Övrigt, Militärhistoria, Säkerhetspolitik, Strategi

Berlinmurens fall – kritiska misstag som ledde till en stats upplösning

Det här inlägget är en redigerad version av en pilotstudie skriver för Försvarshögskolans kurs i politisk krishantering. Det avser avhandla händelserna som utspelade sig i Berlin den nionde november 1989, det vill säga för tjugosex år sedan. Inlägget avser dels beskriva händelseförloppet som ledde fram till Berlinmurens fall och DDR:s upplösning som stat, dels ge några exempel på kritiska misstag som såväl ledningen gjorde under dygnet den nionde november 1989.

Historisk kontext
Berlinmurens fall är sammankopplat till händelserna i hela Östeuropa som utspelade sig under slutet av 1980-talet. Detta är i sig komplexa skeenden, och för att kunna redogöra för dem skulle det krävas minst en uppsats enbart i ämnet, då rör sig om strukturella, sociala, politiska, ideologiska, ekonomiska, och långtgående historiska faktorer. Men kortfattat börjar det med Mikhail Gorbatjovs maktövertagande i Sovjetunionen i mars 1985, och hans efterföljande politiska och ekonomiska reformer (de så kallade perestrojkan och glasnosten) av det kommunistiska systemet. DDR-regimen motsatte sig dessa reformer, och menade att systemet hittills fungerat bra i DDR, som hade en relativt högre ekonomisk standard och bättre sociala förhållanden än de flesta andra stater i Östeuropa. Motsättningarna mellan Berlin och Moskva ökade; delar av Gorbatjovs tal censurerades, och reformkritiska kommentarer från det kommunistiska Kina fick ökad spridning av DDR:s regering.

ADN-ZB Mittelstädt 21.4.1986 Berlin: XI. SED-Parteitag Der wiedergewählte Generalskretär des ZK der SED, Erich Honecker, bei seiner Schlußansprache auf dem XI. Parteitag der SED.

Erich Hoenecker

Problemen för den konservativt kommunistiska regimen i DDR, under Erich Honecker (1912 – 1994) byggdes på av att Polen och Ungern började slå in på en mer reformistisk väg. En del i DDR-regimens reformmotstånd låg i att man inte ansåg att två kapitalistiska tyska statsbildningar kunde existera, och att den östra statsbildningen skulle tappa all form av existensberättigande om man reformerade. Demokratiseringen av Polen och Ungern, samt Moskvas uttalade vilja att inte använda militär makt för att slå ner demonstrationer i sina östeuropeiska satellitstater ledde till demonstrationer i DDR, framförallt i den sachsiska delstatshuvudstaden Leipzig. I oktober 1989 uppgick dessa demonstrationer först till 5000 demonstranter och senare till 20.000. Säkerhetsstyrkor tog till våld och var brutala i sina försök att återställa den tidigare ordningen. Den nionde oktober 1989 hade stora delar av DDR:s armé, Nationale Volksarmee (NVA, Nationella folkarmén), satts i beredskap för att slå ner demonstrationer, med Tiananmentorget som förebild för regimen i Berlin. Skarp ammunition hade delats ut, och sjukhusens beredskap hade höjts. Men ordern att öppna eld kom aldrig, och soldaterna drogs tillbaka. Troligtvis till del på grund av att de sovjetiska förbanden i staden fått order att stanna i sina baracker, och inte bistå NVA. Händelserna i Leipzig den nionde oktober underminerade allvarligt Berlinregimens, särskilt de mer hårdföra politikernas, legitimitet, som till stor del byggde på sovjetiska arméns stöd, och den 17 oktober röstades Honecker bort av politbyrån.

Ett annat problem som drabbade DDR-regimen i samma veva var en ökad emigration av DDR-medborgare västerut. När Ungern och Tjeckoslovakien öppnade sina gränsövergångar gentemot Österrike och Västtyskland tog sig tusentals DDR-medborgare därifrån vidare till väst.

Conrad Schumann (1942 - 1998) var en östtysk soldat som hoppade över gränsen och defekterade till väst 1961 under murens konstruerande.

Conrad Schumann (1942 – 1998) var en östtysk soldat som hoppade över gränsen och defekterade till väst 1961 under murens konstruerande.

Händelserna den nionde november
Tidigt på morgonen den nionde november 1989 samlades denösttyska regimen för att söka en lösning på den ökade emigrationen till väst, inte minst efter påtryckningar från Tjeckoslovakien, som hotade ta till egna lösningar om inte flyktingströmmarna från DDR begränsades. En lösning man tidigare diskuterat var det så kallade ”lilla hålet”, där man avsåg öppna en liten del av gränsövergångarna, och endast för emigranter som inte hade för avsikt att någonsin återvända till DDR.

Arbetsgruppen som fått order att utforma texten som skulle presenteras för resten av världen samlades klockan 09:00, och efter att ha klargjort att samtliga i gruppen fått samma tydliga direktiv började de skissa på förslaget. Polisofficeren Gerhard Lauter, som ledde arbetsgruppen och tillika representerade pass- och registreringsavdelningen hos Inrikesministeriet, påpekade att beslutet att enbart släppa igenom de som inte avsåg återvända endast skulle förvärra DDR:s migrationsproblem, och snarare leda till det man avsåg underlätta det man avsåg motverka, nämligen DDR:s avbefolkande. Lauter lyckades övertyga de övriga tre individerna i gruppen om att gå utanför sina tydliga instruktioner, och utforma ett annat direktiv. Runt middagstid hade man utformat ett direktiv som tillät såväl emigration som tillfällig förflyttning över till såväl Västtyskland som Västberlin. Då arbetsgruppens syfte var att utforma en text som i första hand skulle bevara statens kontroll över medborgarna så lade man till, och betonande, att varje medborgare som avsåg passera gränsen västerut först skulle skaffa sig ”åtminstone någon form av stämpel” från myndigheterna. På det sätt skulle staten fortfarande kunna kontrollera flödet över gränsen, och förhindra ett eventuellt avbefolkande. Gruppen skrev ihop ett pressmeddelande, avsett att presenteras först den tionde november klockan 04:00. Då man inte fick någon respons från de högre beslutsfattande organen kände man sig säker på att man löst sin grundläggande uppgift; bevarandet av kontroll över gränsen och förhindrandet av en fortsatt massemigration. Lauter, som hade satt att pressmeddelandet först skulle släppas dagen efter, gick på teater med sin fru, och förblev onåbar för resten av kvällen.

Texten lästes upp officiellt inför Politbyrån av generalsekreteraren Egon Krenz (född 1935), och det beslutades att en talesperson från regeringen skulle presentera texten för DDR:s befolkning vid klockan fyra på morgonen, som arbetsgruppen föreslagit. Man valde här att kringgå regeringens officiella talesperson, Günther Schabowski, partiets presstalesman, som hade hållit löpande, direktsända, presskonferenser för att rapportera om resultaten av de tre dygn som Politbyrån sammanträtt. På grund av missinformation trodde Politbyråns medlemmar att texten godkänts av Moskva, som var rutin vad gällde större politiska beslut i Östblocket. Texten godkändes av Politbyrån klockan 15:55.

Schabowski_1519839c

Günther Schabowski

Wolfgang Meyer, regeringens presstalesmän, fick i uppgift att förbereda för en presskonferens där de nya resereglerna skulle presenteras, klockan fyra på morgonen den tionde november, som tidigare beslutats. När således partiets presstalesman, Schabowski, tittade förbi Politbyrån vid femtiden på eftermiddagen den nionde för att få direktiv av vad han skulle presentera för den samlade världspressen under den sedan tidigare planerade presskonferensen vid klockan 18:00, fick han de nya resedirektiven i sin hand, av Krenz själv. Schabowski läste papperet i sin hand, innan han skyndade iväg till presskonferensen. Senare ska Schabowski förklarat att han inte läste texten med att ”jag kan tala tyska, och jag kan läsa en text högt utan misstag”. För Schabowski, och hela DDR, var denna typ av direktsända presskonferenser något nytt. Tidigare hade man endast presenterat pressen med en färdigskriven text efter att det aktuella händelseförloppet var över. Nu skulle man alltså löpande ge besked om pågående händelseförlopp, direkt, inför världspressen.

Schabowski själv höll på att glömma av texten om de nya resedirektiven under presskonferensen, då han istället läst upp en talarlista från dagens Politbyråmöten. Tillslut frågade en italiensk journalist, Riccardo Ehrman (född 1929) om resmöjligheter för DDR-medborgarna. Schabowski, som hittills inte besvarat några frågor, började då fumlade med lappen i hand, och började hacka fram orden :

Vi känner till tendensen hos befolkningen, om behovet hos befolkningen, att resa eller lämna… Och… eh… Vi har för avsikt… Att implantera en komplext samhällsförnyelse… Eh… På den vägen uppnå, genom många av dessa element… Eh… Att folk inte ska se sig själva nödgade att bemästra sina personliga problem på det här sättet.

Tillslut mumlade Schabowski fram något om att nya direktiv för medborgare att emigrera, varpå han sedan började fumla med sin hög med papper efter papperet han fått från Krenz. Reportrarna i rummet började ställa frågor om vad som gällde för pass och när de nya reglerna skulle börja gälla. Kaoset gjorde Schabowski märkbart irriterad, och när han tillslut hittade papperet med direktiv, läste han dem snabbt och nästintill ohörbart. I den nya informationen till journalisterna nämndes att även privata resor och kortare turer till väst skulle omfattas. En journalist frågade igen när reglerna skulle börja gälla, varpå Schabowski snabbt skummade igenom texten och letade efter svar. Tillslut svarade han bara ”så vitt jag vet: med en gång”. Fler frågor följe, bland annat om det även gällde Västberlin. Schabowski, förvånad över svaret papperet i hans hand gav vid, svarade att de även gällde Berlin. När Schabowski fick frågan vad som skulle hända med muren hänvisade han till Östblockets pågående militära nedrustning, önskade att NATO skulle göra detsamma, och avslutade presskonferensen, exakt klockan 19:00:54, och lämnade frågan om murens framtid obesvarad.

Allteftersom nyheten spred sig genom Östberlin började människor dyka upp vid gränsposteringarna och krävde att få komma över. Vid den största gränsposteringen, vid Bornholmerstrasse, rapporterade gränsvakterna, som uppgick till ett halvt dussin beväpnade vakter, att ett tjugotal individer dykt upp och begärt att få passera. Tillskillnad från de vanliga bråkmakarna, som brukade dyka upp vid gränsposteringarna, hänvisade dessa till regeringsdirektiv. För gränsposteringarna uppstod nu ett dilemma; antingen bryta mot sina stående order att inte släppa över någon utan giltigt visum till väst, eller säga att regeringen sagt fel. Båda var för de lojala gränsvakterna otänkbara lösningar. Överstelöjtnant Harald Jäger, som var befälhavare över gränsövergången vid Bornholmerstrasse, fick order att skicka hem folkmassan, vilket han inte resurser till. En polisbil dök upp och hänvisade folk till närmaste polisstation, som låg ca tio minuter bort, för att hämta ut visum. Den östberlinska polisen hade varken fått direktiv eller resurser att dela ut så många visum som krävdes, varpå många berlinare upprört återvände till Jägers gränsövergång. Tillslut fick Jäger order att släppa över de mest högljudda och våldsamma individerna, men att dessa sedan inte skulle släppas tillbaka över gränsen. När dock alltfler berlinare insåg att aggressivitet och högljuddhet var nyckeln till att släppas över började fler och fler bete sig på ett sådant sätt att vakterna skulle släppa över dem.

Harald Jäger 2014

Harald Jäger 2014

Jäger begärde förstärkningar, och fick omkring ett 60-tal extra beväpnade vakter till sin gränsövergång. Men nu började ett nytt problem uppstå. De första som släppts genom muren ville nu tillbaka. De var föräldrar som hade barn som låg hemma och sov, och föräldrarna krävde nu att få återvända. Deras avsikter hade endast varit en kort promenad över till väst, och sedan återvända. Jäger tog tillslut beslutet på egen hand att släppa tillbaka dem.

Runt 23:15 hade uppemot tiotusen berlinare samlats vid Bornholmerstrasse, och blockerade nu framkomligheten vid de kringliggande gatorna. Än så länge var folkmassan fredlig, men Jäger visste inte hur länge detta skulle vara. Jäger hade ännu inte fått några tydliga direktiv uppifrån vad som gällde, och ordern från april samma år, att endast använda vapenmakt vid omedelbara fara för liv, kvarstod. I värsta fall kunde folkmassan bli våldsam och angripa Jäger och hans män, och till och med ta deras vapen. Även utan våldsinsats bedömde Jäger att folk riskerade att skadas i den allt mer ökade trängseln. När Jäger tidigare ringt in och frågat vad som gällde hade ledningen kallat honom för fegis och ifrågasatt den 46-årige Stasi-officerens kompetens, något som tärt hårt på Jägers moral. Jäger hade trots allt spenderat hela sitt vuxna liv vaktandes muren. Klockan 23:30 ringde Jäger sin högre chef och informerade att han avsåg öppna muren helt. Vid midnatt var gränsövergången vid Bornholmerstrasse helt öppnad.

Berlinmuren öppnad

Berlinmuren öppnad

Nionde november som en kris
Innan vi kan diskutera om Berlinmurens fall var en kris eller inte, måste vi definiera en kris. Dan Hansén och Ahn-Za Hagström definierar en kris som ”en situation i vilken en beslutsfattare upplever att 1) betydande värden står på spel, 2) begränsad tid står till förfogande, och att 3) omständigheterna präglas av betydande osäkerhet”.

Baserat på hur händelseförloppet är beskrivet ovan ska nu denna krisdefinition appliceras för att utröna om det var en kris som utspelade sig i Berlin den nionde november 1989, och i så fall för vem.

1.) Betydande värden står på spel.
På makronivå var det en kamp mellan den ”gamla” kommunismen som dominerat i DDR sedan 1949, och Gorbatjovs reformistiska socialism. Ytterst var det även en kamp mellan marxism och kapitalism. Men denna kamp hade pågått sedan Gorbatjov påbörjade sina reformer 1985, och i det händelseförloppet är nionde november endast en del i en större kris.

För Harald Jäger och hans gränsvakter på mikronivån var det dock en fråga om människoliv, men även om upprätthållande av lag och ordning. Allteftersom människor samlas vid Bornholmerstrasse riskerar det att övergå till våldsamheter, vilket i värsta fall kunde lett till att en eller flera människor skadades, eller i värsta fall, dödades. Lag och ordning blir således ett värde som ställs på spel vid Bornholmerstrasse. För Jäger själv kan även hans personliga heder och yrkesstolthet vara värden som står på spel. Som någon spenderat de senaste tjugo åren med att vakta gränsövergången mot Västberlin är det tänkbart att dessa värden upplevs som hotade, och när frånvaron av order uppifrån blir alltmer tydlig, kombinerat med ett ifrågasättande av hans lämplighet och mod, överger Jäger dessa värden i förmån för att skydda sina gränsvakters liv.

2.) Begränsad tid står till förfogande.
Både ja och nej. Det fanns ingen faktisk tidsram eller deadline att upprätthålla, vare sig på mikro- eller makronivå. Däremot fanns en risk att ju längre man väntar med att fatta ett beslut för gränsvakterna vid Bornholmerstrasse, och andra gränsövergångar, att folksamlingen övergår till faktiska våldsamheter. Detta gör att något beslut måste fattas på någon nivå, och det blir tillslut beslutet fattat av Jäger att öppna muren som fäller avgörandet.

För Berlinregimen fanns det även ett föreställt tidsfönster att fatta ett beslut inom vad gäller emigrationen till väst via Tjeckoslovakien. Väntar man för länge kommer tjeckerna att efterleva hotet att vidtaga åtgärder, och så riskeras DDR avbefolkas. På detta sätt blir nionde november en del i en större kris, utlöst av händelserna i Sovjetunionen 1985.

3.) Omständigheterna präglas av betydande osäkerhet.
Är det något som definierar den nionde november är det just denna punkt. Från dess att utkastet till nya reseföreskrifter läses upp och godkänns av Politbyrån via Schabowskis presskonferens till händelseförloppet vid Bornholmerstrasse råder konstant osäkerhet, såväl på mikro- som på makronivå. Schabowskis osäkerhet kring vad som gäller för när de nya föreskrifterna ska träda i kraft är det första tydliga exemplet på osäkerheten på mikronivån. Frånvaron av order till Jäger är ett annat. På makronivå är det tydligt att osäkerheten omfattade hela det östberlinska samhället, då inga myndigheter eller beslutsfattande instanser visste vad som egentligen gällde. De enda som tycks veta vad som faktiskt gällde var de fyra männen som utformat föreskrifterna på förmiddagen.

Var då nionde november en kris? Det enkla svaret här är ”ja”. Som ovan visats finns samtliga tre delar av den valda krisdefinitionen med. Det är dock ingen av dem, undantaget punkt tre, som oproblematiskt passar in. Det som kan sägas om nionde november är att det är snarare en så kallad ”long-shadow crisis”, det vill säga en kris med mer långtgående effekter än de omedelbara. För Berlinregimen var händelserna den nionde november 1989 en del i ett längre händelseförlopp som påbörjats med Gorbatjovs reformer i Sovjetunionen 1985, och där många andra problem existerade. Händelserna den nionde november blev istället ett oväntat resultat av försök att lösa de andra kriserna man upplevde.

Gränsövergången vid Bornholmerstrasse nio dagar efter murens öppnande.

Gränsövergången vid Bornholmerstrasse nio dagar efter murens öppnande.

Sammanfattande diskussion
Vi har ovan kunnat fastställa att händelserna i Östberlin den nionde november 1989 var en kris för det socialistiska DDR-samhället. Men samma händelseförlopp bör även, i min mening, ses som ett klimax i det händelseförlopp som inleddes redan 1985, och ledde till bland annat ökad inrikespolitisk oro och ökad emigration från DDR.

Vad kan vi då lära oss av den nionde november 1989?
Den första lärdomen är betydelsen av ”decision making”, eller beslutsfattande. Frånvaron av tydliga direktiv och order till gränsposteringarna ledde till att överstelöjtnant Harald Jäger slutligen tvingades fatta beslutet att öppna muren, vilket ledde till att DDR kom att upplösas som stat knappt ett år senare. Att dessutom inte Günther Schabowski tog reda på (han fick trots allt en lapp med direktiv i handen av generalsekreteraren) vad som faktiskt gällde innan han läste upp lappen på presskonferensen hade troligtvis förhindrat den plötsliga anstormning som gränsvakterna utsattes för. Planen var att reglerna skulle träda i kraft först klockan 04:00, morgonen därpå, varpå gränsposteringarna haft åtminstone ca tio timmar på att förbereda sig. Då varken personal eller resurser fanns på plats att hantera den stora mängd människor som dök upp så var det till stor del tur, kombinerat med Jägers beslutsfattande på plats, som ledde till att våldsanvändning kunde undvikas.

Även ”sensemaking”, eller situationsförståelse, spelade en roll den nionde november. Frånvaron av tydliga direktiv eller information om vad som gällde ledde till att många beslut, inte minst beslutet att öppna muren, fick improviseras på plats. Även Schabowski var inte helt införstådd i vad som faktiskt hände medan han läste upp direktiven under presskonferensen. Hade han istället haft förståelse för den situation han befann sig i just då, och vad han faktiskt läste på lappen, hade troligtvis händelseförloppet sett annorlunda ut.

Analytiskt kan vi lära oss att en händelse som kan få ett stort genomslag i såväl samtida som i historieskrivningen, och kanske framstå som en kris, egentligen kan vara en del i ett större krisförlopp. Kan vi tolka om exempelvis Kubakrisen som en del i ett större krisförlopp gällandes USA och Sovjetunionens utrikespolitiska relationer? Kan elfte september-attackerna ses som en del i en kris vad gäller amerikansk Mellanösternpolitik?

Vi kan även lära oss att en kris kan leda till något positivt för en stor del människor, exempelvis en förtryckarregims fall. Trots att krisbegreppet i sig ofta förknippas med något negativt, kan det även vara något positivt för en stor andel människor.

Allt gott!
//Victor

Litteratur- och källförteckning
• Boin Arjen, ‘t Hart Paul, Stern Eric, och Sundelius Bengt, ”The Politics of Crisis Management – Public Leadership under Pressure”, New York: Cambridge University Press, trettonde utgåvan, 2013.
• Dennis Mike, ”The Rise and Fall of the German Democratic Republic 1945 – 1990”, Harlow: Pearson Education Limited, 2000.
• Hansén Dan, och Hagström Ahn-Za, ”I krisen prövas ordningsmakten”, Stockholm: Jure Förlag, 2004.
• Sarotte, Mary Elise, ”The Collapse: The Accidental Opening of the Berlin Wall”, New York: Basic Books, 2014.
• Schnibben Cordt, ”The Guard Who Opened the Berlin Wall – ‘I Gave my People the Order — raise the Barrier'”, i Spiegel Online, 11/9 2009.

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Strategi, Utrikespolitik

Flyktingmottagande som en del i totalförsvaret

Just nu står Europa inför den största flyktingsituationen sedan andra världskriget (UNHCR). Sverige är det land, som efter Tyskland, tar emot flest flyktingar per år. Om detta är att anse som positivt eller ej lämnar jag här osagt, men med detta stora antal flyktingar som kommer till Sverige kommer även vissa problem; främst administrativa och logistiska. Saker som vart de ska bo, hur de ska få tillgång till hygien- och sanitetsanläggningar, hur de ska få mat, medicin, och vatten, och så vidare. Samt även hur de ska skyddas. I skuggan av flyktingmottagandet har antalet attacker mot flyktingförläggningar och boenden för asylsökanden ökat. Ingen officiellt statistik över antalet attacker och dåd existerar inte i Sverige (ETC, 25/8 2015), men i Tyskland har antalet attacker ökat med tre gånger så mycket under 2015 första halvår jämfört med 2014 (Spiegel, 24/7 2015 ).

Sverige, som trots allt ligger i norra Europa och långt ifrån oroshärdarna där de flesta kommer ifrån; Syrien, Irak, Libyen, är ett attraktivt land för många att ta sig till. Genom Dublinförordningen sätts en stor press på EU:s gränsstater – främst Grekland och Italien – att ta emot huvuddelen av flyktingarna. En del av dessa tar sig därifrån vidare till övriga EU-länder.

AppleMark

Tyskland gjorde i veckan avsteg från Dublinförordningen för flyktingar från Syrien, och låter dem få sin sak prövad i Tyskland (Sveriges radio, 15/8 2015). I Tyskland står man idag inför en stor kris vad gäller flyktingmottagandet vad gäller just logistik och administration. Brist på bostäder, ett ökat tryck på systemet vad gäller ansökningar av asyl skapar problem i Tyskland, samt en ökning i främlingsfientlighet och ökad högerextremism (Economist, 21/8 2015). För att delvis lösa de logistiska problemen har man från tysk sida valt att mobilisera delar av sin försvarsmakt, Bundeswehr, för att bistå med i första hand tält och sängar. Totalt ska man inledningsvis sätta upp 141 tält och 500 sängar. Trettio soldater kommer avdelas för den humanitära insatsen (Newsweek, 5/8 2015). Bundeswehr är i nuläget även också involverat i insatsen i Medelhavet för att bistå flyktingbåtar (Bundeswehr.de) samt i FN-insatsen i Irak mot IS (Bundeswehr.de).

Med insatsen av Bundeswehr för att ge humanitärt stöd inrikes till flyktingar väcks frågan om hur väl förberett det svenska samhället egentligen är för att kunna mottaga flyktingar i större omgångar? Om en konflikt skulle bryta ut i närområdet – exempelvis en väpnad konflikt i Baltikum eller Finland – och sätter Sverige som första land en stor del av flyktingarna skulle ta sig till, skulle då Sverige klara av detta? Om en större katastrof eller ett väpnat angrepp drabbar Sverige direkt, och leder till att en stor del tvingas att bli internflyktingar (IDPs, Internally Displaced Persons), klarar Sverige av detta?

I det kalla krigets totalförsvar fanns det en omfattande organisation för att kunna ta emot såväl inrikes- som flyktingar från närområdet. Vad vi sett de senaste åren är delvis resultatet av totalförsvarets avvecklande. Vart ska dessa flyktingar idag ta vägen? En viktig del i totalförsvaret, som bör återtagas snarast i min mening, är just denna del. Flyktingläger bör planeras redan i fredstid. Varje kommun bör planera hur man ska kunna ta emot flyktingar och bistå varandra. Offentliga anläggningar som skolor, dagis, gymnastiksalar, idrottshallar, och så vidare, bör förberedas för att snabbt (inom 24h) kunna omvandlas tillfälliga flyktingläger. Större städer och orter som misstänks hamna i skottlinjen bör se över och förbereda evakuering av alla för totalförsvaret icke-nödvändiga civila, dels för att begränsa effekterna av fientlig beskjutning och skydda civila, dels för att motverka det kaos som följer av när en stor massa mer eller mindre okontrollerat förflyttar sig från en punkt till en annan. Denna civilförsvarsplanering bör ske i samverkan med Försvarsmakten och inte ses som frikopplad från den militära försvarsplaneringen. Man bör dels se över hur Försvarsmakten kan stötta evakuering och omhändertagande av civila, dels tillse så att Försvarsmaktens transport- och framryckningsvägar inte korsas med de civila evakueringsvägarna. Under den tyska invasionen av Frankrike 1940 försvårades en stor del av de franska motåtgärderna på grund av att man hamnade i just flyktingvägarna och körde fast i trafikstockningar, etc.

Utöver att enbart kunna ta hand om civila på flykt bör det även ses över hur man ska kunna ta om hand om föräldralösa barn, och hur dessa ska kunna återförenas med eventuella släktingar eller bekanta.

Totalförsvaret måste involvera hela samhället och mer eller mindre alla samhällsfunktioner måste kunna samverka. Försvarsmakten löser ut den militära delen av försvaret, men vad gäller civilförsvar (där Försvarsmakten måste kunna bistå, utan att göra avkall på stridskapacitet eller lösande av sin huvuduppgift) måste kommuner och landsting, räddningstjänst, kollektivtrafik (SJ, SL, etc.), polis, sjukvård, äldreomsorg, samt även för-, grund-, och gymnasieskolor samverka med varandra för att se över hur man ska kunna lösa sina uppgifter, och där är just evakuering och omhändertagande av civila/icke-kombattanter en huvuduppgift. Utöver myndigheter och offentlig verksamhet bör även stora delar frivilliga engageras; Röda korset och svenska kyrkan är kanske de två största, men även civilpersoner och företag. Hotell bör kunna tas i anspråk av kommuner för att hysa IDPs, och civila boende i kommunerna uppmuntras upplåta delar av sina hem för att ta in flyktingar.2429388_1200_675

Hade denna organisation och planering funnits redan tidigare hade möjligtvis flyktingmottagandet kunnat fungera bättre och vara mer omfattande för svensk del. Hur många flyktingar och asylsökande hade inte kunnat få plats i skolor och andra offentliga anläggningar som stått tomma över sommaren? Skolor har ofta gott om utrymmen, har förberedda sanitära anläggningar, samt någon form av lokaler för administration.

Arbetar du i offentlig/kommunal verksamhet? Arbetar du i ett privat företag? Undrar du om din verksamhet kan bidraga till att stärka totalförsvarsförmågan? Förslag: ta upp det på ett möte med högre chefer. Försök ordna till samverkansmöten med kommun- och landstingsstyrelsen. Visa vad ni kan bidraga med, och att ni är villiga att bidraga. Då kan ni kanske dra ett, om än litet, strå till stacken. Det händer, och kommer hända, mycket inom försvarsområdet inom de närmaste åren. Men det skadar inte att redan nu ta initiativ och visa handlingskraft. Allt försvar äger inte rum med vapen i hand.

Vi avslutar med att låta brittiska Rädda Barnens gripande reklamfilm – Just because it isn’t happening here – få agera som avslutande illustration och understryka inläggets poäng.

Allt gott!
//Victor

Standard
Säkerhetspolitik, Strategi

Etablerandet av normalbilder och sensemaking

Av diverse anledningar som inte behövs diskuteras här har detta blivit första inlägget på nästan två månader (senaste inlägget handlade om Sverige och NATO, och publicerades den 18/1). För detta ber jag om ursäkt, men hoppas jag kan öka takten mellan inläggen, till åtminstone ett inlägg i månaden. Nackdelen är att det minskar kvantiteten, men fördelen är att det, förhoppningsvis, ökar kvaliteten istället.

Nu till vad detta inlägg avser avhandla, nämligen etablerandet av normalbilder och sensemaking, det vill säga situationsförståelse.

Den senaste tiden har media fyllts av rapporter om omfattande störningar i infrastrukturen, främst vad gäller IT- och telenät, men även i energiförsörjningen. Detta är i sig kanske inget konstigt, och kan bero på flera olika faktorer (för en bra analys av vad som kan orsaka störningar rekommenderar jag att fråga en civilingenjör eller tekniker). Men det är just det att dessa störningar allt mer tillhör normalbilden som detta inlägg ska avhandla.

Det kan givetvis vara något helt naturligt som ligger bakom enstaka eller flera av dessa störningar, till exempel uttrar som gnagt på kablar eller dylikt. Men det kan även, och är i vissa fall påvisat, att det finns medvetna insatser av aktörer som utgjort grund för störningarna. Vad skulle då syftet med sådana attacker kunna vara?

Att verka med någon form av störnings- eller subversionsförband redan i fredstid mot ett land kan ha flera syften. Det kan bland annat vara ”skarp” övningsverksamhet, det vill säga att man vill testa sina offensiva förmågor mot en mänsklig motståndare, och då väljer man helst en som besitter många och goda ”övningsobjekt” (det vill säga en högteknologisk och välutvecklad samhällsinfrastruktur), och som inte kan slå tillbaka i större omfattning eller med liknande medel. Europa besitter idag många samhällen och statsbildningar som lever upp till de kraven, där vissa är mer lämpliga än andra. Vad som kanske är värt att anmärka i sammanhanget är att många av dessa IT- och telestörningar ägt rum i samband med ryska militära övningar i Östersjöområdet (KKrVA, 26/2 2015). Utan att peka ut någon, kan det nämnas att det inte nödvändigtvis alltid är statliga aktörer som ligger bakom dylika attacker, utan det finns även diverse privata hackergrupper, så som Lizard Squad som bland annat tros ligga bakom attackerna mot Telias telefonnät i december förra året (Dagens Nyheter, 11/12 2014). Om dessa är endast är ungdomar med för mycket fritid och som vill visa att de kan genomföra attackerna, nätaktivister/-vigilantgrupper som står upp för frihet på Internet och endast attackerar storföretag de anser agerat felaktigt, eller om de verkar med någon form av statligt stöd i ryggen lämnas här osagt (BBC, 27/1 2015 ).

Ett annat syfte kan vara att visa att man kan; att man har förmågan att utan våldsinsats aktivt påverka andra staters samhällen. Det kan vara skrämmande nog för en stat att ha vetskapen att en eller flera aktörer kan allvarligt skada samhället, och vetskapen om detta kan räcka för att skrämma en aktör till eftergifter. Precis som när en stat visar upp sin militära förmåga i diverse öppna källor, finns det ett skrämseltänk där man avser visa att vi kan, vi vill, vi gör. Man behöver inte ens verka mot samhällsviktig krisinfrastruktur, utan det räcker att slå mot enskilda företags eller myndigheters hemsidor (exempelvis Riksdagen.se), eller mot samhällets största teleoperatör av civil telefoni (Telia), för att få sin förmåga uppmärksammad. Denna typ av insatser får dessutom slagverkan hos andra aktörer, då information sprids snabbt idag. IT-angrepp mot Sverige uppmärksammas även utomlands, till del genom svensk medias internationella rapportering (Business Insurance 31/12 2014, Sveriges radio 11/12 2014 och 12/1 2015, The Local 30/12 2014). Med andra ord genomför man en form av ”show of force”, eller maktuppvisning.

Ett tredje syfte kan vara etablerandet av en normalbild som passar ens syften. Ju mer vana vi som civilsamhälle blir vid elavbrott, IT-/telestörningar, störningar i tågtrafiken, etc., desto mindre kommer vi se dem som något onormalt. Inför ett väpnat angrepp mot hela eller delar av landet kommer en angripare mest troligtvis söka störa ut viktiga delar av samhället, så som hela eller delar av civilförsvaret, infrastruktur som krävs för att få personal till sina krigsplaceringar, myndigheternas förmåga att dela och nå ut med information såväl mellan varandra som till samhället i stort, som exempelvis Ryssland gjorde inför angreppet mot Krim för i skrivande stund exakt år sedan (Kyivpost 1/3 2014, Foreign Policy 3/3 2014), eller andra delar av samhället, som USA avsåg göra inför invasionen av Irak 2003 (Infosecisland.com, 20/8 2010). När en angripare lyckats etablera denna normalbild kommer ingen agera särskilt annorlunda ifall ljuset plötsligt slocknar, eller telefonin slutar fungera; ingen kommer osökt att tänka ”Är det startskottet? Är det så det börjar?”.

Detta tredje syfte leder oss in till det fjärde strategiska syftet; nämligen underminerande av statsmakten, eller framförallt samhällets försörjnings- och krishanteringsförmåga (i detta inlägg används en ganska bred definition av kris, och avser även mindre och lokala avbrott), oavsett om den är statlig eller privatiserad. Desto vanligare det blir med avbrott i infrastrukturen, och desto oftare samhällets sårbarheters förs fram i ljuset, desto mer minskar förtroendet för krishanteringen, och i längden även aktörernas (låt oss säga staten, för diskussionens skull) auktoritet i krissituationer. Den senaste tiden har sett en ökning av så kallade ”preppers” eller survivalister, det vill säga personer som enskilt eller i grupp förbereder sig för Katastrofen. Se exempelvis Swedishprepper.com, Swedish Survivalist, eller Nejtackzombies. I denna våg av survivialism har, som vanligt, en marknad uppstått (exempelvis preppad.net), där aktörer söker tjäna pengar kring detta, och givetvis har ett intresse av att samhällets brister förs fram. Poängen här att denna ökning av survivialism och ”prepping” är ett tecken på att folk i allt större mån börjat misstro statens förmåga att skydda sina invånare från kriser och katastrofer, vilket i längden riskerar underminera den rådande samhällsordningen. Medborgare som misströstar kring statens förmåga till försvar kommer troligtvis inte heller i någon större mån att ställa upp när staten så kräver; vid exempelvis ett väpnat angrepp. En statsbildning där medborgarna är mer upptagna med att tänka på sin och sina näras överlevnad (exempelvis vad gäller mat- och vattenförsörjning) kommer med andra ord inte att lyckas upprätta någon form av enhetligt försvar. En sådan stat löper istället risk att bli en så kallad ”failed state”. För en utländsk aktör som avser genomföra krigsförberedelser så ligger givetvis även underminerande av statens auktoritet som ett mål.

Ytterligare en aspekt på undermineringen är att man söker underminera försvarets självförtroende. En stat som inte tror på sin förmåga till motstånd kommer troligtvis inte göra något effektivt eller aktivt motstånd. Soldater och officerare i Försvarsmakten som betvivlar myndighetens förmåga att nå framgång eller skydda deras liv kommer ställa sig tveksamma till att lyda order eller ens ställa upp när larmet går, och en försvarsmakt som folk inte har förtroende för kommer inte heller ha lätt att rekrytera personal i tillräckligt stor omfattning. Men den kanske största faran vad gäller förtroendet för rikets försvar ligger bland politikerna. Politiker som betvivlar den egna statens förmåga att skydda sig själv kommer inte riskera att dra in samma stat i krig, då risken för massiva förluster och förödelse är överhängande. En situation som bland annat Danmarks regering hamnade i den nionde april 1940. Stora tyska truppförflyttningar nära gränserna dagen innan, tyska fallskärmsjägare som landsatts på gatorna i Köpenhamn, stridsvagnar som korsat gränsen in mot Jylland samt, och kanske viktigast sammanhanget, bombplan som hotfullt cirkulerade över Köpenhamns centrum, skrämde den danska regeringen till kapitulation inom åtta timmar från att tyska Wehrmacht inlett invasionen. Nu fick visserligen Danmark behålla viss politisk integritet (fram till 1943), och man räddade en majoritet av danska liv och räddade stora delar av landet under förstörelse, men man gav vika för en angripare och lät sig skrämmas till ockupation. Genom en effektiv blandning av civilkurage och tur lyckades en övergripande majoritet av Danmarks ca 8000 judar räddas undan Förintelsen. Hade Danmark istället genomfört tillräckliga försvarsförberedelser i god tid innan hade de kanske haft ett större förtroende för sin försvarsförmåga, och således stått emot angreppet. Kanske hade man till och med avskräckt Tyskland, som endast kunde avvara begränsade resurser för operationer mot Danmark, från att fullfölja angreppet.

För att uppnå en undermineringseffekt behövs det egentligen inte ens någon fientligt sinnad aktör. Det räcker med att dessa brister förs fram av helt naturliga orsaker (exempelvis en utter som gnagt av en ledning), för att befolkningen, om än långsamt, ska tappa förtroendet. Denna utter kan, likväl som planerad sabotageverksamhet av fientligt sinnade aktörer, bidraga till att etablera en annan normalbild.

Denna typ av underminering kan dels genomföras genom insatser syftandes till att slå ut/störa infrastruktur för att man vill påvisa svagheterna för medborgarna, dels genom andra former av påverkansoperationer. Att parkera en eller flera undervattensfarkoster utanför rikets huvudstad kan man visa att ”vi är här, vi finns, och ni kan inte göra något åt saken”. Genom att sprida ut desinformation i media eller överdriva händelser skapar man dels politikerförakt, del skapar man politiska kriser, och underminerar den sittande regeringens ställning. Bara den senaste månaden har sett ett antal exempel på liknande händelser, exempelvis utrikesminister Margot Wallströms så kallade ”rysslöfte” (Expressen, 17/2 2015), det förfalskade brevet som påstods komma från försvarsminister Peter Hultqvist gällandes vapenleveranser till Ukraina (Svenska dagbladet, 21/2 2015), samt den just nu aktuella Saudiaffären (Dagens Nyheter, 27/2 2015). De två förstnämnda kan vi med all säkerhet säga hade sin grund i påverkansoperationer, medan den sista handlar om meningsskiljaktigheter mellan de två regeringspartiernas politik. Dock har de alla tre den gemensamma nämnaren att de underminerar regeringen. En skicklig användare av påverkansoperationer kan givetvis med fördel nyttja dessa händelser för sina egna syften. Se exempel bilden av ”rysslöftet” som spreds i utländsk media (SputnikNews.com 16/2 2015, The Local 16/2 2015), kontra den som svenska myndigheter försökte sprida (Försvarsmakten kommenterar, 16/2 2015). Att det sedan finns individer och grupper inom riket som gärna ser att regeringens ställning undermineras motverkar knappast effekten av dessa påverkansoperationer.

Det finns givetvis andra syften till varför en aktör vill påverka svensk infrastruktur. Exempelvis att testa och pröva sig fram. Vad händer om strömmen slås ut i område X eller telenätet ligger nere hos leverantör Y? Vad blir effekten i närtid och långsiktigt? Vilka påverkas, och hur? Hur långt tid tar det tills tekniker är på plats och läget är återställt? Med andra ord kartlägger man och samlar in underrättelser om svensk infrastruktur och krishantering, i syfte att veta mot vad och hur man ska slå för att uppnå önskvärd effekt. Det finns även andra tänkbara mer taktiska och operativa syften med dessa angrepp, exempelvis slå ut strömmen i ett visst område för att kunna göra/dölja någon form av insats som fortfarande kräver folk på marken (till exempel inbrott i förråd).

Dessa fyra punkter; (1) testa egen och andras förmåga, (2) styrkedemonstration, (3) etablerandet av en normalbild, samt (4) underminering av staten, är alla i sig själva säkerhetspolitiska problem som måste bemötas redan i fredstid, men sammantaget ger den en bild av krigsförberedelser. Krigsförberedelser genomförs i regel som förberedelser för just krig, och även om det inte betyder att andra aktörer planerar ett krig mot Sverige eller ens på svenskt territorium, vare sig i närtid eller ur ett mer långsiktigt perspektiv, så är det ett tecken på att någon vill vara beredd på att angripa Sverige om det skulle behövas. Frågan vi då måste ställa oss är: Är vi förberedda att möta angrepp mot Sverige om det skulle behövas?

Normalbild

Detta leder oss in på sensemaking, eller situationsförståelse. Det vill säga förmågan att förstå vad som händer när det händer, och vidtaga rätt åtgärder vid rätt tidpunkt. Ett till synes enkelt strömavbrott kan vara början på något större. Den senaste månaden vi haft (vid olika tillfällen) strömavbrott i Uppsala (Sveriges radio, 6/2 2015), centrala Stockholm (Aftonbladet, 23/1 2015), och på Gotland (Sveriges radio, 14/2 2015), omfattande störningar av vattenförsörjningen i Karlstad (Sveriges television, 23/2 2015), stora störningar i IT- och telefonitjänster (MSB, 23/2 2015), samt en ökad spridning av vinterinfluensaviruset RS på Gotland (Sveriges television, 25/2 2015). Dessa störningar kan givetvis ha väldigt många orsaker och är inte nödvändigtvis sammankopplade. Det som sensemaking handlar om för beslutfattarna är att se när dessa händelser är sammankopplade, och förstå vilket budskap de förmedlar, men framförallt att vidtaga rätt åtgärder i rätt tid.

Vi avslutar med Försvarsmaktens klassiker ”Förbudet” från 1987, om just denna form av operationer som förberedelser för ett eventuellt angrepp mot Sverige. Fortfarande relevant:

Allt gott!
//Victor

Standard
Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Strategi

Sverige och NATO: En militärstrategisk analys

Det har i dagarna talats mycket om ett svenskt medlemskap i NATO (North Atlantic Treaty Organization, eller Atlantpakten). Jag tänkte i detta inlägg min syn på ett svenskt medlemskap, grundat i det militärstrategiska läget.

Inledningsvis måste vi fastställa vad Sveriges storstrategiska mål är. Detta varierar givetvis, men sedan slutet av 1800-talet har det ytterst handlat om att bevara fred, säkerhet, och stabilitet för Sverige, och de som lever innanför rikets gränser. Det betyder att svensk säkerhetspolitik, framförallt utrikes- och försvarspolitiken, alltid har utgångspunkten i detta strategiska mål. Den preussiske officeren och militärteoretikern Carl von Clausewitz (1780 – 1830) menade på att militären alltid skulle underställas politikerna, och kriget vara ett medel för politiska mål, annars skulle kriget bli ett självtjänande mål och inte ett medel. Således ska Försvarsmaktens första och primära uppgift vara att garantera fred, säkerhet, och stabilitet för Sverige. Exempelvis menade ÖB Helge Jung 1945 att den svenska försvarsmaktens (då kallad Krigsmakten) primära uppgift skulle vara att verka som ett stöd för den svenska neutraliteten.

Vi måste sedan fastställa varför en annan stat, primärt en stormakt, skulle söka angripa Sverige, för att utreda hotbilden. För att göra detta kommer jag nyttja mallen för den multidimensionella krigföringen: PMESII (Political, Military, Economic, Social, Infrastructure, Information). Jag kommer alltså utgå från dessa sex punkter för att undersöka vilka intressen en annan stat kan ha av att med militär makt angripa Sverige. Jag räknar inte in mindre militära insatser, så som mindre sabotage, IT-angrepp, kränkningar, eller dylikt, utan fokuserar på vad som skulle föranleda en invasion av Sverige eller delar av det svenska territoriet. Vi kan dock givetvis inte veta vad som rör sig i andra staters huvuden, utan får nöja oss med rimliga analyser. Kanske besitter Norges statsminister Erna Solberg ambitioner att annektera Jämtland och Härjedalen, och rustar för angreppskrig. Detta känns dock föga troligt.

Vi börjar med att kika på det politiska spektret. Finns det några allvarliga, svårlösta konflikter i dagsläget mellan Sverige och andra stater som kan utmynna i en väpnad invasion? Sverige besitter i nuläget inga territoriella anspråk, och har heller inga anspråk riktade mot sig. Detta kan givetvis förändras, om exempelvis nationalistiska krafter i Sverige eller andra länder får starkt inflytande över utrikespolitiken, och vill återställa gamla oförrätter. Exempelvis om svenska politiker skulle kräva Åland, eller danskar skulle återkräva Skåne, Blekinge och Halland, så som en dansk ledamot i Folketinget, för Dansk Folkeparti, önskade 2007. Men detta är i nuläget, och inte heller inom överskådlig tid, något reellt hot. Sverige för inte heller någon alltför uppseendeväckande politik, vare sig internationellt eller inhemskt. Det finns alltså inga politiska skäl för en annan stat att söka angripa Sverige. Det finns dock stater som med militära medel genomför påverkansoperationer i syfte att påverka framförallt svensk utrikespolitik, men risken för att dessa påverkansoperationer skall övergå i direkta väpnade angrepp och besättande av territorium kan nog bedömas som låg.

Hur det ut i det militära spektret? Finns det någon stat som kan uppleva sig direkt hotad av Sveriges militära förmåga? Svaret här är också nej. Det svenska försvarets kapacitet är som bekant låg, och Sverige besitter inte styrka att på eget initiativ kunna allvarligt intervenera i en väpnad konflikt, vare sig i närområdet eller globalt. Sverige besitter inte heller förmågan till strategiska överfall mot en angripare, då det saknas såväl robotar som kärnvapen, och även mer konventionella vapensystem, för Sverige att kunna angripa en annan stat. En allt för snabb återmilitarisering av Gotland skulle dock kunna få konsekvenser, men mer om detta senare.

Även i det ekonomiska spektret är hotbilden för att Sverige skulle utsättas för en invasion låg. Sverige är visserligen en av EU:s största producenter av järnmalm, och har även tillgång till uran. De svenska naturtillgångarna är till största delen skog, järnmalm, och vattenkraft. Sveriges gruvindustri är även stora producenter av silver, guld, zink, bly och koppar. Inom svenskt territorium finns även tillgång till uran, även om denna inte bryts. (Landguiden) En stat skulle visserligen kunna ha intressen av att kontrollera dessa naturresurser, men de är långt ifrån unika för svenskt territorium, och i dagens fria marknad skulle den svenska ekonomin enklare och effektivare kunna kontrolleras med andra medel än militära. Vidare innehar de flesta av världens stormakter, särskilt de som besitter militära medel för att kunna genomföra en invasion av svenskt territorium, gott om dessa resurser på hemmaplan (Landguiden; 1, 2). Det finns alltså inte i nuläget några omfattande anledningar för en stat att invadera och besätta svenskt territorium av ekonomiska skäl.

Inte heller i det sociala spektret finns några omfattande anledningar för en stat att angripa Sverige. Svenska minoriteter lever hyfsat jämställt, och även om det finns såväl rasistiska tendenser i samhället som bristande jämställdhet bemöts och behandlas ändå alla kulturer, religioner, folkgrupper, och så vidare, lika av den svenska staten, och det finns inga lagar eller rättigheter som särskiljer grupper i någon större omfattning. Exempelvis har inte ryska minoriteter i Lettland samma politiska rättigheter som andra grupper, och saknar till exempel rösträtt (Utrikesdepartementet). Sannolikheten för en mellanstatlig, etnisk konflikt bör den bedömas som låg för Sverige.

Vad gäller informations– eller propagandaspektret kan man inte känna att risken för ett väpnat angrepp eller invasion mot Sverige är särskilt hög. Även om en angripare av östligt ursprung skulle kunna göra ett propagandanummer av att riva ner svenska kungastatyer i Kungsträdgården, så är detta knappast tillräckligt argument för att genomföra ett strategiskt angrepp och ockupera delar av svenskt territorium. Man kan här jämföra med vilken status exempelvis Jerusalem, Mecka, och i vissa fall även Rom, har för vissa religiösa stater och grupperingar, varpå intressen att kontrollera dessa kan föreligga som höga.

Det är i det infrastrukturella planet där andra staters intressen gentemot Sverige ligger i första hand. Tittar vi på Sveriges geografiska läge i norra Europa utmed Östersjön, på skyddat avstånd från såväl det europeiska fastlandet som Ryssland. Det finns i regel bara två vägar att invadera Sverige landvägen; norrifrån via Finland, eller västerifrån via Norge. En angripare kan även nyttja Öresundsbron för ett angrepp söderifrån, men bron är både kanaliserande och lätt att förstöra, vilket gör att en markinvasion den vägen knappast är optimal. Det är framförallt från kusten en invasion mot Sverige kan genomföras. I en strategisk studie utgiven 1944, och delvis reviderad 1945, skrev den dåvarande ÖB följande om Sveriges strategiska läge:

Västmakterna kunna från svenskt område med luftstridskrafter verka mot de västra delarna av den egentliga Sovjetunionen, […]. Norge och Sverige erbjuda för västmakterna ett basområde, vilket genom sitt militärgeografiska läge är för dem lättare att försvara än baser på den europeiska kontinenten, där Rysslands starka lantstridskrafter kunna komma att dominera. Att förhindra Sverige och Norges utnyttjande av västmakterna måste vid en världsmaktskonflikt vara ett starkt framträdande ryskt önskemål. Från baser framflyttade till svenskt och norskt territorium kunna ryska flygstridskrafter och raketvapen angripa Storbritannien och dess förbindelser. […] Den makt som behärskar Danmark och sydligaste Sverige, kontrollerar sjötrafiken till och från Östersjön. Denna strategiska position är vid en konflikt av efterfrågad art eftersträvansvärd för båda parterna.”1

Det ÖB säger i sin studie är följande:strategiskapunkter
• Såväl öst som väst kan verka med luftstridskrafter (flyg, robotar) mot sina respektive motståndares hemländer.
• Sverige och Norge skapar ett relativt skyddat område för västmakterna att basera stridskrafter.
• Kontrollen över Skåne och Danmark ger kontroll över inloppet till Östersjön.

Detta är i stora drag fortfarande sant, med vissa anpassningar till förändringar i teknologi och det geopolitiska läget. Den kanske största teknologiska förändringen för vapensystem sedan 1945 är den ökade räckvidden. Långräckvidiga luft- och sjömålsrobotar kan allvarligt begränsa en aktörs förmåga att verka med luft- respektive sjöstridskrafter i ett operationsområde, och luftstridskrafternas högre hastigheter, ökade topphöjd, samt längre räckvidd för sina vapensystem kan allvarligt påverka operationer med markstridskrafter i ett område.

Om vi studerar kartan över östersjöregionen idag kan vi dra liknande slutsatser som ÖB drog 1944, dock med vissa smärre förändringar. De stora säkerhetspolitiska förändringar som ägt rum sedan 1944 kring Östersjöområdet är främst Danmarks, Norges, baltstaternas och Polens medlemskap i NATO, samt Tysklands återförenande, som ett resultat av Warszawapaktens upplösning. Detta har gett NATO tillgång till hela Östersjökusten, från Jylland till Estland. Ryssland kontrollerar idag Kaliningradenklaven mellan Polen och Litauen, samt St. Petersburg, vid Finska viken, för operationer i Sveriges närområde. Ryssland och Vitryssland har även försvarspolitiska samarbeten, och samövar sin militär. Ryssland har även stridskrafter baserade på vitryskt territorium.

Studerar vi den nämnda Sverigekartan ser vi att för NATO innebär tillgång till svenskt territorium följande i händelse av en konflikt kring Östersjön:
• Kapacitet att basera stridskrafter, främst robotar, luftstridskrafter, samt sjöstridskrafter, i ett geografiskt skyddat läge, för operationer mot Baltikum eller Polen. Flygstridskrafter eller robotar kan exempelvis utgå från baser vid den svenska östkusten och på kort tid slå mot ryska stridskrafter i Östersjön eller mot baser på det ryska fastlandet i exempelvis Kaliningrad eller St. Petersburg. De kan även hota ryska stridskrafter som genomför insatser på fastlandet. Sjöstridskrafter kan slå mot ryska sjöstridskrafter och transporter i Östersjön. Markstridskrafter kan utgångsgrupperas för landsättningar mot den ryska Östersjökusten och/eller flankera försvaret i Kaliningrad, som redan är utsatt från tre håll. Den svenska Östersjökusten ger alltså NATO goda möjligheter att upprätta skyddade baser för att slå mot Ryssland, utan att oroa sig för någon större påverkan från ryska stridskrafter, så som fallet skulle vara med baser i Polen, eller Baltikum. Sverige kan alltså jämföras med ett hangarfartyg i Östersjön, dock utan risken att sänkas.

• Från Gotland kan luftstridskrafter, men framförallt luft- och sjömålsrobotar grupperas, och allvarligt påverka flyg- och sjöoperationer i Baltikum, norra Polen, samt i Östersjön. Mer om detta längre ner.

• För norsk del innebär även ett svenskt medlemskap i NATO förmågan att framgruppera stridskrafter och möjlighet att möta en eventuell rysk invasion på svenskt territorium, istället för på sitt egna, och minimera alla risker vad ett krig på hemmaplan innebär.

Det ligger således givetvis i ryska strategiska intressen att inte ge NATO tillgång till dessa fördelar i händelse av en konflikt i eller kring Östersjön, då exempelvis långräckvidigt NATO-luftvärn grupperat på Gotland allvarligt skulle försvåra operationer för ryska luftstridskrafter i området. För Ryssland skulle tillgång till svenskt territorium innebära följande:

• Från västkusten kunna slå med sjö- och luftstridskrafter mot Storbritannien och GIUK-gapet . Kontroll över den norska kusten skulle underlätta ryska operationer mot samma mål i ännu större omfattning.

• Genomfart mot Norge, via övre Norrland, och/eller Mellansverige, och således kunna kringgå det kanaliserande och bergiga Nordnorge, samt flankera de norska och övriga NATO-förbanden i landet. De kan även direkt slå mot Syd- och Mellannorge, för att snabbt ta kontroll över de flesta stora befolknings- och industricentra, samt hamnar och flygfält, varifrån de kan slå mot Storbritannien och GIUK.

• Kontroll över Skåne skulle underlätta för ryska Östersjöflottan att lämna Östersjön och gå ut mot Atlanten, och, främst, slå mot Danmark och Nordtyskland.

s-400_rc3a4ckvidd

Bilden lånad från oplatsen.wordpress.com. De röda cirklarna symboliserar räckvidden för ryska SA-400-system grupperade vid St. Petersburg samt Kaliningrad, den inre, gula cirkeln, symboliserar samma system grupperat på Visby.

• Ryska robotar och luftstridskrafter skulle, precis som NATO-robotar, kunna kontrollera sjö- och luftarenorna från relativt skyddade baser på Gotland. Se bilden till höger för en uppfattning av verkansradien för ryska S-400 Triumf (NATO-namn: SA-21 Growler) grupperat på Gotland (gul cirkel). Dessa system är idag, som samma bild visar, grupperade i St. Petersburg och Kaliningrad, varifrån de täcker upp det mesta av luftrummet över Baltikum, Finska viken, samt Östersjön (röda ringar). Som jämförelse kan pekas på USA:s MIM-104F Patriot, med en förmodad räckvidd på 240km, det vill säga ca hälften av det ryska systemets. En jämförelse kan även göras med det amerikanska systemet RIM-161 (SM-3), som dock främst nyttjas för bekämpning av kryssningsrobotar, med en räckvidd på ca 1500km.

Vad gäller sjömålsbekämpning utrustade Ryssland 2011 sina stridskrafter, inklusive Östersjömarinen, med kustrobotsystem SSC-6 STOOGE /3K60 BAL, med en räckvidd på 130km, det vill säga ca 1/4 av det på kartbilden förevisade luftvärnsrobotsystemet. Ryssland har även börjat införa K-300P Bastion-P (NATO-rapporteringsnamn: SSC-5), med en räckvidd på upp till 300km. Dessa system finns dock i nuläget troligtvis ej grupperade kring Östersjön, men finns sedan 2011 kring Svarta havet, och är på väg att sättas upp vid Kurilerna i Stilla havet. (Oplatsen.wordpress.com, Rusnavy.com) Se bilden nedan för en uppfattning om räckvidden för Bastion-P grupperat i Kaliningrad (röd cirkel). Från Gotland kan detta system täcka nästan hela centrala Östersjön och, i samverkan med batterier i Kaliningrad och St. Petersburg, även inloppet från Öresund respektive Finska viken. Som jämförelse med NATO kan nämnas det amerikanska Harpoon med en räckvidd på 124km, det vill säga fullt jämförbar med det ryska BAL-systemet. Även det svenska systemet, RBS-15, med en räckvidd på upp till 200km är värt att nämna, då den utöver svenska och finska stridskrafter, även nyttjas av NATO-länderna Tyskland, Polen, samt Kroatien.

bastion_kaliningrad1

Bilden lånad från oplatsen.wordpress.com. Den röda halvcirkeln symboliserar räckvidden för ryska K-300P Bastion-P-systemet grupperat i Kaliningrad.

Den slutsats vi kan dra av ovanstående analys är alltså att Sverige är av stor strategisk vikt för båda sidor i händelse av en konflikt kring Östersjön. Mer så för NATO än för Ryssland, då Ryssland i rådande läge täcker stora delar av Baltikum och Östersjön från sina baser i Kaliningrad och St. Petersburg. Luftvärn grupperat i Vitryssland skulle givetvis utöka den täckta zonen, och hela luftrummet över Baltikum, undantaget delar av Ösel, skulle kunna kontrolleras utan tillgång till Gotland. Vilka konfliktscenarion kan vi då se i närområdet?

Krigsfall I – Baltikum
Begränsad konflikt. Ryska stridskrafter inleder operationer mot en eller flera baltstater i syfte att annektera hela eller delar av staten, och/eller inkorporera den angripne i Eurasiska Ekonomiska Unionen. Möjligtvis inleds angreppet under svepskälet attKFBalt skydda ryska minoriteter i landet. Ryssland, som betvivlar svensk neutralitet och/eller vilja/förmåga att försvara sig, vill förvägra NATO tillgång till det strategiskt viktiga Gotland, besätter Gotland på samma dag eller strax innan som markoperationer mot Baltikum inleds, och upprättar luft- samt sjömålsrobotar på ön. Ryssland hävdar att det gäller deras nationella säkerhet, och att skydda ekonomiska intressen (exempelvis North Stream-ledningen eller sin ekonomiska zon) i Östersjön, och att NATO-stridskrafter på ön kan hota dessa. Begränsade ryska angrepp i syfte att besätta och försvara Gotland genomförs. Med robotsystem på plats blir ön allt för kostsam för att återta. NATO måste intervenera för att få bort eller hindra ryska system från att verka från ön, för att nå framgång i Baltikum.

Krigsfall II – Östeuropa
Storskaligt anfall. Spänningar mellan NATO och Ryssland föranleder ett storskaligt angrepp från ryskt håll mot Europa. Ryssland trängerKFStoranfall in i Östeuropa. Ryssland angriper Norge i syfte att besätta kusten och spärra GUIK-gapet för att förhindra amerikanska och kanadensiska förstärkningar. För att undvika att bindas upp i den nordnorska terrängen och smala operationsområdet som Nordnorge tillåter angrips även Sverige för att snabbt kringgå norska förband och besätta Norges mer centrala delar, samt förhindra framgruppering/frånta möjligheten av eventuella NATO-stridskrafter som kan slå mot ryska stridskrafter i Öst-/Centraleuropa eller mot St. Petersburg. Norska och övriga förband går in i Sverige i syfte att fördröja vidare rysk framträngning mot Norge, och möjliggöra amerikanska och kanadensiska förstärkningar. Gotland blir ryskt sekundärmål i syfte att underlätta vidare operationer mot Sverige och Östeuropa.

Krigsfall III – Sverige
Sverige undertecknar eller förbereder undertecknande av NATO-medlemskap eller aktivering av HNS-avtalet. Ryssland angriper Sverige i förebyggande syfte för att förhindra att NATO hinner fullborda framgruppering av stridskrafter till den svenska östkusten och/eller till Gotland. Det ryska angreppet fokuserar på Stockholm och Gotland. Kan ske separat eller i samband med något av de ovan nämnda krigsfallen.

Slutsats
Som förevisats i texten ovan är ett isolerat ryskt angrepp mot Sverige inte tänkbart under översiktlig tid, om inget oväntat händer (exempelvis en drastiskt ändrad politik), utan ett angrepp mot Sverige kommer troligast ske i samband med eller i anslutning till, en större konflikt i närområdet som riktar sig primärt mot NATO-stater, i syfte att hindra motståndaren tillgång till dessa strategiskt viktiga punkter, samt nyttja egna strategiska fördelar. Vad som är tydligast är Gotlands strategiska betydelse, som är viktig för båda sidorna runt oss. Enligt den bekanta devisen ”varje aktion skapar en reaktion” går det alltså inte att utesluta exempelvis ryska motåtgärder vid åtgärder vidtaga av NATO att förbättra sitt strategiska läge, så som historien uppvisat många exempel på, nu senast i Ukraina. Ett ryskt angrepp mot Sverige kommer således framtvinga åtgärder från NATO att hindra Ryssland från att begagna sig dessa viktiga punkter. Det handlar således främst om att svenska styrkor ska kunna hålla ut och fördröja en angripare tillräckligt länge för att motåtgärderna ska kunna få effekt.

Min åsikt
Min åsikt är att Sverige inte bör bli medlem i NATO. Detta grundar sig delvis i de slutsatser jag dragit ovan. Ett svenskt NATO-medlemskap skulle provocera Ryssland i alltför stor utsträckning och riskera att Sverige drogs in i en konflikt helt i onödan. Utifrån målbilden att i första hand bevara fred, säkerhet, och stabilitet för Sverige, så är NATO fel väg att gå. Att NATO ej skulle hjälpa Sverige efter förmåga vid ett angrepp från Ryssland är otänkbart. Sverige är alltför strategiskt viktigt för att NATO skulle ge upp det, medlem eller ej.

Jag fruktar även att NATO-debatten kan lyfta fokus från det som är viktigt på riktigt, nämligen Sveriges försvar. NATO behandlas i den svenska debatten som en Messias som ska lösa alla våra försvarsproblem. Svenskt medlemskap eller ej i NATO så måste Sverige fortfarande i första hand kunna tillhandahålla ett eget försvar, och kunna fördröja en angripare tillräckligt länge för att hjälpen ska kunna komma. Det beräknas att amerikanska och kanadensiska trupper kommer kunna nå Europa tidigast två-tre veckor från en konflikt bryter ut. Vid ett storskaligt angrepp mot Östeuropa kommer NATO-länderna i första hand prioritera sitt nationella försvar, och det kommer vara i första hand britter och fransmän som kan avdela resurser för en skandinavisk front, och dessa måste prioritera sin tyngdpunkt för att vara till nytta. Poängen är att Sverige måste i första hand upprätthålla ett nationellt försvar som kan fördröja en angripare i minst tre veckor för att amerikansk hjälp ska kunna nå fram. Ett svenskt NATO-medlemskap kommer inte lösa den problematik som Sverige har idag, utan snarare förvärra läget då Sverige löper risk att dras in i en konflikt som inte ligger i Sveriges intressen att utkämpa, och Ryssland kommer uppträda allt mer aggressivt gentemot Sverige. NATO är ingen garant för svensk säkerhet, utan Sverige är i första hand beroende av sig själv för sin egen säkerhet.

Vidare bör Sverige, för att kunna vara en lämplig parter i NATO, vara en exportör av säkerhet, och inte endast en importör. Sverige är och har länge varit en god aktör vad gäller att bistå såväl NATO som FN med både militära som civila resurser vid fredsbevarande-/framtvingande insatser, men vid en konflikt i närområdet måste Sverige kunna bistå såväl sina NATO-allierade, som hävda sitt egna territorium.

Min ståndpunkt är en gradvis svensk upprustning, och en nedtrappning av våra offentliga NATO-relationer. Viss gemensam övnings- och planeringsverksamhet är nödvändig för att underlätta vid insatser, men alltför närstående relationer kan, i samband med en snabb svensk upprustning och militarisering, främst på Gotland, väcka onödiga och paranoida varningsklockor i Kreml.

Jag välkomnar en utredning av ett eventuellt NATO-medlemskap, och en debatt i frågan, då nya perspektiv kan presenteras. Men den får aldrig överskuggas vad som är viktigast; nämligen det nationella försvaret, och hur vi kan försvara oss själva samt bidra till fred, säkerhet, och stabilitet i närområdet.

Allt gott!
//Victor

1Krigsarkivet (KrA), Försvarsstaben, Arméavdelningen, Övriga handlingar efter ämne, Grpnr. 38., Organisation: gemensam, 11/10 1945, ”1945-års försvarsutredning: direktiv, alternativ, strategisk studie”, strategisk studie, rapport I, ”Sveriges militärpolitiska läge”, sid. 5. Studien finns även att läsa i en reviderad och censurerad utgåva från 1957 under namnet ”Öst och Väst och Vi”, utgiven av Norstedts förlag.

Standard