Försvarspolitik, Militärhistoria, Säkerhetspolitik

Europas eviga freder

Tre gånger har den europeiska kontinenten hamnat i lägen där krig var otänkbart. I åtminstone två av dessa fall har denna eviga fred förbytts i två av historiens blodigaste krig.

”Den första eviga freden” inträffade 1871. Det vill säga efter fransk-tyska kriget (1870 – 1871). Kriget var det slutgiltiga steget i enandet av de tyska staterna, och användes av den preussiske politikern och statsmannen Otto von Bismarck (1815 – 1898) för att få samtliga tyska stater att förena sig under gemensam flagg med de övriga tyska staterna som redan tidigare ingått i det preussiskledda Nordtyska förbundet. Förbundet var en union mellan de nordtyska staterna lett av Preussen som närmast kan liknas vid dagens EU. Medlemsstaterna hade avskaffat tullarna mellan sig, delade postväsende, pass, och så vidare, samt även försvars- och utrikespolitik. Varje stat hade förvisso sin egna försvarsstyrkor (en tradition som kom att kvarstå efter enandet av det Tyska riket 1871 och kvarstå fram tills Wehrmachts bildande 1935) men de lydde strategiskt under den preussiska generalstaben. Bildandet av det nordtyska förbundet föranledde ett angrepp från Frankrike, som fruktade styrkan av ett enat Tyskland. Med det franska angreppet, och framförallt de nordtyska krigsframgångWernerproklaarna, tvingades de tidigare motvilliga sydtyska staterna att inse att deras säkerhet endast kunde garanteras av samarbete med sina nordtyska grannar (fyra år tidigare, 1866, hade den preussiska armén effektivt besegrat den andra stormakten i närområdet; Österrike, på bara sju veckor). På så sätt hade Preussen lyckats bli vad som inom statsvetenskapen kallas för en regional hegemon. Detta var således en kortfattad historik över Tysklands enande 1871. Det var givetvis en massa andra faktorer som spelade roll, och detta skulle kräva ett eget inlägg för att redogöra för fullt ut.

Hur som helst. 1871 inträffade ”den första eviga freden”. Med slutet på det fransk-tyska kriget hade en känsla av fred etablerat sig. Länge hade Centraleuropa varit politiskt och ekonomiskt fragmenterat, och varit ett slagfält, såväl militärt som politiskt, för Europas stormakter. Med dess enande hade den gamla dualismen mellan inledningsvis Österrike och Frankrike, och senare även Preussen, lösts. Den andra industriella revolutionen tog fart, och ekonomin blomstrade på den europeiska kontinenten. Teknologin ledde till att samhällen elektrifierades allt mer, och med löpandebandtekniken kunde varor massproduceras i ordets moderna mening. Utvecklandet av bilar, utbyggnad av järnvägar och telegrafnäten band ihop folk och stater på ett sätt man aldrig tidigare skådat i människans historia. Ökade kommunikationer och ökad frihandel ledde till en ökad interdependens mellan stater. Den parlamentariska demokratin, om än inte vår moderna tolkning, spred sig i Europa, och samhällen omfamnade dess liberala principer. Allmän rösträtt etablerade sig, och socialdemokratiska partier växte sig starka. Sociala och politiska orättvisor bekämpades i allt större omfattning än tidigare med att välfärdsstatens principer fick fäste i Europas samhällen. Krig kändes allt mer avlägset, och snart framstod de som en omöjlighet. Europas militärer riktade in sig på att bekämpa uppror i sina kolonier och upprätthålla internationell ordning. Mellanstatliga krig på kontinenten framstod som allt mer verklighetsfrånvänt, och de största hoten ansåg man komma från nationalistiska, socialistiska, och anarkistiska revolutionära rörelser samt från terrorister och organiserad brottslighet.

Men, i augusti 1914 bröt det stora krig som senare skulle bli känt som det första världskriget ut mellan Europas stater. Krigets exakta orsaker debatteras än idag, men dess direkta orsak var att Österrike-Ungerns tronarvinge Franz-Ferdinand mördades i ett attentat utfört av serbiska nationalister under ett besök i Sarajevo. Österrike invaderade således Serbien, med stöd av Tyskland. Serbien var i sin tur allierat med Ryssland, som ingick i en antitysk allians med Frankrike och Storbritannien. Tyskland mobiliserRoyal_Irish_Rifles_ration_party_Somme_July_1916ade snabbt och marscherade in i Frankrike och Ryssland. Det första världskriget var ett faktum. Det tyska agerandet tros bero på att man från tyskt håll fruktade den fransk-ryska alliansen, vars syfte var att begränsa eventuell tysk aggression och skapats efter kriget 1870. Tyskland fruktade den ömsesidiga rysk-franska militära upprustningen, som man ansåg var av offensiv natur, och att man skulle hamna på efterkälken i en upprustning. Tyskland styrdes vid den här tiden av socialdemokraterna, som bland annat förespråkade global nedrustning. Den tyska ledningen ansåg att kriget skulle utkämpas, och vinnas, snabbt. På så sätt kunde man tvinga Ryssland och Frankrike till nedrustning, och även själv rusta ner. Med krigsutbrottet 1914 var ”den första eviga freden” över, och 43 år av europeisk fred upphörde.

Men denna period av fred är i mångt och mycket en myt. Det var förvisso lugnt mellan Europas stormakter, och inga konflikter bröt ut i öppna våldsamheter mellan staterna. Men på Balkan utkämpades ett antal krig mellan Ottomanska riket, Serbien, Grekland, och Bulgarien, 1876 – 1878, 1885, 1897, samt 1911 – 1913. Men dessa var förvisso inget som påverkade de central- och västeuropeiska makthavarna, eller dess medborgare, i deras syn på den eviga freden.

Första världskriget ledde till stora förluster såväl militärt som politiskt, ekonomiskt, och socialt. I mångas ögon var första världskriget ”kriget som skulle avsluta alla krig”. Efter kriget bildades mellanstatliga organisationer, framförallt Nationernas Förbund (NF), syftandes till att bevara internationell ordning, upprätthålla liberal demokrati och internationell rätt, samt underlätta dialog mellan stater. Man skulle förhindra att nya krig bröt ut. I Europa infördes rustningsbegränsningar, och dess stater vände återigen sina blickar utåt, mot Afrika, Asien, och Mellanöstern, för att där verka för att bevara fred och stabilitet.

Med den massiva förstörelse och stora antalet dödade och skadade som kriget fört med sig trodde ingen europeisk stormakt att ett nytt krig skulle bryta ut. Detta förstärktes av de införda rustningsbegränsningarna och att Europas mer totalitära stater (Tyskland, Italien, och Sovjetunionen) alla ansågs befinna sig på en låg nivå. Vidare fortsatte de europeiska samhällena att närma sig varandra genom utbyggda kommunikationer, ökad handel, och förbättrad teknologi. I Sverige fördes en nedrustningslinje av framförallt det socialdemokratiska och de liberala partierna. Resonemanget grundade sig dels i de ovan nämnda punkterna, dels i att ärkefienden Ryssland (sedan 1922 Sovjetunionen) ansågs militärt svagt, saknade tillräckligt starka sjöstridskrafter i Östersjön (den svenska Flottan var under Mellankrigstiden troligtvis starkaste vapengrenen, och vida överlägsen dess sovjetiska motsvarighet) och saknade hamnar i Östersjön (enda Östersjöhamnen fanns i Leningrad, nuvarande St. Petersburg). Med Finlands, Polens, och Baltstaternas självständighet ansåg man att en sovjetisk invasion av Sverige endast kunde komma över havet, och skulle effektivt kunna stoppas där. Skulle en sovjetisk invasionsstyrka ändå lyckas komma i land räknade man med stöd från det internationella samfundet, i linje med principen om kollektiv säkerhet som förespråkades av de liberala västmakterna.

Åren efter första världskriget skulle bli ”den andra eviga freden” i Europas historia. Denna ”eviga fred” var dock inte oproblematisk. Likt 1871 – 1914 utkämpades ett antal krig och väpnade konflikter i Europa. 1918 – 1919 samt 1919 – 1921 råkade Ryssland/Sovjetunionen i konflikt med det nyligen självständiga Polen. Polen och Litauen utkämpade ett kortare krig mot varandra 1920. Turkiet och Grekland utkämpade ett krig 1919 – 1922, och så även Italien och Albanien 1920. Detta var bara ett axplock av väpnade konflikter i Europa 1919 – 1939, och jag har endast tagit med mellanstatliga konflikter, och utelämnat självständighetskrig, inbördeskrig, uppror, och så vidare. För en mer eller mindre komplett lista, se Wikipedia.

Med Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet (NSDAP) och Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland i januari 1933 förändrades dock säkerhetsläget, och Tyskland inledde en öppen, massiv militär upprustning 1935 (Tyskland hade rustat i det dolda i samarbete med bland annat Sovjetunionen, men även med Sverige och andra stater, redan innan maktövertagandet 1933). Därefter inleddes en allt mer aggressiv politik mot såväl den inhemska befolkningen (oppositionella – främst socialdemokrater, liberaler, och kommunister, samt ”främmande/svaga raselement” – judar, romer, homosexuella, handikappade, osv.) som mot grannländerna. Den sjunde mars 1936 marscherade tyska trupper in i det demilitariserade, och för Tyskland ekonomiskt viktiga, Rhenlandet (gränsområdet mot Belgien/Frankrike). Ett år senare annekterades Österrike, och därpå Sudetlandet i Tjeckoslovakien. 1939 annekterades Tjeckien och Slovakien blev en mer eller mindre självständig satellitstat åt Tyskland. Första september 1939 invaderade Tyskland Polen, och den tredje september samma år var det nya storkriget ett faktum när Storbritannien och Frankrike, med allierade, förklarade Tyskland krig. För svensk del kom kriget in på bakgården den trettionde november 1939 då Sovjetunionen, efter att ha annekterat Baltstaterna, angrep Finland, samt igen den nionde april 1940 då Tyskland besatte Danmark och Norge, och återigen under slutstriderna i Finland och Nordnorge 1944 – 1945. För svensk del hade man i försvarsplaneringen i första hand fruktat en blockadsituation likt den som rått 1914 – 1918, då Sverige haft allvarliga folkförsörjningsproblem. Det var i första hand detta man rustat mot under hela Mellankrigstiden, och det som statsminister Per-Albin Hansson syftade med att Sveriges ”beredskap är god”.

standard

Den naivitet som funnits under ”den första eviga freden” fanns dock inte med i bilden på samma sätt i slutet av 1930-talet, som den funnits där under 1910-talet. Bland annat hade Socialdemokraternas förespråkat den så kallade ”Elasticitetsprincipen” i de försvarspolitiska debatter som ägde rum under Mellankrigstiden. Krigsmakten kunde, utifrån rådande säkerhetspolitiska och nationalekonomiska läge, rustas ner, dock med kravet att kunna återta en tillräcklig förmåga vid ett förändrat omvärldsläge. Detta utmynnade bland annat i Försvarsbeslutet 1936 som var en kvalitativ och kvantitativ upprustning av Krigsmakten. Problematiskt var dock att detta beslutet togs, med facit i hand, för sent, och den svenska Krigsmakten fick snabbutbildas efter krigsutbrottet till höga kostnader. Inte fören 1943/44 hade Krigsmakten uppnått en avskräckande effekt och innehade en kvalitativt och kvantitativt god nivå, även ur internationell synpunkt. Detta var, med facit i hand, alldeles för sent. Tanken var att en nedrustning skulle ske igen efter att kriget avslutats i Europa, i enlighet med elasticitetsprincipen. Men på grund av de ökade spänningarna som rådde mellan öst och väst kunde en sådan nedrustning inte motiveras, med tjugo- och trettiotalens försvarspolitiska debatter i färskt minne.Through flak and over the destruction created by preceding waves of bombers, these 15th Air Force B-24s leave Ploesti, Rumania, after one of the long series of attacks against the No. 1 oil target in Europe. (U.S. Air Force photo)

Under hela kalla kriget kom såväl Öst- som Västeuropa att mer eller mindre präglas av en medvetenhet att ett nytt krig skulle kunna bryta ut, och samtliga sidor rustade upp. Även Sverige. Ingen ville återskapa misstagen som gjorts under de eviga frederna 1871 – 1914 och 1919 – 1939. Förvisso genomfördes stabiliserande fredsinsatser, ofta men inte alltid under FN-flagg, i Afrika, Mellanöstern, och Asien. Dock inte i samma utsträckning som tidigare, och de gamla kolonialmakterna tappade sina forna kolonier, även om många av dessa mer eller mindre kom att ingå i reformerade imperiekonstruktioner i form av samvälden, etc.

”Den tredje eviga freden” skulle bryta ut den tjugofemte december 1991 med Sovjetunionens officiella upplösning. Berlinmuren hade fallit tre år tidigare, och Tyskland var under återförening. Den Europeiska Unionen växte sig starkare, och de forna öststaterna integrerades allt mer i det internationella samfundet. De anammande liberal, parlamentarisk demokrati, frihandel, slöt upp bakom internationell rätt, ansökte om medlemskap och antogs i mellanstatliga organisationer som EU och NATO. Liberalismen tycktes ha segrat. Statsvetaren Francis Fukuyama gick så långt att han 1989 deklarerade ”historiens slut”. Liberalismen hade segrat, och med den även den liberala fredsteorin. Om bara alla stater blev demokratiska, förhöll sig till internationell rätt, och samarbetade skulle de slutligen bli så samberoende av varandra och integrerade att de aldrig skulle ha skäl att gå i krig med varandra. Detta samarbete, menar förespråkare av liberal IR-teori, ligger i alla staters naturliga och grundläggande intresse för att säkerställa sin egna överlevnad.FallWall

”Den tredje eviga freden” ledde till en massiv nedrustning hos i princip samtliga europeiska stater, såväl i öst som i väst. Med principer som kollektiv säkerhet, som det internationella samfundet försökt bevisa fungerade i och med Kuwaitkrigets utbrott i augusti 1990, och internationell rätt skulle man kunna räkna med stöd om något gick snett. Men vad skulle kunna gå snett? Den eviga freden hade ju återigen inträffat, och Europa var ”säkrare än på länge” .

Denna myt av europeisk säkerhet kan dock ifrågasättas då, precis som 1871 – 1914 och 1919 – 1939, ett antal väpnade konflikter utkämpades på kontinenten. Återigen på Balkan, med Jugoslaviska inbördeskriget och de konflikter som följde därpå under perioden 1991 – 1999.

Efter terrorattackerna mot USA den elfte september 2001 kom mer eller mindre hela Europa att rikta om sina militära styrkor från så kallade invasions- till insatsförsvar. Tanken var att man nu skulle bedriva freds- och stabilitetsinsatser i Afrika, Mellanöstern, och Asien. Detta var något som kändes nytt och fräscht. Man kunde nu rusta ner kalla krigets massarméer i förmån för kollektivt försvar och spridandet av internationell rätt och demokrati till andra världsdelar. Med den ryska invasionen av Georgien 2008 började vissa undra över om detta var rätt steg att gå, och med annekteringen av Krim i mars 2014, och efterföljande fortsatt militär aggression mot främst Ukraina (men även mot andra stater, om än i annan form) har den tredje eviga freden öppet börjat ifrågasättas. Den är förvisso inte officiellt över än, och vi får hoppas den håller i sig. Som vi sett har konflikter och krig i Europas periferier ännu inte stört den eviga freden. Men har vi också lärt oss rätt läxor av historien är det att de eviga frederna aldrig varar för evigt, och vaksamhet är trygghetens pris.

Allt gott!
//Victor

A man with a Russian flag greets armed men in military fatigues blocking access to a Ukrainian border guards base not far from the village of Perevalne near Simferopol on March 3, 2014. About 1,000 armed men surrounded the base of the 36th detached brigade of the Ukrainian Navy's coastal guards since yesterday in a tense standoff in the flashpoint Crimea peninsula. Russian troops and military planes were flowing into Crimea today in violation of accords between the two countries, Ukrainian border guards said. AFP PHOTO / ALEXANDER NEMENOV (Photo credit should read ALEXANDER NEMENOV/AFP/Getty Images)

Tillägg: Se gärna SVT:s dokumentär ”Vad hände med försvaret?” från i år (2015).

Referenser och källor:
Denna text bygger till stor del på information ur följande:
Böhme, Klaus-Richard – Huvuddragen i svensk försvarspolitik 1925 – 1945, i ”Neutralitet och försvar – Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809 – 1985” av Hugemark, Bo, (red.), 1986, Vekerum: Militärhistoriska Förlaget
Christopher Clark – ”Iron Kingdom – The Rise and Fall of Prussia, 1600 – 1947”, 2006, Cambridge: Harvard University Press
Christopher Clark – ”The Sleepwalkers – How Europe Went to War in 1914”, 2012, New York: Penguin Books
Hew Strachan – ”The First World War”, 2013, New York: Penguin Books
Lars Ericson Wolke – ”Svensk militärmakt – Strategi och operationer i svensk militärhistoria under 1500 år”, 2009, Stockholm: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag
Magnus Christiansson – ”Säkerhetspolitisk teori”, 2009, Stockholm: Militärhögskolan Karlberg.
Niall Ferguson – ”The Pity of War”, 1998, Harmondsworth: The Penguin Press
SVT – ”Dokument inifrån: Vad hände med försvaret?”, 2015.

Standard
Militärhistoria

Ardenneroffensiven – lärdomar och slutsatser

Det är nu, på dagen, 70 år sedan Tyskland inledde vad som blivit känt som Ardenneroffensiven, eller Die Wacht am Rhein (Väktaren vid Rhen), som operationen kallades för tyskarna, efter Max Schneckenburgers (1819 – 1849) patriotiska dikt. Dikten Die Wacht am Rhein hade varit väldigt populär under fransk-tyska kriget 1870-71 samt första världskriget 1914 – 1918, och dess användning i operationsnamnet speglar nazisternas aktiva och medvetna användning av nationalism i propaganda och försök att stärka såväl militär som civil motståndskraft.

Den tyska planen gick i stora drag ut på att återupprepa framgångarna från offensiven den tionde maj 1940, när man invaderat Frankrike och Beneluxländerna. Det övergripande målet var att erövra den belgiska hamnstaden Antwerpen, som utgjorde de allierades viktigaste hamn på västfronten. De tyska garnisonerna i Frankrike hade redan lyckats förstöra och sabotera hamnar, och övrig infrastruktur, i majoriteten av de franska hamnstäder som fallit i de allierades händer. Tyskarna höll även flera viktiga hamnar, så som Dunkerque och de brittiska kanalöarna. Detta, i kombination med de massiva allierade luftangreppen mot de franska järnvägsnäten innan landstigningen 1944, hade allvarligt försvårat de allierades underhåll och logistik på västfronten. Med Operation Market-Garden (17 – 25 september 1944) hade de allierade visserligen lyckats nå några av sina mål, men i överlag hade det slutat med en förlust. De allierade hade lyckats tränga i tyskockuperade Nederländerna, och höll några broar, men deras underhållssituation var allvarlig, och förmågan till större offensiver var i stort sett utslagen. De brittiska, kanadensiska och amerikanska trupper som befann sig i området hade lågt stridsvärde, var uttröttade av den snabba offensiven och intensiva strider som följt sedan landstigningen i Normandie 1944. De allierade förlitade sig på sitt operativa luftherravälde i området – majoriteten av de tyska jaktplanen var sysselsatta med att försvara det tyska luftrummet, och majoriteten av Luftwaffes attackflyg befann sig på Östfronten för att deltaga i striderna mot Sovjetunionen.

German_Wacht_Am_Rhein_Offensive_Plan

Den tyska anfallsplanen. Källa: Wikimedia.

Tyskarna hoppade på att, genom att erövra Antwerpen, allvarligt försvåra det allierade underhållsläget på Västfronten, skära av de allierade förband som befann sig i Nederländerna, samt erövra de broar som fallit i de allierades händer. De allierade förväntade sig inga större tyska offensiver i området, och därför hade man inte vidtagit några större försvarsåtgärder och istället påbörjat återhämtning av de förband som befann sig där. De allierade hade som målsättning att bygga upp inför en våroffensiv, där man skulle tränga in i Tyskland, erövra det ekonomiskt viktiga Ruhrområdet, och slutligen tränga fram mot huvudstaden Berlin. Denna målsättning grundade sig på tre felaktigheter:

  • Man underskattade den tyska krigsmaktens förmåga, särskilt på Västfronten, och man trodde tyskarnas förmåga till större offensiver var mer eller mindre utslagen. Vidare trodde man den tyska kampviljan mot västmakterna var låg. Detta byggde dels på arrogans, dels på bristande underrättelser.
  • Man underskattade även Sovjetunionens militära förmåga, och man räknade inte med att Röda armén skulle klara av att bryta igenom den tyska östfronten innan man hunnit göra samma sak i väst.
  • Man överskattade sin egna förmåga. Man förlitade sig helt och hållet på att luftstridskrafterna skulle kunna hålla fronten och hålla tyskarna under press.

Det tyska anfallet kom således halv sex på morgonen den sextonde december 1944. Den tyska ledningen hade valt det datumet då vädret var så dåligt att de allierade luftstridskrafterna inte kunde lyfta under de närmaste dygnen. Tyskarna besköt de allierade ställningarna med artilleri under 90 minuter, innan marktrupperna inledde anfallen. Tyskarna genomförde även en serie kommandooperationer som riktade sig mot viktiga mål bakom de allierade linjerna. Bland annat genomfördes en luftlandsättning med 800 soldater i syfte att erövra en serie viktiga knutpunkter. Tyskarna satte även upp ett särskilt förband, med endast engelsktalande tyskar, iklädda amerikanska uniformer, vars uppgift var att tränga in på standarddjupet av de allierades linjer och erövra en serie broar. Man misslyckades visserligen med uppgiften att erövra broarna, men spred ändå förvirring bland amerikanerna, genom att sprida felaktig information, sabotera försvarsinstallationer, plocka bort och ändra vägskyltar, samt sprida skräck genom sin blotta närvaro. Som motåtgärd placerade amerikanerna ut militärpolis vid viktiga punkter, och som förhörde alla som utgav sig för att vara amerikaner på allt som man ansåg vara amerikansk allmänbildning (Musse Piggs flickvän, basebollfakta, geografi, etc.), utan att detta nödvändigtvis var allmänkunskap, inte ens alltid bland de som ställe frågorna. Bland annat kvarhölls den amerikanska generalen Omar Bradley efter att ha svarat rätt på frågan om vad som var huvudstaden i Illinois (Springfield), då militärpolisen i fråga trodde det var Chicago. Trots dessa åtgärder fortsatte tyskarna lösa sin uppgift; även när de tillfångatagits och förhördes fortsatte de sprida desinformation.

Trots inledande framgångar, total överraskning, och höga allierade förluster körde tyskarna fast den nittonde, och den 23:e december hade vädret förbättrats så pass att de allierade flygstridskrafterna kunde lyfta, och genomföra stridsinsatser mot de tyska trupperna. Inledningsvis slog man mot de tyska försörjningslinjerna, och tvingade den tyska offensiven att helt avstanna.

Erasing_the_Bulge

En karta över händelseförloppet. Källa: Wikimedia.

Den nittonde december hade tyskarna misslyckats med sina övergripande mål, och istället kört fast framför de allierade linjerna. En del amerikanska förband fortsatte lösa sin försvarsuppgift trots att de tyska förbanden kringränt dem, vilket ledde till att tyskarna band upp trupper i dessa upprensningsaktioner. Exempelvis lyckades en amerikansk spaningspluton och några eldledare, som grupperats på en höjd varifrån en viktig väg kunde övervakas, fördröja den tyska offensiven i norr med 24 timmar, genom att beskjuta de tyska framryckningarna med indirekt eld. Detta var typiskt utmed den tyska offensiven; amerikanska förband grävde ner sig och försvarade sina ställningar så länge ammunitionen tillät det. Även tyskarna påverkades av det dåliga vädret, vilket bland annat ledde till trafikstockningar utmed de tyska anfallsriktningarna.

WAR & CONFLICT BOOK ERA:  WORLD WAR II/WAR IN THE WEST/THE LOW COUNTRIES

Den första januari 1945 tog tyskarna upp offensiven igen, och genomförde en serie luftangrepp mot allierade flygfält i området, i ett försök att kunna nå offensiva framgångar på marken igen. Även om man lyckades slå ut 465 allierade flygplan, så förlorade tyskarna 277 egna flygplan. Den tyska fortsättningsoffensiven ledde till att de allierade drog tillbaka sjunde arméns VI kår efter höga förluster, men i övrigt vanns inga större framgångar för tyskarna.

Under ardenneroffensiven begicks även folkrättsbrott, på båda sidor. Den kändaste är Malmedymassakern, som ägde rum den sjuttonde december 1944, då SS-soldater avrättade 80 stycken tillfångatagna amerikanska soldater ur 285th Field Artillery Observation Battalion. Den tyska befälhavaren, Joachim Pieper, och hans underordnade soldater och officerare dömdes vid Nürnbergrättegångarna till fängelse (43 dödsstraff delades ut, men ändrades senare till fängelse). Den första januari 1945 avrättades 60 tillfångatagna tyska soldater av amerikanska soldater i närheten av Chenogne, Belgien. Ingen dömdes för Chenognemassakern.

Ardenneroffensiven ledde inte till någon övergripande strategisk framgång för tyskarna i kriget, utan ledde snarare till att underlätta Sovjetunionens framträngning i Polen, då majoriteten av de tyska pansarförbanden omgrupperats till Västfronten. Den tyska östfronten kom även att nedprioriteras i förmån för västfronten, vad gällde tillförsel av ersättningsmanskap, materiel, och förnödenheter. Dock är det möjligt att det tyska anfallet fördröjde nederlaget, då de västallierade nu tvingades ompröva sig själva, och kom att agera mer försiktigt gentemot tyskarna under resten av kriget. Hade dock tyskarna istället prioriterat att försvara Östfronten hade nederlaget, och Berlins erövrande, kanske skjutits upp med några veckor, eller till och med månader. Det är möjligt att ett tyskt helhetsfokus på Östfronten hade lett till att de västallierade istället nått Berlin före Sovjetunionen, och skapat en annan geopolitisk situation i Europa, än den som kom att upplevas 1945 – 1990.

Hade den tyska offensiven lyckats, och tyskarna lyckats erövra Antwerpen samt de allierade förråden hade det stått tre allierade arméer avskurna och utan förnödenheter i Nederländerna. Även om de allierade hade lyckats återerövra Antwerpen, är det otänkbart att tyskarna hade låtit den falla intakt, och en obrukbar hamn hade för de allierade varit minst lika illa som en tyskkontrollerad sådan. De allierade hade, även om de lyckats rädda sina tre nederländska arméer, troligtvis haft svårt att bedriva försvarsoperationer så långt från närmaste funktionella djuphavshamn (närmaste hade varit Cherbourg, i Normandie), och hade varit omöjligt att bedriva offensiva operationer på västfronten. Hade de allierade i ett sådant läge varit villiga att retirera till en mer lättförsvarad plats, med bättre logistiska möjligheter hade tyskarna istället kunnat andas ut, förbereda ett starkare försvar på västfronten, samt dra tillbaka förband till Östfronten. Det hade dessutom varit en stor propagandaseger för tyskarna, och troligtvis stärkt kampviljan hos de tyska förbanden.

Att detta hade lett till något tyskt krigsavgörande är mer eller mindre otänkbart, däremot är det möjligt att det hade fördröjt kapitulationen med några månader. Men för Tyskland och dess högsta strategiska ledning var detta rationellt agerande, och man trodde detta kunde vända kriget till tyskarnas fördel. Dels trodde tyskarna på att deras ”Mirakelvapen” (Wunderwaffen) skulle kunna vända kriget när de blivit operativa i stor skala (exakt vilka vapen tyskarna hade under utveckling är inte helt känt, men såväl jetplan, tyngre stridsvagnar och robotar hade redan börjat producerats, och det finns även bevis för att Tyskland kommit långt inom utvecklingen av kärnkraft, men hur väl denna fungerade 1945 går endast att spekulera om), men dels, och kanske viktigare, var att man inte trodde att alliansen mellan de kapitalistiska västmakterna och det kommunistiska öst skulle hålla i längden. Man skulle visserligen få rätt, men detta skulle inte ske på allvar fören efter krigsslutet i september 1945, när Japan kapitulerat. Men tyskarna trodde att detta var förestående, och att västmakterna skulle förhandla fram ett fredsavtal med Tyskland hellre än att låta kommunismen och Sovjetunionen få ett starkt fäste i Europa. Nazisterna trodde att de behövdes för att hålla ”de bolsjevikiska bestarna borta”, som SS-chefen Heinrich Himmler (1900 – 1945) uttryckte det. Himmler sökte även förhandla fram en vapenvila med västmakterna 1945, via svenske greve Bernadotte, och såväl Himmler som den övriga nazistledningen trodde på allvar fram till maj 1945 (möjligtvis undantaget Hitler själv, vars tro på allvar började svikta efter den avbrutna motoffensiven i början av Slaget om Berlin) att alliansen mellan USA, Storbritannien och Sovjetunionen skulle kollapsa.

Detta är viktigt att förstå för att förstå den tyska strategin under krigsslutet. Man hoppades fördröja ett nederlag så länge att ”mirakelvapnen” skulle bli operativa i stor skala, och/eller Väst-Öst-alliansen skulle kollapsa, och ett fredsavtal med västmakterna skulle kunna förhandlas fram. Det var med andra ord en strategisk fördröjningsstrid.

Vilka lärdomar kan vi då dra av Ardenneroffensiven?

  • Den allierade övertron på sina egna luftstridskrafter, och tyngdpunkten på ett vapenslag, utsatte dem för stor fara när faktorer de inte kunde styra över inte tillät att detta vapensystem kunde nyttjas till sin största effekt. Tyskarna kunde således nå stora inledande framgångar då de identifierat detta systems största svaghetspunkt, och slå till i ett läge när detta var som svagast.
  • Bristande allierade underrättelser och en övertro på sin egen styrka ledde till att man underskattade sin motståndares förmåga att agera, vilket ledde till att man fattade en del avgörande beslut fel, även på högsta nivån. Hade man istället insett sina egna begränsningar och tyskarnas faktiska styrka till anfallsstrid hade man kunnat prioritera att förbereda ett försvar, istället för att fokusera på den kommande offensiven. Man misslyckades med andra ord från ledningens håll med att agera i närtid, utan man fokuserade på framtiden, och missade således det kortsiktiga perspektivet. Man feltolkade även den tyska strategin att fördröja ett nederlag in i det sista; man hade dock rätt i att tyskarna prioriterade Sovjetunionen som huvudsaklig antagonist.
  • Bristande allierade underrättelser gjorde att man missade att tyskarna framgrupperade förband och vidtog offensiva åtgärder. De underrättelser man faktiskt hade feltolkades, vilket gjorde att varningssignalerna gick ledningen förbi. Detta skapade den överraskningseffekt som tyskarna behövde för sina framgångar.
  • Tyskarnas lyckade förstörelse och envisa försvar av franska Atlant- och Kanalhamnar gav tyskarna en strategisk och långsiktig fördel, då de allierade i slutet av 1944 inte kunde genomföra omfattande offensiva operationer, och således avsluta kriget inom den avsatta tidsramen.
  • Vikten av sega försvarsstrider och förbandens stridsmoral. Som redan nämnts kontrollerade tyskarna i slutet av 1944 (och ända fram till krigsslutet) viktiga hamnar i Frankrike. Detta var resultatet av förband med hög stridsmoral, och sega försvarsstrider. Tyskarna drabbades av detta problem, om än på mer taktisk och operativ nivå, under offensiven vintern 1944/1945. Då de allierades förband grävde ner sig och envist försvarade sina ställningar, tvingades tyskarna avdela personal för att bryta dessa ställningar, vilket ledde till att tyskarna körde fast och offensiven tvingades avbrytas.
  • Vädret. Vädret var visserligen en faktor för tyskarna, och offensiven hade aldrig kunnat nå de inledande framgångar som den gjorde om det inte vore för det dåliga vädret som band allierat flyg på marken. Men vädret påverkade även tyskarna negativt, då det gjorde vissa vägar oframkomliga, ledde till fordons- och materielhaverier, samt orsakade trafikstockningar. Detta skapade logistiska problem för de tyska förbanden, och vare sig förband eller förnödenheter kunde föras fram i den takt de behövdes för att hålla den hastighet offensiven krävde. Detta, i kombination med det sega amerikanska motståndet, ledde till att tyskarna bands upp, och gav de allierade tid att förstå vad som hände och reagera. Det tog ifrån tyskarnas deras största och viktiga framgångsfaktor: överraskningseffekten.

Allt gott!
//Victor

Standard