Övrigt, Militärhistoria, Säkerhetspolitik, Strategi

Berlinmurens fall – kritiska misstag som ledde till en stats upplösning

Det här inlägget är en redigerad version av en pilotstudie skriver för Försvarshögskolans kurs i politisk krishantering. Det avser avhandla händelserna som utspelade sig i Berlin den nionde november 1989, det vill säga för tjugosex år sedan. Inlägget avser dels beskriva händelseförloppet som ledde fram till Berlinmurens fall och DDR:s upplösning som stat, dels ge några exempel på kritiska misstag som såväl ledningen gjorde under dygnet den nionde november 1989.

Historisk kontext
Berlinmurens fall är sammankopplat till händelserna i hela Östeuropa som utspelade sig under slutet av 1980-talet. Detta är i sig komplexa skeenden, och för att kunna redogöra för dem skulle det krävas minst en uppsats enbart i ämnet, då rör sig om strukturella, sociala, politiska, ideologiska, ekonomiska, och långtgående historiska faktorer. Men kortfattat börjar det med Mikhail Gorbatjovs maktövertagande i Sovjetunionen i mars 1985, och hans efterföljande politiska och ekonomiska reformer (de så kallade perestrojkan och glasnosten) av det kommunistiska systemet. DDR-regimen motsatte sig dessa reformer, och menade att systemet hittills fungerat bra i DDR, som hade en relativt högre ekonomisk standard och bättre sociala förhållanden än de flesta andra stater i Östeuropa. Motsättningarna mellan Berlin och Moskva ökade; delar av Gorbatjovs tal censurerades, och reformkritiska kommentarer från det kommunistiska Kina fick ökad spridning av DDR:s regering.

ADN-ZB Mittelstädt 21.4.1986 Berlin: XI. SED-Parteitag Der wiedergewählte Generalskretär des ZK der SED, Erich Honecker, bei seiner Schlußansprache auf dem XI. Parteitag der SED.

Erich Hoenecker

Problemen för den konservativt kommunistiska regimen i DDR, under Erich Honecker (1912 – 1994) byggdes på av att Polen och Ungern började slå in på en mer reformistisk väg. En del i DDR-regimens reformmotstånd låg i att man inte ansåg att två kapitalistiska tyska statsbildningar kunde existera, och att den östra statsbildningen skulle tappa all form av existensberättigande om man reformerade. Demokratiseringen av Polen och Ungern, samt Moskvas uttalade vilja att inte använda militär makt för att slå ner demonstrationer i sina östeuropeiska satellitstater ledde till demonstrationer i DDR, framförallt i den sachsiska delstatshuvudstaden Leipzig. I oktober 1989 uppgick dessa demonstrationer först till 5000 demonstranter och senare till 20.000. Säkerhetsstyrkor tog till våld och var brutala i sina försök att återställa den tidigare ordningen. Den nionde oktober 1989 hade stora delar av DDR:s armé, Nationale Volksarmee (NVA, Nationella folkarmén), satts i beredskap för att slå ner demonstrationer, med Tiananmentorget som förebild för regimen i Berlin. Skarp ammunition hade delats ut, och sjukhusens beredskap hade höjts. Men ordern att öppna eld kom aldrig, och soldaterna drogs tillbaka. Troligtvis till del på grund av att de sovjetiska förbanden i staden fått order att stanna i sina baracker, och inte bistå NVA. Händelserna i Leipzig den nionde oktober underminerade allvarligt Berlinregimens, särskilt de mer hårdföra politikernas, legitimitet, som till stor del byggde på sovjetiska arméns stöd, och den 17 oktober röstades Honecker bort av politbyrån.

Ett annat problem som drabbade DDR-regimen i samma veva var en ökad emigration av DDR-medborgare västerut. När Ungern och Tjeckoslovakien öppnade sina gränsövergångar gentemot Österrike och Västtyskland tog sig tusentals DDR-medborgare därifrån vidare till väst.

Conrad Schumann (1942 - 1998) var en östtysk soldat som hoppade över gränsen och defekterade till väst 1961 under murens konstruerande.

Conrad Schumann (1942 – 1998) var en östtysk soldat som hoppade över gränsen och defekterade till väst 1961 under murens konstruerande.

Händelserna den nionde november
Tidigt på morgonen den nionde november 1989 samlades denösttyska regimen för att söka en lösning på den ökade emigrationen till väst, inte minst efter påtryckningar från Tjeckoslovakien, som hotade ta till egna lösningar om inte flyktingströmmarna från DDR begränsades. En lösning man tidigare diskuterat var det så kallade ”lilla hålet”, där man avsåg öppna en liten del av gränsövergångarna, och endast för emigranter som inte hade för avsikt att någonsin återvända till DDR.

Arbetsgruppen som fått order att utforma texten som skulle presenteras för resten av världen samlades klockan 09:00, och efter att ha klargjort att samtliga i gruppen fått samma tydliga direktiv började de skissa på förslaget. Polisofficeren Gerhard Lauter, som ledde arbetsgruppen och tillika representerade pass- och registreringsavdelningen hos Inrikesministeriet, påpekade att beslutet att enbart släppa igenom de som inte avsåg återvända endast skulle förvärra DDR:s migrationsproblem, och snarare leda till det man avsåg underlätta det man avsåg motverka, nämligen DDR:s avbefolkande. Lauter lyckades övertyga de övriga tre individerna i gruppen om att gå utanför sina tydliga instruktioner, och utforma ett annat direktiv. Runt middagstid hade man utformat ett direktiv som tillät såväl emigration som tillfällig förflyttning över till såväl Västtyskland som Västberlin. Då arbetsgruppens syfte var att utforma en text som i första hand skulle bevara statens kontroll över medborgarna så lade man till, och betonande, att varje medborgare som avsåg passera gränsen västerut först skulle skaffa sig ”åtminstone någon form av stämpel” från myndigheterna. På det sätt skulle staten fortfarande kunna kontrollera flödet över gränsen, och förhindra ett eventuellt avbefolkande. Gruppen skrev ihop ett pressmeddelande, avsett att presenteras först den tionde november klockan 04:00. Då man inte fick någon respons från de högre beslutsfattande organen kände man sig säker på att man löst sin grundläggande uppgift; bevarandet av kontroll över gränsen och förhindrandet av en fortsatt massemigration. Lauter, som hade satt att pressmeddelandet först skulle släppas dagen efter, gick på teater med sin fru, och förblev onåbar för resten av kvällen.

Texten lästes upp officiellt inför Politbyrån av generalsekreteraren Egon Krenz (född 1935), och det beslutades att en talesperson från regeringen skulle presentera texten för DDR:s befolkning vid klockan fyra på morgonen, som arbetsgruppen föreslagit. Man valde här att kringgå regeringens officiella talesperson, Günther Schabowski, partiets presstalesman, som hade hållit löpande, direktsända, presskonferenser för att rapportera om resultaten av de tre dygn som Politbyrån sammanträtt. På grund av missinformation trodde Politbyråns medlemmar att texten godkänts av Moskva, som var rutin vad gällde större politiska beslut i Östblocket. Texten godkändes av Politbyrån klockan 15:55.

Schabowski_1519839c

Günther Schabowski

Wolfgang Meyer, regeringens presstalesmän, fick i uppgift att förbereda för en presskonferens där de nya resereglerna skulle presenteras, klockan fyra på morgonen den tionde november, som tidigare beslutats. När således partiets presstalesman, Schabowski, tittade förbi Politbyrån vid femtiden på eftermiddagen den nionde för att få direktiv av vad han skulle presentera för den samlade världspressen under den sedan tidigare planerade presskonferensen vid klockan 18:00, fick han de nya resedirektiven i sin hand, av Krenz själv. Schabowski läste papperet i sin hand, innan han skyndade iväg till presskonferensen. Senare ska Schabowski förklarat att han inte läste texten med att ”jag kan tala tyska, och jag kan läsa en text högt utan misstag”. För Schabowski, och hela DDR, var denna typ av direktsända presskonferenser något nytt. Tidigare hade man endast presenterat pressen med en färdigskriven text efter att det aktuella händelseförloppet var över. Nu skulle man alltså löpande ge besked om pågående händelseförlopp, direkt, inför världspressen.

Schabowski själv höll på att glömma av texten om de nya resedirektiven under presskonferensen, då han istället läst upp en talarlista från dagens Politbyråmöten. Tillslut frågade en italiensk journalist, Riccardo Ehrman (född 1929) om resmöjligheter för DDR-medborgarna. Schabowski, som hittills inte besvarat några frågor, började då fumlade med lappen i hand, och började hacka fram orden :

Vi känner till tendensen hos befolkningen, om behovet hos befolkningen, att resa eller lämna… Och… eh… Vi har för avsikt… Att implantera en komplext samhällsförnyelse… Eh… På den vägen uppnå, genom många av dessa element… Eh… Att folk inte ska se sig själva nödgade att bemästra sina personliga problem på det här sättet.

Tillslut mumlade Schabowski fram något om att nya direktiv för medborgare att emigrera, varpå han sedan började fumla med sin hög med papper efter papperet han fått från Krenz. Reportrarna i rummet började ställa frågor om vad som gällde för pass och när de nya reglerna skulle börja gälla. Kaoset gjorde Schabowski märkbart irriterad, och när han tillslut hittade papperet med direktiv, läste han dem snabbt och nästintill ohörbart. I den nya informationen till journalisterna nämndes att även privata resor och kortare turer till väst skulle omfattas. En journalist frågade igen när reglerna skulle börja gälla, varpå Schabowski snabbt skummade igenom texten och letade efter svar. Tillslut svarade han bara ”så vitt jag vet: med en gång”. Fler frågor följe, bland annat om det även gällde Västberlin. Schabowski, förvånad över svaret papperet i hans hand gav vid, svarade att de även gällde Berlin. När Schabowski fick frågan vad som skulle hända med muren hänvisade han till Östblockets pågående militära nedrustning, önskade att NATO skulle göra detsamma, och avslutade presskonferensen, exakt klockan 19:00:54, och lämnade frågan om murens framtid obesvarad.

Allteftersom nyheten spred sig genom Östberlin började människor dyka upp vid gränsposteringarna och krävde att få komma över. Vid den största gränsposteringen, vid Bornholmerstrasse, rapporterade gränsvakterna, som uppgick till ett halvt dussin beväpnade vakter, att ett tjugotal individer dykt upp och begärt att få passera. Tillskillnad från de vanliga bråkmakarna, som brukade dyka upp vid gränsposteringarna, hänvisade dessa till regeringsdirektiv. För gränsposteringarna uppstod nu ett dilemma; antingen bryta mot sina stående order att inte släppa över någon utan giltigt visum till väst, eller säga att regeringen sagt fel. Båda var för de lojala gränsvakterna otänkbara lösningar. Överstelöjtnant Harald Jäger, som var befälhavare över gränsövergången vid Bornholmerstrasse, fick order att skicka hem folkmassan, vilket han inte resurser till. En polisbil dök upp och hänvisade folk till närmaste polisstation, som låg ca tio minuter bort, för att hämta ut visum. Den östberlinska polisen hade varken fått direktiv eller resurser att dela ut så många visum som krävdes, varpå många berlinare upprört återvände till Jägers gränsövergång. Tillslut fick Jäger order att släppa över de mest högljudda och våldsamma individerna, men att dessa sedan inte skulle släppas tillbaka över gränsen. När dock alltfler berlinare insåg att aggressivitet och högljuddhet var nyckeln till att släppas över började fler och fler bete sig på ett sådant sätt att vakterna skulle släppa över dem.

Harald Jäger 2014

Harald Jäger 2014

Jäger begärde förstärkningar, och fick omkring ett 60-tal extra beväpnade vakter till sin gränsövergång. Men nu började ett nytt problem uppstå. De första som släppts genom muren ville nu tillbaka. De var föräldrar som hade barn som låg hemma och sov, och föräldrarna krävde nu att få återvända. Deras avsikter hade endast varit en kort promenad över till väst, och sedan återvända. Jäger tog tillslut beslutet på egen hand att släppa tillbaka dem.

Runt 23:15 hade uppemot tiotusen berlinare samlats vid Bornholmerstrasse, och blockerade nu framkomligheten vid de kringliggande gatorna. Än så länge var folkmassan fredlig, men Jäger visste inte hur länge detta skulle vara. Jäger hade ännu inte fått några tydliga direktiv uppifrån vad som gällde, och ordern från april samma år, att endast använda vapenmakt vid omedelbara fara för liv, kvarstod. I värsta fall kunde folkmassan bli våldsam och angripa Jäger och hans män, och till och med ta deras vapen. Även utan våldsinsats bedömde Jäger att folk riskerade att skadas i den allt mer ökade trängseln. När Jäger tidigare ringt in och frågat vad som gällde hade ledningen kallat honom för fegis och ifrågasatt den 46-årige Stasi-officerens kompetens, något som tärt hårt på Jägers moral. Jäger hade trots allt spenderat hela sitt vuxna liv vaktandes muren. Klockan 23:30 ringde Jäger sin högre chef och informerade att han avsåg öppna muren helt. Vid midnatt var gränsövergången vid Bornholmerstrasse helt öppnad.

Berlinmuren öppnad

Berlinmuren öppnad

Nionde november som en kris
Innan vi kan diskutera om Berlinmurens fall var en kris eller inte, måste vi definiera en kris. Dan Hansén och Ahn-Za Hagström definierar en kris som ”en situation i vilken en beslutsfattare upplever att 1) betydande värden står på spel, 2) begränsad tid står till förfogande, och att 3) omständigheterna präglas av betydande osäkerhet”.

Baserat på hur händelseförloppet är beskrivet ovan ska nu denna krisdefinition appliceras för att utröna om det var en kris som utspelade sig i Berlin den nionde november 1989, och i så fall för vem.

1.) Betydande värden står på spel.
På makronivå var det en kamp mellan den ”gamla” kommunismen som dominerat i DDR sedan 1949, och Gorbatjovs reformistiska socialism. Ytterst var det även en kamp mellan marxism och kapitalism. Men denna kamp hade pågått sedan Gorbatjov påbörjade sina reformer 1985, och i det händelseförloppet är nionde november endast en del i en större kris.

För Harald Jäger och hans gränsvakter på mikronivån var det dock en fråga om människoliv, men även om upprätthållande av lag och ordning. Allteftersom människor samlas vid Bornholmerstrasse riskerar det att övergå till våldsamheter, vilket i värsta fall kunde lett till att en eller flera människor skadades, eller i värsta fall, dödades. Lag och ordning blir således ett värde som ställs på spel vid Bornholmerstrasse. För Jäger själv kan även hans personliga heder och yrkesstolthet vara värden som står på spel. Som någon spenderat de senaste tjugo åren med att vakta gränsövergången mot Västberlin är det tänkbart att dessa värden upplevs som hotade, och när frånvaron av order uppifrån blir alltmer tydlig, kombinerat med ett ifrågasättande av hans lämplighet och mod, överger Jäger dessa värden i förmån för att skydda sina gränsvakters liv.

2.) Begränsad tid står till förfogande.
Både ja och nej. Det fanns ingen faktisk tidsram eller deadline att upprätthålla, vare sig på mikro- eller makronivå. Däremot fanns en risk att ju längre man väntar med att fatta ett beslut för gränsvakterna vid Bornholmerstrasse, och andra gränsövergångar, att folksamlingen övergår till faktiska våldsamheter. Detta gör att något beslut måste fattas på någon nivå, och det blir tillslut beslutet fattat av Jäger att öppna muren som fäller avgörandet.

För Berlinregimen fanns det även ett föreställt tidsfönster att fatta ett beslut inom vad gäller emigrationen till väst via Tjeckoslovakien. Väntar man för länge kommer tjeckerna att efterleva hotet att vidtaga åtgärder, och så riskeras DDR avbefolkas. På detta sätt blir nionde november en del i en större kris, utlöst av händelserna i Sovjetunionen 1985.

3.) Omständigheterna präglas av betydande osäkerhet.
Är det något som definierar den nionde november är det just denna punkt. Från dess att utkastet till nya reseföreskrifter läses upp och godkänns av Politbyrån via Schabowskis presskonferens till händelseförloppet vid Bornholmerstrasse råder konstant osäkerhet, såväl på mikro- som på makronivå. Schabowskis osäkerhet kring vad som gäller för när de nya föreskrifterna ska träda i kraft är det första tydliga exemplet på osäkerheten på mikronivån. Frånvaron av order till Jäger är ett annat. På makronivå är det tydligt att osäkerheten omfattade hela det östberlinska samhället, då inga myndigheter eller beslutsfattande instanser visste vad som egentligen gällde. De enda som tycks veta vad som faktiskt gällde var de fyra männen som utformat föreskrifterna på förmiddagen.

Var då nionde november en kris? Det enkla svaret här är ”ja”. Som ovan visats finns samtliga tre delar av den valda krisdefinitionen med. Det är dock ingen av dem, undantaget punkt tre, som oproblematiskt passar in. Det som kan sägas om nionde november är att det är snarare en så kallad ”long-shadow crisis”, det vill säga en kris med mer långtgående effekter än de omedelbara. För Berlinregimen var händelserna den nionde november 1989 en del i ett längre händelseförlopp som påbörjats med Gorbatjovs reformer i Sovjetunionen 1985, och där många andra problem existerade. Händelserna den nionde november blev istället ett oväntat resultat av försök att lösa de andra kriserna man upplevde.

Gränsövergången vid Bornholmerstrasse nio dagar efter murens öppnande.

Gränsövergången vid Bornholmerstrasse nio dagar efter murens öppnande.

Sammanfattande diskussion
Vi har ovan kunnat fastställa att händelserna i Östberlin den nionde november 1989 var en kris för det socialistiska DDR-samhället. Men samma händelseförlopp bör även, i min mening, ses som ett klimax i det händelseförlopp som inleddes redan 1985, och ledde till bland annat ökad inrikespolitisk oro och ökad emigration från DDR.

Vad kan vi då lära oss av den nionde november 1989?
Den första lärdomen är betydelsen av ”decision making”, eller beslutsfattande. Frånvaron av tydliga direktiv och order till gränsposteringarna ledde till att överstelöjtnant Harald Jäger slutligen tvingades fatta beslutet att öppna muren, vilket ledde till att DDR kom att upplösas som stat knappt ett år senare. Att dessutom inte Günther Schabowski tog reda på (han fick trots allt en lapp med direktiv i handen av generalsekreteraren) vad som faktiskt gällde innan han läste upp lappen på presskonferensen hade troligtvis förhindrat den plötsliga anstormning som gränsvakterna utsattes för. Planen var att reglerna skulle träda i kraft först klockan 04:00, morgonen därpå, varpå gränsposteringarna haft åtminstone ca tio timmar på att förbereda sig. Då varken personal eller resurser fanns på plats att hantera den stora mängd människor som dök upp så var det till stor del tur, kombinerat med Jägers beslutsfattande på plats, som ledde till att våldsanvändning kunde undvikas.

Även ”sensemaking”, eller situationsförståelse, spelade en roll den nionde november. Frånvaron av tydliga direktiv eller information om vad som gällde ledde till att många beslut, inte minst beslutet att öppna muren, fick improviseras på plats. Även Schabowski var inte helt införstådd i vad som faktiskt hände medan han läste upp direktiven under presskonferensen. Hade han istället haft förståelse för den situation han befann sig i just då, och vad han faktiskt läste på lappen, hade troligtvis händelseförloppet sett annorlunda ut.

Analytiskt kan vi lära oss att en händelse som kan få ett stort genomslag i såväl samtida som i historieskrivningen, och kanske framstå som en kris, egentligen kan vara en del i ett större krisförlopp. Kan vi tolka om exempelvis Kubakrisen som en del i ett större krisförlopp gällandes USA och Sovjetunionens utrikespolitiska relationer? Kan elfte september-attackerna ses som en del i en kris vad gäller amerikansk Mellanösternpolitik?

Vi kan även lära oss att en kris kan leda till något positivt för en stor del människor, exempelvis en förtryckarregims fall. Trots att krisbegreppet i sig ofta förknippas med något negativt, kan det även vara något positivt för en stor andel människor.

Allt gott!
//Victor

Litteratur- och källförteckning
• Boin Arjen, ‘t Hart Paul, Stern Eric, och Sundelius Bengt, ”The Politics of Crisis Management – Public Leadership under Pressure”, New York: Cambridge University Press, trettonde utgåvan, 2013.
• Dennis Mike, ”The Rise and Fall of the German Democratic Republic 1945 – 1990”, Harlow: Pearson Education Limited, 2000.
• Hansén Dan, och Hagström Ahn-Za, ”I krisen prövas ordningsmakten”, Stockholm: Jure Förlag, 2004.
• Sarotte, Mary Elise, ”The Collapse: The Accidental Opening of the Berlin Wall”, New York: Basic Books, 2014.
• Schnibben Cordt, ”The Guard Who Opened the Berlin Wall – ‘I Gave my People the Order — raise the Barrier'”, i Spiegel Online, 11/9 2009.

Standard
Försvarspolitik, Militärhistoria, Säkerhetspolitik

Europas eviga freder

Tre gånger har den europeiska kontinenten hamnat i lägen där krig var otänkbart. I åtminstone två av dessa fall har denna eviga fred förbytts i två av historiens blodigaste krig.

”Den första eviga freden” inträffade 1871. Det vill säga efter fransk-tyska kriget (1870 – 1871). Kriget var det slutgiltiga steget i enandet av de tyska staterna, och användes av den preussiske politikern och statsmannen Otto von Bismarck (1815 – 1898) för att få samtliga tyska stater att förena sig under gemensam flagg med de övriga tyska staterna som redan tidigare ingått i det preussiskledda Nordtyska förbundet. Förbundet var en union mellan de nordtyska staterna lett av Preussen som närmast kan liknas vid dagens EU. Medlemsstaterna hade avskaffat tullarna mellan sig, delade postväsende, pass, och så vidare, samt även försvars- och utrikespolitik. Varje stat hade förvisso sin egna försvarsstyrkor (en tradition som kom att kvarstå efter enandet av det Tyska riket 1871 och kvarstå fram tills Wehrmachts bildande 1935) men de lydde strategiskt under den preussiska generalstaben. Bildandet av det nordtyska förbundet föranledde ett angrepp från Frankrike, som fruktade styrkan av ett enat Tyskland. Med det franska angreppet, och framförallt de nordtyska krigsframgångWernerproklaarna, tvingades de tidigare motvilliga sydtyska staterna att inse att deras säkerhet endast kunde garanteras av samarbete med sina nordtyska grannar (fyra år tidigare, 1866, hade den preussiska armén effektivt besegrat den andra stormakten i närområdet; Österrike, på bara sju veckor). På så sätt hade Preussen lyckats bli vad som inom statsvetenskapen kallas för en regional hegemon. Detta var således en kortfattad historik över Tysklands enande 1871. Det var givetvis en massa andra faktorer som spelade roll, och detta skulle kräva ett eget inlägg för att redogöra för fullt ut.

Hur som helst. 1871 inträffade ”den första eviga freden”. Med slutet på det fransk-tyska kriget hade en känsla av fred etablerat sig. Länge hade Centraleuropa varit politiskt och ekonomiskt fragmenterat, och varit ett slagfält, såväl militärt som politiskt, för Europas stormakter. Med dess enande hade den gamla dualismen mellan inledningsvis Österrike och Frankrike, och senare även Preussen, lösts. Den andra industriella revolutionen tog fart, och ekonomin blomstrade på den europeiska kontinenten. Teknologin ledde till att samhällen elektrifierades allt mer, och med löpandebandtekniken kunde varor massproduceras i ordets moderna mening. Utvecklandet av bilar, utbyggnad av järnvägar och telegrafnäten band ihop folk och stater på ett sätt man aldrig tidigare skådat i människans historia. Ökade kommunikationer och ökad frihandel ledde till en ökad interdependens mellan stater. Den parlamentariska demokratin, om än inte vår moderna tolkning, spred sig i Europa, och samhällen omfamnade dess liberala principer. Allmän rösträtt etablerade sig, och socialdemokratiska partier växte sig starka. Sociala och politiska orättvisor bekämpades i allt större omfattning än tidigare med att välfärdsstatens principer fick fäste i Europas samhällen. Krig kändes allt mer avlägset, och snart framstod de som en omöjlighet. Europas militärer riktade in sig på att bekämpa uppror i sina kolonier och upprätthålla internationell ordning. Mellanstatliga krig på kontinenten framstod som allt mer verklighetsfrånvänt, och de största hoten ansåg man komma från nationalistiska, socialistiska, och anarkistiska revolutionära rörelser samt från terrorister och organiserad brottslighet.

Men, i augusti 1914 bröt det stora krig som senare skulle bli känt som det första världskriget ut mellan Europas stater. Krigets exakta orsaker debatteras än idag, men dess direkta orsak var att Österrike-Ungerns tronarvinge Franz-Ferdinand mördades i ett attentat utfört av serbiska nationalister under ett besök i Sarajevo. Österrike invaderade således Serbien, med stöd av Tyskland. Serbien var i sin tur allierat med Ryssland, som ingick i en antitysk allians med Frankrike och Storbritannien. Tyskland mobiliserRoyal_Irish_Rifles_ration_party_Somme_July_1916ade snabbt och marscherade in i Frankrike och Ryssland. Det första världskriget var ett faktum. Det tyska agerandet tros bero på att man från tyskt håll fruktade den fransk-ryska alliansen, vars syfte var att begränsa eventuell tysk aggression och skapats efter kriget 1870. Tyskland fruktade den ömsesidiga rysk-franska militära upprustningen, som man ansåg var av offensiv natur, och att man skulle hamna på efterkälken i en upprustning. Tyskland styrdes vid den här tiden av socialdemokraterna, som bland annat förespråkade global nedrustning. Den tyska ledningen ansåg att kriget skulle utkämpas, och vinnas, snabbt. På så sätt kunde man tvinga Ryssland och Frankrike till nedrustning, och även själv rusta ner. Med krigsutbrottet 1914 var ”den första eviga freden” över, och 43 år av europeisk fred upphörde.

Men denna period av fred är i mångt och mycket en myt. Det var förvisso lugnt mellan Europas stormakter, och inga konflikter bröt ut i öppna våldsamheter mellan staterna. Men på Balkan utkämpades ett antal krig mellan Ottomanska riket, Serbien, Grekland, och Bulgarien, 1876 – 1878, 1885, 1897, samt 1911 – 1913. Men dessa var förvisso inget som påverkade de central- och västeuropeiska makthavarna, eller dess medborgare, i deras syn på den eviga freden.

Första världskriget ledde till stora förluster såväl militärt som politiskt, ekonomiskt, och socialt. I mångas ögon var första världskriget ”kriget som skulle avsluta alla krig”. Efter kriget bildades mellanstatliga organisationer, framförallt Nationernas Förbund (NF), syftandes till att bevara internationell ordning, upprätthålla liberal demokrati och internationell rätt, samt underlätta dialog mellan stater. Man skulle förhindra att nya krig bröt ut. I Europa infördes rustningsbegränsningar, och dess stater vände återigen sina blickar utåt, mot Afrika, Asien, och Mellanöstern, för att där verka för att bevara fred och stabilitet.

Med den massiva förstörelse och stora antalet dödade och skadade som kriget fört med sig trodde ingen europeisk stormakt att ett nytt krig skulle bryta ut. Detta förstärktes av de införda rustningsbegränsningarna och att Europas mer totalitära stater (Tyskland, Italien, och Sovjetunionen) alla ansågs befinna sig på en låg nivå. Vidare fortsatte de europeiska samhällena att närma sig varandra genom utbyggda kommunikationer, ökad handel, och förbättrad teknologi. I Sverige fördes en nedrustningslinje av framförallt det socialdemokratiska och de liberala partierna. Resonemanget grundade sig dels i de ovan nämnda punkterna, dels i att ärkefienden Ryssland (sedan 1922 Sovjetunionen) ansågs militärt svagt, saknade tillräckligt starka sjöstridskrafter i Östersjön (den svenska Flottan var under Mellankrigstiden troligtvis starkaste vapengrenen, och vida överlägsen dess sovjetiska motsvarighet) och saknade hamnar i Östersjön (enda Östersjöhamnen fanns i Leningrad, nuvarande St. Petersburg). Med Finlands, Polens, och Baltstaternas självständighet ansåg man att en sovjetisk invasion av Sverige endast kunde komma över havet, och skulle effektivt kunna stoppas där. Skulle en sovjetisk invasionsstyrka ändå lyckas komma i land räknade man med stöd från det internationella samfundet, i linje med principen om kollektiv säkerhet som förespråkades av de liberala västmakterna.

Åren efter första världskriget skulle bli ”den andra eviga freden” i Europas historia. Denna ”eviga fred” var dock inte oproblematisk. Likt 1871 – 1914 utkämpades ett antal krig och väpnade konflikter i Europa. 1918 – 1919 samt 1919 – 1921 råkade Ryssland/Sovjetunionen i konflikt med det nyligen självständiga Polen. Polen och Litauen utkämpade ett kortare krig mot varandra 1920. Turkiet och Grekland utkämpade ett krig 1919 – 1922, och så även Italien och Albanien 1920. Detta var bara ett axplock av väpnade konflikter i Europa 1919 – 1939, och jag har endast tagit med mellanstatliga konflikter, och utelämnat självständighetskrig, inbördeskrig, uppror, och så vidare. För en mer eller mindre komplett lista, se Wikipedia.

Med Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet (NSDAP) och Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland i januari 1933 förändrades dock säkerhetsläget, och Tyskland inledde en öppen, massiv militär upprustning 1935 (Tyskland hade rustat i det dolda i samarbete med bland annat Sovjetunionen, men även med Sverige och andra stater, redan innan maktövertagandet 1933). Därefter inleddes en allt mer aggressiv politik mot såväl den inhemska befolkningen (oppositionella – främst socialdemokrater, liberaler, och kommunister, samt ”främmande/svaga raselement” – judar, romer, homosexuella, handikappade, osv.) som mot grannländerna. Den sjunde mars 1936 marscherade tyska trupper in i det demilitariserade, och för Tyskland ekonomiskt viktiga, Rhenlandet (gränsområdet mot Belgien/Frankrike). Ett år senare annekterades Österrike, och därpå Sudetlandet i Tjeckoslovakien. 1939 annekterades Tjeckien och Slovakien blev en mer eller mindre självständig satellitstat åt Tyskland. Första september 1939 invaderade Tyskland Polen, och den tredje september samma år var det nya storkriget ett faktum när Storbritannien och Frankrike, med allierade, förklarade Tyskland krig. För svensk del kom kriget in på bakgården den trettionde november 1939 då Sovjetunionen, efter att ha annekterat Baltstaterna, angrep Finland, samt igen den nionde april 1940 då Tyskland besatte Danmark och Norge, och återigen under slutstriderna i Finland och Nordnorge 1944 – 1945. För svensk del hade man i försvarsplaneringen i första hand fruktat en blockadsituation likt den som rått 1914 – 1918, då Sverige haft allvarliga folkförsörjningsproblem. Det var i första hand detta man rustat mot under hela Mellankrigstiden, och det som statsminister Per-Albin Hansson syftade med att Sveriges ”beredskap är god”.

standard

Den naivitet som funnits under ”den första eviga freden” fanns dock inte med i bilden på samma sätt i slutet av 1930-talet, som den funnits där under 1910-talet. Bland annat hade Socialdemokraternas förespråkat den så kallade ”Elasticitetsprincipen” i de försvarspolitiska debatter som ägde rum under Mellankrigstiden. Krigsmakten kunde, utifrån rådande säkerhetspolitiska och nationalekonomiska läge, rustas ner, dock med kravet att kunna återta en tillräcklig förmåga vid ett förändrat omvärldsläge. Detta utmynnade bland annat i Försvarsbeslutet 1936 som var en kvalitativ och kvantitativ upprustning av Krigsmakten. Problematiskt var dock att detta beslutet togs, med facit i hand, för sent, och den svenska Krigsmakten fick snabbutbildas efter krigsutbrottet till höga kostnader. Inte fören 1943/44 hade Krigsmakten uppnått en avskräckande effekt och innehade en kvalitativt och kvantitativt god nivå, även ur internationell synpunkt. Detta var, med facit i hand, alldeles för sent. Tanken var att en nedrustning skulle ske igen efter att kriget avslutats i Europa, i enlighet med elasticitetsprincipen. Men på grund av de ökade spänningarna som rådde mellan öst och väst kunde en sådan nedrustning inte motiveras, med tjugo- och trettiotalens försvarspolitiska debatter i färskt minne.Through flak and over the destruction created by preceding waves of bombers, these 15th Air Force B-24s leave Ploesti, Rumania, after one of the long series of attacks against the No. 1 oil target in Europe. (U.S. Air Force photo)

Under hela kalla kriget kom såväl Öst- som Västeuropa att mer eller mindre präglas av en medvetenhet att ett nytt krig skulle kunna bryta ut, och samtliga sidor rustade upp. Även Sverige. Ingen ville återskapa misstagen som gjorts under de eviga frederna 1871 – 1914 och 1919 – 1939. Förvisso genomfördes stabiliserande fredsinsatser, ofta men inte alltid under FN-flagg, i Afrika, Mellanöstern, och Asien. Dock inte i samma utsträckning som tidigare, och de gamla kolonialmakterna tappade sina forna kolonier, även om många av dessa mer eller mindre kom att ingå i reformerade imperiekonstruktioner i form av samvälden, etc.

”Den tredje eviga freden” skulle bryta ut den tjugofemte december 1991 med Sovjetunionens officiella upplösning. Berlinmuren hade fallit tre år tidigare, och Tyskland var under återförening. Den Europeiska Unionen växte sig starkare, och de forna öststaterna integrerades allt mer i det internationella samfundet. De anammande liberal, parlamentarisk demokrati, frihandel, slöt upp bakom internationell rätt, ansökte om medlemskap och antogs i mellanstatliga organisationer som EU och NATO. Liberalismen tycktes ha segrat. Statsvetaren Francis Fukuyama gick så långt att han 1989 deklarerade ”historiens slut”. Liberalismen hade segrat, och med den även den liberala fredsteorin. Om bara alla stater blev demokratiska, förhöll sig till internationell rätt, och samarbetade skulle de slutligen bli så samberoende av varandra och integrerade att de aldrig skulle ha skäl att gå i krig med varandra. Detta samarbete, menar förespråkare av liberal IR-teori, ligger i alla staters naturliga och grundläggande intresse för att säkerställa sin egna överlevnad.FallWall

”Den tredje eviga freden” ledde till en massiv nedrustning hos i princip samtliga europeiska stater, såväl i öst som i väst. Med principer som kollektiv säkerhet, som det internationella samfundet försökt bevisa fungerade i och med Kuwaitkrigets utbrott i augusti 1990, och internationell rätt skulle man kunna räkna med stöd om något gick snett. Men vad skulle kunna gå snett? Den eviga freden hade ju återigen inträffat, och Europa var ”säkrare än på länge” .

Denna myt av europeisk säkerhet kan dock ifrågasättas då, precis som 1871 – 1914 och 1919 – 1939, ett antal väpnade konflikter utkämpades på kontinenten. Återigen på Balkan, med Jugoslaviska inbördeskriget och de konflikter som följde därpå under perioden 1991 – 1999.

Efter terrorattackerna mot USA den elfte september 2001 kom mer eller mindre hela Europa att rikta om sina militära styrkor från så kallade invasions- till insatsförsvar. Tanken var att man nu skulle bedriva freds- och stabilitetsinsatser i Afrika, Mellanöstern, och Asien. Detta var något som kändes nytt och fräscht. Man kunde nu rusta ner kalla krigets massarméer i förmån för kollektivt försvar och spridandet av internationell rätt och demokrati till andra världsdelar. Med den ryska invasionen av Georgien 2008 började vissa undra över om detta var rätt steg att gå, och med annekteringen av Krim i mars 2014, och efterföljande fortsatt militär aggression mot främst Ukraina (men även mot andra stater, om än i annan form) har den tredje eviga freden öppet börjat ifrågasättas. Den är förvisso inte officiellt över än, och vi får hoppas den håller i sig. Som vi sett har konflikter och krig i Europas periferier ännu inte stört den eviga freden. Men har vi också lärt oss rätt läxor av historien är det att de eviga frederna aldrig varar för evigt, och vaksamhet är trygghetens pris.

Allt gott!
//Victor

A man with a Russian flag greets armed men in military fatigues blocking access to a Ukrainian border guards base not far from the village of Perevalne near Simferopol on March 3, 2014. About 1,000 armed men surrounded the base of the 36th detached brigade of the Ukrainian Navy's coastal guards since yesterday in a tense standoff in the flashpoint Crimea peninsula. Russian troops and military planes were flowing into Crimea today in violation of accords between the two countries, Ukrainian border guards said. AFP PHOTO / ALEXANDER NEMENOV (Photo credit should read ALEXANDER NEMENOV/AFP/Getty Images)

Tillägg: Se gärna SVT:s dokumentär ”Vad hände med försvaret?” från i år (2015).

Referenser och källor:
Denna text bygger till stor del på information ur följande:
Böhme, Klaus-Richard – Huvuddragen i svensk försvarspolitik 1925 – 1945, i ”Neutralitet och försvar – Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809 – 1985” av Hugemark, Bo, (red.), 1986, Vekerum: Militärhistoriska Förlaget
Christopher Clark – ”Iron Kingdom – The Rise and Fall of Prussia, 1600 – 1947”, 2006, Cambridge: Harvard University Press
Christopher Clark – ”The Sleepwalkers – How Europe Went to War in 1914”, 2012, New York: Penguin Books
Hew Strachan – ”The First World War”, 2013, New York: Penguin Books
Lars Ericson Wolke – ”Svensk militärmakt – Strategi och operationer i svensk militärhistoria under 1500 år”, 2009, Stockholm: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag
Magnus Christiansson – ”Säkerhetspolitisk teori”, 2009, Stockholm: Militärhögskolan Karlberg.
Niall Ferguson – ”The Pity of War”, 1998, Harmondsworth: The Penguin Press
SVT – ”Dokument inifrån: Vad hände med försvaret?”, 2015.

Standard
Militärhistoria

Lejonet från norr – Propagandaverktyget som blev nationell symbol

Lejonet är en svensk nationell symbol som återfinns i bland annat Sveriges riksvapen, i diverse adelsfamiljers heraldik, i några landskapssköldar, samt i diverse myndigheters vapensköldar. Lejonet är heraldiskt förknippat med mod och styrka samt kunglighet; lejonet brukas kallas för ”savannens konung”. För den svenska monarkins del är kanske lejonet främst förknippat med Gustaf II Adolf Vasa (1611 – 1632), även kallad för ”Lejonet från Norden”.

Stora_riksvapnet_-_Riksarkivet_Sverige

Det stora riksvapnet. Källa: Wikimedia.

”Lejonet från Norden” föds i samband med trettioåriga kriget (1618 – 1648). Sverige intervenerar i kriget officiellt 1630. Officiellt steg den svenska armén i land vid Peenemünde i norra Tyskland 1630 för att man ville förhindra den katolska kejsarstaten från att få tillgång till hamnar runt Östersjön och kunna etablera en permanent militär närvaro i det svenska närområdet. Man hävdade även att man skyddade protestantiska stater och städer undan katolsk expansion. Vad gäller det sistnämnda kan man flika in att det katolska Frankrike subventionerade den svenska krigsinsatsen mot den katolska stormaktsrivalen Österrike, vilket gör de religiösa argumentet något bristfälligt.

Attributed_to_Jacob_Hoefnagel_-_Gustavus_Adolphus,_King_of_Sweden_1611-1632_-_Google_Art_Project

Gustaf II Adolf Vasa (1594 – 1632), ”Lejonet från Norden”. Källa: Wikimedia.

Epitetet ”Lejonet från Norden” började spridas ut av det svenska propagandamaskineriet för att väcka stöd och sympati för den svenska krigsinsatsen, både inom landet som internationellt. Epitetet hade sin grund i en gammal sagolegend om att ”ett gyllene lejon skulle komma ur natten och besegra örnen”. Det gyllene lejonet skulle ”hjälpa de rättrogna i kampen mot ondskans imperium”. I det här sammanhanget ansågs således ondskans imperium vara det katolska Tysk-romerska riket, eller Heliga romerska riket av tysk nation som det officiellt kallades, (962 – 1806), och de rättrogna vara protestanterna och reformisterna i norra Tyskland och andra stater. Den svenska propagandamaskinen ville givetvis skapa kopplingar mellan Sverige och det gyllene lejonet; dessa kopplingar underlättades av det gula korset i den svenska flaggan (som använts officiellt sedan 1500-talet, och det blågula använts som färger för att symbolisera Sverige sedan 1275), Gustaf II Adolfs ljusa hår, samt den svenska arméns rykte om sig att uppvisa stort mod på slagfältet.

Denna sagolegend var i sig ingen ny saga eller skapad av svenskarna, utan lika gammal som kampen mellan katoliker och reformister (senare protestanter) i Tyskland (och övriga Europa) som pågått sedan senmedeltiden. Denna kamp kan i sig spåras tillbaka till kampen mellan Romarriket och dess fiender; Trettioåriga kriget kan kanske i viss mån ses som Europas slutgiltiga brytning med Rom, då Påvens och Roms makt över Europas kungar och furstar mer eller mindre slutgiltigt bröts för gott.

Redan innan Gustaf II Adolf steg i land i Peenemünde hade den gamla sagan väckts till liv med hjälp av det svenska propagandamaskineriet, via de många kontakter Sverige hade med de tyska staterna genom primärt handel men även genom andra samhällsutbyten. När sedan de svenska krigsframgångarna mot de katolska arméerna växte och blev allt fler kom legenden att spridas och få fäste bland såväl den tyska lokalbefolkningen som bland Europas adelsätter och makthavare. ”Lejonet ur midnatten” – ”der Löwe aus Mitternacht” – blev istället ”Lejonet från Norden” – ”der Löwe aus dem Norden”. Idag är den ursprungliga sagolegenden till stor del bortglömd, men den svenska propagandan om ”Lejonet från Norden” lever idag och associeras fortfarande till Gustaf II Adolf, som 1633 fick epitetet ”den store” tilldelat sig av Sveriges ståndsriksdag. Gustaf II Adolf är den ende svenske monark som fått det epitetet.

Vad gäller Tyskland så gav Gustaf II Adolfs, och hans kollegors och motståndares, härjningar starka efterverkningar i såväl kultur och politik som i den sociala utvecklingen. Tysklands befolkning minskade med mellan 25 till 40% som ett resultat av plundringar, mord, strider, sjukdomar, och svält. Totalt beräknas omkring åtta miljoner människor ha dödats (detta inkluderar såväl civila som militära förluster) som ett resultat av kriget. Den svenska armén på egen hand beräknas ha förstört över 2000 slott, 18,000 byar, och 1,500 städer. Politiskt fick bland annat den katolska ockupationen, och senare den svenska ockupationen, av det fattiga, reformistiska, och neutrala Brandenburg (den stat som i rakt nedstigande led senare skulle bli Preussen, och därefter Tyskland 1871) effekten att en stark militarism föddes i Brandenburg, och militärmakt kom att läggas högt i den politiska verktygslådan. Kulturellt märks de svenska härjningarna i Tyskland idag främst i ordspråk och talesätt; bland annat varnar tyska föräldrar sina olydiga barn för svensken. Gustaf II Adolfs valspråk under fälttåget; ”Gott mit uns” – ”Gud är med oss” – kom att leva vidare som den preussiska statens valspråk från 1701, och senare blev det den tyska arméns valspråk fram till 1962 då den västtyska försvarsmakten (Bundeswehr) bytte till de första orden i den tyska nationalsångens tredje vers: ”Einigkeit und Recht und Freiheit” – ”enighet och rättvisa och frihet”.

Stefan01

Stefan Löfvén. ”Der Lövén aus dem Norden”? Bildkälla: Socialdemokraterna.se

Lejonet från norr handlade alltså om den svenska statens försök att motivera sin intervention i en (på papperet) religiöst grundad och långtgående konflikt, med enorma konsekvenser för hela regionen och befolkningen. Lejonet från norr var en i grunden godhjärtad symbol som ställde sig på de svagas och rättroendes sida i en konflikt mot ondskans imperium (även om denna propagandabild inte fullt ut stämde överens med verkligheten). Denna tradition lever idag vidare i den svenska utrikespolitiken med svenska insatser bland annat i Mali, Afghanistan, samt en nyligen avslutad insats utanför Somalias kust. När nu Sverige beslutat sig för att skicka beväpnad personal för att stödja kurdiska Pershmergatrupper i kampen mot terrororganisationen IS (eller Daesh) vore det kanske inte helt fel att återuppliva den gamla propagandan med det godhjärtade lejonet från norr som ställer sig på de rättroendes sida i kampen mot ondskan?

Referenser och källor:
Denna text bygger till stor del på information ur följande:
Christopher Clark – ”Iron Kingdom – The Rise and Fall of Prussia, 1600 – 1947”
Lars Ericson Wolke – ”Svensk militärmakt – Strategi och operationer i svensk militärhistoria under 1500 år”
Lee Palmer Wandel – ”Voracious Idols & Violent Hands – Iconoclasm in Reformation Zurich, Strasbourg, and Basel”
Uwe von Klußmann – ”Der Löwe aus Mitternacht” – Der Spiegel Geschichte, 26/7, 2011.
”Population and the Thirty Years War” – HistoryLearningSite.co.uk, 2014.

Standard
Militärhistoria

Erfarenheterna från tysk markkrigföring 1914 – 1918 i modernt militärt tänkande

Detta inlägg baseras på en essä skriven för Försvarshögskolans kurs om ”Första världskriget som erfarenhet och minne”, i något reviderad form, och avser undersöka hur grunden för modern infanterikrigföring baseras på de tyska erfarenheterna från första världskriget (1914 – 1918).

Tyska infanteriets stridsförfaranden 1914 – 1918
Innan första världskriget pågick en debatt om taktik inom den tyska armén. Vissa förespråkade den mer konservativa metoden med täta slutna, formationer där skyttesoldaterna, beväpnade med gevär, anföll på skyttelinjer eller -kolonner. Kompanichefen gick i täten och ledde hela kompaniet som en enhet, plutonchefen framryckte i sidan om sina plutoner och verkställde kompanichefens order, och bakom skyttelinjerna gick underofficerarna och drev på soldaterna, så de fortsatte anfalla och lyda order, även under kraftig fientlig eldgivning. Man ansåg att soldaterna skulle anfalla i skydd av sin gevärseld, för att därefter gå i närstrid med bajonetter. Ledning skedde med tecken- och röstkommandon, vilket försvårade ledning då dels chefernas order var svåra att uppfatta under strid, dels på grund av storleken på förbanden; en reguljär infanteripluton i tyska armén vid första världskrigets utbrott bestod av upp till 80 soldater, som alla leddes av en plutonchef. Underofficerarna hade administrativt ansvar, men inget taktiskt utöver att tillse att plutonchefernas kommandon efterlevdes.

Mot denna taktik ställdes den så kallade ”boertaktiken”, som nyttjats av boerna under kriget mot britterna 1899 – 1902, där dessa mer eller mindre miliskrigare hade orsakat de brittiska yrkesförbanden stor skada. Denna taktik bestod av att skyttesoldaterna framryckte enskilt eller i grupp, från skydd till skydd, med två till tre meter mellan varje enskild skytt, i öppna formationer.

Avgörandet för debatten fälldes dock av slaget vid Gerdauen i Östpreussen 1914 där den tyske brigadchefen beordrade att boertaktiken skulle tillämpas. De förband som tillämpade denna taktiken hade gemensamt endast 25 döda (av en personalstyrka på 2250 soldater och officerare), medan den kompanichefen som bröt mot brigadchefens order slutade slaget med 50% förluster (75 döda av en personalstyrka på 150). Resultatet av den nya taktikens tillämpning i praktiken spreds snabbt i den tyska armén som snabbt anpassade sig till detta nya tänk. Under samma år hade det första slaget vid Ypres ägt rum där tyska soldater och officerare stupat i mängder och kört fast i de befästa belgiska och brittiska stridsställningarna. Vid Ypres hade såväl värnpliktiga förband som professionella gardesförband använts, och uppnått i stort sett samma resultat. Detta innebar att den tyska taktiken och stridsförfarandet för infanteriet kom att reformeras. Underofficerarna, som i regel var väldigt kompetenta i den tyska armén (välutbildade, välmotiverade och välövade), fick mer taktiskt ansvar att stridsleda grupperna, som innehöll åtta skyttesoldater, och de gavs mer frihet att lösa uppgift i tradition med den tyska uppdragstaktiken där man delegerade ansvaret till lägsta stridsledande chef att lösa uppgiften på det sätt man ansåg lämpligast efter situationen. Man tillämpade fri eldgivning inom grupperna, något som visat sig vara minst lika effektivt som det mer klassiska samtidiga eldöppnandet där samtliga skyttar öppnade eld samtidigt.

German_soldiers_Battle_of_Marne_WWI

Tyskt infanteri under slaget vid Marne 1914.

Allt eftersom kriget på västfronten blev statiskt och de båda sidorna började gräva ner sig, började tyskarna pröva nya metoder för att uppnå genombrytningarna i ett försök att återgå till manöverkriget. Bland annat provades gas och så kallad underminering, där särskilda ingenjörförband grävde sig fram till motståndarens skyttegravar och detonerade sprängladdningar under dem. Man prövade även olika former av artilleri, förbättrade samverkan mellan infanteri och artilleri, samt införde handgranater som standardbeväpning hos skyttesoldaterna. Allteftersom den tyska krigsledningen övergick till en mer defensiv hållning på västfronten, i förmån för ett avgörande på östfronten samt ge soldaterna de fördelar som försvarsstriden erbjöd, började man nyttja anfall med begränsade mål, i syfte att erövra för motståndarens operativt eller taktiskt fördelaktiga positioner. Den nya taktiken i samverkan med de mer begränsade anfallsmålen och den nya tekniken gjorde att tyska infanteriförband nu kunde nå fram till motståndarens främsta linje, men de led ofta stora förluster i samband med rensning, där fortfarande kombinationen av gevär och bajonett var standardförfarande, vilket försvårade att anfallet byggdes på och några större genombrott av motståndarens linjer kunna uppnås.

I syfte att komma tillrätta med dessa problem och underlätta själva rensandet av försvarsställningarna kom ett särskilt anfallsdetachement att sättas upp. Detta detachement fick i uppgift att ta fram nya metoder och tekniker för att underlätta anfallandet och rensandet av motståndarens ställningar. Anfallsdetachementet kom att ta fram ett flertal nya vapensystem, bland annat eldkastaren och infanterikanonen. Den sistnämnda kunde ge artilleriunderstöd i form av direktriktad eld mot motståndarens ställningar. Under ledning av kapten Rohr kom en ny taktik att tas fram, där särskilda stormtrupper av grupps storlek (åtta personer) skulle anfalla överraskande, ofta i gryningen för att ta tillvara på det begränsade ljuset, och i nära samverkan med understödsvapen så som kulsprutor, granatkastare, infanterikanoner, artilleri, och eldkastare. När stormtrupperna nått stridsställningarna skulle de övergå till att rensa med handgranater och eldkastare. Senare kom även geväret att bytas ut mot den mindre och lättare karbinen. Första gången denna taktik kom att användas skarpt var vid slaget vid Schrätzmannle 1915, och slaget vid Hartmannsweilerkopf 1916. För att stärka upp försvaret av de nyerövrade ställningarna kom stormtrupperna att åtföljas av reguljärt infanteri som bar med sig befästningsverktyg, sandsäckar, och tyngre vapensystem.

Vid slaget vid Verdun 1916 kom ”Bayerische Ersatz Division” (Bayerska ersättningsdivisionen) att tillämpa ett stridsförfarande där starka franska och brittiska stridsställningar kringgicks, och istället hölls särskilda anfallsgrupper i reserv för att bryta dessa ställningar. Dessa anfallsgrupper bestod i regel av reguljära infanteriplutoner med tillförda understödsvapen samt eget eldunderstöd i form av granatkastare och artilleri. Resultatet av dessa nya förfaranden på västfronten ledde till en utökning av dessa anfallsbataljoner till en per tysk armé på västfronten, och taktiken blev standardiserad inom hela den tyska armén. Från 1916/17 blev kapten Rohrs reglemente allmänt gällande för markstrid inom tyska armén, vilket innebar att även nyuppsatta förband och nyrekryterade soldater och officerare kunde utbildas i taktiken redan hemma i Tyskland. Nu hade de tyska infanteriförbanden minskat användandet av skyttelinjen som standardformering, som ett resultat av kulsprutans ökande användande på slagfältet, och nu skulle först stormtrupperna genomföra en genombrytning av försvararens linjer, för att därefter efterföljas av reguljära infanteriförband som skulle söka besätta den erövrade ställningen och rensa ut motståndsfickor.

De tyska stormtruppernas framgångar ledde även till efterapningar inom andra arméer, bland annat i Frankrike, Italien och i Ryssland. Tyska officerare kom även att utbilda österrikiska motsvarigheter, som senare kom att tjänstgöra i de tyska anfallsförbanden på östfronten.

Det var dock inte bara anfallsförbanden som utvecklades av tyska armén, utan även de reguljära infanteriförbanden förbättrades. Bland annat blev försvarstaktiken mer rörlig och man satsade i större utsträckning på djupförsvar. Endast mindre förband grupperades i den främst linjen, medan större förband grupperades bort från det fientliga artilleriets eldgivning, varpå de var utvilade (i den mån frontförhållandena tillät vila) och kunde användas för att snabbt slå tillbaka de fientliga anfallsstyrkorna. Även granatkastare och kulsprutor kom att införas i större skala inom bataljonerna, och divisionsartilleriet fick färre men tyngre pjäser. Även lättare kulsprutor, som underlättare förflyttning och omgruppering, kom att införas, om än hyfsat sent i relation med övriga krigförande stater. De första lätta kulsprutorna dök upp i tyska armén 1915 på västfronten och 1916 på östfronten. 1918 hade dock den tyska krigsindustrin producerat så pass många att det på papperet fanns fyra lätta kulsprutor per kompani. Även det reguljära infanteriet kom att börja nyttja begränsade målsättningar i sina anfall.

stormtroopers2

Tyskt infanteri iklädd skyddsmask försvarar en stridsställning med kulspruta och handgranat.

Under krigets sista år var den reguljäre tyske infanteristen välbeväpnad och hade på sätt och vis förkroppsligat tänkandet med ”combined arms”. Med en standardiserad utrustning som bestod av gevär, handgranater, pistol, kniv, och ”attackspade”, kunde han verka i såväl närstrid som reguljär strid på distans, samt vara sitt eget artilleri med hjälp av handgranaterna. I slutet av kriget ersattes dessutom gevären i större skala med den nyutvecklade kulsprutepistolen. Från bataljonsnivå och ner till enskilda grupper kunde nu flera olika vapensystem kombineras för att uppnå gemensam verkan. Även ”specialister” (artillerister, kulspruteskyttar, etc.) utbildades och utrustades som infanterister, dels för att kunna skydda sin egen stridsställning vid behov, dels för att kunna stärka upp infanteristerna om pjäserna gick sönder. Den tyska armén hade lyckats decentralisera eld och rörelse, men även ledning, ner till gruppnivå. Ett tänk som förebådade det under andra världskriget standardiserade stridsparet. Uppdragstaktiken hade utvecklats och gjort gruppchefen till den lägsta taktiska, stridsledande beslutsfattaren på slagfältet.

Trots att Tyskland förlorade första världskriget lyckades man ändå åsamka motståndarna högre förluster på slagfältet än man själv led, varje månad från 1914 till 1918, undantaget augusti till oktober 1918, då en stor andel av de tyska soldaterna gav upp. I genomsnitt dödade Centralmakterna 35% fler av Ententens soldater än man själv hade döda, och tog 25 – 38% fler fångar. Vidare kostade det en soldat från Centralmakterna endast 11.345 dollar att döda en ententsoldat. Motsvarande siffra för ententen var 36.485 dollar. De låga förlusterna, i förhållande till antalet dödade fiender och de ekonomiska kostnaderna, borde vara ett tecken på den tyska taktikens överlägsenhet. Nederlaget berodde i slutändan på att de tyska soldaterna kördes ut. Moralen brast allteftersom försvarslinjerna tunnades ner, försörjningslinjerna drogs ut, och de egna reserverna blev en bristvara, i samband med de brittisk-fransk-amerikanska motanfallen, som slutligen lärt sig kombinera artilleri, stridvagnar och infanteri.

Att det var just den tyska armén som lyckades utveckla sig på detta sätt, och inte västmakternas, har givetvis flera orsaker. Men bland annat berodde det på att den tyska arméns förkrigstida decentralisering, dess uppdragstaktiska organisation och ledningsmetodik, officerarnas anpassningsförmåga, samt högre befäls förtroende för sina underlydande skapade ett ramverk där kombinationen av pionjärtrupper, tillgängliga vapensystem, det läge som ställningskriget skapade, den tyska traditionen av jägarförband, den förkrigstida taktikdebatten, samt insatser av enskilda individer kunde skapa denna taktiska och tekniska utveckling.

Modern infanteristrid och avslutande reflektioner
Studerar vi en modern svensk skyttetrupp 2015 ser vi direkt ett antal likheter mellan dem och tyska infanterister från första världskriget. Decentraliseringen av framförallt elden har fortsatt ner till gruppnivå, och gruppen utgör idag en eldenhet, där eldkraften från automatkarbiner, kulsprutor, prickskyttegevär, och granatgevär samordnas för att uppnå gemensam verkan mot ett eller flera mål. Gruppen som enhet består idag i regel av åtta – nio soldater, där kanske tillkomsten av stridssjukvårdare är den för en första världskriget-veteran mest revolutionerande befattningen. Som visat har många av de vapensystem som tidigare låg på bataljons- eller kompaninivå decentraliserats ner till gruppen. Granatgevären kan ses som en kusin till den 1915 utvecklade infanterikanonen, då även den kan ge gruppen välbehövd direktriktad understödseld. Förmågan att avge automateld med automatkarbiner har i viss mån decentraliserat den lätta kulsprutan ner till enskild skytt.

Framryckningsformerna tillgängliga för en svensk skyttegrupp 2015 bygger på samma stridsformeringar som fanns tillgängliga 1914; linje eller kolonn, med lite olika varianter av dessa. Anfallsstrid genomförs i stora drag på samma sätt som de tyskarna stormtrupperna genomförde sina under första världskriget. Nära samverkan mellan understödsvapen, såväl inom gruppen, som inom förbandet som helhet, är avgörande för framgång. Granatkastare och artilleri understödjer de anfallande skyttesoldaterna, som ska vara beredda på att strida i anfallsmålet, och där nyttja automatkarbiner, handgranater, och kulsprutor, men även gå i handgemäng för att nedkämpa motståndaren. Framryckning sker i regel, precis som enligt den gamla boertaktiken, från skydd till skydd, och med tre till fem meter mellan enskilda skyttar, så bredden har visserligen ökat något.

Skyttetruppen ska dessutom snabbt kunna övergå till försvar av det tidigare anfallsmålet, och föra denna försvarsstrid rörligt i nära samverkan med andra vapenslag, samt med bredd och djup.

Vad gäller ledningen uppmuntras chefer, på alla nivåer, att agera självständigt och kunna anpassa sig efter uppkommet läge och rådande situation. Agerande utifrån begränsade målsättningar gäller, men en chef ska inte heller tveka att ta initiativ när så tillfället erbjuds. Det är alltså helt i linje med den tyska uppdragstaktiken, som präglade den tyska armén redan innan 1914, och denna ledning har, precis som eld och rörelse, decentraliserats ner till gruppnivån; gruppcheferna innehar ett stort taktiskt ansvar. Den taktiska stridsledningen av gruppen och plutonen sker dock fortfarande, trots tekniska framsteg så som radio, till största delen muntligt och via tecken.

Även om detta endast var exempel ur Försvarsmaktens handböcker gällandes strid, så kan de ändå i någon mån ses som representativa för moderna skytteförband överlag, även om vissa skillnader i organisation, taktik, och utrustning kan existera mellan olika länder. Som förhoppningsvis kan skymtas i denna essä har alltså den tyska infanteritaktiken som började utvecklas efter slagen vid Ypres och Gerdauen 1914 fått inverkan även på stridsförfaranden hundra år senare, och en tysk plutonchef från 1918 skulle mycket väl kunna förstå funktionerna och organisationen inom en skyttepluton idag. Den kanske största skillnaden ligger i tekniken, men samtliga vapensystem bygger mer eller mindre på de system som togs fram och nyttjades under det första världskriget. Erfarenheterna från första världskriget vad gäller krigföringen är alltså än idag relevanta för militärer att studera, även på taktisk och stridsteknisk nivå.

De lärdomar vi kan dra av första världskriget, 101 år senare, är bland annat vikten av att ha en välutbildad officerskår. Inte bara yrkeskunniga krigsmän, utan allmänbildade befäl, som är väl bevandrade i olika ämnen, för att klara av att tänka utanför boxen, och hämta relevanta erfarenheter även från andra fält än blott krigsvetenskapen. Vi kan även dra slutsatsen att det är av stor vikt att befäl, officerare, och soldater, tillåts pröva sig fram, och testa nya lösningar. Att låsa sig i ett tänkande kan leda till stelhet och försvåra för organisationen att komma på nya lösningar till nya problem. Det så kallade maskintänket fungerar bra vid snabba beslut (inte nödvändigtvis bra beslut) vid plötsligt uppkomna situationer, men skapar samtidigt en stelbent organisation som förhindrar anpassning till nya lägen. Nya lösningar måste få prövas och testas på alla nivåer i organisationen, såväl från Högkvarteret till enskilda skyttegrupper.

Vi kan även lära oss vikten av decentralisering och uppdragstänkande, även i fredstid och utanför slagfältet. Såväl politiker som högt uppsatta chefer måste inte alltid gå ner på ”skruv och mutter”-nivå, utan våga ha förtroende för sina underlydande. Framförallt politikerna måste låta Försvarsmakten vara experten inom sitt fält och inte lägga sig i deras beslut (annat än i den mån det kan få politisk påverkan), men Försvarsmakten måste också tillåta nytänk inom organisationen, och våga lyssna på andra än sig själva, även civila och icke-militärer.

Allt gott!
//Victor


Referenser:
Bruce I. Gudmundsson, ”Stormtroop Tactics – Innovation in the German Army, 1914 – 1918”, 1989.
Ferguson, Niall, ”The Pity of War”, 1998.
Försvarsmakten, ”Soldaten i fält” (SoldF), 2001.
Försvarsmakten, ”Förbandsreglemente Hemvärnspluton/Hemvärnsgrupp – del 1 grunder”.

Standard
Militärhistoria

Ardenneroffensiven – lärdomar och slutsatser

Det är nu, på dagen, 70 år sedan Tyskland inledde vad som blivit känt som Ardenneroffensiven, eller Die Wacht am Rhein (Väktaren vid Rhen), som operationen kallades för tyskarna, efter Max Schneckenburgers (1819 – 1849) patriotiska dikt. Dikten Die Wacht am Rhein hade varit väldigt populär under fransk-tyska kriget 1870-71 samt första världskriget 1914 – 1918, och dess användning i operationsnamnet speglar nazisternas aktiva och medvetna användning av nationalism i propaganda och försök att stärka såväl militär som civil motståndskraft.

Den tyska planen gick i stora drag ut på att återupprepa framgångarna från offensiven den tionde maj 1940, när man invaderat Frankrike och Beneluxländerna. Det övergripande målet var att erövra den belgiska hamnstaden Antwerpen, som utgjorde de allierades viktigaste hamn på västfronten. De tyska garnisonerna i Frankrike hade redan lyckats förstöra och sabotera hamnar, och övrig infrastruktur, i majoriteten av de franska hamnstäder som fallit i de allierades händer. Tyskarna höll även flera viktiga hamnar, så som Dunkerque och de brittiska kanalöarna. Detta, i kombination med de massiva allierade luftangreppen mot de franska järnvägsnäten innan landstigningen 1944, hade allvarligt försvårat de allierades underhåll och logistik på västfronten. Med Operation Market-Garden (17 – 25 september 1944) hade de allierade visserligen lyckats nå några av sina mål, men i överlag hade det slutat med en förlust. De allierade hade lyckats tränga i tyskockuperade Nederländerna, och höll några broar, men deras underhållssituation var allvarlig, och förmågan till större offensiver var i stort sett utslagen. De brittiska, kanadensiska och amerikanska trupper som befann sig i området hade lågt stridsvärde, var uttröttade av den snabba offensiven och intensiva strider som följt sedan landstigningen i Normandie 1944. De allierade förlitade sig på sitt operativa luftherravälde i området – majoriteten av de tyska jaktplanen var sysselsatta med att försvara det tyska luftrummet, och majoriteten av Luftwaffes attackflyg befann sig på Östfronten för att deltaga i striderna mot Sovjetunionen.

German_Wacht_Am_Rhein_Offensive_Plan

Den tyska anfallsplanen. Källa: Wikimedia.

Tyskarna hoppade på att, genom att erövra Antwerpen, allvarligt försvåra det allierade underhållsläget på Västfronten, skära av de allierade förband som befann sig i Nederländerna, samt erövra de broar som fallit i de allierades händer. De allierade förväntade sig inga större tyska offensiver i området, och därför hade man inte vidtagit några större försvarsåtgärder och istället påbörjat återhämtning av de förband som befann sig där. De allierade hade som målsättning att bygga upp inför en våroffensiv, där man skulle tränga in i Tyskland, erövra det ekonomiskt viktiga Ruhrområdet, och slutligen tränga fram mot huvudstaden Berlin. Denna målsättning grundade sig på tre felaktigheter:

  • Man underskattade den tyska krigsmaktens förmåga, särskilt på Västfronten, och man trodde tyskarnas förmåga till större offensiver var mer eller mindre utslagen. Vidare trodde man den tyska kampviljan mot västmakterna var låg. Detta byggde dels på arrogans, dels på bristande underrättelser.
  • Man underskattade även Sovjetunionens militära förmåga, och man räknade inte med att Röda armén skulle klara av att bryta igenom den tyska östfronten innan man hunnit göra samma sak i väst.
  • Man överskattade sin egna förmåga. Man förlitade sig helt och hållet på att luftstridskrafterna skulle kunna hålla fronten och hålla tyskarna under press.

Det tyska anfallet kom således halv sex på morgonen den sextonde december 1944. Den tyska ledningen hade valt det datumet då vädret var så dåligt att de allierade luftstridskrafterna inte kunde lyfta under de närmaste dygnen. Tyskarna besköt de allierade ställningarna med artilleri under 90 minuter, innan marktrupperna inledde anfallen. Tyskarna genomförde även en serie kommandooperationer som riktade sig mot viktiga mål bakom de allierade linjerna. Bland annat genomfördes en luftlandsättning med 800 soldater i syfte att erövra en serie viktiga knutpunkter. Tyskarna satte även upp ett särskilt förband, med endast engelsktalande tyskar, iklädda amerikanska uniformer, vars uppgift var att tränga in på standarddjupet av de allierades linjer och erövra en serie broar. Man misslyckades visserligen med uppgiften att erövra broarna, men spred ändå förvirring bland amerikanerna, genom att sprida felaktig information, sabotera försvarsinstallationer, plocka bort och ändra vägskyltar, samt sprida skräck genom sin blotta närvaro. Som motåtgärd placerade amerikanerna ut militärpolis vid viktiga punkter, och som förhörde alla som utgav sig för att vara amerikaner på allt som man ansåg vara amerikansk allmänbildning (Musse Piggs flickvän, basebollfakta, geografi, etc.), utan att detta nödvändigtvis var allmänkunskap, inte ens alltid bland de som ställe frågorna. Bland annat kvarhölls den amerikanska generalen Omar Bradley efter att ha svarat rätt på frågan om vad som var huvudstaden i Illinois (Springfield), då militärpolisen i fråga trodde det var Chicago. Trots dessa åtgärder fortsatte tyskarna lösa sin uppgift; även när de tillfångatagits och förhördes fortsatte de sprida desinformation.

Trots inledande framgångar, total överraskning, och höga allierade förluster körde tyskarna fast den nittonde, och den 23:e december hade vädret förbättrats så pass att de allierade flygstridskrafterna kunde lyfta, och genomföra stridsinsatser mot de tyska trupperna. Inledningsvis slog man mot de tyska försörjningslinjerna, och tvingade den tyska offensiven att helt avstanna.

Erasing_the_Bulge

En karta över händelseförloppet. Källa: Wikimedia.

Den nittonde december hade tyskarna misslyckats med sina övergripande mål, och istället kört fast framför de allierade linjerna. En del amerikanska förband fortsatte lösa sin försvarsuppgift trots att de tyska förbanden kringränt dem, vilket ledde till att tyskarna band upp trupper i dessa upprensningsaktioner. Exempelvis lyckades en amerikansk spaningspluton och några eldledare, som grupperats på en höjd varifrån en viktig väg kunde övervakas, fördröja den tyska offensiven i norr med 24 timmar, genom att beskjuta de tyska framryckningarna med indirekt eld. Detta var typiskt utmed den tyska offensiven; amerikanska förband grävde ner sig och försvarade sina ställningar så länge ammunitionen tillät det. Även tyskarna påverkades av det dåliga vädret, vilket bland annat ledde till trafikstockningar utmed de tyska anfallsriktningarna.

WAR & CONFLICT BOOK ERA:  WORLD WAR II/WAR IN THE WEST/THE LOW COUNTRIES

Den första januari 1945 tog tyskarna upp offensiven igen, och genomförde en serie luftangrepp mot allierade flygfält i området, i ett försök att kunna nå offensiva framgångar på marken igen. Även om man lyckades slå ut 465 allierade flygplan, så förlorade tyskarna 277 egna flygplan. Den tyska fortsättningsoffensiven ledde till att de allierade drog tillbaka sjunde arméns VI kår efter höga förluster, men i övrigt vanns inga större framgångar för tyskarna.

Under ardenneroffensiven begicks även folkrättsbrott, på båda sidor. Den kändaste är Malmedymassakern, som ägde rum den sjuttonde december 1944, då SS-soldater avrättade 80 stycken tillfångatagna amerikanska soldater ur 285th Field Artillery Observation Battalion. Den tyska befälhavaren, Joachim Pieper, och hans underordnade soldater och officerare dömdes vid Nürnbergrättegångarna till fängelse (43 dödsstraff delades ut, men ändrades senare till fängelse). Den första januari 1945 avrättades 60 tillfångatagna tyska soldater av amerikanska soldater i närheten av Chenogne, Belgien. Ingen dömdes för Chenognemassakern.

Ardenneroffensiven ledde inte till någon övergripande strategisk framgång för tyskarna i kriget, utan ledde snarare till att underlätta Sovjetunionens framträngning i Polen, då majoriteten av de tyska pansarförbanden omgrupperats till Västfronten. Den tyska östfronten kom även att nedprioriteras i förmån för västfronten, vad gällde tillförsel av ersättningsmanskap, materiel, och förnödenheter. Dock är det möjligt att det tyska anfallet fördröjde nederlaget, då de västallierade nu tvingades ompröva sig själva, och kom att agera mer försiktigt gentemot tyskarna under resten av kriget. Hade dock tyskarna istället prioriterat att försvara Östfronten hade nederlaget, och Berlins erövrande, kanske skjutits upp med några veckor, eller till och med månader. Det är möjligt att ett tyskt helhetsfokus på Östfronten hade lett till att de västallierade istället nått Berlin före Sovjetunionen, och skapat en annan geopolitisk situation i Europa, än den som kom att upplevas 1945 – 1990.

Hade den tyska offensiven lyckats, och tyskarna lyckats erövra Antwerpen samt de allierade förråden hade det stått tre allierade arméer avskurna och utan förnödenheter i Nederländerna. Även om de allierade hade lyckats återerövra Antwerpen, är det otänkbart att tyskarna hade låtit den falla intakt, och en obrukbar hamn hade för de allierade varit minst lika illa som en tyskkontrollerad sådan. De allierade hade, även om de lyckats rädda sina tre nederländska arméer, troligtvis haft svårt att bedriva försvarsoperationer så långt från närmaste funktionella djuphavshamn (närmaste hade varit Cherbourg, i Normandie), och hade varit omöjligt att bedriva offensiva operationer på västfronten. Hade de allierade i ett sådant läge varit villiga att retirera till en mer lättförsvarad plats, med bättre logistiska möjligheter hade tyskarna istället kunnat andas ut, förbereda ett starkare försvar på västfronten, samt dra tillbaka förband till Östfronten. Det hade dessutom varit en stor propagandaseger för tyskarna, och troligtvis stärkt kampviljan hos de tyska förbanden.

Att detta hade lett till något tyskt krigsavgörande är mer eller mindre otänkbart, däremot är det möjligt att det hade fördröjt kapitulationen med några månader. Men för Tyskland och dess högsta strategiska ledning var detta rationellt agerande, och man trodde detta kunde vända kriget till tyskarnas fördel. Dels trodde tyskarna på att deras ”Mirakelvapen” (Wunderwaffen) skulle kunna vända kriget när de blivit operativa i stor skala (exakt vilka vapen tyskarna hade under utveckling är inte helt känt, men såväl jetplan, tyngre stridsvagnar och robotar hade redan börjat producerats, och det finns även bevis för att Tyskland kommit långt inom utvecklingen av kärnkraft, men hur väl denna fungerade 1945 går endast att spekulera om), men dels, och kanske viktigare, var att man inte trodde att alliansen mellan de kapitalistiska västmakterna och det kommunistiska öst skulle hålla i längden. Man skulle visserligen få rätt, men detta skulle inte ske på allvar fören efter krigsslutet i september 1945, när Japan kapitulerat. Men tyskarna trodde att detta var förestående, och att västmakterna skulle förhandla fram ett fredsavtal med Tyskland hellre än att låta kommunismen och Sovjetunionen få ett starkt fäste i Europa. Nazisterna trodde att de behövdes för att hålla ”de bolsjevikiska bestarna borta”, som SS-chefen Heinrich Himmler (1900 – 1945) uttryckte det. Himmler sökte även förhandla fram en vapenvila med västmakterna 1945, via svenske greve Bernadotte, och såväl Himmler som den övriga nazistledningen trodde på allvar fram till maj 1945 (möjligtvis undantaget Hitler själv, vars tro på allvar började svikta efter den avbrutna motoffensiven i början av Slaget om Berlin) att alliansen mellan USA, Storbritannien och Sovjetunionen skulle kollapsa.

Detta är viktigt att förstå för att förstå den tyska strategin under krigsslutet. Man hoppades fördröja ett nederlag så länge att ”mirakelvapnen” skulle bli operativa i stor skala, och/eller Väst-Öst-alliansen skulle kollapsa, och ett fredsavtal med västmakterna skulle kunna förhandlas fram. Det var med andra ord en strategisk fördröjningsstrid.

Vilka lärdomar kan vi då dra av Ardenneroffensiven?

  • Den allierade övertron på sina egna luftstridskrafter, och tyngdpunkten på ett vapenslag, utsatte dem för stor fara när faktorer de inte kunde styra över inte tillät att detta vapensystem kunde nyttjas till sin största effekt. Tyskarna kunde således nå stora inledande framgångar då de identifierat detta systems största svaghetspunkt, och slå till i ett läge när detta var som svagast.
  • Bristande allierade underrättelser och en övertro på sin egen styrka ledde till att man underskattade sin motståndares förmåga att agera, vilket ledde till att man fattade en del avgörande beslut fel, även på högsta nivån. Hade man istället insett sina egna begränsningar och tyskarnas faktiska styrka till anfallsstrid hade man kunnat prioritera att förbereda ett försvar, istället för att fokusera på den kommande offensiven. Man misslyckades med andra ord från ledningens håll med att agera i närtid, utan man fokuserade på framtiden, och missade således det kortsiktiga perspektivet. Man feltolkade även den tyska strategin att fördröja ett nederlag in i det sista; man hade dock rätt i att tyskarna prioriterade Sovjetunionen som huvudsaklig antagonist.
  • Bristande allierade underrättelser gjorde att man missade att tyskarna framgrupperade förband och vidtog offensiva åtgärder. De underrättelser man faktiskt hade feltolkades, vilket gjorde att varningssignalerna gick ledningen förbi. Detta skapade den överraskningseffekt som tyskarna behövde för sina framgångar.
  • Tyskarnas lyckade förstörelse och envisa försvar av franska Atlant- och Kanalhamnar gav tyskarna en strategisk och långsiktig fördel, då de allierade i slutet av 1944 inte kunde genomföra omfattande offensiva operationer, och således avsluta kriget inom den avsatta tidsramen.
  • Vikten av sega försvarsstrider och förbandens stridsmoral. Som redan nämnts kontrollerade tyskarna i slutet av 1944 (och ända fram till krigsslutet) viktiga hamnar i Frankrike. Detta var resultatet av förband med hög stridsmoral, och sega försvarsstrider. Tyskarna drabbades av detta problem, om än på mer taktisk och operativ nivå, under offensiven vintern 1944/1945. Då de allierades förband grävde ner sig och envist försvarade sina ställningar, tvingades tyskarna avdela personal för att bryta dessa ställningar, vilket ledde till att tyskarna körde fast och offensiven tvingades avbrytas.
  • Vädret. Vädret var visserligen en faktor för tyskarna, och offensiven hade aldrig kunnat nå de inledande framgångar som den gjorde om det inte vore för det dåliga vädret som band allierat flyg på marken. Men vädret påverkade även tyskarna negativt, då det gjorde vissa vägar oframkomliga, ledde till fordons- och materielhaverier, samt orsakade trafikstockningar. Detta skapade logistiska problem för de tyska förbanden, och vare sig förband eller förnödenheter kunde föras fram i den takt de behövdes för att hålla den hastighet offensiven krävde. Detta, i kombination med det sega amerikanska motståndet, ledde till att tyskarna bands upp, och gav de allierade tid att förstå vad som hände och reagera. Det tog ifrån tyskarnas deras största och viktiga framgångsfaktor: överraskningseffekten.

Allt gott!
//Victor

Standard