckling.

  1. Hur vill ni utveckla Sveriges utrikesrelationer under de kommande åren? Vilka länder ser ni som viktigast för Sverige att bibehålla/utveckla goda relationer med, och varför?

Vi vill ha ett utvecklat samarbete med Natoländerna, EU-länderna och övriga demokratier i världen som står upp för mänskliga rättigheter.

  1. Hur ser ni på svenskt samarbete med NATO? Bör detta utvecklas eller avvecklas? Bör Sverige söka medlemskap i NATO? Varför/varför inte?

I händelse av konflikt skulle vi behöva välja sida. Det har vi redan gjort genom täta samarbeten med Nato och EU-medlemskap. Ryssland vet redan vilken sida vi står på. Nu står vi i ett säkerhetspolitiskt ingenmansland utan garantier men med våra avsikter avslöjande. Men Sverige ska heller inte vara neutralt ur ett etiskt perspektiv. I en konflikt mellan baltisk demokrati och rysk diktatur får Sverige aldrig någonsin tvivla.

Det är så klart att Ryssland inte vill att Sverige ska gå med i Nato. Med Sverige som medlemsland skulle det bli mycket lättare för Nato att försvara baltstaterna vid ett angrepp. De skäl som Putin angav för Ukraina kan han även ange för de baltiska länderna. Ukraina är inte med i Nato, hade de varit de hade Ryssland förmodligen inte vågat angripa.

Skulle Sverige gå med i Nato och Nato valde att angripa andra stater skulle det vara frivilligt för Sverige att delta i en sådan insats. Skulle Ryssland emellertid angripa ett annat Natoland, låt säga Litauen, skulle vi behöva stödja Litauen. Det har vi emellertid redan gått med på i och med Lissabonfördraget. Det är en solidaritet vi bör visa för andra liberala demokratier.

 

  1. Hur ser ni på säkerhetssamarbetet inom EU? Hur ska Sverige förhålla sig till ett utökat militärt samarbete inom EU? Varför/varför inte?

Nato är basen för det europeiska försvarssamarbetet, och Sverige ska söka medlemskap i försvarsalliansen. Det finns ingen konflikt mellan att Nato är och ska förbli grundplattan för denna samverkan och att EU också behöver fördjupa sitt eget försvarssamarbete som svar på ett mer aggressivt Ryssland, upprepade påverkansoperation och oklara signaler om USA:s säkerhetspolitiska riktning. Genom ökat samarbete och integrering av försvarsförmågor i EU finns stora vinster att göra i både försvarskapacitet och finansiering. Att Sverige deltar i delar av det europeiska försvarssamarbetet PESCO är bra, men det är inte tillräckligt. Vi kan inte vara en passiv medlem som deltar i så lite av försvarssamarbetet som möjligt. Sverige bör istället vara en aktiv röst i både EU och PESCO för ökat samarbete. Som ett första centralt steg måste Sverige, i likhet med Finland, snarast ansluta sig till PESCO:s cyberförsvarsprogram. Säkerhet i Europa skapar vi inte själva utan tillsammans med andra.

European Intervention Initiative är en franskledd allians inkluderande ytterligare åtta andra medlemsstater skapad för uppgiften att snabbt kunna sätta in trupp eller på annat sätt möta kriser som hotar den europeiska säkerheten.

Sverige är i dagsläget utanför den denna allians av länder som är beredda att försvara de värderingar om öppenhet, demokrati och rättsstatens principer som EU är satt att försvara. Sverige borde inte stå utanför utan omedelbart erbjuda sig att delta i EII om plats bereds.

  1. Vad är er uppfattning om svenskt internationellt bistånd? Vad ska målet och syftet med det vara?

Vi vill ha ett generöst bistånd på 1 procent av bruttonationalinkomsten, BNI. Demokrati och frihet är viktigast för att bekämpa fattigdom och skapa utveckling. Biståndet ska inte gå till auktoritära stater, utan i stället bidra till demokratisering och respekt för mänskliga rättigheter.

  1. Vad är ert partis ståndpunkt gentemot FN? Hur ska Sveriges roll inom FN utvecklas under de kommande åren?

Sverige ska vara en aktiv medlem i FN. Men världen behöver ett mer handlingskraftigt och trovärdigt FN. Vi vill att Sverige ska jobba för ett demokratikrav för att stater ska få medlemskap i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det är inte rimligt att länder med uppgift att granska hur andra uppfyller mänskliga rättigheter själva bryter mot dem.

Försvarspolitik

  1. Anser ni att Sverige bör ha ett militärt försvar? Varför/inte?

Ja, Försvarsmakten finns till som en yttersta garant för att vi ska kunna leva som vi själva vill och den friheten är värd att försvara.

  1. Hur ser ni att det svenska försvaret (civilt och militärt) ska användas och vad bör dess syfte vara?

Den nationella dimensionen ska prioriteras och försvaret av Sverige måste vara Försvarsmaktens huvuduppgift. Vi ser dock gärna att Sverige fortsatt kan delta i fredsbevarande insatser där det kan ge grund för demokratiutveckling.

  1. Hur vill ni utveckla det svenska försvaret och krisberedskapen under de kommande åren?

Liberalerna är det parti som föreslår högst anslag till försvaret. Försvarsmakten behöver 18 miljarder för att svenskt försvar inte ska tappa försvarsförmåga. Vi vill stärka försvaret, inte endast hejda en nedtrappning. Därför anslår vi 24 miljarder över en treårsperiod. Inom tio år ska anslagen åter uppgå till två procent av BNP.

  1. Vilka delar av det svenska totalförsvaret vill ni prioritera under de kommande fyra åren och vilka delar vill ni nedprioritera? Varför?

I slutändan är det försvarsmakten som måste ange vad de anser är mest prioriterat men några av våra förslag är bland annat:

– Öka antalet brigader från dagens två planerade brigader (bara en som fungerar), till fem.
– Ett nytt kustförsvar måste sättas upp, med såväl kustrobot som sjömålsartilleri.
– Vi behöver sätta upp betydligt fler luftvärnsförband med medellång räckvidd, samtidigt som antalet korträckviddiga förband ökas.
– Öka antalet JAS-plan från 100 till 160 och antalet basbataljoner bör ökas från dagens två till sex för att kunna sprida planen till fler flygbaser för att kunna skyddas mot bekämpning.
– Vi behöver dessutom kraftigt öka vårt civilförsvar. Liberalerna föreslår därför att civil värnplikt införs och att MSB storsatsar på cyberförsvar.

  1. Ska Sverige kunna försvaras på egen hand eller ska detta ske tillsammans med andra? Vilka? Varför?

Sverige ska kunna ha förmåga att försvara sig men Sverige försvaras bäst tillsammans med andra och i synnerhet med våra framtida Nato-allierade.

 

Kommentar: Liberalernas utrikes- och säkerhetspolitik är tydligt förankrad i liberala idéer, och för den som läst internationella relationer eller statsvetenskap så framstår L:s visioner nästan som ett skolboksexempel om den liberala IR-teorin. Detta manifesteras genom att liberala värden så som mänskliga rättigheter, demokrati, och frihandel ska försvaras, samt genom att man anser det finns flera relevanta aktörer än enbart stater i det internationella systemet, och det starka fokuset på internationellt samarbete.

Att Liberalerna är vänner av både NATO och EU är knappast något nytt, och det är nog ingen större chock att de vill att Sverige ska gå med i NATO. Det är dock intressant att de utöver detta vill att Sverige ska ta en större roll inom EU:s militära samarbete samt gå med i det franskledda samarbetet EII. Detta är i sig ett logiskt steg i den svenska säkerhetspolitiken för förespråkare av både EU och NATO, då det utgör ett gränsland mellan EU och NATO samt att såväl Danmark som Finland är medlemmar.

Utöver en stark militär upprustning är det tydligt att L prioriterar cyberförsvaret, och vill utöka Sveriges samarbete med EU i frågan samt utöka MSB:s nationella cyberförsvarsförmåga.

För den som anser att internationellt samarbete, NATO-medlemskap, och en tydlig liberalt grundad utrikespolitik är viktiga frågor så är förefaller L vara det bästa alternativet. Men som väljare bör man givetvis även ha ett helhetsperspektiv på det parti, och se till fler politikområden innan man röstar.

Den som vill läsa mer om Liberalernas säkerhetspolitik hänvisas till deras hemsida:

https://www.liberalerna.se/politik/utrikespolitik/
https://www.liberalerna.se/politik/forsvar/

Allt gott!
//Victor

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Miljöpartiets säkerhetspolitiska visioner 2018

Näst på tur i den säkerhetspolitiska undersökningen inför riksdagsvalet 2018 är Miljöpartiet de gröna som svarade på mitt utskick den 3/9 2018 kl. 10:50. Mejlet är signerat av partiet och jag har inte gjort några ändringar i texten nedan.

Bildresultat för MP

  1. Hur ser ert parti på säkerhetsbegreppet? För vem/vad är säkerheten (dvs statlig kontra mänsklig säkerhet)?

För oss går alltid människors säkerhet först. Men för att människor ska vara säkra måste förstås krisberedskapen vara välfungerande så att samhället fortfarande fungerar i kris.

2. Vilka är i era ögon de stora säkerhetsutmaningarna för Sverige såväl i närtid som mer långsiktigt?

Målet för vår säkerhet är att skydda befolkningens liv och hälsa, samhällets funktionalitet och vår förmåga att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter. Sverige står inför andra hot än rent militära. Det handlar om pandemier, miljöförstöring, direkta konsekvenser av den globala uppvärmningen, teknologiska katastrofer som härdsmältor, terrorism, organiserad brottslighet och cyberattacker. Alla dessa hot som hotar vårt samhälle är inte främst av militär natur. En relevant säkerhetspolitik fokuserar på den bredd som dessa hot utgör, och inser att ännu fler vapen inte är lösningen.

Utrikespolitik

1. Vilken roll anser ni att Sverige ska spela i världen under de kommande åren?

Sverige ska vara ett föregångsland när det kommer till klimatarbete, utveckling och mänskliga rättigheter. Även om det ibland, tyvärr, krävs att Sverige bidrar till internationella insatser så har MP:s utrikes- och säkerhetspolitik fokus på konfliktförebyggande insatser. Vi vill bland annat inrätta en europeisk civil fredskår – en beredskapsstyrka av diplomater, freds- och utvecklingsarbetare som skickas till områden där konflikt riskerar att övergå i krig. Svenskt bistånd och diplomati är viktiga verktyg för att arbeta med konfliktförebyggande insatser, framförallt i svaga stater.

2. Hur vill ni utveckla Sveriges utrikes relationer under de kommande åren? Vilka länder ser ni som viktigast för Sverige att bibehålla/utveckla goda relationer med, och varför?

Sverige ska ha goda internationella relationer, framförallt EU-samarbetet är viktigt. När allt fler länder går mot protektionism och sluter sig mot omvärlden måste Sverige stå upp för diplomati. Ett exempel på detta är när Trump meddelade att USA skulle dra sig ur klimatavtalet och Isabella Lövin tecknade ett klimatavtal direkt med Kalifornien istället.

3. Hur ser ni på svenskt samarbete med NATO? Bör detta utvecklas eller avvecklas? Bör Sverige söka medlemskap i NATO? Varför/varför inte?

Miljöpartiet vill inte gå med i Nato. Vi anser att den svenska neutralitetspolitiken och alliansfriheten har tjänat Sverige väl i snart 200 år. Vår säkerhetspolitik finner inte bara stöd i en ideologisk övertygelse om att fred inte bara är målet, utan även vägen dit. Miljöpartiet arbetar för nedrustning och är övertygade om att fler vapen inte leder till fred. Nato-medlemmar måste arbeta för militär upprustning – tvärtemot vad vi tror på.

4. Hur ser ni på säkerhetssamarbetet inom EU? Hur ska Sverige förhålla sig till ett utökat militärt samarbete inom EU? Varför/varför inte?

Det är viktigt att vi samarbetar i EU för att möta framtidens säkerhetsutmaningar, det gäller inte minst framtida extremväder som kräver militära insatser. Exempel på detta är den extremt varma sommaren, där flera EU-länder bistod Sverige med hjälp att släcka bränderna. Miljöpartiets hållning är att kapaciteten för att hantera extremväder ska finnas stationerad i Norden. Antingen genom att EU placerar brandflygplan här, eller genom gemensamt inköp i Norden. Att dela på kapaciteten mellan länder är effektivare än att alla ska köpa in på egen hand. Samtidigt är det tydligt att mer resurser kommer behövas framöver, eftersom klimatförändringarna gör extremväder vanligare.

5. Vad är ert partis ståndpunkt gentemot FN? Hur ska Sveriges roll inom FN utvecklas under de kommande åren?

FN är en central aktör för fredsbyggande, utveckling, miljöskydd och andra brännande globala frågor. Regeringen är en varm anhängare av FN-samarbetet och en stor givare till organisationen. Sedan 2017 är Sverige medlem i FN:s säkerhetsråd, en viktig plattform där vi bidrar i arbetet med att ta itu med de kriser som världssamfundet möter. Vi har i säkerhetsrådet lagt särskild vikt vid att stärka arbetet för att främja fred och förebygga konflikter. Vi har konsekvent lyft vikten av det breda säkerhetsperspektivet och av att integrera jämställdhet och mänskliga rättigheter i säkerhetsrådets arbete.

6. Vad är er uppfattning om svenskt internationellt bistånd? Vad ska målet och syftet med det vara?

Det svenska biståndet uppgår som regel till 1% av landets totala BNP, det tycker Miljöpartiet är bra. Miljöpartiet vill på olika sätt bidra till att utvecklingsländer utvecklas hållbart. Här kan du läsa mer om vår hållning: https://www.omvarlden.se/Branschnytt/nyheter-2018/fem-stridsfragor-for-bistandet-i-valet/

Försvarspolitik

  1. Anser ni att Sverige bör ha ett militärt försvar? Varför/inte?

Miljöpartiet menar att vi ska ha ett militärt försvar men att vi även måste rusta oss mot de andra hoten som hotar vårt samhälles funktion.

2.Hur ser ni att det svenska försvaret (civilt och militärt) ska användas och vad bör dess syfte vara?
Se svar på fråga 2.

3. Hur vill ni utveckla det svenska försvaret och krisberedskapen under de kommande åren?

Miljöpartiet vill:

  1. minska försvarets kostnader för nya dyra vapensystem, och i stället föra över pengar till det civila samhället, exempelvis bistånd och klimatfinansiering i utvecklingsländer
  2. satsa på krisberedskap och klimatanpassning i Sverige
  3. utveckla det civila försvaret så att det får en reell betydelse och funktion, med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som huvudansvarig
  4. utreda hur vi kan säkra försvarets framtida personalförsörjning.
  1. Vilka delar av det svenska totalförsvaret vill ni prioritera under de kommande fyra åren och vilka delar vill ni nedprioritera? Varför?

    Se svar på frågan ovan.

    5. Ska Sverige kunna försvaras på egen hand eller ska detta ske tillsammans med andra? Vilka? Varför?

Miljöpartiet vill fortsätta moderniseringen av försvaret för att hantera framtida hotbilder. Vi står bakom den kursändring av försvaret som inleddes efter det kalla kriget, från ett invasionsförsvar till ett modernt användbart insatsförsvar och från militär kapprustning till generell nedrustning. Vi ser gärna utökat europeiskt samarbete kring krisberedskap.

 

Kommentar: Miljöpartiets säkerhetspolitiska visioner går i mångt och mycket i stäv med vad som förefaller rådande konsensus i Riksdagen i dagsläget.

Utrikespolitiken har ett tydligt fokus på konfliktförebyggande och klimatarbete. Man vill öka det internationella samarbetet kring miljö- och klimatfrågor, vilket är i längden det enda sättet att egentligen motverka klimatkrisen då dessa frågor är gränsöverskridande och kräver internationell samverkan. Miljöpartiet anser även att Sverige kan ingå avtal direkt med understatliga enheter, som exempelvis delstater. Det är ett intressant perspektiv i den westfaliska världsordningen, där stater ansågs vara suveräna. Skulle en miljöpartiledd regering acceptera att svenska kommuner och landsting förde en mer självständig utrikespolitik? Nu har förvisso de amerikanska delstaterna större autonomi än svenska landsting så allt för stora växlar ska inte dras av detta, men tanken är dock intressant gällande hur den miljöpartistiska synen på utrikespolitik kan påverka världsordningen.

Även om Miljöpartiet inte utesluter väpnade konflikter och militära hot för Sverige nedvärderar de dessa i förmån för andra hot; främst klimat- och miljörelaterade. Miljöpartiet sätter även krisberedskapen före det militära försvaret, och man är villig att – så som jag tolkar svaret på fråga 3 gällande försvarspolitiken – rusta ner, eller i alla fall flytta pengar, från det militära försvaret till det civila för att stärka krisberedskapen samt till klimatbistånd till utvecklingsländerna. Samtidigt anser man att Sverige ska ha ett militärt försvar, med fokus på internationella insatser. Inget svar har getts angående om Sveriges militära försvar ska samarbeta med andra; vilket dock kommer bli den naturliga effekten om Sverige ska kunna möta ett väpnat hot och samtidigt rusta ner. Miljöpartiet uttryckte inför en undersökning jag gjorde inför riksdagsvalet 2014 att de är i grunden positiva till ett frivilligt försvar, men var emot införandet av ett yrkesförsvar 2010 då de ansåg det vara underfinansierat[1]. Att Miljöpartiet idag vill utreda en hållbar personalförsörjning tolkar jag som att de kan tänka sig en återgång till yrkesförsvaret och ser värnplikten som en tillfällig lösning.

Att man utöka EU:s samarbete inom krisberedskapen ser jag som positivt, och att man vill stationera EU:s kapacitet för att möta extremväder i Norden är intressant. De utesluter inte heller gemensamma nordiska krisberedskapsresurser, så som brandflyg.

Miljöpartiet har en tydlig säkerhetspolitisk vision grundad i en bred säkerhetssyn med fokus på klimatfrågor, nedrustning, och fredsarbete. Det som kanske skiljer Miljöpartiet mest från övriga partier i Riksdagen i dessa frågor är deras breda syn på säkerhetsfrågor.

Den som vill läsa mer om Miljöpartiets säkerhetspolitik kan besöka deras hemsida:

https://www.mp.se/politik/utrikespolitik-och-global-rattvisa
https://www.mp.se/politik/fred-och-forsvar
https://www.mp.se/politik/vapenexport

Allt gott!
//Victor

 


[1]https://www.dropbox.com/home/%C3%96ppna%20texter/S%C3%A4kerhet%20och%20f%C3%B6rsvar/Svensk%20s%C3%A4kerhetspolitik?preview=V%C3%A4rnpliktens+%C3%A5terinf%C3%B6rande+utkast.pdf

Standard
Övrigt, Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Centerpartiets säkerhetspolitiska visioner 2018

Centerpartiet Teillogo.svgCenterpartiet var först ut med att besvara frågorna. Svaret inkom 31/8 2018 kl. 14:39. Det är signerat av ”Centerpartiets riksorganisation”. Jag har inte gjort några ändringar i texten utöver att jag klistrat in frågorna ovanpå svaren, i syfte att underlätta för läsaren.

 

Säkerhet:

  1. Hur ser ert parti på säkerhetsbegreppet? För vem/vad är säkerheten (dvs statlig kontra mänsklig säkerhet)?SVAR: Statlig säkerhet är i stort en förutsättning för mänsklig säkerhet, eftersom mänskliga och medborgerliga rättigheter förverkligas genom stater. Staten är alltså verktyget (utöver internationella konventioner och dylikt).
  1. Vilka är i era ögon de stora säkerhetsutmaningarna för Sverige såväl i närtid som mer långsiktigt?SVAR: I närtid: Det försämrade säkerhetsläget i Östersjöregionen, men hänvisning till framförallt Rysslands upprustning och beteende. Frågan om längre sikt är svår att svara på. Vi gör som politiskt parti inga egna säkerhetsbedömningar utan vilar mot de myndigheterna tar fram, och det är notoriskt svårt att göra analyser på lång sikt. Med det sagt, klimatförändringarna och de effekter de i värsta fall kan få några decennier framåt har uppenbara säkerhetspolitiska dimensioner.

Utrikespolitik:

  1. Vilken roll anser ni att Sverige ska spela i världen under de kommande åren?SVAR:

    En så pass stor roll som vi kan och har möjlighet till för att främja internationellt samarbete, frihandel, rättsstat, främjande av demokratiska krafter i diktaturer. Vi är motståndare mot de auktoritära tendenser som går att se i flera länder, även i Europa och vill att Sverige utgör en motvikt mot detta.

  2. Hur vill ni utveckla Sveriges utrikes relationer under de kommande åren? Vilka länder ser ni som viktigast för Sverige att bibehålla/utveckla goda relationer med, och varför?

    SVAR:
    Alla länder Sverige har diplomatiska relationer med är viktiga. Men sett ur ett mer ekonomiskt och säkerhetspolitiskt perspektiv är övriga EU, Storbritannien samt USA särskilt viktiga som partners.
  3. Hur ser ni på svenskt samarbete med NATO? Bör detta utvecklas eller avvecklas? Bör Sverige söka medlemskap i NATO? Varför/varför inte?

    SVAR:
    Sverige bör bli medlem. Det skulle innebära en mycket högre tröskel mot alla former av angrepp och påverkansförsök mot Sverige.
  4. Hur ser ni på säkerhetssamarbetet inom EU? Hur ska Sverige förhålla sig till ett utökat militärt samarbete inom EU? Varför/varför inte?

    SVAR:
    Vi är positiva till utökat militärt samarbete inom EU.
  5. Vad är ert partis ståndpunkt gentemot FN? Hur ska Sveriges roll inom FN utvecklas under de kommande åren?

    SVAR:
    Vi gillar FN, men beslutsfattandet i FN:s säkerhetsråd måste förändras och förbättras. Användningen av vetorätten bör minska och besluten bör bättre spegla hela världen.
  6. Vad är er uppfattning om svenskt internationellt bistånd? Vad ska målet och syftet med det vara?

    SVAR:
    Målet ska vara att minska fattigdom, inte minst genom fokus på utbildning och jämställdhet. Bistånd har också en viktig roll som miljöåtgärd då effekterna kan bli väldigt stora i länder som har kommit mycket kortare på vägen än västvärlden, plus att det då har uppenbara positiva effekter för människorna där.

Försvar:

  1. Anser ni att Sverige bör ha ett militärt försvar? Varför/inte?

    SVAR:
    Ja, givetvis. En stats suveränitet vilar i sista ledet alltid på militär makt och förmåga att hävda sina gränser.
  2. Hur ser ni att det svenska försvaret (civilt och militärt) ska användas och vad bör dess syfte vara?

    SVAR:
    Försvaret är just ett försvar, det är att likna vid en försäkring. Något vi aldrig hoppas behöva använda skarpt, men något som vi ändå måste ha. Syftet med försvaret är att Sverige ska vara en suverän stat där var och en får leva som vi själva vill, där vi beslutar om våra angelägenheter utan att behöva utsättas för påtryckningar, hot eller våld från andra stater. Försvarsmakten själva uttrycker sitt uppdrag på ett elegant sätt.
  3. Hur vill ni utveckla det svenska försvaret och krisberedskapen under de kommande åren?

    SVAR:
    Försvaret behöver mer pengar både nu och på längre sikt. På längre sikt vill vi att Sverige ska satsa 2 procent av BNP på försvaret. Det handlar både om materialanskaffning inom alla försvarsgrenar, och fullföljandet av det befintliga försvarsbeslutet. Vad gäller krisberedskap handlar det mycket om att återskapa viss lagerhållning, att civila har en egen krisberedskap, och energisäkerhet där småskalig energiförsörjning är mer robust än större system. Vi vill också att Sverige har eget brandflyg.
  4. Vilka delar av det svenska totalförsvaret vill ni prioritera under de kommande fyra åren och vilka delar vill ni nedprioritera? Varför?

    SVAR:
    Detta är i mycket en fråga för FM själv. Politikens roll är främst att säga ”detta vill vi att ni ska kunna lösa”, sen får försvarsmakten planera, äska pengar, och politiken svarar med att förhoppningsvis finansiera det. Försvarsmakten som helhet behöver i praktiken förstärkas, vi har därför inga förslag om specifika neddragningar. Vad gäller anskaffning av materiel och förmågor är medeldistansluftvärn, anskaffning av nya ubåtar, JAS-E, och nytt artilleri några av sakerna som sker just nu, som svarar mot luckor och brister som finns i dagsläget.
  5. Ska Sverige kunna försvaras på egen hand eller ska detta ske tillsammans med andra? Vilka? Varför?

    SVAR:
    Det beror på vem motståndaren är. Om man leker med tanken på en enskild konflikt mot en stormakt (något vi inte ser som ett realistiskt scenario) så är det uppenbart så att Sverige kommer att behöva få hjälp i något skede. De naturliga samarbetena i ett sådant scenario är de vi har etablerat, inom EU där det finns vissa försvarsförpliktelser, och också via det NATO-medlemskap vi anser Sverige ska ha.

 

Kommentar: Det finns inget spektakulärt som sticker ut i Centerpartiets säkerhetspolitiska visioner och svaren är mer försiktiga. Deras utrikespolitik präglas av mer liberala värderingar där målet är att stå upp för och sprida den liberala världsordningen. Inget i svaren tyder på att det särskilda säkerhetspolitiska samarbetet med Finland ska utökas mer än med andra EU-länder och Centerpartiets säkerhetspolitik förefaller ha en mer västorienterad riktning med fokus på samarbete med USA, Storbritannien, och EU i helhet. Hur utvecklingen av det militära samarbetet ska uppfattas i relation med NATO framgår inte av deras svar. Det förefaller som att de prioriterar det militära försvaret över det civila fört

Vill du läsa mer om Centerpartiets säkerhetspolitik kan du besöka deras hemsida:

https://www.centerpartiet.se/var-politik/politik-a-o

Allt gott!

//Victor

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Strategi, Utrikespolitik

Flyktingmottagande som en del i totalförsvaret

Just nu står Europa inför den största flyktingsituationen sedan andra världskriget (UNHCR). Sverige är det land, som efter Tyskland, tar emot flest flyktingar per år. Om detta är att anse som positivt eller ej lämnar jag här osagt, men med detta stora antal flyktingar som kommer till Sverige kommer även vissa problem; främst administrativa och logistiska. Saker som vart de ska bo, hur de ska få tillgång till hygien- och sanitetsanläggningar, hur de ska få mat, medicin, och vatten, och så vidare. Samt även hur de ska skyddas. I skuggan av flyktingmottagandet har antalet attacker mot flyktingförläggningar och boenden för asylsökanden ökat. Ingen officiellt statistik över antalet attacker och dåd existerar inte i Sverige (ETC, 25/8 2015), men i Tyskland har antalet attacker ökat med tre gånger så mycket under 2015 första halvår jämfört med 2014 (Spiegel, 24/7 2015 ).

Sverige, som trots allt ligger i norra Europa och långt ifrån oroshärdarna där de flesta kommer ifrån; Syrien, Irak, Libyen, är ett attraktivt land för många att ta sig till. Genom Dublinförordningen sätts en stor press på EU:s gränsstater – främst Grekland och Italien – att ta emot huvuddelen av flyktingarna. En del av dessa tar sig därifrån vidare till övriga EU-länder.

AppleMark

Tyskland gjorde i veckan avsteg från Dublinförordningen för flyktingar från Syrien, och låter dem få sin sak prövad i Tyskland (Sveriges radio, 15/8 2015). I Tyskland står man idag inför en stor kris vad gäller flyktingmottagandet vad gäller just logistik och administration. Brist på bostäder, ett ökat tryck på systemet vad gäller ansökningar av asyl skapar problem i Tyskland, samt en ökning i främlingsfientlighet och ökad högerextremism (Economist, 21/8 2015). För att delvis lösa de logistiska problemen har man från tysk sida valt att mobilisera delar av sin försvarsmakt, Bundeswehr, för att bistå med i första hand tält och sängar. Totalt ska man inledningsvis sätta upp 141 tält och 500 sängar. Trettio soldater kommer avdelas för den humanitära insatsen (Newsweek, 5/8 2015). Bundeswehr är i nuläget även också involverat i insatsen i Medelhavet för att bistå flyktingbåtar (Bundeswehr.de) samt i FN-insatsen i Irak mot IS (Bundeswehr.de).

Med insatsen av Bundeswehr för att ge humanitärt stöd inrikes till flyktingar väcks frågan om hur väl förberett det svenska samhället egentligen är för att kunna mottaga flyktingar i större omgångar? Om en konflikt skulle bryta ut i närområdet – exempelvis en väpnad konflikt i Baltikum eller Finland – och sätter Sverige som första land en stor del av flyktingarna skulle ta sig till, skulle då Sverige klara av detta? Om en större katastrof eller ett väpnat angrepp drabbar Sverige direkt, och leder till att en stor del tvingas att bli internflyktingar (IDPs, Internally Displaced Persons), klarar Sverige av detta?

I det kalla krigets totalförsvar fanns det en omfattande organisation för att kunna ta emot såväl inrikes- som flyktingar från närområdet. Vad vi sett de senaste åren är delvis resultatet av totalförsvarets avvecklande. Vart ska dessa flyktingar idag ta vägen? En viktig del i totalförsvaret, som bör återtagas snarast i min mening, är just denna del. Flyktingläger bör planeras redan i fredstid. Varje kommun bör planera hur man ska kunna ta emot flyktingar och bistå varandra. Offentliga anläggningar som skolor, dagis, gymnastiksalar, idrottshallar, och så vidare, bör förberedas för att snabbt (inom 24h) kunna omvandlas tillfälliga flyktingläger. Större städer och orter som misstänks hamna i skottlinjen bör se över och förbereda evakuering av alla för totalförsvaret icke-nödvändiga civila, dels för att begränsa effekterna av fientlig beskjutning och skydda civila, dels för att motverka det kaos som följer av när en stor massa mer eller mindre okontrollerat förflyttar sig från en punkt till en annan. Denna civilförsvarsplanering bör ske i samverkan med Försvarsmakten och inte ses som frikopplad från den militära försvarsplaneringen. Man bör dels se över hur Försvarsmakten kan stötta evakuering och omhändertagande av civila, dels tillse så att Försvarsmaktens transport- och framryckningsvägar inte korsas med de civila evakueringsvägarna. Under den tyska invasionen av Frankrike 1940 försvårades en stor del av de franska motåtgärderna på grund av att man hamnade i just flyktingvägarna och körde fast i trafikstockningar, etc.

Utöver att enbart kunna ta hand om civila på flykt bör det även ses över hur man ska kunna ta om hand om föräldralösa barn, och hur dessa ska kunna återförenas med eventuella släktingar eller bekanta.

Totalförsvaret måste involvera hela samhället och mer eller mindre alla samhällsfunktioner måste kunna samverka. Försvarsmakten löser ut den militära delen av försvaret, men vad gäller civilförsvar (där Försvarsmakten måste kunna bistå, utan att göra avkall på stridskapacitet eller lösande av sin huvuduppgift) måste kommuner och landsting, räddningstjänst, kollektivtrafik (SJ, SL, etc.), polis, sjukvård, äldreomsorg, samt även för-, grund-, och gymnasieskolor samverka med varandra för att se över hur man ska kunna lösa sina uppgifter, och där är just evakuering och omhändertagande av civila/icke-kombattanter en huvuduppgift. Utöver myndigheter och offentlig verksamhet bör även stora delar frivilliga engageras; Röda korset och svenska kyrkan är kanske de två största, men även civilpersoner och företag. Hotell bör kunna tas i anspråk av kommuner för att hysa IDPs, och civila boende i kommunerna uppmuntras upplåta delar av sina hem för att ta in flyktingar.2429388_1200_675

Hade denna organisation och planering funnits redan tidigare hade möjligtvis flyktingmottagandet kunnat fungera bättre och vara mer omfattande för svensk del. Hur många flyktingar och asylsökande hade inte kunnat få plats i skolor och andra offentliga anläggningar som stått tomma över sommaren? Skolor har ofta gott om utrymmen, har förberedda sanitära anläggningar, samt någon form av lokaler för administration.

Arbetar du i offentlig/kommunal verksamhet? Arbetar du i ett privat företag? Undrar du om din verksamhet kan bidraga till att stärka totalförsvarsförmågan? Förslag: ta upp det på ett möte med högre chefer. Försök ordna till samverkansmöten med kommun- och landstingsstyrelsen. Visa vad ni kan bidraga med, och att ni är villiga att bidraga. Då kan ni kanske dra ett, om än litet, strå till stacken. Det händer, och kommer hända, mycket inom försvarsområdet inom de närmaste åren. Men det skadar inte att redan nu ta initiativ och visa handlingskraft. Allt försvar äger inte rum med vapen i hand.

Vi avslutar med att låta brittiska Rädda Barnens gripande reklamfilm – Just because it isn’t happening here – få agera som avslutande illustration och understryka inläggets poäng.

Allt gott!
//Victor

Standard
Försvarspolitik, Militärhistoria, Säkerhetspolitik

Europas eviga freder

Tre gånger har den europeiska kontinenten hamnat i lägen där krig var otänkbart. I åtminstone två av dessa fall har denna eviga fred förbytts i två av historiens blodigaste krig.

”Den första eviga freden” inträffade 1871. Det vill säga efter fransk-tyska kriget (1870 – 1871). Kriget var det slutgiltiga steget i enandet av de tyska staterna, och användes av den preussiske politikern och statsmannen Otto von Bismarck (1815 – 1898) för att få samtliga tyska stater att förena sig under gemensam flagg med de övriga tyska staterna som redan tidigare ingått i det preussiskledda Nordtyska förbundet. Förbundet var en union mellan de nordtyska staterna lett av Preussen som närmast kan liknas vid dagens EU. Medlemsstaterna hade avskaffat tullarna mellan sig, delade postväsende, pass, och så vidare, samt även försvars- och utrikespolitik. Varje stat hade förvisso sin egna försvarsstyrkor (en tradition som kom att kvarstå efter enandet av det Tyska riket 1871 och kvarstå fram tills Wehrmachts bildande 1935) men de lydde strategiskt under den preussiska generalstaben. Bildandet av det nordtyska förbundet föranledde ett angrepp från Frankrike, som fruktade styrkan av ett enat Tyskland. Med det franska angreppet, och framförallt de nordtyska krigsframgångWernerproklaarna, tvingades de tidigare motvilliga sydtyska staterna att inse att deras säkerhet endast kunde garanteras av samarbete med sina nordtyska grannar (fyra år tidigare, 1866, hade den preussiska armén effektivt besegrat den andra stormakten i närområdet; Österrike, på bara sju veckor). På så sätt hade Preussen lyckats bli vad som inom statsvetenskapen kallas för en regional hegemon. Detta var således en kortfattad historik över Tysklands enande 1871. Det var givetvis en massa andra faktorer som spelade roll, och detta skulle kräva ett eget inlägg för att redogöra för fullt ut.

Hur som helst. 1871 inträffade ”den första eviga freden”. Med slutet på det fransk-tyska kriget hade en känsla av fred etablerat sig. Länge hade Centraleuropa varit politiskt och ekonomiskt fragmenterat, och varit ett slagfält, såväl militärt som politiskt, för Europas stormakter. Med dess enande hade den gamla dualismen mellan inledningsvis Österrike och Frankrike, och senare även Preussen, lösts. Den andra industriella revolutionen tog fart, och ekonomin blomstrade på den europeiska kontinenten. Teknologin ledde till att samhällen elektrifierades allt mer, och med löpandebandtekniken kunde varor massproduceras i ordets moderna mening. Utvecklandet av bilar, utbyggnad av järnvägar och telegrafnäten band ihop folk och stater på ett sätt man aldrig tidigare skådat i människans historia. Ökade kommunikationer och ökad frihandel ledde till en ökad interdependens mellan stater. Den parlamentariska demokratin, om än inte vår moderna tolkning, spred sig i Europa, och samhällen omfamnade dess liberala principer. Allmän rösträtt etablerade sig, och socialdemokratiska partier växte sig starka. Sociala och politiska orättvisor bekämpades i allt större omfattning än tidigare med att välfärdsstatens principer fick fäste i Europas samhällen. Krig kändes allt mer avlägset, och snart framstod de som en omöjlighet. Europas militärer riktade in sig på att bekämpa uppror i sina kolonier och upprätthålla internationell ordning. Mellanstatliga krig på kontinenten framstod som allt mer verklighetsfrånvänt, och de största hoten ansåg man komma från nationalistiska, socialistiska, och anarkistiska revolutionära rörelser samt från terrorister och organiserad brottslighet.

Men, i augusti 1914 bröt det stora krig som senare skulle bli känt som det första världskriget ut mellan Europas stater. Krigets exakta orsaker debatteras än idag, men dess direkta orsak var att Österrike-Ungerns tronarvinge Franz-Ferdinand mördades i ett attentat utfört av serbiska nationalister under ett besök i Sarajevo. Österrike invaderade således Serbien, med stöd av Tyskland. Serbien var i sin tur allierat med Ryssland, som ingick i en antitysk allians med Frankrike och Storbritannien. Tyskland mobiliserRoyal_Irish_Rifles_ration_party_Somme_July_1916ade snabbt och marscherade in i Frankrike och Ryssland. Det första världskriget var ett faktum. Det tyska agerandet tros bero på att man från tyskt håll fruktade den fransk-ryska alliansen, vars syfte var att begränsa eventuell tysk aggression och skapats efter kriget 1870. Tyskland fruktade den ömsesidiga rysk-franska militära upprustningen, som man ansåg var av offensiv natur, och att man skulle hamna på efterkälken i en upprustning. Tyskland styrdes vid den här tiden av socialdemokraterna, som bland annat förespråkade global nedrustning. Den tyska ledningen ansåg att kriget skulle utkämpas, och vinnas, snabbt. På så sätt kunde man tvinga Ryssland och Frankrike till nedrustning, och även själv rusta ner. Med krigsutbrottet 1914 var ”den första eviga freden” över, och 43 år av europeisk fred upphörde.

Men denna period av fred är i mångt och mycket en myt. Det var förvisso lugnt mellan Europas stormakter, och inga konflikter bröt ut i öppna våldsamheter mellan staterna. Men på Balkan utkämpades ett antal krig mellan Ottomanska riket, Serbien, Grekland, och Bulgarien, 1876 – 1878, 1885, 1897, samt 1911 – 1913. Men dessa var förvisso inget som påverkade de central- och västeuropeiska makthavarna, eller dess medborgare, i deras syn på den eviga freden.

Första världskriget ledde till stora förluster såväl militärt som politiskt, ekonomiskt, och socialt. I mångas ögon var första världskriget ”kriget som skulle avsluta alla krig”. Efter kriget bildades mellanstatliga organisationer, framförallt Nationernas Förbund (NF), syftandes till att bevara internationell ordning, upprätthålla liberal demokrati och internationell rätt, samt underlätta dialog mellan stater. Man skulle förhindra att nya krig bröt ut. I Europa infördes rustningsbegränsningar, och dess stater vände återigen sina blickar utåt, mot Afrika, Asien, och Mellanöstern, för att där verka för att bevara fred och stabilitet.

Med den massiva förstörelse och stora antalet dödade och skadade som kriget fört med sig trodde ingen europeisk stormakt att ett nytt krig skulle bryta ut. Detta förstärktes av de införda rustningsbegränsningarna och att Europas mer totalitära stater (Tyskland, Italien, och Sovjetunionen) alla ansågs befinna sig på en låg nivå. Vidare fortsatte de europeiska samhällena att närma sig varandra genom utbyggda kommunikationer, ökad handel, och förbättrad teknologi. I Sverige fördes en nedrustningslinje av framförallt det socialdemokratiska och de liberala partierna. Resonemanget grundade sig dels i de ovan nämnda punkterna, dels i att ärkefienden Ryssland (sedan 1922 Sovjetunionen) ansågs militärt svagt, saknade tillräckligt starka sjöstridskrafter i Östersjön (den svenska Flottan var under Mellankrigstiden troligtvis starkaste vapengrenen, och vida överlägsen dess sovjetiska motsvarighet) och saknade hamnar i Östersjön (enda Östersjöhamnen fanns i Leningrad, nuvarande St. Petersburg). Med Finlands, Polens, och Baltstaternas självständighet ansåg man att en sovjetisk invasion av Sverige endast kunde komma över havet, och skulle effektivt kunna stoppas där. Skulle en sovjetisk invasionsstyrka ändå lyckas komma i land räknade man med stöd från det internationella samfundet, i linje med principen om kollektiv säkerhet som förespråkades av de liberala västmakterna.

Åren efter första världskriget skulle bli ”den andra eviga freden” i Europas historia. Denna ”eviga fred” var dock inte oproblematisk. Likt 1871 – 1914 utkämpades ett antal krig och väpnade konflikter i Europa. 1918 – 1919 samt 1919 – 1921 råkade Ryssland/Sovjetunionen i konflikt med det nyligen självständiga Polen. Polen och Litauen utkämpade ett kortare krig mot varandra 1920. Turkiet och Grekland utkämpade ett krig 1919 – 1922, och så även Italien och Albanien 1920. Detta var bara ett axplock av väpnade konflikter i Europa 1919 – 1939, och jag har endast tagit med mellanstatliga konflikter, och utelämnat självständighetskrig, inbördeskrig, uppror, och så vidare. För en mer eller mindre komplett lista, se Wikipedia.

Med Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet (NSDAP) och Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland i januari 1933 förändrades dock säkerhetsläget, och Tyskland inledde en öppen, massiv militär upprustning 1935 (Tyskland hade rustat i det dolda i samarbete med bland annat Sovjetunionen, men även med Sverige och andra stater, redan innan maktövertagandet 1933). Därefter inleddes en allt mer aggressiv politik mot såväl den inhemska befolkningen (oppositionella – främst socialdemokrater, liberaler, och kommunister, samt ”främmande/svaga raselement” – judar, romer, homosexuella, handikappade, osv.) som mot grannländerna. Den sjunde mars 1936 marscherade tyska trupper in i det demilitariserade, och för Tyskland ekonomiskt viktiga, Rhenlandet (gränsområdet mot Belgien/Frankrike). Ett år senare annekterades Österrike, och därpå Sudetlandet i Tjeckoslovakien. 1939 annekterades Tjeckien och Slovakien blev en mer eller mindre självständig satellitstat åt Tyskland. Första september 1939 invaderade Tyskland Polen, och den tredje september samma år var det nya storkriget ett faktum när Storbritannien och Frankrike, med allierade, förklarade Tyskland krig. För svensk del kom kriget in på bakgården den trettionde november 1939 då Sovjetunionen, efter att ha annekterat Baltstaterna, angrep Finland, samt igen den nionde april 1940 då Tyskland besatte Danmark och Norge, och återigen under slutstriderna i Finland och Nordnorge 1944 – 1945. För svensk del hade man i försvarsplaneringen i första hand fruktat en blockadsituation likt den som rått 1914 – 1918, då Sverige haft allvarliga folkförsörjningsproblem. Det var i första hand detta man rustat mot under hela Mellankrigstiden, och det som statsminister Per-Albin Hansson syftade med att Sveriges ”beredskap är god”.

standard

Den naivitet som funnits under ”den första eviga freden” fanns dock inte med i bilden på samma sätt i slutet av 1930-talet, som den funnits där under 1910-talet. Bland annat hade Socialdemokraternas förespråkat den så kallade ”Elasticitetsprincipen” i de försvarspolitiska debatter som ägde rum under Mellankrigstiden. Krigsmakten kunde, utifrån rådande säkerhetspolitiska och nationalekonomiska läge, rustas ner, dock med kravet att kunna återta en tillräcklig förmåga vid ett förändrat omvärldsläge. Detta utmynnade bland annat i Försvarsbeslutet 1936 som var en kvalitativ och kvantitativ upprustning av Krigsmakten. Problematiskt var dock att detta beslutet togs, med facit i hand, för sent, och den svenska Krigsmakten fick snabbutbildas efter krigsutbrottet till höga kostnader. Inte fören 1943/44 hade Krigsmakten uppnått en avskräckande effekt och innehade en kvalitativt och kvantitativt god nivå, även ur internationell synpunkt. Detta var, med facit i hand, alldeles för sent. Tanken var att en nedrustning skulle ske igen efter att kriget avslutats i Europa, i enlighet med elasticitetsprincipen. Men på grund av de ökade spänningarna som rådde mellan öst och väst kunde en sådan nedrustning inte motiveras, med tjugo- och trettiotalens försvarspolitiska debatter i färskt minne.Through flak and over the destruction created by preceding waves of bombers, these 15th Air Force B-24s leave Ploesti, Rumania, after one of the long series of attacks against the No. 1 oil target in Europe. (U.S. Air Force photo)

Under hela kalla kriget kom såväl Öst- som Västeuropa att mer eller mindre präglas av en medvetenhet att ett nytt krig skulle kunna bryta ut, och samtliga sidor rustade upp. Även Sverige. Ingen ville återskapa misstagen som gjorts under de eviga frederna 1871 – 1914 och 1919 – 1939. Förvisso genomfördes stabiliserande fredsinsatser, ofta men inte alltid under FN-flagg, i Afrika, Mellanöstern, och Asien. Dock inte i samma utsträckning som tidigare, och de gamla kolonialmakterna tappade sina forna kolonier, även om många av dessa mer eller mindre kom att ingå i reformerade imperiekonstruktioner i form av samvälden, etc.

”Den tredje eviga freden” skulle bryta ut den tjugofemte december 1991 med Sovjetunionens officiella upplösning. Berlinmuren hade fallit tre år tidigare, och Tyskland var under återförening. Den Europeiska Unionen växte sig starkare, och de forna öststaterna integrerades allt mer i det internationella samfundet. De anammande liberal, parlamentarisk demokrati, frihandel, slöt upp bakom internationell rätt, ansökte om medlemskap och antogs i mellanstatliga organisationer som EU och NATO. Liberalismen tycktes ha segrat. Statsvetaren Francis Fukuyama gick så långt att han 1989 deklarerade ”historiens slut”. Liberalismen hade segrat, och med den även den liberala fredsteorin. Om bara alla stater blev demokratiska, förhöll sig till internationell rätt, och samarbetade skulle de slutligen bli så samberoende av varandra och integrerade att de aldrig skulle ha skäl att gå i krig med varandra. Detta samarbete, menar förespråkare av liberal IR-teori, ligger i alla staters naturliga och grundläggande intresse för att säkerställa sin egna överlevnad.FallWall

”Den tredje eviga freden” ledde till en massiv nedrustning hos i princip samtliga europeiska stater, såväl i öst som i väst. Med principer som kollektiv säkerhet, som det internationella samfundet försökt bevisa fungerade i och med Kuwaitkrigets utbrott i augusti 1990, och internationell rätt skulle man kunna räkna med stöd om något gick snett. Men vad skulle kunna gå snett? Den eviga freden hade ju återigen inträffat, och Europa var ”säkrare än på länge” .

Denna myt av europeisk säkerhet kan dock ifrågasättas då, precis som 1871 – 1914 och 1919 – 1939, ett antal väpnade konflikter utkämpades på kontinenten. Återigen på Balkan, med Jugoslaviska inbördeskriget och de konflikter som följde därpå under perioden 1991 – 1999.

Efter terrorattackerna mot USA den elfte september 2001 kom mer eller mindre hela Europa att rikta om sina militära styrkor från så kallade invasions- till insatsförsvar. Tanken var att man nu skulle bedriva freds- och stabilitetsinsatser i Afrika, Mellanöstern, och Asien. Detta var något som kändes nytt och fräscht. Man kunde nu rusta ner kalla krigets massarméer i förmån för kollektivt försvar och spridandet av internationell rätt och demokrati till andra världsdelar. Med den ryska invasionen av Georgien 2008 började vissa undra över om detta var rätt steg att gå, och med annekteringen av Krim i mars 2014, och efterföljande fortsatt militär aggression mot främst Ukraina (men även mot andra stater, om än i annan form) har den tredje eviga freden öppet börjat ifrågasättas. Den är förvisso inte officiellt över än, och vi får hoppas den håller i sig. Som vi sett har konflikter och krig i Europas periferier ännu inte stört den eviga freden. Men har vi också lärt oss rätt läxor av historien är det att de eviga frederna aldrig varar för evigt, och vaksamhet är trygghetens pris.

Allt gott!
//Victor

A man with a Russian flag greets armed men in military fatigues blocking access to a Ukrainian border guards base not far from the village of Perevalne near Simferopol on March 3, 2014. About 1,000 armed men surrounded the base of the 36th detached brigade of the Ukrainian Navy's coastal guards since yesterday in a tense standoff in the flashpoint Crimea peninsula. Russian troops and military planes were flowing into Crimea today in violation of accords between the two countries, Ukrainian border guards said. AFP PHOTO / ALEXANDER NEMENOV (Photo credit should read ALEXANDER NEMENOV/AFP/Getty Images)

Tillägg: Se gärna SVT:s dokumentär ”Vad hände med försvaret?” från i år (2015).

Referenser och källor:
Denna text bygger till stor del på information ur följande:
Böhme, Klaus-Richard – Huvuddragen i svensk försvarspolitik 1925 – 1945, i ”Neutralitet och försvar – Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809 – 1985” av Hugemark, Bo, (red.), 1986, Vekerum: Militärhistoriska Förlaget
Christopher Clark – ”Iron Kingdom – The Rise and Fall of Prussia, 1600 – 1947”, 2006, Cambridge: Harvard University Press
Christopher Clark – ”The Sleepwalkers – How Europe Went to War in 1914”, 2012, New York: Penguin Books
Hew Strachan – ”The First World War”, 2013, New York: Penguin Books
Lars Ericson Wolke – ”Svensk militärmakt – Strategi och operationer i svensk militärhistoria under 1500 år”, 2009, Stockholm: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag
Magnus Christiansson – ”Säkerhetspolitisk teori”, 2009, Stockholm: Militärhögskolan Karlberg.
Niall Ferguson – ”The Pity of War”, 1998, Harmondsworth: The Penguin Press
SVT – ”Dokument inifrån: Vad hände med försvaret?”, 2015.

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik

Några tankar om värnpliktsutredningen

För tre dagar sedan gjorde försvarsminister Peter Hultqvist (S) ett politiskt utspel när han gick ut och talade om att en utredning kommer tillsättas i höst för att utreda hur den allmänna värnplikten i Sverige kan återtagas (DN, 6/8), som man även uttalade en vilja om i såväl valkampanjen som i Försvarsöverenskommelsen (Försvarsöverenskommelsen, sidpeterhultqvist. 10 – 11).

I DN säger försvarsministern att utredningen ska titta på i huvudsak ett system efter norsk och dansk modell där man har ett kombinerat yrkes- och pliktförsvar. Man ska även göra plikten könsneutral. Tanken är att en majoritet av ungdomar ska mönstras, medan en mindre del ska tas ut till att genomföra värnpliktsutbildningen. Direktiven för utredningen är inte helt färdiga, men kommer förhoppningsvis vara det när utredningen tillsätts i höst. Hultqvist säger även att utredningen ”måste ske i någorlunda snabb takt för det här är en angelägen sak” (DN, 6/8).

Personligen ser jag det som en extremt positiv utveckling av försvarspolitiken om värnplikten återtas. Att den dessutom görs könsneutral är enbart positivt, och ett viktigt slag för jämställdheten i samhället.

Den allmänna värnplikten må vara förlegad ur såväl säkerhetspolitiskt som militärt perspektiv. Den nya formen av krigföring handlar inte längre om 1800- och 1900-talets massarméer, och säkerhetspolitiskt är det, i mina ögon, endast Israel och möjligtvis Taiwan samt Sydkorea står under så pass stort militärt hot att de behöver en allmän värnplikt. Men värnplikten fyller även många andra nyttiga funktioner. Bland annat hjälper den ungdomar att komma in i vuxenlivet. Värnplikten ger även nyttig arbetslivserfarenhet för ungdomar som kommer direkt från gymnasiet; de lär sig arbeta i grupp med främlingar, arbetsdisciplin, problemlösningar, etc. Dessutom ger det många ungdomar utbildningar och erfarenheter som behövs i det civila arbetslivet, så som exempelvis körkort, lastbilskort, etc. Det ger även en insikt i att man klarar mer än man faktiskt tror sig klara av, vilket stärker självförtroendet.

Värnplikten ger även fördelar ur samhällsskyddsperspektiv. Ungdomar lär sig klara sig själva och överleva svåra situationer, så som väderhändelser, strömavbrott, eller en så ”enkel” sak som att gå vilse i skogen. Utbildningar och drillning i kunskaper som hjärt- och lungräddning, första hjälpen, brandsläckning, samt hur man ska agera vid exempelvis en trafikolycka är kunskaper som inte ska nedvärderas, och kan vara avgörande för samhällets säkerhet på en lägre nivå. Har dessutom staten säkerställt medborgarnas grundläggande överlevnadsförmåga vid olyckor och krissituationer genom övning, utbildning, och kunskaper minskar samhällets sårbarhet.image005

Slutligen ger den allmänna värnplikten sociala fördelar i form av att det minskar klassklyftor, ökad integrationen mellan grupper i samhället, ökar jämställdheten (särskilt när den är könsneutral), samt bidrar till att öka känslan av att vi är ett gemensamt samhälle. Detta genom att den behandlar alla lika, och alla är där av samma anledning: för att försvara Sveriges territoriella integritet, dess medborgare, och dess grundläggande värderingar. Det tvingar olika samhällsgrupper att umgås och samverka; grupper och individer som kanske annars aldrig skulle träffas. Rika och fattiga, stad och landsbygd, nördar och sportfånar, invandrare och inrikesfödda, homo-, bi- och heterosexuella, män och kvinnor. Känslan av vi är ett samhälle stärks. Detta stärker uppfattningen om demokrati, mänskliga rättigheter, och gemenskap, samt respekten för de demokratiska och samhälleliga institutioner vi har. Detta leder också till att samhället stärks, integreras, och förståelsen för de olika samhällsproblemen ökar. Det blir således även en integrationspolitisk fråga. Det minskar klyftor och slitningar samhällsgrupper emellan. Kanske är värnpliktens avskaffande sommaren 2010 en delorsak i det hårdnade samhällsklimat vi upplevt de senaste åren?

Vdsc07710_5447ba37e087c3410bf48d6ai ska inte heller underskatta de försvarspolitiska fördelarna för den allmänna värnpliktens införande i Sverige. De senaste årens försök till yrkesförsvar har visat på att stora personalbrister uppstått inom det svenska försvaret, och många hoppar av antingen direkt efter grundutbildningen eller efter en kortare anställningsperiod (Se: Sveriges radio 27/12 2013, SvD 28/1 2012, samt SvD 10/2 2014). Det har även skapat problem med utbildnings- och övningstid för förbanden, då arbetstidsregleringar, lönetillägg, och liknande, har visat sig vara försvårande omständigheter för upprätthållandet av den grundläggande militära försvarsförmågan (SvD 12/1 2014, Wiseman’s Wisedoms 8/2 1014, KKrVa 6/4 2014, samt Skipper 11/5 2014). Missförstå mig inte; är man anställd ska man ha skälig lön och goda villkor, oavsett om man är yrkessoldat, officer, snickare, doktor, eller VD. Kombinationen av yrkesförsvar och en icke-anpassad budget har dock skapat viss problematik. Mina personliga erfarenheter har visat på att unga i dagens samhälle, som skulle kallats till mönstring med en allmän värnplikt, är intresserade av att göra lumpen men får inte ”tummen ur” att själva ansöka, och har, tyvärr, en bristande initiativförmåga. Kallas dessa istället till mönstring kommer fler att göra grundutbildningen, även om endast mönstringen är pliktad. Med värnplikten säkras även rekryteringen till Försvarsmaktens många olika specialistbefattningar, och man kan öka möjligheterna att få rätt individ på rätt plats. Ungdomar med duktiga kunskaper i exempelvis datoranvändning kan placeras i Försvarsmaktens IT-förband (och vid mobilisering stärka den offensiva IT-förmåga Hultqvist har sagt sig vilja bygga upp), fordonsintresserade placeras i mekaniker- eller förarbefattningar, etc. Detta är områden där staten, i det här fallet representerad av Försvarsmakten, har svårt att rekrytera (och behålla) civil kompetens, till stor del på grund av svårigheter i att konkurrera med en global civil marknad. Se bland annat mitt tidigare inlägg från förra året om repövningarnas återupptagande.

Inför valet 2014 gjorde jag en rundfrågning av partierna kring deras syn på (bland annat) värnplikten för att söka dra slutsatser kring värnpliktens eventuella återinförande. Hela undersökningen – ”Ett personalförsörjningssystem är aldrig bättre än dess utfall…– En undersökning om värnpliktens eventuella återinförande efter valet 2014 -” kan läsas i .pdf-format här. En av de slutsatserna jag drog av undersökningen var att en S-ledd regering var troligast för en återinförd värnplikt, och att detta skulle kunna ske med stöd från V, Mp, och Fp. Idag skulle denna konstellation räcka för att få igenom beslutet i Riksdagen (vilket ett återinförande inte skulle kräva utifrån hur lagen är utformad). Ytterligare en slutsats var att om Riksdagsvalet utmynnade i en S-ledd regering skulle reformen för återinförd värnplikt troligast påbörjas inom ett år, beroende på det säkerhetspolitiska lägets utveckling. Denna undersökning blev färdig den 13/9 2014, och dess slutsatser tycks ha slagit ut väl.

Hur den återinförda värnplikten blir i realiteten återstår att se, men i mina ögon kommer troligast följande utfall ske:

En allmän och könsneutral värnplikt kommer införas där i princip samtliga ungdomar kallas till mönstring det år de fyller 18. Troligast kommer det system som man haft länge, och fortfarande har för ansökningar till den grundläggande militära utbildningen (GMU), att bibehållas. Det vill säga en internetbaserad ”mönstring” där de mönstrande inledningsvis får besvara några frågor om värderingar, hälsa, fysisk och psykisk hälsa, utbildningsnivå, samt egna önskemål. Här kommer således de allra minst lämpade (folk med värderingar som direkt strider mot Försvarsmaktens värdegrund, dålig hälsa, och/eller uppvisar en stor ovilja) att sållas bort. Troligast kommer de som dock säger sig vara ovilliga men visar sig lämpliga i andra aspekter att kallas till den ”riktiga” mönstringen för att där försöka övertalas. Samtliga som visar sig lämpliga kommer att kallas till mönstring där deras lämplighet testas, och de som inte säger direkt nej (efter samtal med mönstringsförrättare) kommer att placeras för utbildning (i mån av lämplighet och plats). Med andra ord kommer vilja att ses som meriterande, och de som vill (och inte anses direkt olämpliga) kommer ges en plats, och de som inte uttryckligen säger nej kommer att användas för att fylla upp vakanser/kvoter. Efter avslutade gymnasiestudier (det vill säga det år den blivande rekryten fyller 19) kommer de att kallas till utbildning. De som ej placeras kommer troligast placeras i någon form av utbildningsreserv, för att kunna kallas in vid behov eller förhöjd hotbild mot Sverige.

Vad gäller utbildningen kommer den förmodligen inledningsvis att grundas på det nya systemet för grundutbildningen (GMNY), för att därefter anpassas efter säkerhetspolitiska och krigsorganisatoriska utbildningsbehov. Efter avslutad grundutbildning kommer den värnpliktige att placeras i en befattning och ett krigsförband, för att därefter kallas till repetitionsövning med jämna mellanrum. Då GMNY även ska omfatta rekrytering och utbildning mot Hemvärnet är det inte otänkbart att värnpliktiga direktrekryteras till HV redan under mönstringen för att därefter krigsplaceras på ett hemvärnsförband. Detta kan i framtiden föranleda en reform av nuvarande hemvärnssystem.

Efter avslutad grundutbildning kommer den värnpliktige ges möjlighet att söka anställning som GSS (Gruppchef, Soldat, Sjöman – ”anställd soldat” på civilianska) med antingen ett heltids- (GSS/K) eller tidvis (GSS/T) baserat kontrakt. I första hand kommer de som vid mönstringen sagt sig vara intresserade att erbjudas anställning, och därefter ”övriga” värnpliktiga. Troligast kommer tyngdpunkten hos Armén att läggas på GSS/T-förband för internationella insatser, medan en mindre kärna av K-förband behålls. Detta av huvudsakligen ekonomiska skäl. Marinen och Flygvapnet kommer anställa färre GSS (då en stor del av befattningarna idag är officersbaserade), men då lägga fokus på K-soldater på grund av beredskapsskäl och utbildningsbehov. De som ej fortsätter som GSS, officerare, eller i Hemvärnet kommer krigsplaceras enligt ovan beskrivet system.images

Detta är min bedömning av vad som är troligast, och ska alltså inte spridas som en sanning. Hur jag själv ser på att systemet borde utformas skiljer sig inte helt från det ovan beskriva systemet, men kommer ändå att redogöras för nedan. Jag hoppas även, och tror, att någon form av civilförsvarsplikt/vapenfri värnplikt kommer införas med tiden, för att kunna bemanna vissa funktioner inom civilförsvaret, exempelvis inom räddningstjänst, sjukvård, jordbruk, viktigare industrier, och så vidare.

Min vision av hur en allmän värnplikt ska se ut är i stil med ovan, men skiljer sig på några punkter. Samtliga ungdomar i Sverige ska genomgå mönstringen, så som beskrivet ovan. Därefter ska alla som anses lämpliga tas ut till en preliminär krigsbefattning, baserad på krigsorganisationens behov, lämplighet, tidigare erfarenheter/utbildningar, samt egna önskemål. Bedömningen ska ske baserad i den prioritetsordningen. De som vill göra värnplikten ska i första hand tas ut, därefter de som känner varken eller, medan de som vapenvägrar ska placeras i civilförsvaret. Vägrar de även detta ska de i värsta fall kunna dömas till fängelse, samhällstjänst, eller böter, men i första hand ska de uteslutas från vissa yrken (väktare, polis, räddningstjänst, sjukvård, osv.). Vapenvägrare ska inte dömas för brott, men stängas ute från möjligheterna att söka arbeten som involverar aktivt våldsanvändande (väktare, ordningsvakt, polis, etc.) samt förbjudas från att gå med i skytteklubbar, jaktlag, eller inneha jakt-/vapenlicens. De ska givetvis ges möjligheten att söka om för att tilldelas en vapenbärande befattning i krigsorganisationen om de ångrar sig i framtiden.

Samtliga svenska medborgare ska omfattas av mönstringsplikt från det år de fyller 18 till och med det år de fyller 45. På så sätt integreras även invandrare i processen, efter erhållet medborgarskap, vilket underlättar integration och jämställdhet.

De som ej placeras i en vapenbärande befattning inom Försvarsmaktens krigsorganisation ska, förutsatt de uppnår de grundläggande kraven, placeras i en civilförsvarstjänst. Där ska de inledningsvis genomgå en kortare (ca tre månader) totalförsvarsutbildning där de lär sig i princip samma delar som de i vapenbärande tjänst, dock utan de militära inslagen, vad gäller överlevnad, sjukvård, totalförsvarsinformation, och så vidare. Syftet med detta är att få ut de icke-militära, positiva effekterna av en värnpliktstjänstgöring. För de som vill ska sedan en frivillig Grundläggande militär utbildning (Gu-F) genomgås på ca 14 dygn där de militära delarna klaras av. Detta för att möjliggöra en framtida befattning inom exempelvis Hemvärnet eller i en stödbefattning inom Försvarsmakten. Därefter skickas rekryterna ut på en fyra till tio månader lång platsutbildning där de utbildas i sin befattning inom civilförsvaret (totalt är utbildningen fyra till tretton månader, beroende på befattning). Detta kan vara i allt från stöd i viktiga industrier, jordbruk, eller liknande, till arbete inom transportindustrin eller som tekniker på elverk, brandman, inom sjukvården, och så vidare.

För de som genomgår värnplikt (vapenbärande befattning) ska en liknande utbildningsgång genomgås; inledningsvis tre och en halv månads grundläggande utbildning (motsvarade dagens GMU) vid preliminära krigsförband. Under perioden prövas Rekryteringsmyndighetens preliminära krigsbefattning mot hur väl rekryten presterar under utbildningen. Skulle rekryten ha önskemål om en annan befattning, och under utbildningen visa sig lämpad för den (och behov finns) kan en omprövning göras. Skulle rekryten dock visa sig olämplig för befattning kan den i värsta fall tvingas lämna utbildningen (om hot mot egen eller andras hälsa, eller mot rikets säkerhet, föreligger). I första hand ska rekryten dock omprövas för en befattning med lägre krav som den bedöms mer lämpad för. Total utbildningstid för en värnpliktig bör vara sju och en halv till femton månader, beroende på befattning, utbildningsbehov, och säkerhetspolitiskt läge.

Efter avslutad utbildning med godkända betyg krigsplaceras de värnpliktiga i krigsförband. De som vill kan söka en anställning som GSS/K på ett snabbinsatsförband med kontrakt som förnyas varje år tills dess att soldaten tjänstgjort i max 8 år. Efter ett års kontraktstid kan kontraktet förlängas, eller omvandlas till ett GSS/T-kontrakt (huvuddelen av förbanden ska dock vara K-förband). Precis som idag får en anställd soldat tjänstgöra max 16 år (8 som K- och 8 som T-soldat). Soldaten kan givetvis avsluta sin anställning efter ett år, söka ny befattning, bli hemvärnssoldat, söka officersutbildning, eller bli helt civil. I det sistnämnda krigsplaceras de åter i sitt värnpliktskrigsförband. Nu skulle jag kunna redogöra för min syn på hur Försvarsmakten ska organiseras, men det skulle bli allt för långt, och kräver ett eget inlägg. Sammanfattat bygger det på ett kombinationssystem.

Värnpliktiga som ej innehar aktivt anställnings-/hemvärnsavtal med Försvarsmakten placeras i ett värnpliktskrigsförband till och med max fyllda 50 år (beroende på fysisk och psykisk hälsa, lämplighet, och behov). Under den perioden kallas den värnpliktige in för repetitionsutbildningar med ca fem och ett halv års mellanrum (för att kunna öva i olika årstider) på ca en månads förbandsövning. I samband med dessa övningar genomförs även en mönstring för att tillse att den värnpliktige fortfarande lever upp till de ställda kraven för befattningen (befattningskraven bör givetvis anpassas till den värnpliktiges ålder). Är den värnpliktige fortfarande placerad vid sitt värnpliktskrigsförband vid 50 år fyllda erbjuds denne en placering i Hemvärnet alternativt placeras i ett lokalförsvarsförband, i en befattning så lik sin tidigare som möjligt. Där kommer individen vara placerad till och med max 70år fyllda (så länge den lever upp till de ställda kraven), och genomför repövningar med fem och ett halvårs mellanrum. Även hemvärnssoldater och -befäl som lämnar organisationen ska placeras i lokalförsvarsförbanden, för att säkerställa att deras kompetens bibehålls och bevaras i organisationen.

Värnpliktiga som fortsätter på högskola efter avslutad värnpliktsutbildning ska erbjudas en reservofficersutbildning på tre terminer (samt ett år med heltidstjänstgöring) efter uttagen högskoleexamen (minst 90 högskolepoäng) för placering i krigsförbanden (antingen i ett snabbinsatsförband i en T-befattning, eller i ett värnpliktskrigsförband). På detta sätt säkerställs en aktiv och levande reservofficerskår med breda och kvalitativa kunskaper.repmanad

Dessa sista sex stycken var alltså min vision av hur systemet borde utformas, för att få ut maximalt rekryteringsunderlag och kvalité till totalförsvaret och få ut frivilligförsvarets engagerade och motiverade soldater med värnpliktssystemet breda rekryteringsunderlag, samt värnpliktens sociala fördelar. Då detta var min vision ska det inte tolkas som en analys av hur det nya värnpliktssystemet kommer utfalla i realiteten.

Allt gott!
//Victor

Tillägg: Se gärna Cornucopias inlägg på ämnet.

Standard
Militärhistoria

Lejonet från norr – Propagandaverktyget som blev nationell symbol

Lejonet är en svensk nationell symbol som återfinns i bland annat Sveriges riksvapen, i diverse adelsfamiljers heraldik, i några landskapssköldar, samt i diverse myndigheters vapensköldar. Lejonet är heraldiskt förknippat med mod och styrka samt kunglighet; lejonet brukas kallas för ”savannens konung”. För den svenska monarkins del är kanske lejonet främst förknippat med Gustaf II Adolf Vasa (1611 – 1632), även kallad för ”Lejonet från Norden”.

Stora_riksvapnet_-_Riksarkivet_Sverige

Det stora riksvapnet. Källa: Wikimedia.

”Lejonet från Norden” föds i samband med trettioåriga kriget (1618 – 1648). Sverige intervenerar i kriget officiellt 1630. Officiellt steg den svenska armén i land vid Peenemünde i norra Tyskland 1630 för att man ville förhindra den katolska kejsarstaten från att få tillgång till hamnar runt Östersjön och kunna etablera en permanent militär närvaro i det svenska närområdet. Man hävdade även att man skyddade protestantiska stater och städer undan katolsk expansion. Vad gäller det sistnämnda kan man flika in att det katolska Frankrike subventionerade den svenska krigsinsatsen mot den katolska stormaktsrivalen Österrike, vilket gör de religiösa argumentet något bristfälligt.

Attributed_to_Jacob_Hoefnagel_-_Gustavus_Adolphus,_King_of_Sweden_1611-1632_-_Google_Art_Project

Gustaf II Adolf Vasa (1594 – 1632), ”Lejonet från Norden”. Källa: Wikimedia.

Epitetet ”Lejonet från Norden” började spridas ut av det svenska propagandamaskineriet för att väcka stöd och sympati för den svenska krigsinsatsen, både inom landet som internationellt. Epitetet hade sin grund i en gammal sagolegend om att ”ett gyllene lejon skulle komma ur natten och besegra örnen”. Det gyllene lejonet skulle ”hjälpa de rättrogna i kampen mot ondskans imperium”. I det här sammanhanget ansågs således ondskans imperium vara det katolska Tysk-romerska riket, eller Heliga romerska riket av tysk nation som det officiellt kallades, (962 – 1806), och de rättrogna vara protestanterna och reformisterna i norra Tyskland och andra stater. Den svenska propagandamaskinen ville givetvis skapa kopplingar mellan Sverige och det gyllene lejonet; dessa kopplingar underlättades av det gula korset i den svenska flaggan (som använts officiellt sedan 1500-talet, och det blågula använts som färger för att symbolisera Sverige sedan 1275), Gustaf II Adolfs ljusa hår, samt den svenska arméns rykte om sig att uppvisa stort mod på slagfältet.

Denna sagolegend var i sig ingen ny saga eller skapad av svenskarna, utan lika gammal som kampen mellan katoliker och reformister (senare protestanter) i Tyskland (och övriga Europa) som pågått sedan senmedeltiden. Denna kamp kan i sig spåras tillbaka till kampen mellan Romarriket och dess fiender; Trettioåriga kriget kan kanske i viss mån ses som Europas slutgiltiga brytning med Rom, då Påvens och Roms makt över Europas kungar och furstar mer eller mindre slutgiltigt bröts för gott.

Redan innan Gustaf II Adolf steg i land i Peenemünde hade den gamla sagan väckts till liv med hjälp av det svenska propagandamaskineriet, via de många kontakter Sverige hade med de tyska staterna genom primärt handel men även genom andra samhällsutbyten. När sedan de svenska krigsframgångarna mot de katolska arméerna växte och blev allt fler kom legenden att spridas och få fäste bland såväl den tyska lokalbefolkningen som bland Europas adelsätter och makthavare. ”Lejonet ur midnatten” – ”der Löwe aus Mitternacht” – blev istället ”Lejonet från Norden” – ”der Löwe aus dem Norden”. Idag är den ursprungliga sagolegenden till stor del bortglömd, men den svenska propagandan om ”Lejonet från Norden” lever idag och associeras fortfarande till Gustaf II Adolf, som 1633 fick epitetet ”den store” tilldelat sig av Sveriges ståndsriksdag. Gustaf II Adolf är den ende svenske monark som fått det epitetet.

Vad gäller Tyskland så gav Gustaf II Adolfs, och hans kollegors och motståndares, härjningar starka efterverkningar i såväl kultur och politik som i den sociala utvecklingen. Tysklands befolkning minskade med mellan 25 till 40% som ett resultat av plundringar, mord, strider, sjukdomar, och svält. Totalt beräknas omkring åtta miljoner människor ha dödats (detta inkluderar såväl civila som militära förluster) som ett resultat av kriget. Den svenska armén på egen hand beräknas ha förstört över 2000 slott, 18,000 byar, och 1,500 städer. Politiskt fick bland annat den katolska ockupationen, och senare den svenska ockupationen, av det fattiga, reformistiska, och neutrala Brandenburg (den stat som i rakt nedstigande led senare skulle bli Preussen, och därefter Tyskland 1871) effekten att en stark militarism föddes i Brandenburg, och militärmakt kom att läggas högt i den politiska verktygslådan. Kulturellt märks de svenska härjningarna i Tyskland idag främst i ordspråk och talesätt; bland annat varnar tyska föräldrar sina olydiga barn för svensken. Gustaf II Adolfs valspråk under fälttåget; ”Gott mit uns” – ”Gud är med oss” – kom att leva vidare som den preussiska statens valspråk från 1701, och senare blev det den tyska arméns valspråk fram till 1962 då den västtyska försvarsmakten (Bundeswehr) bytte till de första orden i den tyska nationalsångens tredje vers: ”Einigkeit und Recht und Freiheit” – ”enighet och rättvisa och frihet”.

Stefan01

Stefan Löfvén. ”Der Lövén aus dem Norden”? Bildkälla: Socialdemokraterna.se

Lejonet från norr handlade alltså om den svenska statens försök att motivera sin intervention i en (på papperet) religiöst grundad och långtgående konflikt, med enorma konsekvenser för hela regionen och befolkningen. Lejonet från norr var en i grunden godhjärtad symbol som ställde sig på de svagas och rättroendes sida i en konflikt mot ondskans imperium (även om denna propagandabild inte fullt ut stämde överens med verkligheten). Denna tradition lever idag vidare i den svenska utrikespolitiken med svenska insatser bland annat i Mali, Afghanistan, samt en nyligen avslutad insats utanför Somalias kust. När nu Sverige beslutat sig för att skicka beväpnad personal för att stödja kurdiska Pershmergatrupper i kampen mot terrororganisationen IS (eller Daesh) vore det kanske inte helt fel att återuppliva den gamla propagandan med det godhjärtade lejonet från norr som ställer sig på de rättroendes sida i kampen mot ondskan?

Referenser och källor:
Denna text bygger till stor del på information ur följande:
Christopher Clark – ”Iron Kingdom – The Rise and Fall of Prussia, 1600 – 1947”
Lars Ericson Wolke – ”Svensk militärmakt – Strategi och operationer i svensk militärhistoria under 1500 år”
Lee Palmer Wandel – ”Voracious Idols & Violent Hands – Iconoclasm in Reformation Zurich, Strasbourg, and Basel”
Uwe von Klußmann – ”Der Löwe aus Mitternacht” – Der Spiegel Geschichte, 26/7, 2011.
”Population and the Thirty Years War” – HistoryLearningSite.co.uk, 2014.

Standard
Övrigt, Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Det är inte bara Ryssland…

… Som har troll i maskineriet. Det här inlägget kommer primärt att avhandla Saudiarabien och den så kallade ”Saudikonflikten”.

Ända sedan Saudiarabien förbjöd Margot Wallström (S), som var särskilt inbjuden gäst, från att tala inför Arabförbundet den nionde mars i år (SvD, 9/3 2015), har Sveriges relationer med Arabländerna och särskilt Mellanöstern försämrats drastiskt. Den tionde mars kallade Saudiarabien hem sin ambassadör från Sverige (SvD, 11/3 2015), och kort därpå (18 mars) följde Förenade Arabemiraten (FAE) deras exempel.(SvD, 18/3 2015, uppdaterad 19/3 2015) Det ryktas även om att fler arabländer kan göra detsamma.(Expressen, 19/3 2015) Konflikten mellan Sverige och Saudiarabien handlar i första hand om att Sverige har kritiserat den saudiska regimen för dess allvarliga brister när det kommer till mänskliga rättigheter och demokrati. Wallström ska bland annat ha kallat Saudiarabiens syn på mänskliga rättigheter för ”medeltida”. I skuggan av konflikten finns även det att Sveriges regeringen beslutat att inte förnya det militära samarbetsavtalet som pågått med Saudiarabien sedan 2005, och förnyades av den föregående alliansregeringen under Fredrik Reinfeldt (M) 2012.(Svt, 13/3 2015)

margot-wallströmSvensk media rapporterar målar dock mestadels upp en negativ bild av läget, undantaget några liberala och vänsterpolitiska debattörer, medan internationell media målar upp en mer positiv bild av läget och hyllar Sverige. (Washington Post, 12/3 2015, Ibid., 20/3 2015, Metro, 10/3 2015) Sverige är dock inte först med att riva upp sina avtal med saudierna, då Sveriges näst största handelspartner och EU:s ekonomiska stormakt, Tyskland, rev upp ett liknande avtal i januari i år. (Dagens Nyheter, 25/1 2015)

Det som setts de senaste tiden är en omfattande kritik, delvis från svenskt näringsliv (dels politiska företrädare och lobbyister, dels andra som säger sig föra näringslivets talan), delvis från Saudiarabien själva. Det här inlägget avser alltså fokusera på främst det sistnämnda.

Sedan konflikten inleddes för ca två veckor sedan har vi sett en massiv saudisk påverkanskampanj i dels arabisk dels svensk media, men framförallt har denna påverkanskampanj dykt upp i andra fält än de blott mediala. Saudiarabien, som är en stor regional, såväl ekonomiskt som militärt, i Mellanöstern, har lyckats utöva påtryckningar på sina kulturellt närliggande länder att fördöma Sverige. Genom att måla upp konflikten som grundad i islam, och måla upp Wallströms kritik som att den riktar sig gentemot islam kan man få med sig åtminstone de mest konservativa och hårdfört troende muslimer, och de islamister som förespråkar sharia. Saudiarabiens kung, Salman bin Abdul Aziz, kan dessutom måla upp sig som wahhabismens och sharias försvarare.

Men vi har även sett saudierna genomföra påverkansoperationer på sociala medier. Exempelvis har det dykt upp ett konto på mikrobloggen Twitter som går under visningsnamnet ”Jag är en Arab”, eller @ArabsinSweden . Detta konto gjorde sin första tweet den 15:e mars, det vill säga när konflikten började eskalerade (strax efter att Saudiarabien kallat hem sin ambassadör), och har därefter fyllts med marknadsförda tweets (det vill säga tweets som användaren betalar för ska synas för en viss publik, oavsett om de följer eller ej) som riktat kritik mot Margot Wallström. Kontonamnet i sig syftar troligtvis även det till att få läsare att tro att kontot på något sätt representerar Sveriges arabiska minoritetsbefolkning; möjligtvis för att på något plan påverka framförallt den svenska vänstern. Även framställningen att kritiken riktar sig mot islam kan spela in här. Att dock majoriteten av den svenska vänstern på något sätt skulle tillåta Saudiarabien, en av världens största förtryckarstater, agera islams, eller ens arabvärldens, främste förespråkare betvivlar jag starkt, rent personligen.

unnamed-19Saudiarabien kan, genom att dels verka på denna mikronivå som Twitter utgör, dels på makronivå genom att exempelvis påverka andra stater i regionen, eller företag/organisationer/individer med ekonomiska intressen i landet (genom att exempelvis strypa inresetillstånd eller ekonomiska visum) påverka det svenska samhället att gå i den riktningen de önskar. Exakt vad Saudiarabien vill uppnå överlåter jag till någon med bättre kunskaper om regionen att svara på, men om jag tillåts spekulera fritt kan det dels handla om att de önskar fortsätta det militära samarbetsavtalet med Sverige, dels förhindra att andra stater går samma väg som Sverige och Tyskland gjort genom att utöva sådana massiva påtryckningar gentemot Sverige som man gjort. Ytterligare en faktor kan vara att Saudiarabien vill göra en framförallt regional maktuppvisning och uppvisa för andra stater i området att man ej tillåter ett land i väst att kritisera landets interna angelägenheter. Bara genom att skapa en politisk kris i Sverige (eller något annat land för den delen) kan den saudiska regimen påvisa sin makt och sitt inflytande, och således uppnå den avskräckningseffekt man önskar (jämför med mitt tidigare inlägg om sabotage- och subversionsoperationer av främmande makt riktade mot Sverige).

Saudiarabien behöver dock inte verka särskilt subtilt eller dolt med denna verksamhet, då det endast tycks räcka med att ge vatten på den svenska regeringskritiska oppositionskvarnen, som mer än gärna ser att den sittande rödgröna regeringen utsätts för en politisk kris och kan utmålas som inkompetent. Till sin hjälp och som utförare av den subversiva påverkansverksamheten har de så kallade ”nyttiga idioter”, som tror sig tjäna sina egna syften, inom svensk media, inom svenskt näringsliv, och bland oppositionspolitiker.

Med andra ord kan saudierna, genom att utöva påtryckningar i närområdet och mot aktörer med ekonomiska intressen på den arabiska halvön för att skapa stöd för sin sak, påverka den svenska regeringen genom den svenska oppositionen; det vill säga alla, som av någon anledning (ekonomiska, maktpolitiska, eller andra skäl) vill fälla den sittande regeringen, antingen kortsiktigt eller under valet 2018. All kritik mot regering är för oppositionen bra kritik, oavsett vem som ligger bakom den.

Standard