Militärhistoria

Lejonet från norr – Propagandaverktyget som blev nationell symbol

Lejonet är en svensk nationell symbol som återfinns i bland annat Sveriges riksvapen, i diverse adelsfamiljers heraldik, i några landskapssköldar, samt i diverse myndigheters vapensköldar. Lejonet är heraldiskt förknippat med mod och styrka samt kunglighet; lejonet brukas kallas för ”savannens konung”. För den svenska monarkins del är kanske lejonet främst förknippat med Gustaf II Adolf Vasa (1611 – 1632), även kallad för ”Lejonet från Norden”.

Stora_riksvapnet_-_Riksarkivet_Sverige

Det stora riksvapnet. Källa: Wikimedia.

”Lejonet från Norden” föds i samband med trettioåriga kriget (1618 – 1648). Sverige intervenerar i kriget officiellt 1630. Officiellt steg den svenska armén i land vid Peenemünde i norra Tyskland 1630 för att man ville förhindra den katolska kejsarstaten från att få tillgång till hamnar runt Östersjön och kunna etablera en permanent militär närvaro i det svenska närområdet. Man hävdade även att man skyddade protestantiska stater och städer undan katolsk expansion. Vad gäller det sistnämnda kan man flika in att det katolska Frankrike subventionerade den svenska krigsinsatsen mot den katolska stormaktsrivalen Österrike, vilket gör de religiösa argumentet något bristfälligt.

Attributed_to_Jacob_Hoefnagel_-_Gustavus_Adolphus,_King_of_Sweden_1611-1632_-_Google_Art_Project

Gustaf II Adolf Vasa (1594 – 1632), ”Lejonet från Norden”. Källa: Wikimedia.

Epitetet ”Lejonet från Norden” började spridas ut av det svenska propagandamaskineriet för att väcka stöd och sympati för den svenska krigsinsatsen, både inom landet som internationellt. Epitetet hade sin grund i en gammal sagolegend om att ”ett gyllene lejon skulle komma ur natten och besegra örnen”. Det gyllene lejonet skulle ”hjälpa de rättrogna i kampen mot ondskans imperium”. I det här sammanhanget ansågs således ondskans imperium vara det katolska Tysk-romerska riket, eller Heliga romerska riket av tysk nation som det officiellt kallades, (962 – 1806), och de rättrogna vara protestanterna och reformisterna i norra Tyskland och andra stater. Den svenska propagandamaskinen ville givetvis skapa kopplingar mellan Sverige och det gyllene lejonet; dessa kopplingar underlättades av det gula korset i den svenska flaggan (som använts officiellt sedan 1500-talet, och det blågula använts som färger för att symbolisera Sverige sedan 1275), Gustaf II Adolfs ljusa hår, samt den svenska arméns rykte om sig att uppvisa stort mod på slagfältet.

Denna sagolegend var i sig ingen ny saga eller skapad av svenskarna, utan lika gammal som kampen mellan katoliker och reformister (senare protestanter) i Tyskland (och övriga Europa) som pågått sedan senmedeltiden. Denna kamp kan i sig spåras tillbaka till kampen mellan Romarriket och dess fiender; Trettioåriga kriget kan kanske i viss mån ses som Europas slutgiltiga brytning med Rom, då Påvens och Roms makt över Europas kungar och furstar mer eller mindre slutgiltigt bröts för gott.

Redan innan Gustaf II Adolf steg i land i Peenemünde hade den gamla sagan väckts till liv med hjälp av det svenska propagandamaskineriet, via de många kontakter Sverige hade med de tyska staterna genom primärt handel men även genom andra samhällsutbyten. När sedan de svenska krigsframgångarna mot de katolska arméerna växte och blev allt fler kom legenden att spridas och få fäste bland såväl den tyska lokalbefolkningen som bland Europas adelsätter och makthavare. ”Lejonet ur midnatten” – ”der Löwe aus Mitternacht” – blev istället ”Lejonet från Norden” – ”der Löwe aus dem Norden”. Idag är den ursprungliga sagolegenden till stor del bortglömd, men den svenska propagandan om ”Lejonet från Norden” lever idag och associeras fortfarande till Gustaf II Adolf, som 1633 fick epitetet ”den store” tilldelat sig av Sveriges ståndsriksdag. Gustaf II Adolf är den ende svenske monark som fått det epitetet.

Vad gäller Tyskland så gav Gustaf II Adolfs, och hans kollegors och motståndares, härjningar starka efterverkningar i såväl kultur och politik som i den sociala utvecklingen. Tysklands befolkning minskade med mellan 25 till 40% som ett resultat av plundringar, mord, strider, sjukdomar, och svält. Totalt beräknas omkring åtta miljoner människor ha dödats (detta inkluderar såväl civila som militära förluster) som ett resultat av kriget. Den svenska armén på egen hand beräknas ha förstört över 2000 slott, 18,000 byar, och 1,500 städer. Politiskt fick bland annat den katolska ockupationen, och senare den svenska ockupationen, av det fattiga, reformistiska, och neutrala Brandenburg (den stat som i rakt nedstigande led senare skulle bli Preussen, och därefter Tyskland 1871) effekten att en stark militarism föddes i Brandenburg, och militärmakt kom att läggas högt i den politiska verktygslådan. Kulturellt märks de svenska härjningarna i Tyskland idag främst i ordspråk och talesätt; bland annat varnar tyska föräldrar sina olydiga barn för svensken. Gustaf II Adolfs valspråk under fälttåget; ”Gott mit uns” – ”Gud är med oss” – kom att leva vidare som den preussiska statens valspråk från 1701, och senare blev det den tyska arméns valspråk fram till 1962 då den västtyska försvarsmakten (Bundeswehr) bytte till de första orden i den tyska nationalsångens tredje vers: ”Einigkeit und Recht und Freiheit” – ”enighet och rättvisa och frihet”.

Stefan01

Stefan Löfvén. ”Der Lövén aus dem Norden”? Bildkälla: Socialdemokraterna.se

Lejonet från norr handlade alltså om den svenska statens försök att motivera sin intervention i en (på papperet) religiöst grundad och långtgående konflikt, med enorma konsekvenser för hela regionen och befolkningen. Lejonet från norr var en i grunden godhjärtad symbol som ställde sig på de svagas och rättroendes sida i en konflikt mot ondskans imperium (även om denna propagandabild inte fullt ut stämde överens med verkligheten). Denna tradition lever idag vidare i den svenska utrikespolitiken med svenska insatser bland annat i Mali, Afghanistan, samt en nyligen avslutad insats utanför Somalias kust. När nu Sverige beslutat sig för att skicka beväpnad personal för att stödja kurdiska Pershmergatrupper i kampen mot terrororganisationen IS (eller Daesh) vore det kanske inte helt fel att återuppliva den gamla propagandan med det godhjärtade lejonet från norr som ställer sig på de rättroendes sida i kampen mot ondskan?

Referenser och källor:
Denna text bygger till stor del på information ur följande:
Christopher Clark – ”Iron Kingdom – The Rise and Fall of Prussia, 1600 – 1947”
Lars Ericson Wolke – ”Svensk militärmakt – Strategi och operationer i svensk militärhistoria under 1500 år”
Lee Palmer Wandel – ”Voracious Idols & Violent Hands – Iconoclasm in Reformation Zurich, Strasbourg, and Basel”
Uwe von Klußmann – ”Der Löwe aus Mitternacht” – Der Spiegel Geschichte, 26/7, 2011.
”Population and the Thirty Years War” – HistoryLearningSite.co.uk, 2014.

Standard
Militärhistoria

Ardenneroffensiven – lärdomar och slutsatser

Det är nu, på dagen, 70 år sedan Tyskland inledde vad som blivit känt som Ardenneroffensiven, eller Die Wacht am Rhein (Väktaren vid Rhen), som operationen kallades för tyskarna, efter Max Schneckenburgers (1819 – 1849) patriotiska dikt. Dikten Die Wacht am Rhein hade varit väldigt populär under fransk-tyska kriget 1870-71 samt första världskriget 1914 – 1918, och dess användning i operationsnamnet speglar nazisternas aktiva och medvetna användning av nationalism i propaganda och försök att stärka såväl militär som civil motståndskraft.

Den tyska planen gick i stora drag ut på att återupprepa framgångarna från offensiven den tionde maj 1940, när man invaderat Frankrike och Beneluxländerna. Det övergripande målet var att erövra den belgiska hamnstaden Antwerpen, som utgjorde de allierades viktigaste hamn på västfronten. De tyska garnisonerna i Frankrike hade redan lyckats förstöra och sabotera hamnar, och övrig infrastruktur, i majoriteten av de franska hamnstäder som fallit i de allierades händer. Tyskarna höll även flera viktiga hamnar, så som Dunkerque och de brittiska kanalöarna. Detta, i kombination med de massiva allierade luftangreppen mot de franska järnvägsnäten innan landstigningen 1944, hade allvarligt försvårat de allierades underhåll och logistik på västfronten. Med Operation Market-Garden (17 – 25 september 1944) hade de allierade visserligen lyckats nå några av sina mål, men i överlag hade det slutat med en förlust. De allierade hade lyckats tränga i tyskockuperade Nederländerna, och höll några broar, men deras underhållssituation var allvarlig, och förmågan till större offensiver var i stort sett utslagen. De brittiska, kanadensiska och amerikanska trupper som befann sig i området hade lågt stridsvärde, var uttröttade av den snabba offensiven och intensiva strider som följt sedan landstigningen i Normandie 1944. De allierade förlitade sig på sitt operativa luftherravälde i området – majoriteten av de tyska jaktplanen var sysselsatta med att försvara det tyska luftrummet, och majoriteten av Luftwaffes attackflyg befann sig på Östfronten för att deltaga i striderna mot Sovjetunionen.

German_Wacht_Am_Rhein_Offensive_Plan

Den tyska anfallsplanen. Källa: Wikimedia.

Tyskarna hoppade på att, genom att erövra Antwerpen, allvarligt försvåra det allierade underhållsläget på Västfronten, skära av de allierade förband som befann sig i Nederländerna, samt erövra de broar som fallit i de allierades händer. De allierade förväntade sig inga större tyska offensiver i området, och därför hade man inte vidtagit några större försvarsåtgärder och istället påbörjat återhämtning av de förband som befann sig där. De allierade hade som målsättning att bygga upp inför en våroffensiv, där man skulle tränga in i Tyskland, erövra det ekonomiskt viktiga Ruhrområdet, och slutligen tränga fram mot huvudstaden Berlin. Denna målsättning grundade sig på tre felaktigheter:

  • Man underskattade den tyska krigsmaktens förmåga, särskilt på Västfronten, och man trodde tyskarnas förmåga till större offensiver var mer eller mindre utslagen. Vidare trodde man den tyska kampviljan mot västmakterna var låg. Detta byggde dels på arrogans, dels på bristande underrättelser.
  • Man underskattade även Sovjetunionens militära förmåga, och man räknade inte med att Röda armén skulle klara av att bryta igenom den tyska östfronten innan man hunnit göra samma sak i väst.
  • Man överskattade sin egna förmåga. Man förlitade sig helt och hållet på att luftstridskrafterna skulle kunna hålla fronten och hålla tyskarna under press.

Det tyska anfallet kom således halv sex på morgonen den sextonde december 1944. Den tyska ledningen hade valt det datumet då vädret var så dåligt att de allierade luftstridskrafterna inte kunde lyfta under de närmaste dygnen. Tyskarna besköt de allierade ställningarna med artilleri under 90 minuter, innan marktrupperna inledde anfallen. Tyskarna genomförde även en serie kommandooperationer som riktade sig mot viktiga mål bakom de allierade linjerna. Bland annat genomfördes en luftlandsättning med 800 soldater i syfte att erövra en serie viktiga knutpunkter. Tyskarna satte även upp ett särskilt förband, med endast engelsktalande tyskar, iklädda amerikanska uniformer, vars uppgift var att tränga in på standarddjupet av de allierades linjer och erövra en serie broar. Man misslyckades visserligen med uppgiften att erövra broarna, men spred ändå förvirring bland amerikanerna, genom att sprida felaktig information, sabotera försvarsinstallationer, plocka bort och ändra vägskyltar, samt sprida skräck genom sin blotta närvaro. Som motåtgärd placerade amerikanerna ut militärpolis vid viktiga punkter, och som förhörde alla som utgav sig för att vara amerikaner på allt som man ansåg vara amerikansk allmänbildning (Musse Piggs flickvän, basebollfakta, geografi, etc.), utan att detta nödvändigtvis var allmänkunskap, inte ens alltid bland de som ställe frågorna. Bland annat kvarhölls den amerikanska generalen Omar Bradley efter att ha svarat rätt på frågan om vad som var huvudstaden i Illinois (Springfield), då militärpolisen i fråga trodde det var Chicago. Trots dessa åtgärder fortsatte tyskarna lösa sin uppgift; även när de tillfångatagits och förhördes fortsatte de sprida desinformation.

Trots inledande framgångar, total överraskning, och höga allierade förluster körde tyskarna fast den nittonde, och den 23:e december hade vädret förbättrats så pass att de allierade flygstridskrafterna kunde lyfta, och genomföra stridsinsatser mot de tyska trupperna. Inledningsvis slog man mot de tyska försörjningslinjerna, och tvingade den tyska offensiven att helt avstanna.

Erasing_the_Bulge

En karta över händelseförloppet. Källa: Wikimedia.

Den nittonde december hade tyskarna misslyckats med sina övergripande mål, och istället kört fast framför de allierade linjerna. En del amerikanska förband fortsatte lösa sin försvarsuppgift trots att de tyska förbanden kringränt dem, vilket ledde till att tyskarna band upp trupper i dessa upprensningsaktioner. Exempelvis lyckades en amerikansk spaningspluton och några eldledare, som grupperats på en höjd varifrån en viktig väg kunde övervakas, fördröja den tyska offensiven i norr med 24 timmar, genom att beskjuta de tyska framryckningarna med indirekt eld. Detta var typiskt utmed den tyska offensiven; amerikanska förband grävde ner sig och försvarade sina ställningar så länge ammunitionen tillät det. Även tyskarna påverkades av det dåliga vädret, vilket bland annat ledde till trafikstockningar utmed de tyska anfallsriktningarna.

WAR & CONFLICT BOOK ERA:  WORLD WAR II/WAR IN THE WEST/THE LOW COUNTRIES

Den första januari 1945 tog tyskarna upp offensiven igen, och genomförde en serie luftangrepp mot allierade flygfält i området, i ett försök att kunna nå offensiva framgångar på marken igen. Även om man lyckades slå ut 465 allierade flygplan, så förlorade tyskarna 277 egna flygplan. Den tyska fortsättningsoffensiven ledde till att de allierade drog tillbaka sjunde arméns VI kår efter höga förluster, men i övrigt vanns inga större framgångar för tyskarna.

Under ardenneroffensiven begicks även folkrättsbrott, på båda sidor. Den kändaste är Malmedymassakern, som ägde rum den sjuttonde december 1944, då SS-soldater avrättade 80 stycken tillfångatagna amerikanska soldater ur 285th Field Artillery Observation Battalion. Den tyska befälhavaren, Joachim Pieper, och hans underordnade soldater och officerare dömdes vid Nürnbergrättegångarna till fängelse (43 dödsstraff delades ut, men ändrades senare till fängelse). Den första januari 1945 avrättades 60 tillfångatagna tyska soldater av amerikanska soldater i närheten av Chenogne, Belgien. Ingen dömdes för Chenognemassakern.

Ardenneroffensiven ledde inte till någon övergripande strategisk framgång för tyskarna i kriget, utan ledde snarare till att underlätta Sovjetunionens framträngning i Polen, då majoriteten av de tyska pansarförbanden omgrupperats till Västfronten. Den tyska östfronten kom även att nedprioriteras i förmån för västfronten, vad gällde tillförsel av ersättningsmanskap, materiel, och förnödenheter. Dock är det möjligt att det tyska anfallet fördröjde nederlaget, då de västallierade nu tvingades ompröva sig själva, och kom att agera mer försiktigt gentemot tyskarna under resten av kriget. Hade dock tyskarna istället prioriterat att försvara Östfronten hade nederlaget, och Berlins erövrande, kanske skjutits upp med några veckor, eller till och med månader. Det är möjligt att ett tyskt helhetsfokus på Östfronten hade lett till att de västallierade istället nått Berlin före Sovjetunionen, och skapat en annan geopolitisk situation i Europa, än den som kom att upplevas 1945 – 1990.

Hade den tyska offensiven lyckats, och tyskarna lyckats erövra Antwerpen samt de allierade förråden hade det stått tre allierade arméer avskurna och utan förnödenheter i Nederländerna. Även om de allierade hade lyckats återerövra Antwerpen, är det otänkbart att tyskarna hade låtit den falla intakt, och en obrukbar hamn hade för de allierade varit minst lika illa som en tyskkontrollerad sådan. De allierade hade, även om de lyckats rädda sina tre nederländska arméer, troligtvis haft svårt att bedriva försvarsoperationer så långt från närmaste funktionella djuphavshamn (närmaste hade varit Cherbourg, i Normandie), och hade varit omöjligt att bedriva offensiva operationer på västfronten. Hade de allierade i ett sådant läge varit villiga att retirera till en mer lättförsvarad plats, med bättre logistiska möjligheter hade tyskarna istället kunnat andas ut, förbereda ett starkare försvar på västfronten, samt dra tillbaka förband till Östfronten. Det hade dessutom varit en stor propagandaseger för tyskarna, och troligtvis stärkt kampviljan hos de tyska förbanden.

Att detta hade lett till något tyskt krigsavgörande är mer eller mindre otänkbart, däremot är det möjligt att det hade fördröjt kapitulationen med några månader. Men för Tyskland och dess högsta strategiska ledning var detta rationellt agerande, och man trodde detta kunde vända kriget till tyskarnas fördel. Dels trodde tyskarna på att deras ”Mirakelvapen” (Wunderwaffen) skulle kunna vända kriget när de blivit operativa i stor skala (exakt vilka vapen tyskarna hade under utveckling är inte helt känt, men såväl jetplan, tyngre stridsvagnar och robotar hade redan börjat producerats, och det finns även bevis för att Tyskland kommit långt inom utvecklingen av kärnkraft, men hur väl denna fungerade 1945 går endast att spekulera om), men dels, och kanske viktigare, var att man inte trodde att alliansen mellan de kapitalistiska västmakterna och det kommunistiska öst skulle hålla i längden. Man skulle visserligen få rätt, men detta skulle inte ske på allvar fören efter krigsslutet i september 1945, när Japan kapitulerat. Men tyskarna trodde att detta var förestående, och att västmakterna skulle förhandla fram ett fredsavtal med Tyskland hellre än att låta kommunismen och Sovjetunionen få ett starkt fäste i Europa. Nazisterna trodde att de behövdes för att hålla ”de bolsjevikiska bestarna borta”, som SS-chefen Heinrich Himmler (1900 – 1945) uttryckte det. Himmler sökte även förhandla fram en vapenvila med västmakterna 1945, via svenske greve Bernadotte, och såväl Himmler som den övriga nazistledningen trodde på allvar fram till maj 1945 (möjligtvis undantaget Hitler själv, vars tro på allvar började svikta efter den avbrutna motoffensiven i början av Slaget om Berlin) att alliansen mellan USA, Storbritannien och Sovjetunionen skulle kollapsa.

Detta är viktigt att förstå för att förstå den tyska strategin under krigsslutet. Man hoppades fördröja ett nederlag så länge att ”mirakelvapnen” skulle bli operativa i stor skala, och/eller Väst-Öst-alliansen skulle kollapsa, och ett fredsavtal med västmakterna skulle kunna förhandlas fram. Det var med andra ord en strategisk fördröjningsstrid.

Vilka lärdomar kan vi då dra av Ardenneroffensiven?

  • Den allierade övertron på sina egna luftstridskrafter, och tyngdpunkten på ett vapenslag, utsatte dem för stor fara när faktorer de inte kunde styra över inte tillät att detta vapensystem kunde nyttjas till sin största effekt. Tyskarna kunde således nå stora inledande framgångar då de identifierat detta systems största svaghetspunkt, och slå till i ett läge när detta var som svagast.
  • Bristande allierade underrättelser och en övertro på sin egen styrka ledde till att man underskattade sin motståndares förmåga att agera, vilket ledde till att man fattade en del avgörande beslut fel, även på högsta nivån. Hade man istället insett sina egna begränsningar och tyskarnas faktiska styrka till anfallsstrid hade man kunnat prioritera att förbereda ett försvar, istället för att fokusera på den kommande offensiven. Man misslyckades med andra ord från ledningens håll med att agera i närtid, utan man fokuserade på framtiden, och missade således det kortsiktiga perspektivet. Man feltolkade även den tyska strategin att fördröja ett nederlag in i det sista; man hade dock rätt i att tyskarna prioriterade Sovjetunionen som huvudsaklig antagonist.
  • Bristande allierade underrättelser gjorde att man missade att tyskarna framgrupperade förband och vidtog offensiva åtgärder. De underrättelser man faktiskt hade feltolkades, vilket gjorde att varningssignalerna gick ledningen förbi. Detta skapade den överraskningseffekt som tyskarna behövde för sina framgångar.
  • Tyskarnas lyckade förstörelse och envisa försvar av franska Atlant- och Kanalhamnar gav tyskarna en strategisk och långsiktig fördel, då de allierade i slutet av 1944 inte kunde genomföra omfattande offensiva operationer, och således avsluta kriget inom den avsatta tidsramen.
  • Vikten av sega försvarsstrider och förbandens stridsmoral. Som redan nämnts kontrollerade tyskarna i slutet av 1944 (och ända fram till krigsslutet) viktiga hamnar i Frankrike. Detta var resultatet av förband med hög stridsmoral, och sega försvarsstrider. Tyskarna drabbades av detta problem, om än på mer taktisk och operativ nivå, under offensiven vintern 1944/1945. Då de allierades förband grävde ner sig och envist försvarade sina ställningar, tvingades tyskarna avdela personal för att bryta dessa ställningar, vilket ledde till att tyskarna körde fast och offensiven tvingades avbrytas.
  • Vädret. Vädret var visserligen en faktor för tyskarna, och offensiven hade aldrig kunnat nå de inledande framgångar som den gjorde om det inte vore för det dåliga vädret som band allierat flyg på marken. Men vädret påverkade även tyskarna negativt, då det gjorde vissa vägar oframkomliga, ledde till fordons- och materielhaverier, samt orsakade trafikstockningar. Detta skapade logistiska problem för de tyska förbanden, och vare sig förband eller förnödenheter kunde föras fram i den takt de behövdes för att hålla den hastighet offensiven krävde. Detta, i kombination med det sega amerikanska motståndet, ledde till att tyskarna bands upp, och gav de allierade tid att förstå vad som hände och reagera. Det tog ifrån tyskarnas deras största och viktiga framgångsfaktor: överraskningseffekten.

Allt gott!
//Victor

Standard
Krigsvetenskap, Säkerhetspolitik

Krigföringens fyra nivåer

Detta inlägg avser behandla krigföringens fyra nivåer. Detta är kanske grundläggande och enkelt för mina mer insatta läsare, men i syfte att underlätta för de läsare som inte är fullt så insatta i krigets vetenskap, så avser jag här reda ut ett antal viktiga nyckelbegrepp.

Det är vanligt att folk idag kastar sig omkring med diverse olika begrepp, utan att ha full förståelse för dess faktiska innebörd. Två typexempel på sådant är begreppen strategi och taktik, som gärna används som synonymer. Att påstå att de är varandras motsatser är också en direkt felaktighet. Däremot är de (oftast) direkt beroende av varandra.

Detta inlägg avser alltså utreda krigföringens fyra nivåer; det vill säga strategisk, operativ, taktisk, och stridsteknisk. För att förstå dessa måste man tänka sig ett trattperspektiv, där den strategiska nivån hamnar i toppen, för att sedan koka ner i den stridstekniska nivån, via den operativa och den taktiska nivån. Samtliga av dessa nivåer är mer eller mindre direkt beroende av varandra, i såväl ett top-down– som ett bottom-up-perspektiv. Det vill säga att nivån ovanför påverkar nivån under, och nivån ovanför är också beroende av vad som händer i den undre nivån. Mer om detta senare. Den multidimensionella krigföringen kommer avhandlas mer i detalj i ett framtida inlägg, men kommer ändå kunna skymtas i bakgrunden av detta inlägg.Krigetsnivåer

Vi kan inleda med den strategiska nivån. Det är på denna nivå som de mer långsiktiga och övergripande målen fastställs. Den strategiska nivån är i sin tur indelad i flera undernivåer, där den översta är den så kallade storstrategiska, eller grand strategy-nivån. Det är här politisk, ekonomisk, diplomatisk, militär, och så vidare, strategi sammanfogas till en enda. Det är här staten (eller vilken aktör vi nu fokuserar på) bestämmer sina mer långtgående mål, vad de nu må vara. Nästa steg i den strategiska nivån blir den militära strategin (eller ekonomisk, politisk, med mera, detta kommer utvecklas mer när jag skriver om den multidimensionella krigföringen), och där militärens övergripande strategiska mål fastställs, och de mer långtgående militära planerna beslutas.

Vi kan ta en fiktiv konflikt mellan Stormakt A och Stormakt B som ett exempel här. Konflikten handlar om en ö kontrollerad av Stormakt A, och stormakt B:s storstrategiska mål kräver att denna ö kontrolleras av B, och framförallt att A ej kontrollerar ön. I syfte att erövra ön önskar B militärt kontrollera ön, och för att uppnå detta krävs att B kan upprätta ett brohuvud på ön, för att kunna driva bort A:s militära förband, och placera egna förband på ön. För att nå framgång krävs det att B har luft- och sjöherravälde kring ön, för att lyckas genomföra en framgångsrik landstigning. För att uppnå detta herravälde krävs det att det genomförs en serie operationer, och detta leder oss osökt in på nästa nivå i tratten:

Den operativa nivån är den nivå där strategin mer eller mindre omsätts i praktik. Det vill säga det är här som de militära cheferna planlägger hur de ska gå tillväga för att nå de strategiska målen. Den operativa nivån brukas generellt sett delas in i två nivåer: den strategisk-operativa samt den taktiskt-operativa. Vissa brukar även tala om den rent operativa nivån också, som ett mellanläge mellan dessa. Exakt var gränsen mellan dessa nivåer går är otydlig, men kan rent förenklat förklaras som att den förstnämnda är den nivå där operationer syftandes till att erövra strategiskt viktiga mål genomförs (exempelvis områden för att möjliggöra baseringsmöjligheter för att kunna slå mot motståndarens försörjningslinjer), och den taktiskt-operativa nivån syftar till att erövra mål viktiga för att uppnå framgång för operationen (exempelvis flodövergångar, nyckelinfrastruktur för försörjning, etc.).

I syfte att kunna inleda framgångsrika operationer mot ön i syfte att erövra sjö- och luftherraväldet kring ön krävs det att B har baseringsmöjligheter för sina stridskrafter i närheten, samt kan föra in förnödenheter, förstärkningar, etc. Detta leder till att B måste erövra en region kontrollerad av Konungariket Småstat. Då B inte litar helt på Småstats neutralitet så beslutar man sig för att med militära medel snabbt ta kontroll över regionen man behöver för baseringsmöjligheter gentemot A. B lyckas erövra den eftersträvade regionen, och grupperar flyg- och sjöstridskrafter för att inleda operationer syftandes till att säkra herraväldet kring runt ön. Efter några månader har B lyckats nedkämpa A:s stridskrafter till en nivå som känns trygg. B genomför således en landstigningsoperation för att erövra ön. Detta var den strategiskt-operativa nivån. B luftlandsätter även trupp för att erövra en serie broar som krävs för att kunna fortsätta utbrytningen från det upprättade brohuvudet, samt för att hindra att A kan föra fram förstärkningar till landstigningsområdet. Detta är alltså den taktiskt-operativa nivån.

Vi halkar nu in på den taktiska nivån. Det är här enskilda förbands och enheters uppträdande, rörelser, gruppering, formeringar, etc., fastställs samt hur förmågor, stridsmedel och system ska användas för att nå framgång. Denna nivå sträcker sig från arméer ner till enskilda plutoner och grupper på fältet. En vanlig definition som belyser skillnaden mellan strategi och taktik är ”strategi är konsten att vinna ett krig, taktik är konsten att vinna ett slag”.

För att fortsätta på det påbörjade exemplet mellan stormakt A och B så kan vi låtsas att de förband som fått i uppgift att erövra de tidigare exemplifierade broarna är av brigads storlek. Under sig lyder fem fallskärmsjägarbataljoner, och brigaden ska erövra fyra broar. Brigadchefen avdelar en bataljon per bro, håller en i reserv, samt beslutar att landsätta dessa på ett fält fyra kilometer bort. Chefen över första fallskärmsjägarbataljonen beslutar att anfalla med första kompaniet i täten, i skydd av mörkret, till fots, och genom snårig terräng. Chefen första kompaniets första pluton ger chefen första grupp order att ta en kulle strax norr om broarna, i syfte att understödja plutonens och kompaniets vidare framryckning. Detta leder oss in till krigföringens lägsta nivå:

Nämligen den stridstekniska nivån. Det är på denna nivå som bataljoners, kompaniers, plutoners, gruppers, och soldaters agerande ligger på. Här drillas hur enheter och soldater ska agera, hur materielen skall nyttjas samt vilka framryckningsformer som ska väljas för att nå framgång i olika situationer. Stridstekniskt, och i viss mån även taktiskt, brukar man tala om tre grundprinciper: eld, rörelse, skydd. Dessa tre är beroende av varandra, där oftast tyngdpunkten läggs på två av dessa; exempelvis eld och rörelse, som utgör grunden för rörlig krigföring, och där skyddsförmågan uppnås av dessa två gemensamt, eller eld och skydd, vilket är grunden för statisk försvarsstrid.

När så första gruppen anfaller kullen de har fått order att ta, väljer den väldrillade gruppchefen att anfalla på linje, växelvis mellan omgångarna, med en kulspruta i varje omgång, i syfte att uppnå ständig eld och rörelse. När striderna börjar, slänger sig en soldat bakom en sten, varifrån skydd kan uppnås. Detta är alltså krigföringens lägsta nivå.

Man brukar även tala om induktion, eller bottom up, samt deduktion, eller top down, vid planering och genomförande av insatser. Dessa två är inte motsatser eller olika metoder, utan de förhåller sig till varandra, hela vägen från den stridstekniska till den strategiska nivån.Krigetsnivåer2

Varje nivå ovanför påverkar den undre i form av målsättningar, vissa begränsningar (till exempel tider, insatsregler, folkrätt, etc.), resurser (tilldelningen av förband), etc., som den undre nivån måste förhålla sig till vid sitt genomförande. Exempelvis, som exemplet ovan visat, baserar sig den operativa planeringen för Stormakt B:s stridskrafter på den strategiska målsättningen att driva bort A:s förband från ön. Har även B:s strategiska ledning satt begränsningar, så som att eld endast får öppnas efter att A skjutit först, eller att Småstats neutralitet inte får kränkas, måste B:s operativa planering förhålla sig till detta. Att B:s operativa ledning tilldelar en luftlandsättningsbrigad med fem bataljoner för att erövra de fyra broarna är en begränsning som sedan den taktiske chefen, ansvarig för broarnas erövrande måste förhålla sig till. Målet att erövra Bro 1 ges till första bataljonen, som sedan ger anfallsuppgiften till sitt första kompani, med order att anfalla genom snårig terräng och till fots, vilket i sin tur blir begränsningar för kompani- respektive plutonchefen att förhålla sig till vid planering och genomförande av insatsen. Plutonchefen bedömer att plutonen behöver eldunderstöd från kullen strax norr om bron, i syfte att uppnå eld och skydd för kompaniets framryckning mot bron, och denna uppgift ges till chefen första grupp, och blir då en faktor uppifrån som gruppen måste förhålla sig till. Detta är alltså vad som kallas för deduktion, eller top down-perspektivet.

Induktion handlar då om faktorer som påverkar underifrån, och som den övre nivån inte direkt kan påverka. Exempelvis motståndarens förband, egna behov, väder, terräng, etc. Motståndarens förband och egna behov kan påverkas, men inte styras, medan faktorer som väder och terräng måste istället anpassas till. I syfte att kunna ta kontroll över ön, och genomföra landstigningen som beordrats framgångsrikt, bedöms det att det behövs luft- och fartygsunderstöd, för att begränsa motståndarens förmåga till eld, rörelse, och skydd. Den strategiska ledningen bedömer att för att operationen ska lyckas kommer det alltså behövas luft- och sjöherravälde i området. För att uppnå detta söker man baseringsmöjligheter, och man angriper då Småstat, som innehar goda baseringsmöjligheter. När sedan ön skall angripas inser man att vädret är för dåligt, varpå invasionen måste skjutas upp. Detta är alltså induktion, eller bottom up-perspektivet.

Här har jag av pedagogiska skäl givetvis fått förenkla något ganska komplext, och det är inte alltid det enklaste att peka på exakt var en nivå slutar, och nästa börja, men detta har förhoppningsvis gett ett hum om vad som är vad.

Allt gott!

//Victor

Mer läsning:

  • Insatsledning, Bertil Brehmer, Försvarshögskolan, 2013
  • Command in War, Martin van Creveld, Harvard University Press, 1985
  • Krigföring – Från Austerlitz till Bagdad. Marco Smedberg, Försvarshögskolan och Historiska Media, 2004
Standard
Övrigt

Avsiktsförklaring

Denna blogg ska förhoppningsvis leverera mina perspektiv på den säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen i det svenska närområdet, samt till viss del även på global nivå. Bloggen kommer även avhandla militärhistoria, då det är mitt specialämne.

Jag kommer att fokusera på den breda säkerhetspolitiska utvecklingen, och fokusera på breda frågor; det vill säga inte bara militär vapenmakt, utan övriga frågor på såväl den multidimensionella krigföringen (så kallad PMESII; Political, Military, Economic, Social, Infrastructure, (and) Information), som övriga säkerhetshot, så som epidemier, social oro, klimathot, terrorism, etc. Även den politiska situationen här hemma i Sverige kommer att diskuteras. Med andra ord kommer ett ganska brett spektra av frågor att diskuteras, beroende på vad som är aktuellt och vad som känns viktigt att kommenteras.

Militärhistoria kommer även vara ett ämne på bloggen, då detta är mitt akademiska huvudämne. Militärhistoria är ju även det ett brett ämne, men kan sammanfattas som ”historia ur ett militärt perspektiv”, det vill säga samhällsutveckling ur ett militärt perspektiv. Mitt specialintresse är andra världskriget, samt strategisk tänkande och säkerhetspolitik runt Östersjön från 1523. Det är givetvis ett stort ämne, men det skiljer sig inte nämnvärt ur ett historiskt perspektiv, men tyngdpunkten har för mig hamnat kring 1939 – 1991, det vill säga andra världskriget samt kalla kriget. Jag håller i nuläget på att (förhoppningsvis) avsluta en uppsats om de lärdomar som den svenska försvarsstaben drog av andra världskriget inför uppbyggnaden av det som kom att bli det kalla krigets totalförsvar. Jag håller även på att förbereda inför en uppsats vid Uppsala Universitet om Sveriges militära relationer gentemot Östblocket, med tyngdpunkt på DDR, under kalla kriget.

Jag hoppas kunna bidraga med perspektiv och infallsvinklar, kanske främst historiska sådana, på den nu rådande säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen. Jag ser fram emot intressanta kommentarer och perspektiv från er läsare också, och förhoppningsvis kan jag i slutändan bidraga till att skapa någon form av debatt.

Standard