Försvarspolitik, Säkerhetspolitik

Några tankar kring regeringens beslut

Igår (torsdagen 11/12 2014) beslöt regeringen Löfven att ge Försvarsmakten möjligheten att kalla in före detta värnpliktiga samt de som genomfört Grundläggande militär utbildning (GMU) till repetitionsövningar (repövningar). Beslutet gäller endast för de som genomfört grundutbildning (värnplikt eller GMU) sedan 2004. En viktig aspekt på detta är att Försvarsmakten nu alltså igen kan plikta in soldater till tjänstgöring.

Personligen välkomnar jag beslutet, då jag ser det som en förflyttning i rätt riktning, och framförallt visar på en tydlig förändring av försvarspolitiken som förts sedan 2006. Jag är personligen en stark anhängare av den allmänna värnplikten, och anser den bör gälla såväl män som kvinnor, samt innehålla såväl civil-/vapenfri som militärtjänstgöring. Rent militärt vill jag påstå att värnplikten har spelat ut sin roll i den moderna krigföringen, och det är möjligtvis bara Israel, och kanske Sydkorea, som kan motivera upprätthållande av den militära värnplikten av säkerhetspolitiska skäl, men för mig handlar värnplikten om mer än endast militärpolitik och ett starkt försvar. För att inte komma på sidospår sätter jag punkt för redogörelsen av min syn på värnplikten här och nu, och går vidare. Kommer troligtvis återkomma till värnplikten fler gånger på bloggen.

Syftet med att Försvarsmakten ges möjligheten att genomföra dessa repövningar, säger såväl försvarsminister Peter Hultqvist (S) som representanter för Försvarsmakten, är att ge Försvarsmakten möjligheten att öva i större utsträckning, samt kunna använda all tillgänglig personal inom krigsorganisationen effektiv; och för att kunna användas effektivt i händelse av ofred måste det övas, övas och övas. Det är kanske den största bristen inom Försvarsmakten just nu, frånvaron av kvalificerade övningar, även om detta sedan tidigare börjat åtgärdas (med bland annat luftvärnsövning i Stockholm, mobiliseringsövning av stridsvagnskompaniet på Gotland, beredskapsövning för såväl yrkesförsvaret som Hemvärnet i såväl Stockholm som övriga Sverige, etc.). All materiel i världen räcker inte till, om ingen kan nyttja dem. Försvarsmaktens förmåga att verka, oavsett om det är i fred, krig eller skymmningsläge, på marken, i luften eller till sjöss, om det gäller som stöd till samhället eller i en stridssituation, är icke-existerande om den tillgängliga personalen inte övas.

En (av många) viktig lärdom från andra världskriget var vikten av tränad och utbildad personal. Åtminstone i teorin kan materiell skaffas fram snabbt, genom import, egenproduktion, eller andra uppfinningsrika metoder, i ett krigsscenario – även om detta givetvis inte är att föredra – vilket Sovjetunionen bevisade, med råge, under kriget 1941 – 1945, nu kan, och ska, givetvis inte Sovjetunionens industriella kapacitet jämföras med Sveriges (även om en stor del materiel kom via Storbritannien och USA, hur avgörande denna hjälpen var; därom tvista de lärda). Sovjetunionens största brist var deras brist på kunnig och övad personal, som var förberett för det (då) moderna kriget. Att Sovjetunionen vände kriget beror givetvis på flera orsaker, men rent förenklat kan man påstå att det var för att Sovjetunionen innehöll fler människor än Tyskland hade ammunition. De sovjetiska förlusterna under andra världskriget kom att uppgå mellan 20.000.000 till 25.000.000 (20 – 25 miljoner), inklusive civila (om dessa siffror även inkluderar döda som ett resultat av Förintelsen och nazisternas folkmordspolitik kan jag inte svara på), jämfört med tyska som (totalt) hamnade på mellan 4.000.000 – 8.000.000, inklusive civila samt fördelat krigets samtliga frontavsnitt (undantaget Asien och Stilla havet, kan ej svara på om dessa siffror även inkluderar antalet döda som ett resultat av Förintelsen och folkmordspolitiken). Detta ger alltså en differens på 16-17 miljoner fler döda för Sovjetunionen (sett utifrån detta så blir även sovjetiskt/ryskt militärt tänkande efter 1945 mer förståeligt). Tyskland hade, åtminstone fram till krigets sista år (det vill säga 1944/45) en god utbildning av såväl soldater som officerare, och hade en god blandning av värnpliktiga och yrkessoldater (även utanför Waffen-SS). I en strategisk studie som Sveriges överbefälhavare Helge Jung (1886 – 1978, ÖB mellan 1944 – 1951) ger ut på uppdrag av Per-Albin Hanssons samlingsregering i oktober 1945 (påbörjad i juni 1944) pekar ÖB till stor del på den amerikanska krigsmaktens prioritering av utbildning av soldater och officerare, som, enligt ÖB, har tagit minst tolv månader i anspråk för utbildning på den amerikanska kontinenten, och sedan trimmats i mer realistiska övningar närmare insatsområdet. Behovet av välutbildade soldater menar ÖB är en samstämmig erfarenhet bland samtliga av de krigförande länderna. Som relation till de ovan diskuterade länderna kan påpekas att USA:s förluster under andra världskriget hamnade mellan 400.000 – 500.000 (fyra- till femhundratusen).

I samma avsnitt skriver även ÖB:
En grundlig och väl ledd utbildning är nu som tillförne det enda medlet för att skapa grundförutsättningen för all krigföring, nämligen disciplinerade och yrkesskickliga krigsmän samt förband, som hålla inför krigets påfrestningar. God tillgång på aktiv personal och en enhetlig, samarbetad ledning äro andra viktiga förutsättningar, för att det invecklade maskineri, som en krigsmakt utgör skall kunna fungera friktionsfritt. En slagkraftig krigsmakt låter sig icke improviseras. Den måste byggas upp under många år av samvetsgrant arbete.

Detta citat är idag minst lika relevant som när det skrevs för nästan 70 år sedan. Vikten av att öva såväl personal som förband ingående i krigsorganisationen kan, och får, aldrig underskattas. Med regeringens beslut kan nu alltså Försvarsmakten plikta in personal, som redan befinner sig i krigsorganisationen. På detta sätt ges Försvarsmakten en god tillgång på personal, som dessutom aktivt kan övas. Försvarsmakten kan nu dels fylla upp många av de vakanser som uppstått i den tillgängliga organisationen med personal, samt återta många av de förmågor som förlorats eller mer eller mindre börjat avvecklats de senaste åren, då värnpliktiga utbildades i många olika förmågor.

En annan aspekt är varför regeringen tar detta beslutet nu, och hur de valt att göra det. Dels har vi den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet, som förändrats drastiskt (eller åtminstone blivit tydligare) sedan den ryska annekteringen av Krim i början av året 2014, dels har vi bristen på såväl förmågor som personal inom Försvarsmakten som åberopats av många i den försvarspolitiska debatten (såväl av tjänstemän och politiker som av enskilda försvarsbloggare och -debattörer). Detta är en ”quick fix” på problemet, och löser åtminstone bristerna ur perspektivet nationellt försvar. De internationella insatserna får fortsätta hanka sig fram på vad som finns ett tag till.

Men vi har även det faktum att Regeringen fattar beslutet, utan att köra det via Riksdagen först. Detta kan givetvis bero på flera orsaker, men jag, personligen, tror det handlar om att regeringen nu måste visa sig slagkraftig, efter den senaste tidens inrikespolitiska käbbel och motgångar i Riksdagen (främst förlusten av budgetvoteringen). Regeringen vill visa att man kan regera landet och är regeringsduglig, trots minoritet i Riksdagen. Man vill även kunna åstadkomma så mycket som möjligt innan extra valet i mars, och fatta de beslut man kan, om inte annat för man kan visa att man inte bara var en parentes i svensk politisk historia. På detta sätt hoppas man även kunna vinna väljarnas förtroende inför valet i mars. Detta bör även sättas i relation med erkännandet av Palestina, som blev en av regeringens första åtgärder efter valet i september. oavsett vad man tycker om erkännandet så var det en viktig handling som regeringen utförde.

Allt gott!
//Victor

Svt om regeringens beslut:

http://www.svt.se/nyheter/sverige/regeringen-infor-plikt-gora-repovning

En jämförelse mellan förluster under andra världskriget:

http://www.secondworldwarhistory.com/world-war-2-statistics.asp

http://warchronicle.com/numbers/WWII/deaths.htm

http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_II_casualties#Total_deaths

Annonser
Standard

One thought on “Några tankar kring regeringens beslut

  1. Pingback: Några tankar om värnpliktsutredningen | Victorianska tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s