Försvarspolitik, Militärhistoria, Säkerhetspolitik

Europas eviga freder

Tre gånger har den europeiska kontinenten hamnat i lägen där krig var otänkbart. I åtminstone två av dessa fall har denna eviga fred förbytts i två av historiens blodigaste krig.

”Den första eviga freden” inträffade 1871. Det vill säga efter fransk-tyska kriget (1870 – 1871). Kriget var det slutgiltiga steget i enandet av de tyska staterna, och användes av den preussiske politikern och statsmannen Otto von Bismarck (1815 – 1898) för att få samtliga tyska stater att förena sig under gemensam flagg med de övriga tyska staterna som redan tidigare ingått i det preussiskledda Nordtyska förbundet. Förbundet var en union mellan de nordtyska staterna lett av Preussen som närmast kan liknas vid dagens EU. Medlemsstaterna hade avskaffat tullarna mellan sig, delade postväsende, pass, och så vidare, samt även försvars- och utrikespolitik. Varje stat hade förvisso sin egna försvarsstyrkor (en tradition som kom att kvarstå efter enandet av det Tyska riket 1871 och kvarstå fram tills Wehrmachts bildande 1935) men de lydde strategiskt under den preussiska generalstaben. Bildandet av det nordtyska förbundet föranledde ett angrepp från Frankrike, som fruktade styrkan av ett enat Tyskland. Med det franska angreppet, och framförallt de nordtyska krigsframgångWernerproklaarna, tvingades de tidigare motvilliga sydtyska staterna att inse att deras säkerhet endast kunde garanteras av samarbete med sina nordtyska grannar (fyra år tidigare, 1866, hade den preussiska armén effektivt besegrat den andra stormakten i närområdet; Österrike, på bara sju veckor). På så sätt hade Preussen lyckats bli vad som inom statsvetenskapen kallas för en regional hegemon. Detta var således en kortfattad historik över Tysklands enande 1871. Det var givetvis en massa andra faktorer som spelade roll, och detta skulle kräva ett eget inlägg för att redogöra för fullt ut.

Hur som helst. 1871 inträffade ”den första eviga freden”. Med slutet på det fransk-tyska kriget hade en känsla av fred etablerat sig. Länge hade Centraleuropa varit politiskt och ekonomiskt fragmenterat, och varit ett slagfält, såväl militärt som politiskt, för Europas stormakter. Med dess enande hade den gamla dualismen mellan inledningsvis Österrike och Frankrike, och senare även Preussen, lösts. Den andra industriella revolutionen tog fart, och ekonomin blomstrade på den europeiska kontinenten. Teknologin ledde till att samhällen elektrifierades allt mer, och med löpandebandtekniken kunde varor massproduceras i ordets moderna mening. Utvecklandet av bilar, utbyggnad av järnvägar och telegrafnäten band ihop folk och stater på ett sätt man aldrig tidigare skådat i människans historia. Ökade kommunikationer och ökad frihandel ledde till en ökad interdependens mellan stater. Den parlamentariska demokratin, om än inte vår moderna tolkning, spred sig i Europa, och samhällen omfamnade dess liberala principer. Allmän rösträtt etablerade sig, och socialdemokratiska partier växte sig starka. Sociala och politiska orättvisor bekämpades i allt större omfattning än tidigare med att välfärdsstatens principer fick fäste i Europas samhällen. Krig kändes allt mer avlägset, och snart framstod de som en omöjlighet. Europas militärer riktade in sig på att bekämpa uppror i sina kolonier och upprätthålla internationell ordning. Mellanstatliga krig på kontinenten framstod som allt mer verklighetsfrånvänt, och de största hoten ansåg man komma från nationalistiska, socialistiska, och anarkistiska revolutionära rörelser samt från terrorister och organiserad brottslighet.

Men, i augusti 1914 bröt det stora krig som senare skulle bli känt som det första världskriget ut mellan Europas stater. Krigets exakta orsaker debatteras än idag, men dess direkta orsak var att Österrike-Ungerns tronarvinge Franz-Ferdinand mördades i ett attentat utfört av serbiska nationalister under ett besök i Sarajevo. Österrike invaderade således Serbien, med stöd av Tyskland. Serbien var i sin tur allierat med Ryssland, som ingick i en antitysk allians med Frankrike och Storbritannien. Tyskland mobiliserRoyal_Irish_Rifles_ration_party_Somme_July_1916ade snabbt och marscherade in i Frankrike och Ryssland. Det första världskriget var ett faktum. Det tyska agerandet tros bero på att man från tyskt håll fruktade den fransk-ryska alliansen, vars syfte var att begränsa eventuell tysk aggression och skapats efter kriget 1870. Tyskland fruktade den ömsesidiga rysk-franska militära upprustningen, som man ansåg var av offensiv natur, och att man skulle hamna på efterkälken i en upprustning. Tyskland styrdes vid den här tiden av socialdemokraterna, som bland annat förespråkade global nedrustning. Den tyska ledningen ansåg att kriget skulle utkämpas, och vinnas, snabbt. På så sätt kunde man tvinga Ryssland och Frankrike till nedrustning, och även själv rusta ner. Med krigsutbrottet 1914 var ”den första eviga freden” över, och 43 år av europeisk fred upphörde.

Men denna period av fred är i mångt och mycket en myt. Det var förvisso lugnt mellan Europas stormakter, och inga konflikter bröt ut i öppna våldsamheter mellan staterna. Men på Balkan utkämpades ett antal krig mellan Ottomanska riket, Serbien, Grekland, och Bulgarien, 1876 – 1878, 1885, 1897, samt 1911 – 1913. Men dessa var förvisso inget som påverkade de central- och västeuropeiska makthavarna, eller dess medborgare, i deras syn på den eviga freden.

Första världskriget ledde till stora förluster såväl militärt som politiskt, ekonomiskt, och socialt. I mångas ögon var första världskriget ”kriget som skulle avsluta alla krig”. Efter kriget bildades mellanstatliga organisationer, framförallt Nationernas Förbund (NF), syftandes till att bevara internationell ordning, upprätthålla liberal demokrati och internationell rätt, samt underlätta dialog mellan stater. Man skulle förhindra att nya krig bröt ut. I Europa infördes rustningsbegränsningar, och dess stater vände återigen sina blickar utåt, mot Afrika, Asien, och Mellanöstern, för att där verka för att bevara fred och stabilitet.

Med den massiva förstörelse och stora antalet dödade och skadade som kriget fört med sig trodde ingen europeisk stormakt att ett nytt krig skulle bryta ut. Detta förstärktes av de införda rustningsbegränsningarna och att Europas mer totalitära stater (Tyskland, Italien, och Sovjetunionen) alla ansågs befinna sig på en låg nivå. Vidare fortsatte de europeiska samhällena att närma sig varandra genom utbyggda kommunikationer, ökad handel, och förbättrad teknologi. I Sverige fördes en nedrustningslinje av framförallt det socialdemokratiska och de liberala partierna. Resonemanget grundade sig dels i de ovan nämnda punkterna, dels i att ärkefienden Ryssland (sedan 1922 Sovjetunionen) ansågs militärt svagt, saknade tillräckligt starka sjöstridskrafter i Östersjön (den svenska Flottan var under Mellankrigstiden troligtvis starkaste vapengrenen, och vida överlägsen dess sovjetiska motsvarighet) och saknade hamnar i Östersjön (enda Östersjöhamnen fanns i Leningrad, nuvarande St. Petersburg). Med Finlands, Polens, och Baltstaternas självständighet ansåg man att en sovjetisk invasion av Sverige endast kunde komma över havet, och skulle effektivt kunna stoppas där. Skulle en sovjetisk invasionsstyrka ändå lyckas komma i land räknade man med stöd från det internationella samfundet, i linje med principen om kollektiv säkerhet som förespråkades av de liberala västmakterna.

Åren efter första världskriget skulle bli ”den andra eviga freden” i Europas historia. Denna ”eviga fred” var dock inte oproblematisk. Likt 1871 – 1914 utkämpades ett antal krig och väpnade konflikter i Europa. 1918 – 1919 samt 1919 – 1921 råkade Ryssland/Sovjetunionen i konflikt med det nyligen självständiga Polen. Polen och Litauen utkämpade ett kortare krig mot varandra 1920. Turkiet och Grekland utkämpade ett krig 1919 – 1922, och så även Italien och Albanien 1920. Detta var bara ett axplock av väpnade konflikter i Europa 1919 – 1939, och jag har endast tagit med mellanstatliga konflikter, och utelämnat självständighetskrig, inbördeskrig, uppror, och så vidare. För en mer eller mindre komplett lista, se Wikipedia.

Med Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet (NSDAP) och Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland i januari 1933 förändrades dock säkerhetsläget, och Tyskland inledde en öppen, massiv militär upprustning 1935 (Tyskland hade rustat i det dolda i samarbete med bland annat Sovjetunionen, men även med Sverige och andra stater, redan innan maktövertagandet 1933). Därefter inleddes en allt mer aggressiv politik mot såväl den inhemska befolkningen (oppositionella – främst socialdemokrater, liberaler, och kommunister, samt ”främmande/svaga raselement” – judar, romer, homosexuella, handikappade, osv.) som mot grannländerna. Den sjunde mars 1936 marscherade tyska trupper in i det demilitariserade, och för Tyskland ekonomiskt viktiga, Rhenlandet (gränsområdet mot Belgien/Frankrike). Ett år senare annekterades Österrike, och därpå Sudetlandet i Tjeckoslovakien. 1939 annekterades Tjeckien och Slovakien blev en mer eller mindre självständig satellitstat åt Tyskland. Första september 1939 invaderade Tyskland Polen, och den tredje september samma år var det nya storkriget ett faktum när Storbritannien och Frankrike, med allierade, förklarade Tyskland krig. För svensk del kom kriget in på bakgården den trettionde november 1939 då Sovjetunionen, efter att ha annekterat Baltstaterna, angrep Finland, samt igen den nionde april 1940 då Tyskland besatte Danmark och Norge, och återigen under slutstriderna i Finland och Nordnorge 1944 – 1945. För svensk del hade man i försvarsplaneringen i första hand fruktat en blockadsituation likt den som rått 1914 – 1918, då Sverige haft allvarliga folkförsörjningsproblem. Det var i första hand detta man rustat mot under hela Mellankrigstiden, och det som statsminister Per-Albin Hansson syftade med att Sveriges ”beredskap är god”.

standard

Den naivitet som funnits under ”den första eviga freden” fanns dock inte med i bilden på samma sätt i slutet av 1930-talet, som den funnits där under 1910-talet. Bland annat hade Socialdemokraternas förespråkat den så kallade ”Elasticitetsprincipen” i de försvarspolitiska debatter som ägde rum under Mellankrigstiden. Krigsmakten kunde, utifrån rådande säkerhetspolitiska och nationalekonomiska läge, rustas ner, dock med kravet att kunna återta en tillräcklig förmåga vid ett förändrat omvärldsläge. Detta utmynnade bland annat i Försvarsbeslutet 1936 som var en kvalitativ och kvantitativ upprustning av Krigsmakten. Problematiskt var dock att detta beslutet togs, med facit i hand, för sent, och den svenska Krigsmakten fick snabbutbildas efter krigsutbrottet till höga kostnader. Inte fören 1943/44 hade Krigsmakten uppnått en avskräckande effekt och innehade en kvalitativt och kvantitativt god nivå, även ur internationell synpunkt. Detta var, med facit i hand, alldeles för sent. Tanken var att en nedrustning skulle ske igen efter att kriget avslutats i Europa, i enlighet med elasticitetsprincipen. Men på grund av de ökade spänningarna som rådde mellan öst och väst kunde en sådan nedrustning inte motiveras, med tjugo- och trettiotalens försvarspolitiska debatter i färskt minne.Through flak and over the destruction created by preceding waves of bombers, these 15th Air Force B-24s leave Ploesti, Rumania, after one of the long series of attacks against the No. 1 oil target in Europe. (U.S. Air Force photo)

Under hela kalla kriget kom såväl Öst- som Västeuropa att mer eller mindre präglas av en medvetenhet att ett nytt krig skulle kunna bryta ut, och samtliga sidor rustade upp. Även Sverige. Ingen ville återskapa misstagen som gjorts under de eviga frederna 1871 – 1914 och 1919 – 1939. Förvisso genomfördes stabiliserande fredsinsatser, ofta men inte alltid under FN-flagg, i Afrika, Mellanöstern, och Asien. Dock inte i samma utsträckning som tidigare, och de gamla kolonialmakterna tappade sina forna kolonier, även om många av dessa mer eller mindre kom att ingå i reformerade imperiekonstruktioner i form av samvälden, etc.

”Den tredje eviga freden” skulle bryta ut den tjugofemte december 1991 med Sovjetunionens officiella upplösning. Berlinmuren hade fallit tre år tidigare, och Tyskland var under återförening. Den Europeiska Unionen växte sig starkare, och de forna öststaterna integrerades allt mer i det internationella samfundet. De anammande liberal, parlamentarisk demokrati, frihandel, slöt upp bakom internationell rätt, ansökte om medlemskap och antogs i mellanstatliga organisationer som EU och NATO. Liberalismen tycktes ha segrat. Statsvetaren Francis Fukuyama gick så långt att han 1989 deklarerade ”historiens slut”. Liberalismen hade segrat, och med den även den liberala fredsteorin. Om bara alla stater blev demokratiska, förhöll sig till internationell rätt, och samarbetade skulle de slutligen bli så samberoende av varandra och integrerade att de aldrig skulle ha skäl att gå i krig med varandra. Detta samarbete, menar förespråkare av liberal IR-teori, ligger i alla staters naturliga och grundläggande intresse för att säkerställa sin egna överlevnad.FallWall

”Den tredje eviga freden” ledde till en massiv nedrustning hos i princip samtliga europeiska stater, såväl i öst som i väst. Med principer som kollektiv säkerhet, som det internationella samfundet försökt bevisa fungerade i och med Kuwaitkrigets utbrott i augusti 1990, och internationell rätt skulle man kunna räkna med stöd om något gick snett. Men vad skulle kunna gå snett? Den eviga freden hade ju återigen inträffat, och Europa var ”säkrare än på länge” .

Denna myt av europeisk säkerhet kan dock ifrågasättas då, precis som 1871 – 1914 och 1919 – 1939, ett antal väpnade konflikter utkämpades på kontinenten. Återigen på Balkan, med Jugoslaviska inbördeskriget och de konflikter som följde därpå under perioden 1991 – 1999.

Efter terrorattackerna mot USA den elfte september 2001 kom mer eller mindre hela Europa att rikta om sina militära styrkor från så kallade invasions- till insatsförsvar. Tanken var att man nu skulle bedriva freds- och stabilitetsinsatser i Afrika, Mellanöstern, och Asien. Detta var något som kändes nytt och fräscht. Man kunde nu rusta ner kalla krigets massarméer i förmån för kollektivt försvar och spridandet av internationell rätt och demokrati till andra världsdelar. Med den ryska invasionen av Georgien 2008 började vissa undra över om detta var rätt steg att gå, och med annekteringen av Krim i mars 2014, och efterföljande fortsatt militär aggression mot främst Ukraina (men även mot andra stater, om än i annan form) har den tredje eviga freden öppet börjat ifrågasättas. Den är förvisso inte officiellt över än, och vi får hoppas den håller i sig. Som vi sett har konflikter och krig i Europas periferier ännu inte stört den eviga freden. Men har vi också lärt oss rätt läxor av historien är det att de eviga frederna aldrig varar för evigt, och vaksamhet är trygghetens pris.

Allt gott!
//Victor

A man with a Russian flag greets armed men in military fatigues blocking access to a Ukrainian border guards base not far from the village of Perevalne near Simferopol on March 3, 2014. About 1,000 armed men surrounded the base of the 36th detached brigade of the Ukrainian Navy's coastal guards since yesterday in a tense standoff in the flashpoint Crimea peninsula. Russian troops and military planes were flowing into Crimea today in violation of accords between the two countries, Ukrainian border guards said. AFP PHOTO / ALEXANDER NEMENOV (Photo credit should read ALEXANDER NEMENOV/AFP/Getty Images)

Tillägg: Se gärna SVT:s dokumentär ”Vad hände med försvaret?” från i år (2015).

Referenser och källor:
Denna text bygger till stor del på information ur följande:
Böhme, Klaus-Richard – Huvuddragen i svensk försvarspolitik 1925 – 1945, i ”Neutralitet och försvar – Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809 – 1985” av Hugemark, Bo, (red.), 1986, Vekerum: Militärhistoriska Förlaget
Christopher Clark – ”Iron Kingdom – The Rise and Fall of Prussia, 1600 – 1947”, 2006, Cambridge: Harvard University Press
Christopher Clark – ”The Sleepwalkers – How Europe Went to War in 1914”, 2012, New York: Penguin Books
Hew Strachan – ”The First World War”, 2013, New York: Penguin Books
Lars Ericson Wolke – ”Svensk militärmakt – Strategi och operationer i svensk militärhistoria under 1500 år”, 2009, Stockholm: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag
Magnus Christiansson – ”Säkerhetspolitisk teori”, 2009, Stockholm: Militärhögskolan Karlberg.
Niall Ferguson – ”The Pity of War”, 1998, Harmondsworth: The Penguin Press
SVT – ”Dokument inifrån: Vad hände med försvaret?”, 2015.

Standard
Militärhistoria

Erfarenheterna från tysk markkrigföring 1914 – 1918 i modernt militärt tänkande

Detta inlägg baseras på en essä skriven för Försvarshögskolans kurs om ”Första världskriget som erfarenhet och minne”, i något reviderad form, och avser undersöka hur grunden för modern infanterikrigföring baseras på de tyska erfarenheterna från första världskriget (1914 – 1918).

Tyska infanteriets stridsförfaranden 1914 – 1918
Innan första världskriget pågick en debatt om taktik inom den tyska armén. Vissa förespråkade den mer konservativa metoden med täta slutna, formationer där skyttesoldaterna, beväpnade med gevär, anföll på skyttelinjer eller -kolonner. Kompanichefen gick i täten och ledde hela kompaniet som en enhet, plutonchefen framryckte i sidan om sina plutoner och verkställde kompanichefens order, och bakom skyttelinjerna gick underofficerarna och drev på soldaterna, så de fortsatte anfalla och lyda order, även under kraftig fientlig eldgivning. Man ansåg att soldaterna skulle anfalla i skydd av sin gevärseld, för att därefter gå i närstrid med bajonetter. Ledning skedde med tecken- och röstkommandon, vilket försvårade ledning då dels chefernas order var svåra att uppfatta under strid, dels på grund av storleken på förbanden; en reguljär infanteripluton i tyska armén vid första världskrigets utbrott bestod av upp till 80 soldater, som alla leddes av en plutonchef. Underofficerarna hade administrativt ansvar, men inget taktiskt utöver att tillse att plutonchefernas kommandon efterlevdes.

Mot denna taktik ställdes den så kallade ”boertaktiken”, som nyttjats av boerna under kriget mot britterna 1899 – 1902, där dessa mer eller mindre miliskrigare hade orsakat de brittiska yrkesförbanden stor skada. Denna taktik bestod av att skyttesoldaterna framryckte enskilt eller i grupp, från skydd till skydd, med två till tre meter mellan varje enskild skytt, i öppna formationer.

Avgörandet för debatten fälldes dock av slaget vid Gerdauen i Östpreussen 1914 där den tyske brigadchefen beordrade att boertaktiken skulle tillämpas. De förband som tillämpade denna taktiken hade gemensamt endast 25 döda (av en personalstyrka på 2250 soldater och officerare), medan den kompanichefen som bröt mot brigadchefens order slutade slaget med 50% förluster (75 döda av en personalstyrka på 150). Resultatet av den nya taktikens tillämpning i praktiken spreds snabbt i den tyska armén som snabbt anpassade sig till detta nya tänk. Under samma år hade det första slaget vid Ypres ägt rum där tyska soldater och officerare stupat i mängder och kört fast i de befästa belgiska och brittiska stridsställningarna. Vid Ypres hade såväl värnpliktiga förband som professionella gardesförband använts, och uppnått i stort sett samma resultat. Detta innebar att den tyska taktiken och stridsförfarandet för infanteriet kom att reformeras. Underofficerarna, som i regel var väldigt kompetenta i den tyska armén (välutbildade, välmotiverade och välövade), fick mer taktiskt ansvar att stridsleda grupperna, som innehöll åtta skyttesoldater, och de gavs mer frihet att lösa uppgift i tradition med den tyska uppdragstaktiken där man delegerade ansvaret till lägsta stridsledande chef att lösa uppgiften på det sätt man ansåg lämpligast efter situationen. Man tillämpade fri eldgivning inom grupperna, något som visat sig vara minst lika effektivt som det mer klassiska samtidiga eldöppnandet där samtliga skyttar öppnade eld samtidigt.

German_soldiers_Battle_of_Marne_WWI

Tyskt infanteri under slaget vid Marne 1914.

Allt eftersom kriget på västfronten blev statiskt och de båda sidorna började gräva ner sig, började tyskarna pröva nya metoder för att uppnå genombrytningarna i ett försök att återgå till manöverkriget. Bland annat provades gas och så kallad underminering, där särskilda ingenjörförband grävde sig fram till motståndarens skyttegravar och detonerade sprängladdningar under dem. Man prövade även olika former av artilleri, förbättrade samverkan mellan infanteri och artilleri, samt införde handgranater som standardbeväpning hos skyttesoldaterna. Allteftersom den tyska krigsledningen övergick till en mer defensiv hållning på västfronten, i förmån för ett avgörande på östfronten samt ge soldaterna de fördelar som försvarsstriden erbjöd, började man nyttja anfall med begränsade mål, i syfte att erövra för motståndarens operativt eller taktiskt fördelaktiga positioner. Den nya taktiken i samverkan med de mer begränsade anfallsmålen och den nya tekniken gjorde att tyska infanteriförband nu kunde nå fram till motståndarens främsta linje, men de led ofta stora förluster i samband med rensning, där fortfarande kombinationen av gevär och bajonett var standardförfarande, vilket försvårade att anfallet byggdes på och några större genombrott av motståndarens linjer kunna uppnås.

I syfte att komma tillrätta med dessa problem och underlätta själva rensandet av försvarsställningarna kom ett särskilt anfallsdetachement att sättas upp. Detta detachement fick i uppgift att ta fram nya metoder och tekniker för att underlätta anfallandet och rensandet av motståndarens ställningar. Anfallsdetachementet kom att ta fram ett flertal nya vapensystem, bland annat eldkastaren och infanterikanonen. Den sistnämnda kunde ge artilleriunderstöd i form av direktriktad eld mot motståndarens ställningar. Under ledning av kapten Rohr kom en ny taktik att tas fram, där särskilda stormtrupper av grupps storlek (åtta personer) skulle anfalla överraskande, ofta i gryningen för att ta tillvara på det begränsade ljuset, och i nära samverkan med understödsvapen så som kulsprutor, granatkastare, infanterikanoner, artilleri, och eldkastare. När stormtrupperna nått stridsställningarna skulle de övergå till att rensa med handgranater och eldkastare. Senare kom även geväret att bytas ut mot den mindre och lättare karbinen. Första gången denna taktik kom att användas skarpt var vid slaget vid Schrätzmannle 1915, och slaget vid Hartmannsweilerkopf 1916. För att stärka upp försvaret av de nyerövrade ställningarna kom stormtrupperna att åtföljas av reguljärt infanteri som bar med sig befästningsverktyg, sandsäckar, och tyngre vapensystem.

Vid slaget vid Verdun 1916 kom ”Bayerische Ersatz Division” (Bayerska ersättningsdivisionen) att tillämpa ett stridsförfarande där starka franska och brittiska stridsställningar kringgicks, och istället hölls särskilda anfallsgrupper i reserv för att bryta dessa ställningar. Dessa anfallsgrupper bestod i regel av reguljära infanteriplutoner med tillförda understödsvapen samt eget eldunderstöd i form av granatkastare och artilleri. Resultatet av dessa nya förfaranden på västfronten ledde till en utökning av dessa anfallsbataljoner till en per tysk armé på västfronten, och taktiken blev standardiserad inom hela den tyska armén. Från 1916/17 blev kapten Rohrs reglemente allmänt gällande för markstrid inom tyska armén, vilket innebar att även nyuppsatta förband och nyrekryterade soldater och officerare kunde utbildas i taktiken redan hemma i Tyskland. Nu hade de tyska infanteriförbanden minskat användandet av skyttelinjen som standardformering, som ett resultat av kulsprutans ökande användande på slagfältet, och nu skulle först stormtrupperna genomföra en genombrytning av försvararens linjer, för att därefter efterföljas av reguljära infanteriförband som skulle söka besätta den erövrade ställningen och rensa ut motståndsfickor.

De tyska stormtruppernas framgångar ledde även till efterapningar inom andra arméer, bland annat i Frankrike, Italien och i Ryssland. Tyska officerare kom även att utbilda österrikiska motsvarigheter, som senare kom att tjänstgöra i de tyska anfallsförbanden på östfronten.

Det var dock inte bara anfallsförbanden som utvecklades av tyska armén, utan även de reguljära infanteriförbanden förbättrades. Bland annat blev försvarstaktiken mer rörlig och man satsade i större utsträckning på djupförsvar. Endast mindre förband grupperades i den främst linjen, medan större förband grupperades bort från det fientliga artilleriets eldgivning, varpå de var utvilade (i den mån frontförhållandena tillät vila) och kunde användas för att snabbt slå tillbaka de fientliga anfallsstyrkorna. Även granatkastare och kulsprutor kom att införas i större skala inom bataljonerna, och divisionsartilleriet fick färre men tyngre pjäser. Även lättare kulsprutor, som underlättare förflyttning och omgruppering, kom att införas, om än hyfsat sent i relation med övriga krigförande stater. De första lätta kulsprutorna dök upp i tyska armén 1915 på västfronten och 1916 på östfronten. 1918 hade dock den tyska krigsindustrin producerat så pass många att det på papperet fanns fyra lätta kulsprutor per kompani. Även det reguljära infanteriet kom att börja nyttja begränsade målsättningar i sina anfall.

stormtroopers2

Tyskt infanteri iklädd skyddsmask försvarar en stridsställning med kulspruta och handgranat.

Under krigets sista år var den reguljäre tyske infanteristen välbeväpnad och hade på sätt och vis förkroppsligat tänkandet med ”combined arms”. Med en standardiserad utrustning som bestod av gevär, handgranater, pistol, kniv, och ”attackspade”, kunde han verka i såväl närstrid som reguljär strid på distans, samt vara sitt eget artilleri med hjälp av handgranaterna. I slutet av kriget ersattes dessutom gevären i större skala med den nyutvecklade kulsprutepistolen. Från bataljonsnivå och ner till enskilda grupper kunde nu flera olika vapensystem kombineras för att uppnå gemensam verkan. Även ”specialister” (artillerister, kulspruteskyttar, etc.) utbildades och utrustades som infanterister, dels för att kunna skydda sin egen stridsställning vid behov, dels för att kunna stärka upp infanteristerna om pjäserna gick sönder. Den tyska armén hade lyckats decentralisera eld och rörelse, men även ledning, ner till gruppnivå. Ett tänk som förebådade det under andra världskriget standardiserade stridsparet. Uppdragstaktiken hade utvecklats och gjort gruppchefen till den lägsta taktiska, stridsledande beslutsfattaren på slagfältet.

Trots att Tyskland förlorade första världskriget lyckades man ändå åsamka motståndarna högre förluster på slagfältet än man själv led, varje månad från 1914 till 1918, undantaget augusti till oktober 1918, då en stor andel av de tyska soldaterna gav upp. I genomsnitt dödade Centralmakterna 35% fler av Ententens soldater än man själv hade döda, och tog 25 – 38% fler fångar. Vidare kostade det en soldat från Centralmakterna endast 11.345 dollar att döda en ententsoldat. Motsvarande siffra för ententen var 36.485 dollar. De låga förlusterna, i förhållande till antalet dödade fiender och de ekonomiska kostnaderna, borde vara ett tecken på den tyska taktikens överlägsenhet. Nederlaget berodde i slutändan på att de tyska soldaterna kördes ut. Moralen brast allteftersom försvarslinjerna tunnades ner, försörjningslinjerna drogs ut, och de egna reserverna blev en bristvara, i samband med de brittisk-fransk-amerikanska motanfallen, som slutligen lärt sig kombinera artilleri, stridvagnar och infanteri.

Att det var just den tyska armén som lyckades utveckla sig på detta sätt, och inte västmakternas, har givetvis flera orsaker. Men bland annat berodde det på att den tyska arméns förkrigstida decentralisering, dess uppdragstaktiska organisation och ledningsmetodik, officerarnas anpassningsförmåga, samt högre befäls förtroende för sina underlydande skapade ett ramverk där kombinationen av pionjärtrupper, tillgängliga vapensystem, det läge som ställningskriget skapade, den tyska traditionen av jägarförband, den förkrigstida taktikdebatten, samt insatser av enskilda individer kunde skapa denna taktiska och tekniska utveckling.

Modern infanteristrid och avslutande reflektioner
Studerar vi en modern svensk skyttetrupp 2015 ser vi direkt ett antal likheter mellan dem och tyska infanterister från första världskriget. Decentraliseringen av framförallt elden har fortsatt ner till gruppnivå, och gruppen utgör idag en eldenhet, där eldkraften från automatkarbiner, kulsprutor, prickskyttegevär, och granatgevär samordnas för att uppnå gemensam verkan mot ett eller flera mål. Gruppen som enhet består idag i regel av åtta – nio soldater, där kanske tillkomsten av stridssjukvårdare är den för en första världskriget-veteran mest revolutionerande befattningen. Som visat har många av de vapensystem som tidigare låg på bataljons- eller kompaninivå decentraliserats ner till gruppen. Granatgevären kan ses som en kusin till den 1915 utvecklade infanterikanonen, då även den kan ge gruppen välbehövd direktriktad understödseld. Förmågan att avge automateld med automatkarbiner har i viss mån decentraliserat den lätta kulsprutan ner till enskild skytt.

Framryckningsformerna tillgängliga för en svensk skyttegrupp 2015 bygger på samma stridsformeringar som fanns tillgängliga 1914; linje eller kolonn, med lite olika varianter av dessa. Anfallsstrid genomförs i stora drag på samma sätt som de tyskarna stormtrupperna genomförde sina under första världskriget. Nära samverkan mellan understödsvapen, såväl inom gruppen, som inom förbandet som helhet, är avgörande för framgång. Granatkastare och artilleri understödjer de anfallande skyttesoldaterna, som ska vara beredda på att strida i anfallsmålet, och där nyttja automatkarbiner, handgranater, och kulsprutor, men även gå i handgemäng för att nedkämpa motståndaren. Framryckning sker i regel, precis som enligt den gamla boertaktiken, från skydd till skydd, och med tre till fem meter mellan enskilda skyttar, så bredden har visserligen ökat något.

Skyttetruppen ska dessutom snabbt kunna övergå till försvar av det tidigare anfallsmålet, och föra denna försvarsstrid rörligt i nära samverkan med andra vapenslag, samt med bredd och djup.

Vad gäller ledningen uppmuntras chefer, på alla nivåer, att agera självständigt och kunna anpassa sig efter uppkommet läge och rådande situation. Agerande utifrån begränsade målsättningar gäller, men en chef ska inte heller tveka att ta initiativ när så tillfället erbjuds. Det är alltså helt i linje med den tyska uppdragstaktiken, som präglade den tyska armén redan innan 1914, och denna ledning har, precis som eld och rörelse, decentraliserats ner till gruppnivån; gruppcheferna innehar ett stort taktiskt ansvar. Den taktiska stridsledningen av gruppen och plutonen sker dock fortfarande, trots tekniska framsteg så som radio, till största delen muntligt och via tecken.

Även om detta endast var exempel ur Försvarsmaktens handböcker gällandes strid, så kan de ändå i någon mån ses som representativa för moderna skytteförband överlag, även om vissa skillnader i organisation, taktik, och utrustning kan existera mellan olika länder. Som förhoppningsvis kan skymtas i denna essä har alltså den tyska infanteritaktiken som började utvecklas efter slagen vid Ypres och Gerdauen 1914 fått inverkan även på stridsförfaranden hundra år senare, och en tysk plutonchef från 1918 skulle mycket väl kunna förstå funktionerna och organisationen inom en skyttepluton idag. Den kanske största skillnaden ligger i tekniken, men samtliga vapensystem bygger mer eller mindre på de system som togs fram och nyttjades under det första världskriget. Erfarenheterna från första världskriget vad gäller krigföringen är alltså än idag relevanta för militärer att studera, även på taktisk och stridsteknisk nivå.

De lärdomar vi kan dra av första världskriget, 101 år senare, är bland annat vikten av att ha en välutbildad officerskår. Inte bara yrkeskunniga krigsmän, utan allmänbildade befäl, som är väl bevandrade i olika ämnen, för att klara av att tänka utanför boxen, och hämta relevanta erfarenheter även från andra fält än blott krigsvetenskapen. Vi kan även dra slutsatsen att det är av stor vikt att befäl, officerare, och soldater, tillåts pröva sig fram, och testa nya lösningar. Att låsa sig i ett tänkande kan leda till stelhet och försvåra för organisationen att komma på nya lösningar till nya problem. Det så kallade maskintänket fungerar bra vid snabba beslut (inte nödvändigtvis bra beslut) vid plötsligt uppkomna situationer, men skapar samtidigt en stelbent organisation som förhindrar anpassning till nya lägen. Nya lösningar måste få prövas och testas på alla nivåer i organisationen, såväl från Högkvarteret till enskilda skyttegrupper.

Vi kan även lära oss vikten av decentralisering och uppdragstänkande, även i fredstid och utanför slagfältet. Såväl politiker som högt uppsatta chefer måste inte alltid gå ner på ”skruv och mutter”-nivå, utan våga ha förtroende för sina underlydande. Framförallt politikerna måste låta Försvarsmakten vara experten inom sitt fält och inte lägga sig i deras beslut (annat än i den mån det kan få politisk påverkan), men Försvarsmakten måste också tillåta nytänk inom organisationen, och våga lyssna på andra än sig själva, även civila och icke-militärer.

Allt gott!
//Victor


Referenser:
Bruce I. Gudmundsson, ”Stormtroop Tactics – Innovation in the German Army, 1914 – 1918”, 1989.
Ferguson, Niall, ”The Pity of War”, 1998.
Försvarsmakten, ”Soldaten i fält” (SoldF), 2001.
Försvarsmakten, ”Förbandsreglemente Hemvärnspluton/Hemvärnsgrupp – del 1 grunder”.

Standard