Behov av att etablera en nordisk stridsgrupp?

Det ryska intresset för Arktis har ökat markant åren efter kalla kriget. Detta grundar sig i flera skäl. Bl.a. är man intresserad av att kontrollera de energi- och mineralkällor som finns i den ryska ekonomiska zonen och som tillgängliggörs av klimatförändringarna. Den ryska staten intresserar sig även av att kontrollera de nya farlederna som öppnas upp när isarna smälter. Dessa farleder är attraktiva alternativ för många handels- och transportfartyg bort från de nu stora farlederna genom indiska oceanen mellan Europa och Asien. Det framstår allt troligare att Ryssland eftersträvar en s.k. A2AD-strategi i Barentsregion.[1][2]

Det finns även militära skäl för det ryska intresset av Arktis. Den kortaste vägen för robotar mellan Ryssland och Nordamerika går över Arktis. Den ryska Nordflottan är även förlagd på Kolahalvön.[3][4] Denna flotta är en av Rysslands viktigaste maktpolitiska instrument i Väst, då det är den enda flottan som inte är instängd. Övriga ryska flottor i väst är förlagda i Östersjön respektive Svarta havet. Båda dessa hav är instängda bakom NATO-länder. I Svarta havet har Ryssland förvisso lyckats säkra flottbaser i Medelhavet – genom Syrien – då de inte innehar några egna baser i regionen så är deras förmåga till operationer i Medelhavsregionen trots allt begränsade i ett inledningsskede. För att kunna nå framgång i en konflikt i Europa krävs det att Ryssland kan störa eller i alla fall hota nordamerikanska överskeppningsmöjligheter. Då Nordflottan som nämnt är den enda av Rysslands flottor i väst som inte är instängd är det den enda som kan nå öppet hav tillräckligt fort. Dess geografiska närhet till det strategiskt viktiga GIUK-gapet ökar även Nordflottans betydelse för Ryssland.[5]

Nordflottan innehåller även strategiska ubåtar, med kapacitet att leverera strategiska kärnvapenbestyckade robotar.[6] Detta gör Nordflottan till en viktig del i Rysslands s.k. Kärnvapentriad och andraslagsförmåga.

Bildresultat för russian arctic military

Rysslands militära upprustning i Arktis. Bilden lånad från Foreignpolicy.com

Även andra stater försöker etablera en närvaro i Arktis och det nordiska närområdet. Kina har börjat skaffa sig isbrytare i syfte att kunna nyttja de nya sjöfarlederna genom Arktis. Kina har även försökt etablera en flottbas på Grönland, men än så länge inte till stånd något avtal. Grönland jobbar för självständighet från Danmark[7], och ett grönländskt självstyre är inte helt otänkbart i en nära framtid. Det är inte orimligt att en självständig grönländsk regering accepterar kinesisk närvaro, och vi kan då se en kinesisk mer eller mindre permanent militär närvaro i det nordiska närområdet.[8]

USA:s militära och säkerhetspolitiska intresse för Arktis har i skuggan av den alltmer aggressiva naturen av rysk politik och upprustningen ökat, men det utgör fortfarande en nedprioriterad fråga för USA, som fokuserar resurser på andra områden.[9] Den amerikanska resurssplittringen, ökat fokus på Asien, samt president Donald Trumps isolationistiska ”America First”-politik gör att Europa i allt större utsträckning måste prioritera sitt eget försvar. Samtidigt har NATO – trots norska pådrivningar – inte prioriterat området. Under större delen av 1990- och 2000-talet uppfattades Norge som alarmistiskt när de belyste rysk militarisering av Arktisregionen. Precis som USA har NATO börjat fokusera mer på Arktisregionen efter den ryska invasionen av Ukraina 2014, men det är fortfarande underordnat andra regioner.[10]

För svensk del har Arktisregionen och norra Skandinavien varit nedprioriterat i säkerhetspolitiken, då det primära hotet har uppfattats komma österifrån och inte norrifrån. Detta har inneburit att svenskt försvar i huvudsak fokuserat på Östersjöregionen. För Sverige har Arktis och norra Skandinavien varit en sekundär krigsskådeplats. Detta kan jämföras med Norges historiskt sett svala intresse för Östersjöregionen. Norge har istället förlagt huvuddelen av sitt försvar i Nordnorge. Norge har dock, som en följd av NATO:s strategiska fokus på Östersjöregionen och Östeuropa, börjat fokusera allt mer på Östersjön och har idag ca 200 soldater stationerade i Litauen som en del av den tyska stridsgruppen som upprättats där inom ramen för NATO:s Enhanced Forward Presence (EFP), som uppstått efter den ryska invasionen av Ukraina.[11]

Foto: Försvarsmakten.

Ett ökat svenskt militärt och säkerhetspolitiskt är nödvändigt, såväl av politiska skäl som militära. Med hänsyn till den ryska aggressionspolitiken mot sina grannländer och offensiva upprustning i Arktisregionen måste risken för en väpnad konflikt i området anses ha ökat. Om Sveriges solidaritetsförklaring ska vara trovärdig måste vi inte bara kunna bidraga till vår östersjögrannars säkerhet, utan även våra nordiska grannar. En ökad svensk militär närvaro i norra Skandinavien (övre Norrland i svensk geografi) vore därför önskvärd för att öka vår trovärdighet som säkerhetspolitisk partner för våra nordiska länder. Det kommer även sända politiska signaler och höja tröskeln för en väpnad konflikt i regionen. Militärt är det också önskvärt att Sverige ökar sin närvaro i området då ett fritt GIUK-gap är nödvändigt för att Sverige ska kunna mottaga såväl militärt som humanitärt stöd vid en större kris[12]. Även om Sverige mot förmodan lyckas stå utanför en väpnad konflikt i regionen så kommer kontroll av regionen av en icke-vänligt sinnad makt att sätta Sverige i beroendeställning och öka vår sårbarhet för exempelvis avspärrningar västerut.

Sverige ledde den nordiska stridsgruppen (Nordic Battlegroup, NBG) 2008, 2011, samt 2015. Det var en enhet som ingick i Europeiska Unionens stridsgruppskoncept (European Battlegroups; EUBG), där medlemsstater ställde militära förband till unionens förfogande för att snabbt kunna sättas in i oroshärdar och konfliktzoner inom en radie av 600 mil från Bryssel (se karta).[13]

karta [14]

Sverige deltog utöver NBG 08, 11, och 15 även i den brittiskledda stridsgruppen Battlegroup 42 med stabsofficerare samt luftvärnsradarenheter, artillerilokaliseringsenheter, och CBRN-enhet.[15] Ingående i de svenskledda stridsgrupperna var även enheter EU-medlemmarna Finland, Irland, Kroatien, Estland, Lettland, och Litauen samt från Norge – som bekant inte är medlem av EU. Danmark är ett av få EU-länder som inte deltar i stridsgruppskonceptet.

En stridsgrupp definieras som en ”ett tillfälligt sammansatt förband för lösande av en specifik självständig uppgift”[16]. Det kan sträcka sig från ett kompanis storlek upp till brigader, eller större enheter.

För att öka säkerheten i Norra Skandinavien och Arktisregionen skulle Sverige kunna ta ledningen och tillsammans med de övriga nordiska länderna bygga en nordisk stridsgrupp, med fokus på att kunna genomföra insatser i arktiskt och subarktiskt klimat. Mallen för detta skulle kunna hämtas från NBG, men med särskild anpassning för stridsgruppens planerade operationsmiljö. Stridsgruppen skulle även kunna kompletteras med luft- och sjöstridskrafter.

De nordiska länderna har dock valt olika säkerhetslösningar. Norge, Danmark, och Island valde 1949 att gå med i NATO, medan Sverige och Finland valde att stå utanför NATO, även om båda länderna har ett nära samarbete med organisationen. Sverige och Finland valde även, likt Danmark, att gå med i EU. Danmark har dock valt att stå utanför EU:s militära samarbeten, medan Norge har ett nära militärt samarbete med EU och har bl.a. deltagit i NBG. Island har valt att ha ett begränsat försvar, beståendes av luftbevakning, specialförband, samt en bestyckad kustbevakning[17]. De olika lösningarna försvårar säkerhetspolitiska samarbeten, då detta leder till olika prioriteringar bland länderna. För att ta hänsyn till de olika säkerhetslösningarna inom respektive land skulle NORDEFCO – den nordiska samarbetsorganisationen för försvarsfrågor – utgöra en bra ram för stridsgruppen, och den skulle kunna organiseras inom ramen för NORDEFCO. Stridsgruppen skulle således bli fristående från såväl NATO som EU – men samtidigt organiseras på ett sådant sätt att den snabbt kan underställas organisationerna vid behov.

Svenska jägarsoldater övar strid i subarktiskt klimat. Bild: Försvarsmakten.

Man kan tänka sig att framförallt Sverige, Norge, och Finland är huvudsakliga bidragsgivare till stridsgruppen, men även Danmark och Island skulle kunna bidraga, då även de har intressen av ökad säkerhet i Arktisregionen. Island skulle kunna bidraga med civil personal, men framförallt stödja stridsgruppen med finansiella tillgångar och infrastruktur för övningar och insatser i regionen. Befälhavaren för gruppen skulle kunna rotera mellan de deltagande länderna.

Genom stridsgruppens etablerande skulle de nordiska länderna skapa en välbehövlig och snabbt gripbar militär förmåga i Arktisregionen för att möta eventuell rysk aggression. Den skulle även – likt EFP – skapa en snubbeltrådseffekt där en angripare vet att ett angrepp på ett nordiskt land är ett angrepp på samtliga nordiska länder. Detta skulle dels sända politiska signaler om inter-nordisk solidaritet, men också skapa en tröskeleffekt och försvåra för en angripare. Sverige skulle även signalera att vi tar vår solidaritetsförklaring på allvar och att vi är villiga att ställa upp för våra grannar i kris.

Men precis som allt annat kostar en sådan stridsgrupp resurser, och därför måste etablerandet av en nordisk stridsgrupp ske tillsammans med att Försvarsmakten tillförs mer resurser, såväl ekonomiska som materiella och personella. I19 skulle dock kunna utgöra den bas som den svenska delen av stridsgruppen byggs upp runt. Detta av de enkla skälen att I19 redan är specialister på strid i arktiskt klimat samt att infrastrukturen redan finns på plats.[17]

Allt gott!
//Victor

[1] FOI, ”Arktis under förändring – standardbilden utmanas”, 2016, sid. 23.

[2] Lars Wedin, Ett marint framtidsområde, i Vårt försvar #4 2017, sid. 12-13.

[3] Magnus Petersson, Nordområdet – Ett historiskt perspektiv, i Vårt försvar #4, 2017, sid. 9.

[4] FOI, ”Arktis under förändring – standardbilden utmanas”, 2016, sid. 23.

[5] Magnus Petersson, Nordområdet – Ett historiskt perspektiv, i Vårt försvar #4, 2017, sid. 9–10.

[6] FOI, ”Arktis under förändring – standardbilden utmanas”, 2016, sid. 23.

[7] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6569825

[8] Lars Wedin, Ett marint framtidsområde, i Vårt försvar #4 2017, sid. 13.

[9] FOI, ”Arktis under förändring – standardbilden utmanas”, 2016, sid. 28.

[10] Magnus Petersson, Nordområdet – Ett historiskt perspektiv, i Vårt försvar #4, 2017, sid. 10.

[11] Magnus Petersson, Nordområdet – Ett historiskt perspektiv, i Vårt försvar #4, 2017, sid. 10.